Jag går ju omkring i min lilla bubbla av lycka och tror att jag frälser världen på alla de sätt – särskilt de fem barnen, som ju förstås har fått den bästa av barndomar och en allmänbildning som spretar såpass att den kan förvirra vem som helst.
Idag ska jag berätta om Fjortonåringen, vår lilla (1,77 m) konstnär som sitter och ritar mest hela dagarna. Hon är en mästare på att prokrastinera och kan sitta i morgonrock och fantisera om Pokémon fastän hon vet att det är superviktigt att hon om sju minuter ska kliva på bussen. I skolan är hon klädd i så färgglada kläder som möjligt och omaka skor. I våras sa hon lite förstrött en dag att hon var uttagen till skollaget i matte-SM (för niondeklassare!) och att finalen skulle gå i Malmö om ett par dagar. Eller en vecka. Eller kanske två.
Efter tävlingen ringde hon hem och berättade att det hade gått ganska bra för tremannalaget.
– Ja, faktiskt bättre än vi trodde, för vi vann.
Vi häpnade och hurrade och kan inte sluta prata om bedriften. Och detta är enda bildbeviset.
Igår var vi ute och handlade med min kusin Ann, och inne på Akademibokhandeln sa Fjortonåringen:
– Vad är en pseudonym?
Inne på Hemtex sa hon:
– Vad är en tablett? Vad är en löpare?
Inne på Cervera sa hon:
– Vad är en melitta?
Men vad gör väl det när hon utan problem kan lösa sådana här uppgifter?
Sällan har vi här i huset tyckt så olika om något. Jag går ner i den svala källaren och drar upp saker som ska sorteras eller slängas eller lagas eller bara omplaceras och så går jag omkring på gräsmattan och hummar och mumlar i bikini och trivs som smör i solsken.
Inga skor här – bara 120 tomma krokar!Men här! Alla utom fyra av paren i raden närmast kameran är kvar, resten har vi gett bort eller hängt i äppelträdet.
Under tiden:
Sjuttonåringen ligger i en säng i källaren med isklampar i fickorna eftersom han är ett vinterdjur.
Min djefla man sitter i sitt varma arbetsrum och svär så det osar eftersom han inte vill klistra kvitton utan hellre ligga i en säng i källaren med isklampar i fickorna.
Spanjoren har trillat omkull på cykeln och ligger inomhus och baddar sina sår fastän han egentligen är en spanjor som vill glassa i solen och surfa på vattenvågor.
Tjugoåringen sitter utomhus under eller på studsmattan (beroende på var det är mest skugga) och läser linjär algebra tills …
… Fjortonåringen i så få och små plagg som möjligt kommer och stör, för då pratar de istället om ASCII eller skriver runor såsom systrar ju gör.
Tjugotvååringen lider i sin studentlägenhet i Lund eftersom han hellre skulle ligga i en säng i en källare med isklampar i fickorna, men har kommit på att man ju lika gärna kan gå och styrketräna när man ändå vansinnessvettas utan att styrketräna.
Elvaåringen far som en tätting mellan husen och badar än här, än där.
Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.
Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.
Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:
– Blev det en buckla?
Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?
Inte alls! Underbart var vad det var!Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)Så här såg jag ut efter en av matcherna.
Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …
… det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!
Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:
Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:
Myspys!
Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:
Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.
Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.
Jag är ”the most experienced player” i turneringen!
Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!
Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.
Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget.
– Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre.
– Neeeeeej! sa jag med klump i halsen när jag såg mitt självförsvars-kit försvinna ner i en stor plexiglaslåda full med nagelsaxar och skalpeller.
Nu måste jag ju köpa en ny. Den ska vara smidig och ha penna, pincett och pyttliten skruvmejsel förutom flasköppnare, sax och kniv. Här i Spanien har jag hittat en perfekt affär, men som vanligt är det ett himla bängel när man ska få reda på vad saker kostar.
– Yes, 68 euro, men du får 20 % rabatt om du kommer in i affären.
– No, only 23 euro eftersom du har så blåa ögon.
– Please, 93 euro, kom och titta här har jag en handväska som passar till kniven!
Igår gick jag in i denna affär och hittade en bild på den jag ville ha. Den hette ”Någonting Någonting Lite”, vilket jag sa till personalen. De svarade:
– Nonono, no.
– No?
– No.
Då pekade jag på en annan som hette ”Någonting Någonting Traveller” och frågade hur mycket den kostade.
– How much?
– No. No lite.
– No, Traveller!
– No Lite!
Då provade jag att istället prata den engelska som man gör i engelskspråkiga länder.
– This is the thing; I’d like to buy i Swiss Army Knife – the one that’s got a tiny screwdriver in the corkscrew, a pen and tweezers.
– No. Only this. Lite. This is no Lite.
– But the name doesn’t matter, sa jag eftersom jag fortfarande inte hade fattat vad ”Lite” stod för.
– No, no Lite. This is Lite.
Sa personalen och skakade på huvudet samtidigt som de pekade på ett jättemonster till fickkniv som inte på några villkor hade gått ner i en normalstor ficka. Eftersom vi inte förstod varandra och de inte ville dela med sig av några som helst prisuppgifter, gick jag vidare, muttrandes något kränkande om flygplatskontrollanter och spanjorer.
Men nu förstår jag: de knivar som heter ”Lite” har lampa. Fickkniv med inbyggd ficklampa! Teknikutvecklingens under!
Nu är frågan om de tänker produktutveckla med en inbyggd domarvissla också.
– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.
Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:
– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.
Då knackade coach Sara på min axel och sa:
– Det var ju Gaudí!
Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.
– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.
Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)
Som vanligt när jag kommer för att turista är det stängt, insvept i byggplast eller nedbrunnet. Så även i Barcelona.Men plötsligt – ett icke inpackat hus som heter Casa Batlló! ”De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott.” (Citat: ne.se)
De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.
Här är en gatlampa.
Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.
Kom och sitt! Eller ta nästa bänk tio meter bort! Välkommen! Sitt på oss allihop vetja!
När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:
Se så fint en kostymkille bär gympapåsen på väg till jobbet.
Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.
En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.
Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.
Nu ska jag berätta om (räkna, räkna) elva ryssar som förgyller vår tillvaro här i Spanien. Det handlar inte om fördomar eller hets mot en förbaskat stor folkgrupp, utan är bara en beskrivning av faktiska händelser.
Man kan förvisso här i turistklustret klumpa ihop många andra människokategorier – plötsligt dök t.ex. ett gäng 70–80-åriga spanjorer upp.
Här går jag (173 cm) förbi några minipensionärer utan att ens sträcka på mig.
De var ungefär 30 till antalet och ingen av dem längre än 160 cm. Nu är vi ju här på en basketturnering, så vi är till nästan 100 % allihop längre än just 160 cm. Men jädrar vad de körde över oss i matsalen – som små bulldozrar puttade de oss åt sidan, klev före i köerna och tog serveringsbesticken ur händerna på oss.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla spanjorer födda under andra världskriget blev
korta
företagsamma
självcentrerade
jävligt fräcka.
Men det gör man inte. Nu tillbaka till ryssarna.
Igår vid frukosten kom en liten rysk familj – mamma, pappa, barn – intrampande i bredd. Hade de gått lite som vi andra i spridda flockar utan ordning, hade jag inte lagt märke till dem, men de gjorde verkligen storstilad entré. Pappan var som en Karelin, men bara på bredden. Mamman hade gulfärgat hår som inte hade uppdaterats på ett tag och ögonbryn som såg ut som brända McD-pommes. Sonen var en intressant blandning av de två, vilket man väldigt tydligt såg.
Karelin till höger. (Efter sitt tredje OS-guld.)
Pappan högg två stora glas cava och erbjöd det ena till sin hustru som skakade nekande på huvudet. Då svepte han dem på tre sekunder blankt. Sedan vidtog en högljudd diskussion om tomater. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men hustrun verkade föredra hela tomater och mannen de redan uppskurna och de accepterade inte varandras preferenser utan hötte mot varandra med tomatskivor och hela tomater tills mannen fick fradga i mungiporna. Under tiden åt sonen femton croissanter, fyllda med och doppade i chokladsås.
Igår väntade vi i 90 minuter på en buss som skulle ta oss till Barcelona. Det gjorde även en rysk familj med samma uppsättning som frukostryssarna och faktiskt med samma utseende som de – fast sju resor svettigare, mer stressade och ilsknare. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att pappan hade ställt sig i ”fel” biljettkö och att han när han äntligen fick biljetterna, var så sen ut till bussen att den hann gå. Mamman fann då för gott att skälla ut honom, alla spanjorer och i synnerhet biljettförsäljerskan så att skallet hördes till Minsk. Pappan kunde naturligtvis inte ta detta stillatigande utan svarade med samma inte särskilt milda tonfall. I drygt 20 minuter! Under tiden spelade sonen lugnt spel på sin Iphone.
När vi idag var uppe på hotellets pooltak, satt vi (tio svenskar, fyra britter, tre spanjorer) tyst och läste eller sov. Ibland doppade sig någon i den relativt kalla poolen med ett litet ”ih!”, för att sedan återvända till fläskstekandet.
Då kom fem ryssar i 25-årsåldern. Jag har förstås ingen aning om vad som sades, men vi tror att de talade om för hela världen att de hade anlänt. De som sov, vaknade yrvaket och kisade mot skränet. De som läste, satte sig upp och sköt läsglasögonen i pannan för att kunna se om det var fara å färde. Så tog ryssarna sin medhavda och tydligen lite för ljumma läsk och lade i den lite för kalla poolen så att de som badade, fick göra det med pet-flaskor guppandes vid vattenytan.
Läskeblask i pool.
Nu skulle man, om man är på det humöret, kunna dra slutsatsen att alla ryssar som är i Spanien är
Det bästa med att resa till sydligare länder är enligt mig ögonblicket när man kastas in i den heta, fuktiga luften och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som kletar sig in i armhålorna och hjärnvindlingarna och gör håret alldeles frizzigt (som det ju heter). Underbart.
Men med mig på resan har jag ju Tjugoåringen Den Förnuftiga. Hon dricker vatten som man bör, hon smetar på solkräm enligt anvisningar och när det blir lite för varmt sätter hon sig i skuggan medan jag tänker ”ååååh, bara en liiiiten stund till”.
Coolness med solfjädrar i stereo.
Men nu tar vi väl en liten frukostrapport?
Socker och fett! Mums!
I Spanien och flertalet andra länder, äter man som bekant socker till frukost. Det är så gott att man storknar. Och tröttnar. Det verkar som om vi i kalla Norden faktiskt inte klarar oss så bra på den här sockerchocken utan behöver vår havregrynsgröt för att orka huttra. Eller nåt. En fransk familj förklarade att det inte är så att våra frukostar är så himla normala – de kan inte begripa varför vi äter så mycket salt.
– Salt överallt! Salt kaviar, salt bacon, salt bröd!
– Salt bröd?
– Ja. Smakar det sött?
– Näää …
– Just det. Alltså salt.
Ännu mer socker och fett! Raaap!
Min croissantpassion lever livets glada dagar, men det gör även min äggpassion – för här får man koka sina egna ägg!
Råa ägg till höger, vahaaarmt vatten med ägghållare till vänster.
Men efter kokningen vidtar problem. För hotellet tillhandahåller inte kallt vatten till oss äggkokare. Men det finns ju kallt dricksvatten. Och champagneglas till alla som ska ha sånt till frukost (jorå). Efter flera minuters kamp mellan mig och äggskalet samt den sega hinnan, gjorde jag så här:
”Äggen bör sköljas i kallt vatten för att skalningen ska underlättas” står det i Husmorskalendern.
Sedan åt jag ena ägget och satte det andra i äggbehållaren som jag ju köpte i Berlin i höstas – och som nog efter barnen, min djefla man, basketbollarna och huset är det finaste jag har.
Där på tv:n, som funkar som torkställning, ska jag strax se Brasilien–Chile.
Och hur går det nu på tefronten? Finns det tehuvor, löste, stormuggar, tekannor, hett vatten och tekultur?
Som traditionen bjuder, får jag vara med på en eller två herrmiddagar per år. Som traditionen bjuder, är jag alltid den enda kvinnan. Som traditionen bjuder blir vi utslängda från det ena etablissemanget efter det andra eftersom vi (tydligen) är stökiga, medelålders män.
Igår samlades vi åtta personer på ett förträffligt ställe som jag verkligen kan rekommendera – men vi var de enda gästerna! Under de tre timmar som vi åt och skråla… ehhrrrm … lugnt talade med varandra, var vi de absolut enda som satt ner och åt.
Personalen var tillmötesgående och (enligt min ringa mening) skön att vila ögonen på och allt var så himla trevligt.
Personalen talade på ett ytterst servilt sätt redan klockan 20:40 om att köket funderade på att stänga. Vi satt kvar tills personalen försiktigt viskade att nu stänger vi nog baren också.
Besvikna på denna milda utslängning lommade vi ut och tog några gruppfoton.
Inte vet jag hur det gick till, men så här blev mina bilder.
Sakta vi gick genom stan. De sju männen i glasögon återupplivade gamla minnen där några ord var mer frekventa än andra – enligt mina noggranna anteckningar nämligen
utslängning
Sandhamn
båt
jolle
segla
ö
värk
beckmörker
ont
+55.
De sju herrarna.
Detta säger jag eder, ungdomar, att det där med att bli ”gammal”, det är fan inte så illa.
Nej, det finns inte något sådant ord egentligen – fobi-irritationer. Men vi har här hemma idag delat med oss av både fobier och sådant som irriterar – men på ett inte alldeles självklart sätt. Att ha hål på strumpan irriterar mig något vansinnigt, medan tre av barnen och min djefla man kan gå omkring och visa upp sina potatisar utan att ens lägga märke till att det drar om hälen eller stortån.
Min enda fobi är öronvax; jag vill inte prata om det, inte titta på det och verkligen inte lukta på andras framkrafsade vaxproppar.
Tjugoåringens fobi är underlig: hon vill inte titta på vaxkakor. När hon häromdagen nämnde det, slog det mig att Elvaåringen har uhuuat åt samma sak – alltså är vi tre med vaxfobi (om än inte samma).
– Iiiiiiih så vidrigt! Mönstret! Uäääh!
Spanjoren här hemma får ont i tänderna när han diskar Ikeas plastskärbrädor och min djefla man drabbas av samma fenomen när han rör vid bomull.
– Ryys. Hu. Ryyyys. Hu. Kan du ta den?
Annars framkallas ju de klassiska obehagskänslorna av naglar mot svart tavla (men det är väldigt svårt att hitta svarta tavlor om man vill irritera någon i dessa dagar) och folietuggning (förutom på mig: jag har ju inga plomber).
Och nu till min alldeles nytillkomna fobiirritation i dessa fotbolls-VM-tider. Jag ser på alla matcher jag hinner eller orkar (men skulle verkligen ha hoppat över Iran–Nigeria) trots att Sverige inte är med. (Ni vet väl att Portugal som såg till att vi inte kvalade in nu har drabbats av karma-revenge och därför kommer att dunderförlora alla sina matcher?)
SVT och tv4 delar på sändningarna och försöker prata ihjäl oss i uppsnack och efteranalyser.
– Bollen är rund och mittfältet kom i kläm! skriker jag uttråkat till tv:n, där jag sitter och slötittar och dumglor.
Förutom när båda kanalerna talar om vilka som sponsrar sändningarna. För då blir jag en irriterad tiger som morrar och hötter med näven/tassen – men bara när SVT visar upp sina sponsorsskyltar. Jag har naturligtvis filmat skiten och på ett fantastiskt uselt sätt klippt ihop snuttarna med helt ovidkommande bakgrundsljud (bl.a. kan Elvaåringen kan höras piska en matta).
Först kommer tv4, som har haft någon med koll på tekniken i skapelseprocessen. Sedan kommer efter 14 sekunder SVT, som är på 1991 års digitala nivå.
(I glappet mellan de två klippen kommer en skylt som säger ”2013”. Strunta i den. Really. Analysera inte. Jag gjorde fel. Morr. Digitaliteten funkade inte. Morr.)
Nu vette tusan hur jag ska hantera SVT:s sponsorpresentation. Blunda, skratta, peka finger eller ringa till klagomuren? VARFÖR är hanteringen så klantigt utförd?
Vi vet också att det är trevligt att säga ”schäkta” när man stöter emot någon, att säga förlåt när man snyter sig vid matbordet och att undvika långa redogörelser angående det senaste toalettbesöket. Men det underliga är att dessa väluppfostringssjälvklarheter ibland bara drunknar i den allmänna självupptagenheten.
Och nu till saken. (Ni vet – man måste först skriva en spaltkilometer om något allmängiltigt innan man hoppar på pudelns kärna som svävar över smöret som pricken över i.)
Igår var lillasyster Orangeluvan ute på stan för att köpa sig en matnyttig sallad.
Den heter ”Uppochnersallad” och blir liksom rättvänd när man välter ut den på en tallrik.
Framför Orangeluvan i kön och framför den öppna disken med olika sallader stod en kvinna och pratade i telefon. Hon pratade och pratade och hade till synes glömt bort att hon stod och valde bland allt nyttigt – så Orangeluvan sträckte sig fram och sa ursäkta (som vi ju är överens om att man ska) och förklarade att hon bara skulle hugga tag i den däääääär salladen [leende mot kvinnan]. Kvinnan fortsatte att prata i sin telefon, och Orangeluvan fortsatte mot kassan för att betala.
Då hörde hon telefonkvinnan säga:
– Nu kom nån och bara tog den där salladen som jag skulle ha! Bara snodde den rakt framför mina ögon! Upprörande! Jag stod och skulle precis ta den och så bara swooosch, var den borta! Jag skulle ju ha den!
Orangeluvan och jag är måna om att inte göra människor ilskna och är mycket väl bekanta med sådant folk som inte kan fatta smarta beslut (eller för den delen uppföra sig som människor) när de är hungriga. Så söstra mi vände sig till telefonkvinnan och lyssnade extra uppmärksamt.
– Ååååh vad synd att inte jag fick den! Jag hade spanat i preciiiis den! Ja, rakt framför mina ögon snodde hon den! Det var den sista och hon bara tog den! Jag borde ha fått den, det var verkligen synd att jag inte fick den. Näe, just det, folk vet inte att uppföra sig.
– Ursäkta mig … vill du ha den här? sa Orangeluvan och pekade på sin uppånervända sallad. Jag kan definitivt ta en annan.
– … … … (förvånad tystnad)
– Visserligen har jag redan betalat för den här, men det verkar som om det är väldigt viktigt för dig att ha just den här, och det är alls inte lika viktigt för mig.
– Ja, det är förstås upp till dig! svarade telefonkvinnan (med en ton som ni säkert kan föreställa er).
– Hur … förlåt? Jag hörde inte …
– DET ÄR UPP TILL DIG!
– Men jag erbjuder dig ju min sallad … vill du ha den?
– Det är faktiskt helt upp till dig att fatta det beslutet.
Under bråkdelen av en sekund genomgick Orangeluvan en Karl-Bertil Jonssonsk kris. ”Ska jag ge bort den godaste salladen till ett otrevligt monster? Nej! Rakryggat stå upp mot telefontanten? Ja!”
– Ja, i så fall. Om det är upp till mig, tar jag förstås salladen själv. Men nu måste jag gå. Tack! Hejhej!
Orangeluvan funderar nu i dessa banor:
Jag blir utskämd för att jag har tagit någons sallad.
Sedan är det plötsligt upp till mig om jag vill vara snäll och ge bort maten.
Har jag inte just sagt till henne att hon får den, och är det då inte upp till henne att antingen säga ja eller nej?
Huuuur kan det vara upp till mig?
Själv funderar jag på om det blott handlar om simpel semantik? Telefonkvinnan tror kanske att ”det är upp till dig” betyder ”jatack jättegärna, det var rart av dig och oj jösses vad jag är hungrig, jag måste verkligen be om ursäkt för mitt uppförande”.
