– Jag minns tydligt den dag när jag som sjuåring läste Bamse första gången. Det föll sig så att det var dagen efter mordet på president Kennedy.
– Hösten 1939 startade hon en väsk- och hattbutik med perfekt läge i centrala Berlin.
– På 1950-talet var det ingen som rakade sig under armarna.
– Einstein fick naturligtvis utmärkta betyg i fysik och matte.
– När man läser Hitlers dagböcker inser man att han faktiskt var precis så knäpp som han verkade.
– Min katt nickar när hon vill säga ja och skakar på huvudet när hon menar nej och kan räkna ut roten ur pi.
Den här filmsnutten visar på ett sagolikt och fantastiskt sätt hur en helt okänd stam i Papua Nya Guinea stöter på ett gäng filmare och antropologer. Året är 1976 och dåtidens teknik fascinerar förstås. Urinvånarna får testa tändstickor, ris, salt, sked … allt är underbart, fantastiskt och …
Ibland uppstår kontroverser och gräl mellan till exempel NE-fantaster och Wikipedia-trogna. Det är bara nyttigt och alldeles utmärkt eftersom grälen uppstår mellan människor som är misstänksamma och kritiska. Då är det värre när ”sanningar” presenteras utan att någon ifrågasätter.
Jag tittade på filmen ovan (och nu när ni vet att den är fejk tycker jag att ni ska titta också) utan några som helst misstankar om att det inte skulle vara sant alltihop. Däremot tänkte jag
men ta inte upp kameran NU, de kommer att bli rädda!
konstigt fladdriga shorts han har för att vara 1976
har man verkligen sandaler och shorts när man som antropolog är ute och vandrar i den där miljön?
men aaalltsåååå varför använder de inte rätt sida av skeden?
nu måste jag faktiskt läsa mer – vad hände sedan?
Och det första jag sedan stöter på är otalet länkar till artiklar som berättar hur det är en iscensatt film från 1990-talet. Stammen fick betalt i medicin och blev tillsagda hur de skulle agera. Boven i dramat heter Jean-Pierre Dutilleux – och han var inte ens först med att göra detta med just denna stam; de hade agerat urinvånare flera gånger tidigare.
En av de begåvade aktörerna.
Så nu kommer jag här med pekpinnar igen: ifrågasätt och kontrollera fakta – vad ni än håller på med! (Utom när ni läser mina texter för jag bara ljuger och larmar och gör mig till hela dagarna. Not. Eh. Hi.)
Den basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. Skitstövlar.)
Igår efter matchen ringde Trettonåringen när jag stod på en iskall parkeringsplats och packade in mat för 2 300 kronor i bilen. Samtalet lät ungefär så här:
– Jag är så glad! Jag tog uppkastet så blev det give-and-go och så gjorde jag första målet efter FYRA sekunder!
– Bra!
– Jag är så glad! Och så blev jag utfoulad när det var TRE sekunder kvar!
– Bra!
– Och så har jag lite ont i halsen men det har jag inte talat om för då skulle jag inte få spela!
– Men nej!!!
– Och så förlorade vi med 89-8! Jag är så glad! Nu måste jag duscha! Hejdå!
Jag blev lika sprittande glad och lade ut den här bilden på Facebook eftersom den visar hennes baskethumör så tydligt: man hjular gärna i mittcirkeln …
Bilden är visserligen från 2010, men sann.
Jag har inte tagit upp det så många gånger under den senaste tiden, det här med idrottsglädje. Mycket för att jag känner mig tjatig och negativ, men tydligare än så här blir det inte.
Man kan vara jätteglad trots en förlust.
Det är på tok för tidigt att elitsatsa och toppa lagen före 15–16-årsåldern.
Jag har rätt.
Se här en spelare som inte ens platsade i high school-laget (nåja), men som blommade upp när han närmade sig 20-årsåldern:
Michael Jordan, som idag fyller 50 år. Aaaaah, vi tar en till, tror jag – när han lyckas göra avgörande poäng i sista sekunden:
Och så Michael Jordans mest berömda reklamsnutt som funkar som inspiration när man inte känner som Trettonåringen här ovan:
Jag bor i Eskilstuna, där man i fnuttron år har diskuterat en ombyggnad och uppdatering av det stora torget mitt i stan. Det har hållits arkitekttävlingar och utsetts vinnare som sedan inte har vunnit annat än äran eftersom planerna inte föll i god jord utan skrotades och det har diskuterats vansinnigt mycket – och alla är av olika åsikt. Nu har man beslutat att en röd pinne ska pryda torget och skjuta 22 meter rakt upp i luften.
Fine, jättekul, men jag har en bättre idé.
Bygg en glob som är jätterund – inte som fuskgloben i Stockholm eller cylindergloben i London.
Se till att man kan gå in i den och klättra på trappor på insidan.
Måla insidan med landmassor precis som det ser ut om man har en jordglob, fast liksom på insidan.
Ta betalt i entrén och spela Kentmusik för alla som kommer in.
Vabaha? säger ni och kliar er på haken eftersom ni inte förstår riktigt vad jag menar. En sån här – klicka för förstoring:
Det här är en genomskärning av The Great Globe som fanns på Leicester Square i London 1851–62. Och som är en inverterad jordglob (fast utan Kentmusik). Den var ungefär 20 meter i diameter (perfekt för ett torg!) och konstruerat av en geograf och kartförsäljare som hette James Wyld. Bergen sköt ut skalenligt och floderna sägs ha varit naturtrogna fastän de inte hade vatten. Här kommer en liten förstoring av en bildbit:
Den där Wyld var en envis karl, som hade velat bygga det här fantastiska åbäket i flera år, men inte hade hittat en lämplig plats. Efter mycket tjat och övertalningar (och mutor, tror jag), lyckades han få till ett tioårskontrakt på Leicester Square. Han blev stämd för uteblivna löner, folk tjafsade och stod i och Wyld var säkert inte alltid den trevligaste att ha att göra med. En staty av Georg I fick flyttas för att den roliga, konkava jordgloben skulle få plats och Wyld såg helt enkelt till att någon grävde ner statyn under själva byggplatsen. (När den grävdes upp igen, var Georg I borta – endast hästen han hade suttit på var kvar.)
När bygget satte igång, lovade den gode James att globen skulle bli ett under av skönhet i glas och stål. När den stod färdig var den en helt vanlig byggnad av tegel, varför alla som bodde grannar med den, gick man ur huse och protesterade vilt såsom man gjorde på den tiden. (Och 1968.)
Wylds glob 1855. Men ack. Den var ju inte klotrund som jag hade tänkt mig! Disappointed!
Attraktionen blev en veritabel succé. Alla oooade och aaaahade … tills allt revs när hyreskontraktet gick ut. Visserligen såg byggnaden på slutet ut som ett sjabbigt hotell och skaparen blev tvungen att hyra in varitéer och musikföreställningar samtidigt som han själv höll kartföreläsningar, men ändå … va … Tänk om den hade stått kvar än idag!
Kommen så här långt i mina torgplaner inser jag förstås att det världen över finns tusen och en Cosmonovor och Mapparium och jag vet inte allt. Men tänk ändå. Att få gå in i en tvärtomjordglob och få peka på Mount Everest och utbrista: ”Sicken liten plutt!”
Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!
Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.
Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.
Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):
Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!
Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)
Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:
Northland–Kvarnby 82–73.
På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …… och så här på insidan.
Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?
Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.
Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.
Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.
Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!
Kolla när nästa tåg går!
Aha, 10:07!
Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
Artonåringen kan köra mig!
Swisch!
Swosch!
– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.
Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.
– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.
Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.
Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:
– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.
Hon hann till hårfrissan.
Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?
Uppdatering
Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.
Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.
Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.
Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:
Imorrn är det dags att äta fastlagsbulle/ semla/ hetvägg eftersom det är fettisdagen/ fastlagstisdagen/ vita tisdagen.
Men varför bara behålla den del av traditionen som är söt, fet och mysig? Ack, huru bortglömt är inte fastlagsriset, som på 1600-talet användes när far i huset med ett björkris (utan förmildrande påskfjädrar) piskade de sina så att de inte skulle glömma bort att Jesus led på korset. (Jeeez. Hade jag varit troende, hade jag varit jättearg på både Jesus och Gud som ideligen ska ha oss att lida, gräla, larma och göra oss till.)
Nu ska jag hjälpa er att på kafferasten imorrn sprida glädje och gamman samt imponera storligen på kollegerna. Anna-Maria Lenngren (som är jätterolig!) skaldade 1780 i Stockholmsposten detta – som ni lätt kan lära er utantill:
Du, som til Lögns och Ledsnads pris,
Dig föresatt at papper svärta!
Jag ettret piska vil med detta Fastlagsris
Ur dina fingrar och dit hjerta.
Särskilt passande är detta förstås på en tidningsredaktion – skynda, skynda innan papperstidningarna går i graven och svärtan är ett minne blott.
Men nu till dagens uppgift: jag vill ha er hjälp med att platsbestämma
hur semlan äts
vad den heter.
Mina källor är nämligen inte riktigt överens och mig själv kan jag inte lita på eftersom jag inte vet om jag säger semla för att jaghar vuxit upp i Luleå eller i Lund och verkligen inte kan tänka mig att hälla varm mjölk på bröd annat än om jag äter blöta – men beror det kanske på tonåren i Täby?
Den otroligt imponerande ägghyllan på Hallwylska palatset.
Det verkar som om jag har snöat in lite på dåtid, nostalgi, minnen och forna tiders ljuvligheter. Jag triggades nog av ett inlägg på en blogg, där jag inte kände igen mig. (Man kan visserligen hävda att jag inte var med på 1930- och 40-talen och att jag därför kanske skulle ta och knipa igen och prata om mitt 1970-tal istället.)
Det jag läste är skrivet av Carin, som föddes 1930. Eftersom min föräldrar är födda under väldigt skilda förhållanden 1936 (mamma i Stockholm) respektive 1937 (pappa i Luleå), kanske de skulle kunna bidra lite och lindra min förvirring, tänkte jag. Och så frågade jag dem – och andra i min närhet som kanske skulle kunna minnas hur det var. Ur Carins blogg:
Min mamma kommenterar att någon sådan här indelning inte fanns där hon bodde: ”Alla barn som hade tillräckligt höga betyg kom in i läroverket efter 4:e klass i folkskolan, oberoende av om de var födda inom eller utanför äktenskapet.”
Min mamma säger: ”Katekes? Jag har inte varit i närheten av en sådan och gick i skolan under sju år på 40-talet.” (Tvångssteriliseringen existerade tyvärr, men hade inte med katekesen att göra.)
Frenologin var som populärast på 17- och 1800-talen och att psykologer skulle dröja till 1960- eller 70-talet med att förkasta denna idé, är helt enkelt ett missförstånd.
Jag har länge försökt få mina föräldrar att blogga om ditt och datt, men framför allt om sin barndom – mycket för att vi vår en sannare bild av hur det var förr om fler skriver ner sina minnen. Min svärmor bloggar, men mina föräldrar är hopplösa.
Dock har jag fått dem att mejla minnen till mig – och nu kommer vi till äggen. Pappa skrev om när han var i femårsåldern 1942: ”Elspis hade vi inte och inte heller kylskåp. Dessutom ser jag hallen på nedre våningen för mig. I golvet fanns en lucka och under den förvarade vi mat, t.ex. ägg i vattenglas (natriumsilikat).”
– Ägg i vattenglas? Ägg i ett glas med vatten? Va? mejlade jag – men fick inte svar eftersom pappa skulle iväg och träna inför oldboys-VM i pingis.
Men man kan alltid lita på kommentatorsbåset. Igår rasslade det till av äggminnen. Och nu är jag upplyst. Vattenglas är detsamma som natriumsilikat, vilket jag skam till sägandes och som dotter till och gift med samt mor till kemister borde ha känt till.
Agneta:
”När jag växte upp hade vi äggskedar av horn – det smakade på ett särskilt sätt att äta med dem. På tal om barndom och ägg så hade vi i källaren, vintertid, ägg i vattenglas i en stor Höganäskruka. Det dallrade läskigt därom.
Äggen lades som de var okokta med skal och allt i kärlet och så hälldes blandningen med vattenglas över, sedan stod de mörkt och svalt under vintern i källaren. Då och då blev man nedskickad att hämta upp några. Jag har inget minne av att vi använde sådana ägg till frukostägg, de användes nog i bakning eller olika maträtter. Tror jag. Kanske åt vi inte ägg den mörkaste årstiden då hönor inte värpte. Minns inte heller när det började finnas färska ägg året om. Någon gång på femtiotalet gissar jag.”
Hyttfogden:
”Nä, konserverade ägg var inte bra att koka varken löst eller hårt utan de användes i matlagningen, i såser mm. Försökte man koka dem sprack de. I några av mina lerkrukor finns fortfarande tunna vita avlagringar som är spår av att man använt dem för äggkonservering.”
Den blyga:
”Handelsblockaden innebar ju att inget kunde importeras – allt var ransonerat. Det drabbade även inhemska råvaror som t.ex ägg. Hönor värper ju normalt inte på vintern – de börjar ju i mars/april. De måste ju vad jag förstår också uppfödas rätt för att överhuvudtaget komma på idén. Vi bodde i en stadslägenhet men hade både ett källarutrymme och ett vindsförråd. Jag som var 4–10 år under perioden skickades som äldsta barn ner i denna mörka källare för att hämta behövliga ägg. Jag minns fortfarande hur iskallt och kletigt vattenglaset var. Det var ju som förmodat ovan bara I matlagningen dessa ägg kunde användas – därför var det färska påskägget gudomligt!”
Den kostade 24,50 – vilket motsvarar drygt 90 kronor idag.
I mina samlingar har jag nu hittat en sladdrig Läckert till förrätt och vickning, där man talar om att den läckra maten naturligtvis kan användas även till hela måltider.
Men framför allt är allt väldigt läckert. De läckra recepten är gjorda av Göran Helleblad, A-M Lautmann, Margareta Persson, Astrid Rejnholm, Åke Söderqvist, Verner Vögeli m.fl., där man kan ana att just ”m.fl.” känner sig nöjda med sitt bidrag till mathistorien.
Se här hur det ser ut när man äter sill – lägg gärna märke till det chica miljonprogrammet i bakgrunden som ger en folklig känsla och faktiskt hög status bland målgruppssegmentet. Eller nåt.
Äggkoppar … när hade jag senast en äggkopp framme?
Nu till lördagstipsen! (Beskrivningarna är tagna ur häftets texter, men inte exakta citat.)
Först en elegant kvällsrätt där såsen ger hela karaktären, där den dränker ett halvpocherat ägg som vilar på en 5 mm tjock skiva bayonneskinka:
Ägg i madeirasås.
Och så en dallrig aladåb på hälleflundra, lax och stora räkor i ett väl smaksatt gelé (buljong, sherry och salt) som matchas av färskpotatis:
Festaladåb som passar med rosa romsås som kryddas med vitpeppar.
Festlig kycklingpaté med lever, späck, grisbog och mexikansk kryddblandning – hobbymatlagning på högsta nivå som måste få ta sin tid att tillagas … och det är viktigt att man gör ett moment i taget:
Kycklingpaté med en farlig massa annat i. ”… cornichons är också gott till men kan vara en farlig konkurrent till ett gott vin.”
När vi nu har lärt oss att man inte på några villkor ska servera franska gurkor (cornichons) eftersom gästerna då kanske ratar vinet och istället rapar surt hela kvällen, vill jag slå ett slag för ett gurkorna närliggande ord:
Att stava till suffragett är inte det lättaste, så nu säger ni efter mig: två f, ett g, två t. Ordet kommer av suffrage, alltså ’röst(rätt)’; ’(samfälld) meningsyttring’.
Nu ska ni få höra om en av suffragetterna: Emelie Davison (1872–1913). Hon kallas i källorna ”militant” suffragett, vilket kanske kan översättas till ”jävligt envis och arg suffragett som inte drog sig för att spotta poliser i ansiktet, bränna upp brevlådor, kasta stenar på förbipasserande män och som därför hamnade i finkan ett flertal gånger”. Inte för att jag tycker att man ska spotta poliser i ansiktet, men jag förstår suffragetterna – det var inte lätt att göra sin röst hörd. Se här hur enkelt det var att flytta på en av de mer högljudda damerna:
Ledaren för Women’s Social and Political Union (WSPU) Emmeline Pankhurst arresteras handgripligen 1914.
Emily Davison pluggade på universitetet i Oxford, trots att kvinnor på den här tiden inte fick ta examen. Hon blev lärare, men slutade jobba när hon blev engagerad i och avlönad av rösträttsfrågeorganisationen.
Under Epsom Derby för prick 100 år sedan hade publiken samlats i stora skaror för att se hästar springa så fort de kan. Precis i svängen före sista raksträckan, klev plötsligt Emily Davison ut bland de stora hästarna. På filmen här nedan (den är läskig, så den kommer sist) ser man svårligen vad som händer, och vad folk omedelbart trodde var att Emily hade valt att dö som martyr för den kvinnliga rösträttens skull. Tidningarna skrev spaltkilometer och händelsen analyserades fram- och baklänges. De kom fram till att hon antingen var galen eller hade offrat sitt liv för sakens skull. Eller både och.
Med modern teknik har man nu granskat den förfärliga filmen, och kommit fram till att Emily (som var sprittande glad och till och med hade köpt returbiljett hem från hästtävlingarna) lösgör sig från publikmassan och lätt parerar de första tre hästarna (som på filmen verkar röra sig framåt väldigt nära varandra). Hon verkar välja ut en av hästarna – Anmer, ägd av Georg V – och tar ett steg framåt för att hänga kvinnorättskampens standar på den. Och blir (förstås) nedsprungen och bryter nacken och får en skallfraktur. Fyra dagar senare dör hon på sjukhuset.
Numera tror man att hon faktiskt bara hade planerat att göra en grej – att hänga standaret över hästen – och inte alls insett med vilken kraft och hastighet hästar rör sig framåt när de är på det humöret.
Och nu tillbaka till Carl Larsson, som vi ju avhandlade igår. I hans memoarer ”Jag” står det:
”Min svägerska Stina Bergöö är just gift med en vetenskapsman i den branschen, Frank Bather, dr of Science och anställd som amanuens vid British Museum. Men han har då flera andra intressen. Så är han fanatisk ledare av scrutin of Women och huvudstandaret är gjort i deras hem där även min dotter Lisbeth sytt på det.”
Standar-pin, liksom.
Aha. Den ovan nämnde Frank Bather var ju den som formgav ett av standaren – som gick i färgerna lila, vitt och grönt. I House of Commons finns ett sådant standar inom glas och ram, men det skiljer sig lite från andra eftersom det är trasigt och lerigt … det är nämligen Emily Davisons.
Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar
historieförfalskning
självförsköning
drypande bitterhet
förtal av andra som inte kan försvara sig.
Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.
Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).
Det här är Ami, som kan spela massa instrument och dessutom skriva bokstäver.
(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)
Carl Larssons säng utan mig – och Carl Larssons säng med mig i.
– Hej Ami! Vad håller du på med? – Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.
Liten och diskret är den, boken från 1931.
– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet! – Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.
– Tusan. Nu måste jag ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå? – Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):
”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”
– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58. – Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.
Carl Larsson dog 1919 – inte förrän tolv år senare kom memoarerna ut.
– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums? – Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.
– Mesproppar. Pah! – Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.
– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil? – Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.
– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant? – Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.
– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till? – Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:
”Jannekostym”, vad är det?
Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!
– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen? – Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!
– Får jag också en? – Pah, du ska bara ha och ha.
Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.
