Jag har inte det minsta svårt för att överdriva eller rentav ljuga – när det gäller goda historier. Att däremot ljuga på det omoraliska sättet (jag sätter själv gränserna här) är komplett hopplöst och omöjligt; jag glömmer ju bort vad jag nyss påstod!
På konstiga omvägar har jag fått höra intima detaljer ur ett numera kraschat äktenskap, där den ena parten var otrogen på de mest snillrika sätt och allt förklarades med den ena mer fantastiska lögnen än den andra. Det hela slutade i katastrof och tragedi där alla inblandade mådde pyton och en synnerligen bitter långsinthet nästan känns befogad. Vad gäller otrohetsavdelningen kan jag själv bara citera Kar de Mumma: ”Jag fattar inte hur folk hinner med att vara otrogna, själv hinner jag knappt vara trogen.”
Men det var ju lögner jag skulle fokusera på – och särskilt då Juan Pujol Garcías. För jösses, vad han kunde luras.
Juan Pujol García (1912–88) hade tråkigt när han under andra världskriget förestod ett hotell i Barcelona. Han ville istället göra en insats mot nazisterna och tänkte att spion ju var något för honom eftersom han inte var förtjust i våld, död och vapen. (Han hade inte sett en enda Bond-rulle och smet från lumpen.)![GARBO1[8]](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2014/01/GARBO18-470x292.jpg)
García insåg förmodligen att spionkarriären begränsades kraftigt om han bara skulle agera i Spanien och approcherade därför MI5 (tydligen hade de ett kontor i Barcelona) och föreslog att han skulle kunna hjälpa de allierade som den synnerligen skicklige – om än spansktalande – blivande spion han var.
Men MI5 tackade artigt nej. (Står det i de flesta källor. I andra står det att han försökte tre gånger och inte ens fick svar – att de lämnade honom sittande i väntrummet tills han själv gav upp.)
Då vände han sig snabbt till tyskarna, som klappade händerna av pur glädje, gav honom kodnamnet Arabel och skickade ut honom att spionera på de allierade. Juan Pujol García köpte engelska kartor och turistguider, lusläste bioannonser, tidningsreklam och tågtidtabeller och hittade på än det ena, än det andra trots att han aldrig hade varit i ett engelskspråkigt land och egentligen inte visste vad han talade om. Sedan knackade han än en gång på hos de allierade och bad att få bli dubbelagent och visade upp sina lurendrejerier som tyskarna hade trott på.
De allierade gapade av förvåning och tackade ja – och gav honom aliaset Garbo.
Den hemlige herr Garbo fortsatte att ge tyskarna en farlig massa värdelös information. Allt var visserligen sant, men antingen oanvändbart eller liiite för gammalt. Med tyskarnas goda minne avlönade han 27 (påhittade) underagenter som levererade information på löpande band. Så fort tyskarna började knorra över att allt han gav dem verkade komma en eller två timmar för sent för att de skulle kunna använda det, kom Juan Pujol García med nya lögner. En gång sa han att underleverantören hade avslöjats och faktiskt dödats precis i samma ögonblick som informationen hade lämnats och att det hela ju var en förfärligt sorglig historia med tanke på den döde spionens stora familj och sörjande änka och kanske skulle nazisterna för att hedra (den påhittade) döde spionen kunna betala för hans begravning och lämna en liten slant till henne så att hon i alla fall skulle kunna klara sig genom vintern?
Javisst, sa tyskarna och betalade.
Det var också Juan Pujol García som lyckades förvirra tyskarna såpass att de inte trodde på (de sanna) ryktena som gick angående D-dagen. Istället för att fokusera på Normandie, satt de flesta tyska soldaterna och tryckte i Pas-de-Calais eftersom Arabel sa att de skulle det.
När kriget var slut kunde Juan/Garbo/Arabel nöjt se tillbaka på sitt verk och dessutom putsa sina medaljer: järnkorset från Tyskland och brittiska imperieorden från Storbritannien. Men inte så att någon såg det eftersom agent-Garbo fortsatte att vara hemlig. Det gick vilda rykten om honom och folk som hade träffat honom berättade vilken fullständigt fantastiskt hemlig person han var – men ingen kunde minnas vad han hette.
Författaren och historikern Nigel West gav sig fan på att han skulle lösa gåtan eftersom han av en tillförlitlig källa (en annan MI5-agent, som jag inte alls skulle kalla tillförlitlig men som tydligen var det) hade kommit ihåg att han hette J. García och kom från Barcelona. Vilket kan jämföras med att heta J. Smith i N.Y. eller A. Svensson i Sverige.
Han anlitade en detektiv som 1984 helt sonika satte sig att ringa till alla J. García i Barcelona. Han ställde två korta frågor för att kolla om personen var i rätt ålder och hade varit i London under kriget och tänkte sig med ledning av svaren kunna avgöra om den herr García skulle kunna vara herr Garbo.
Hade detta skett i en film, hade jag antingen somnat eller fnyst att det ju var ett dumt sätt att gå tillväga: en ljugande spion som vill vara hemlig talar väl ändå inte om att han är han på ett sådant banalt sätt?
Men si, det gjorde en av de uppringda. Han svarade nämligen inte på frågorna alls utan ställde bara kringmanöverfrågor tillbaka. Vilket fick detektiven att tjoa heureka – och förtvivla eftersom den som talade med honom var på tok för ung. För han var ju Juan Pujol Garcías brorson!
Braskande rubriker, böcker, tidningsintervjuer och hallabaloo följde i ett par år – och inte förrän då förstod man i Tyskland att deras agent hade lurats.
Det finns även en film om honom: Garbo: El espía.
Och nu ska jag återgå till mina egna lögner och påhitt utan att ens ha lämnat bingen idag: det kräks i husets alla vrår och jag har isolerat mig som varande den enda som mår relativt bra.
![GARBO1[8]](https://www.lotten.se/wordpress/wp-content/uploads/2014/01/GARBO18.jpg)
