Mina fötter luktar efter en hel dags basketarbete såpass illa att de överröstar låtarna i Eurovision Song Contest.
Jag har idag pratat med ungefär 500 människor, öppnat 37 dörrar, diskvalificerat en toalett som misskötte sig och öppnat en hiss som visade sig inte vara tom.
Täby Baskets roliga P01.
Alla basketbarn bjöds på disco, där Elvaåringen tillsammans med vår spanjor klättrade upp på scenen framför alla dansande människor och dansade framför dem som vore det Partaj på tv.
Dörrvakterna var Eskilstuna Baskets tvåmeterstvillingar Pontus och Simon, och Elvaåringen visste inte riktigt till sig av lycka.
Jag missade nästan hela ESC , men såg i alla fall de glada norrmännen, Sanna Nielsens kamp för att överrösta publiken som körade fint framför henne, en man i ett gigantiskt ekorrhjul och programledarnas mystiska mellanakt samt fyra lite korpulenta herrar …
… som visade sig vara Herreys.
Den skäggiga damen Conchita Wurst vann, vilket nog ställde till det alldeles bedrövligt i länder som är lite känsliga för män i klänning och som (tydligen) censurerade Österrikes bidrag under själva tävlingen. Blev det testbild när det stod klart att hon vann?
Uppdatering: Som jag misstänkte och hoppades, var detta noooog bara ett rykte: ”Men det är inget tv-bolag som har sagt någonting om att de till exempel vill ta bort eller blockera Österrikes bidrag, det finns det absolut ingen diskussion om. Och de vet att man ska visa programmet i sin helhet i enlighet med Eurovisions regler, säger EBU:s executive supervisor Jon Ola Sand till DR.” (Tipstack till Pysseliten.)
(En tydligen efterfrågad definition enligt henne själv: hon är en man som heter Tom Neuwirth, men när han går in i rollen som Conchita är han en hon.)
Conchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.
Och idag – söndag – fortsätter basketandet med speakeruppdrag. Tiddeldoo!
Jag är lite frånvarande. Från klockan 14 igår fram till ungefär klockan 19 på söndag kommer jag att ha tillbringat ungefär 35 timmar i baskethallar här i stan.
Vi har en cup som heter EEM och när den pågår blir man livegen. Hela familjen – inklusive vår spanjor – är indragen och vi coachar, skriver protokoll, tar tid, skjutsar, hämtar mat, tröstar, säljer prylar och godis och skrattar oss halvt fördärvade åt allt som sker. Det finns bara en sak som är trist:
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
Fjortonåringen spelar i F00 och Elvaåringen i P02 och båda förlorade stort idag – mot ett riktigt elitlag respektive ett lag där den längsta elvaåringen var 187 cm lång. Vår lille plutt på 139 cm såg ut som en halv människa i jämförelse.
Man behöver inte ta allt så allvarligt.
Hela stan är full av basketbollbärande barn, pedagogiska coacher, underbart roliga människor och några klantisar som är vana vid markservice och som inte kan ta hand om sig. Vi ska naturligtvis vara dem behjälpliga och svara på frågor som:
– Var ska vi spela?
– Var finns det mat?
– Har ni bollar till oss?
– Var är mitt lag?
– Kan man låna liggunderlag här?
– Min flaska är för stor, hur ska jag få in vatten iden?
– Har ni ketchup här?
– Vad heter den här staden?
I upphittarlådan hade vi vid åttasnåret på kvällen fem portioner pastasallad, tre omaka skor, två mobiltelefoner, ett diadem, sju vattenflaskor och en flaska ketchup.
Min basket- och klasskompis Erik från Täby lade ut den här bilden på Facebook och önskade alla sina vänner en riktigt god natt.
På diverse sociala medier rapporteras om vinster och förluster, sorg och glädje, skavsår och stukningar samt en försvunnen flaska ketchup. Och alla som i natt bor på liggunderlag kommer i morgon att vakna och undra hur i hela friden dagens vedermödor ska klaras av.
Hallå domarn! Jag har sovit så dåligt att jag inte förstår vilken knapp jag ska trycka på!
Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare här på språkpolissajten. Men nu får jag ju så många frågor i ämnet, så vi tar det igen. Observera att det här är överkurs: få bryr sig om längden idag. Den lär ju inte ha någon vidare betydelse.
Definition:
– är ett vanligt bindestreck.
— är ett låångt tankstreck.
Det långa strecket (–) är ett kärt barn som kallas pratminus, tankstreck, talstreck och minustecken. På datorer som inte heter Mac skriver man ett långt streck med hjälp av ctrl plus minustecknet på det numeriska tangentbordet. Om detta inte funkar skriver du bara två bindestreck efter varandra; ibland gör datorn eller skrivaren faktiskt om det till ett långt streck utan att man ens behöver be om det. Malinka tipsar från kommentatorsbåset: ”Om det inte inte funkar, pröva alt plus 0150 [siffrorna på det numeriska tangentbordet].” På Mac-datorer trycker man ner alt & bindestreckstangenten.
Det korta strecket (-) heter antingen bindestreck eller divis och ni vet ju att det sitter bredvid punkttangenten på alla svenska tangentbord.
• Det superjättelånga strecket som man använder i engelskan struntar vi i just nu. (Om sajten languagecop.org finns, kan vi ju tipsa dem.)
Det korta bindestrecket används utan mellanslag runtenom vid
• radbrytning: protes- tant
• sammansatta ord: moss-stickning
• dubbelnamn: Åsa-Nisse
Det långa används vid massa olika tillfällen:
• Vid repliker har du tankstreck med mellanslag efter, som i
— Sopprot! röt han ilsket. — Ankskit! svarade hon lite mer litterärt.
• Tankstrecket är långt med mellanslag på båda sidor, som i
Det roligaste i filmen är — anser jag — när Johnny Depp trillar ner i en djup grop.
• När det långa strecket betyder ”till” utan mellanslag på sidorna, som i
Sträckan Lund–Stockholm är ok med sömnpiller i kroppen.
Mötet varade bara 17:00–17:04 eftersom Lotten somnade redan 17:03.
Engelskan har två typer av tankstreck. De brukar kallas em dash och en dash eftersom deras längd motsvarar den typografiska bredden av ”m” respektive ”n”. (Om jag nu får förenkla det hela ohyggligt mycket.)
Ordning och reda finns det många som prioriterar. I all välmening tror många att även jag skulle må bättre av att prioritera i alla fall lite ordning och reda. Och nu är det trädgårdsdags. Vår prudentlige, onde granne ser oss varje år slöa på gräsmattan och väser då genom hagtornshäcken:
– Saven stiger! Saven stiger i träden, ni måste skynda er med äppelträden – allt som pekar uppåt ska bort! fortsätter han.
Och då fnissar jag på grund av ekivoka associationsbanor.
Men ge mig en trädgård och jag ska bygga dig en koja! Det är nämligen den enda komponenten i trädgården som jag behärskar. Jo, klippa och hugga och kapa kan jag också, förstås. Jag klipper, klipper och klipper, jag struntar i om det är höst eller vår, om det är lämpligt nära klykor eller förgreningar. Blodvite välkomnar jag – ett skrapsår på kinden och alla frågar vad som har hänt.
– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.
Där vi bor råder totalt – men trevligt – kaos i trädgårdarna. Det står en rostig cementblandare hos Perssons, fem lådbilar hos Jonssons, tolv cyklar hos Olssons och två ofärdiga kojor hos oss. Och i gamla Astas stora tall hänger femton par skor. Alla har vildvuxna häckar och fruktträd samt tvättlinor som spricker och smular. Men så har vi ju Onde Grannen Med Ordning.
Onde grannen tvättar bort mossa från grenar, smörjer stenplattor med olja, gnuggar lökarna med trassel och tvättar spade och kratta med såpa varje dag. Och är hela tiden färdig att anmäla oss andra för Nordiska samfundet mot plågsamma växtförsök. I hans ögon lider våra trädgårdar av vanvården; äppelträden skriker på hjälp och vill begära förflyttning till andra sidan hagtornshäcken.
Igår satt jag högt uppe i det rufsigaste av våra äppelträd. Jag rev och slet och högg och knipsade. Grenarna hänger ruskigt långt utanför trädgården – på höstarna kör bilarna i äppelmos utanför endast vårt hus. De avklippta grenarna drösslade ner på trottoaren, och där kom onde grannen gående med sin fru. Han stannade framför mina stökigt tappade kvistar. Kvinnan sneglade upp mot mig, och drog sin make i rockärmen.
– Kom! Vi går! sade hon.
– Vad tror dom? sade mannen uppbragt utan att ha en aning om att jag satt alldeles ovanför honom. Det är ju alldeles förskräckligt! fortsatte han. Vem ska tala om för dagens ungdom hur man ska klippa ett plommonträd? Jag blir så…
Nu kunde jag inte stillatigande lyssna på detta, utan skrek:
– Plommon? Är det plommon? Är det inte ett äppelträd? Har vi ett plommonträd?
Mannen tittade upp mot mig och torkade bort en tår ur ena ögat. Jag kände stor respekt för hans kunskaper. Han led verkligen med sina trädvänner.
– Sitter du där och kastar mossa i ansiktet på mig? Spö skulle ni ha, hela bunten! Plommonträd ska man inte beskära på våren! Usch! Äppelträd beskärs däremot på våren, och då så glest att man ska kunna kasta en hatt mellan grenarna utan att den fastnar!
– Även i Mexiko? sade jag då och tyckte att jag var riktigt rolig.
Onde grannen tyckte inte alls som jag, utan plockade upp en av de mer hanterliga kvistarna och slängde den i vredesmod upp mot mig. Till min stora lycka hamnade den rätt i ögat och jag klättrade nöjt ner med blod forsande ner för kinden. Nu får jag stor uppmärksamhet och en giltig anledning att säga:
– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.
– Aj! sa jag till kylskåpet som i eftermiddags bet mig i vänster pekfinger när jag skulle torka utspilld filmjölk.
Så fort jag gör mig illa på något sätt, går tankarna till nästa eventuella idrottsliga insats. (Knävlarna har ju minimerat dessa, men i alla fall.) Jag kontrollerar läget och fantiserar runt samt föreställer mig worst case scenario.
– Pekfinger. Smärta. Vänstran, okej – jag dribblar ändå så dåligt med den handen. Om jag förstås inte drabbas av kallbrand och måste amputera fingret, för det är svårt att skjuta utan stödhanden komplett. Och så är det ju vanligtvis en väldigt lång läkningsprocess när det gäller amputationer. Ja, det här kan bli besvärligt.
Tänkte jag och slutade torka. (Det här med spilld fil beror på en locksabotör i familjen; någon behagar lägga på skruvkorken [utan att skruva alltså] så att det när man sedan tar ett paket och skakar det som man ju har gjort sedan femårsåldern, säger skvimp, plask och faaan.)
Den djefla mannen en dag i mars.
Jag satte på ett tillfälligt plåster på pekfingret. Sedan vidtog som vanligt matlagning (aj), bilkörning (aj), mejlskrivande (aj … aj … aj) och gardinstångsuppsättning (men AJ!). Hela tiden satt något vasst och elakt och karvade i mina stackars pekfingernerver. Jag ropade till husets alla rum:
– Hallå! Operationsdax i köket! Vem vill?
Fjortonåringen och Sextonåringen är i sådana här fall de lämpligaste kirurgerna eftersom de har utrustats med ett tålamod som vida överstiger min fingertoppskänsla. Lupp, nål, ficklampa, pincett och alsolsprit langades fram och en timme (!) senare höll Sextonåringen triumferande upp en liten, liten metallflaga. Jag tittade på mitt pekfinger och fann blodbubblandet så vackert att kameran befalldes fram.
Och vaaaaar lade vi fokus?
Jag ligger förstås på uppvaket nu och tas omhand av hela familjen som har besökstid endast en timme per dag. Såret är sytt med fler stygn än man kan räkna på Börje Salming och jag kommer bara att vara sjukskriven i ett par, tre år.
Med två universitetsbarn i Lund och mitt eget studentliv i ett rosa skimmer, har jag blivit ombedd att författa några allmängiltiga råd till alla som är intresserade av att kanske börja plugga på så sätt. Detta låter sig verkligen inte göras – men självklart gör jag det.
För jag önskar verkligen, verkligen att någon hade gett mig den här listan då, runt 1985.
Trettiotre välmenande råd till den unga studenten
Skajpa (skype:a?) med dina föräldrar och andra välbärgade släktingar så kommer de förr eller senare att säga ”vill du ha en hundring till mat?”. (Lämpliga frågor: Hur ofta byter man lakan? Vad är det för skillnad på gul och röd lök? Varför är mina tänder gula? Varför luktar mitt enda par skor så illa?)
Be om hjälp oftare om du aldrig ber om hjälp.
Be inte om hjälp så ofta om du alltid brukar be om hjälp.
Ibland när du inte är så glad så är du inte så glad och så är det bara; ät något så går det kanske över.
Om du inte tränar något alls över huvud taget: gör i alla fall tio sit ups och tio armhävningar per dag. Du får en liten, liten kick som kanske känns bra.
Köp skor om skor är din passion. (Ordet ”skor” kan med fördel bytas ut mot morötter, öronproppar, läppstift, jeans och tulpaner men kanske inte krokodiler eller jet-plan.)
Hjälp andra … med förnuft. (Här kan vi diskutera grupparbetesprinciper och dito erfarenheter.)
Hoppa av om du verkligen vill hoppa av och har funderat på att hoppa av i minst etttvå tre år. (Jag är lite labil på denna punkt.)
Gamla och nya vänner kommer och går och du kan inte göra annat än att tänka ”jahaja”.
Köp musik, vad det än kostar. Musik är finfint knark.
Sov middag även om du sitter på biblo och pluggar. (Ta med näsvidgaren och bettskenan.)
Ha inte dåligt samvete för vansinnig dygnsrytm utan njut av den; om du får barn senare i livet kan du se detta som en frivillig prövoperiod.
Lär dig att anpassa studierna efter en specifik deadline och respektera den. Deadlinekunskap och dennas hållningsförmåga är ovärderlig.
Gå på alla tentor. Även när du vet att du inte kommer att bli godkänd: gå! (Detta råd grundar sig på min egen inställning: tentor som jag inte tänker gå på, pluggar jag inte till. QED.)
Umgås med ”gamlingar”. De är nämligen inte så gamla som du tror och var lika unga som du alldeles, alldeles nyss. Om några år kommer någon av dem förmodligen att vara din chef.
Umgås med alla du träffar tills du känner ”neeeeeej”. Ge alla minst tre chanser. Eller åtminstone två.
Sov.
Sov lite mer.
Våga lite mer än du egentligen känner att du vågar så länge du inte riskerar livet på dig själv eller andra.
Misslyckas.
Misslyckas lite mer.
Sov, ta risker och misslyckas minst en gång per dag.
Fantisera om framtiden.
Tänk inte för mycket på framtiden.
Skit i framtiden: lev i nuet.
Älska. I alla ordets bemärkelser.
Klä dig bekvämt och ha inte på dig skor som gör ont efter 45 120 19 3 minuter en liten stund.
Bryt inte samman även om stor bedrövelse drabbar dig. Eller vänta, bryt ihop och berätta om 30 år om hur fånigt det var.
Skriv dagbok på något sätt.
Vänd kappan efter vinden om du vill.
Kategorisera dina foton.
Gå till doktorn när du behöver gå till doktorn.
Skaffa en tandvårdsförsäkring.
Läs någon enstaka kurs i lingvistik. (Eller statistik. Eller kriminologi. Poängen är att man ska plugga något som inte ingår i paketet, liksom.)
Njut av allt du lär dig – även om du inte njuter av det. Din hjärna ba ”wtf” och ”skrnff” samt ”öh” och ”oj”.
Skratta så att snoret åker ur näsan och teet sprutar ur munnen. Eller le lite då och då.
Av punkterna ovan passar 15 inte alls som råd till Tjugotvååringen (som går fjärde året) och 31 av dem är helt fel till Nittonåringen (som går första året) och alla 33 passar inte in på någon annan än mig själv. Som 21-åring och ny i Lund, när jag var lite bekymrad över att jag inte hade någon tv, att blixtarna till instamickameran var dyra och mina pumps inte höll längre än högst två fester.
Nu orkar jag inte se på tv, tycker att nya kameror är dyra och fötterna håller inte för ens en halv fest i pumps.
Varje studentkorridor värd namnet har en korridorskummis. En sådan var jag när jag bodde på Hallands Nation i Lund för nästan 18 år sedan. I motsats till mina korridorkamrater, som hade egna telefonabonnemang, stod jag och långpratade i telefonhytten. Jag envisades också med att sitta i köket och uggla eller sortera bort mögelklumpar ur snabbkaffepulvret. Min kylskåpshylla var alltid full av godis och jordnötssmör. Dessutom hade jag alltid min dörr öppen eftersom jag lider av en synnerligen ineffektiv studieteknik som innebär att jag med jämna mellanrum behöver rensa hjärnan med allehanda tramsdialoger. Eller dito monologer.
Numera är jag kvartersskummis istället.
Våra trevliga grannar till vänster bjöd in oss på middag för tre år sedan. Tack, sa vi och glömde ouppfostrat att bjuda tillbaka. Grannarna fortsatte med att ge oss fina växter som de rensat ur sin egen drömträdgård. Tack, sa vi och lade växterna att döden dö i en rabatt. Varje gång vi ses över staketet, tackar jag för senast och berättar att jag är hopplös vad gäller trädgårdsskötsel och middagsbjudningar. Bland annat. Dessutom är jag urkass på att laga mat. (Gäääsp.) För att inte tala om alla stackars dammallergiker, de klarar inte av vårt hus särskilt länge eftersom jag … nej, jag menar … eftersom MIN MAN inte dammsuger. (Bla bla bla.) Grannarna lyssnar tills jag till och med tråkar ut mig själv. Då går de in till sig och tackar varandra för att de har det så bra tillsammans och slipper ha det som vi.
Våra trevliga grannar snett till höger äger en vansinnigt lång stege som räcker precis upp till nocken på vårt hus. Den ligger sedan förra hösten i vår äng som borde vara en gräsmatta. Varje gång jag ser ängen och anar stegen, försöker jag uppbåda krafter till att släpa den över gatan, till sitt rättmätiga hem där den förmodligen skulle vårdas ömt, rostskyddsbehandlas och hängas uppåt väggarna. Men den ligger fortfarande i ängen och drar sig.
Våra trevliga grannar alldeles bakom oss är ett himla händigt par med snickarglädje, trädgårdsbelysning och ren bil. Mannen i huset bjuder vi in till avlopps-, elektricitets-, plastfärgs- samt paneldebatter. Fru Chefen i huset fungerar som moderator och lägger band på vår iver när vi vill att maken flyttar hem till oss på ett par veckor. Hon påstår att han behövs hemma, men vi tvivlar.
Dock är vi inte bara till last för grannskapet. Alla andra kan ju låta sin huspanel missfärgas av alger eftersom det inte syns i skuggan av vårt fula schabrak. Alla andra kan låta bli att klippa gräsmattan och rensa svamp ur rabatterna eftersom vi ju har både mossa, träskor, trehjulingar och stegar som drar till sig blickarna. För att inte tala om alla samtalsämnen vi inbjuder till.
– Bergmans har slängt ut 30 kvadratmeter blommig plastmatta!
– Kolla Bergmans, dom har ställt ut fem kilo godis på brevlådan!
– Akta er, Bergmans barn är ute och cyklar!
Ja, inte kan man väl ha blommigt plastgolv ovanpå furugolv? Och eftersom alla påskkärringar (av rädsla?) hoppade över vårt hus, var vi häromdagen tvungna att ställa ut godiset för att slippa äta oss till skörbjugg. Och nu när både Moa (3) och Oskar (5) håller på att lära sig cykla, gör vi varenda gångväg osäker som ett minfält.
När jag var korridorskummis, hade jag ingen aning om att jag var det; jag trodde att jag var som alla andra. Idag begriper jag bättre. Jag är skummast i kvarteret – precis som alla andra.
Många personer får inte sitt beröm förrän de är döda, så jag tänker nu hylla en av de fortfarande levande – om än en numera väldigt osynlig en: Birgitta Andersson (f. 1933).
Jag ser att jag har nämnt henne flera gånger tidigare, så det här handlar om djuuuup beundran. Kommer någon annan svensk aktris ens i närheten av hennes kaliber? Eller är det bara jag som är mossig och gammaldags och som inte har vett att förnya mig och hänga med i humorsvängarna? Vilket ju är ett ord som påminner om något helt annat: ”Husmors filmer”, som man kan se med Birgitta Andersson som värdinna. Men det är en väldigt konstig företeelse: bioreklam som sägs vara faktainriktad, men ändå är reklamig. Dessa filmer visades gratis på bio på dagtid … och tydligen var de (underligt nog) våldsamt populära. Analysera om ni orkar!
Jag har hittat ganska många klipp med henne och Povel och Hasse & Tage på Tuben och vansinniga mängder i Öppet arkiv, men inte den som jag minns starkast: en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Lasse Ekborg är en, jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) är en annan.Uppdatering! Kommentatorn Magnus A. har hittat klippet! (Här, spola fram till 15:20!)
Birgitta är då Milda-Münning, som inte vill dansa och därför tackar nej till uppbjudningarna (där kavaljererna heter bl.a. Hasse & Tage och Svante Thuresson) med allt galnare repliker, t.ex.:
– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!
Kolla nu på den vansinnigt snygga Birgitta Andersson som i absurd utstyrsel sjunger en konstig sång:
Birgitta Andersson och Martin Ljung kan inget annat göra än att röka, så trist är det.
Hur som helst är Birgitta Anderssons begåvning en kombination av mimik, plastik, den nästan metalliska rösten, de talande ögonen, modet att vara tyst och den fantastiska tajmingen. Och jösses milda pannkakor så snygg!
Det har varit prat om sparris i kommentatorsbåset. (Alla vet inte det, men det händer en hel del bland kommentarerna. Man kan till exempel få sin beskärda portion av rimmad och orimmad poesi mellan ekivoka skämt och väderrapporter. Jomenvisst.)
Kommentatorskan Pysseliten odlar egen sparris (som igår begravdes i snö) och vet att berätta att grön och vit sparris är samma samma, men odlingssättet varierar medan kommentatorn Örjan vet att man måste skala sparrisen vid roten innan den kokas och att man kan ha hollandaisesås eller annat till. Skogsgurra köper sin sparris i Tyskland, och får då en skalare till, Annika är grön av sparrisavund och Ökenråttans Lille make är blek som en sparris efter en hemsk sjuka.
Själv köper jag min sparris i buntar med gummiband från Coop eller Lidl. Sedan gör jag inget annat än konstaterar att den är grön och humpar ner den i en stekpanna med försvarliga mängder smör, peppar och salt. Om jag har öppnat en flaska champagne, häller jag gärna sådan på.
Vilket var exakt vad om hände nu ikväll. Med den enda skillnaden att jag just denna kväll åt ohemult stora mängder sparris. Säkert en 20–30 stycken.
– Gottigottgott! tjoade jag till resten av den oförstående familjen som inte alls ville ha förrätt utan spara magutrymmet till all tacoköttfärs som höll på att stekas.
Och sedan hände något. Jag vet inte vad och har inte varit med om det förut, men allt smakade vitkål. Tomaterna, salladen, läsken, köttfärsen, tortillan – allt var faktiskt inte gott.
– Ge mig en karamell! Blärk! Fly mig en apelsin! Å fy bövelen!
– Men mamma varför åt du så mång…
– CHAMPAGNE! JA! Hm. Lite smaklös, men okej. En gurka! Å HUUUUUUU!
– Det är nåt med sparris och kiss, vad är det det ska lukt…
– GUACAMOLEN! Ja! Den smakar något!
– Här, ta lite gräddfil!
– USCH! Gräddfilen smakar som det vita på apelsinen!
Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt pinjenötter och inte kunde dricka rödvin på 18 månader. Jag provade godis, rent socker, kakor, frukt och vodka; allt smakade antingen ointressant eller vitkål.
Nu ligger jag här och känner mig lite halvhungrig när klockan närmar sig midnatt och husets invånare börjar förbereda sig på tandborstning. Eftersom inget smakade gott, åt jag för lite till kvällsmat, förstås.
Om vi tar och kliver nästan 50 år tillbaka i tiden, hamnar vi i en skäggig manchesterkostymvärld, lite dimmig av cigarill- och piprök. I alla fall om man ska tro på SVT:s dokumentär om reklamfolk, som sändes den 25 februari 1967. Den finns på Öppet arkiv sedan ett par år och kan inte bäddas in här på bloggen – men jag tycker att den var ytterst intressant att se på. Visserligen är jag inte reklammänniska (utan nästan tvärt om), men jag är ju de facto människa och presumtiv kund, så jag får nog yttra mig.
Åh. Pipa som luktar så gott.
I dokumentären sägs faktiskt (och förlåt nu) väldigt lite av intresse.
Vi ser väldigt allvarliga män insvepta i rök eller halvgömda bakom skägg som talar om bilduttryck, manér och förnyande samt originalitet. En kvinnlig reklamare ser ”husmor bakom paketet, strålande glädje över paketet, som aldrig kan bli vad maskinen kan bli” och de får ”visualisera reaplan”, ”den slutliga klarheten kombinerad med tvättpaket utan att de skrattar på sig” och lära oss att tvättmedlet kommer att ”bryta igenom en gråvall när det vita kommer in”, vilket tydligen är en oklar tanke – ”vad är en vitvall”? En man förklarar (efter ungefär 17 minuter):
– Kvinnor tycker om att leka med dockor långt upp i åldrarna, vissa gifter sig och skaffar sig dockor på det viset.
– Därför kan vi sälja schampot med hjälp av de här dockorna. Dansa min docka!
– Parfym är kolossalt kontroversiellt!
Ingen är särskilt välformulerad, ingen kläcker briljanta idéer framför kameran och alla är på det hela taget ganska normala på sitt 60-talsvis. (Såsom jag har vett att bedöma 60-talet alltså.) Mediechefen pratar i en minut om sitt yrke (spola fram till minut 19):
– Man måste tro på vad man gör. Annars skulle man inte kunna jobba över huvud taget. Men det är klart att i det här jobbet, där svävar så mycket och flyter så mycket och där man får gissa så mycket och man får försöka att själv göra konstruktioner, så är det ju svårt att veta om det är riktigt. Jag tror ju givetvis att det jag gör … att det är riktigt. Men det är inget som säger att det behöver vara riktigt för det. Man har ju väldigt lite underlag egentligen och det är det underlaget, undersökningar och sånt där och det är det underlaget man får försöka skaffa sig just genom undersökningar av olika typer … så att man blir säkrare på att man inte gör någonting som är alldeles käpprätt utan att det är något sånär riktigt i alla fall.
Jaha. Jaså. Hm. Man hör kamerasurret när reklamarna tystnar en stund. Så pratar de igen; en tecknare säger:
– Kosmetika är ett skapat behov. Tjejerna vill vara vackrare så de kletar på sig läppstift för att bli vackrare.
Ni som tittar med lupp som jag, kommer att kunna höra att reklamfolket har kommit på att man till sommaren kan få en praktisk plasthink på köpet om man köper ett ”tvättpaket”. Kvinnorna sägs vilja ha det optimalt vita och man spränger nästan gränserna, så vitt är det! Någon modell eller kändis sägs ha ett påklistrat flin och en lugg som glänser som pansar, men ”inte rätt fason på blusen”. Om man ska hålla på och diskutera petitesser som hängselbyxor eller inte hängselbyxor så ”riskerar man att sumpa feelingen i bilden”.
Monica Zetterlund-feeling med en prästkrage som kastmärke.
Meeeeen vilka härliga tider det var med sprayklister, rullbandspelare, skrivmaskiner, handskrivna anteckningar, linjaler (hör tecknarens nöjda hummanden vid 7:20), bara bröst och eyeliner.
Det var lite oklart varför denna bild visades upp.
När en reklamman tryckte på interntelefonen (eller snabbtelefonen?) som man använder när man behöver ha någon som kommer ner med gem, kom jag på mig själv med att längta efter en sådan här:
– Hallå! Jag behöver gem! Små gem!
En amerikan uttalar sig i filmen om varför USA ligger såpass långt fram när det gäller reklamskapande (vi som har tittat på Mad Men vet ju precis hur det går till) och spår framtiden:
– Sverige kommer ju att ha reklamfinansierad tv om bara 3–5 år, så …
Det skulle dröja drygt 20 år – inte förrän runt 1990 luckrades tv-reklamförbudet upp.
Under tiden stod reklammakarna i Sverige och spelade krocket på sina kontor.
Korrläsning förekommer flera gånger i filmen, vilket ju är trevligt. När text kom i bild, tryckte jag på paus och korrläste jag också. Titta så intressant och ickekonsekventa de är med tankstrecken!
Tilltalet är ”Er” med versal. Klorofen och aerosol var minsann säljargument, jahadå.
Tidsdokument är nästan det bästa jag vet. Och om man inte vill kolla på Reklamfolket, kan man se ett annat program som sändes exakt samma kväll 1967: ”Estrad” med Skattkammarön-sketchen. Tvi tvi tvi!
Conchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
Inget smakade gott och allt påminde väldigt mycket om när jag åt 
