Vi vet alla att det är bra att
- le snällt mot främlingar
- ge gatumusikanter en peng
- betala bussbiljett åt förvirrade
- köpa två kaffe och ge bort den ena
- coacha små barn och lära dem basket.
Vi vet också att det är trevligt att säga ”schäkta” när man stöter emot någon, att säga förlåt när man snyter sig vid matbordet och att undvika långa redogörelser angående det senaste toalettbesöket. Men det underliga är att dessa väluppfostringssjälvklarheter ibland bara drunknar i den allmänna självupptagenheten.
Och nu till saken. (Ni vet – man måste först skriva en spaltkilometer om något allmängiltigt innan man hoppar på pudelns kärna som svävar över smöret som pricken över i.)
Igår var lillasyster Orangeluvan ute på stan för att köpa sig en matnyttig sallad.
Framför Orangeluvan i kön och framför den öppna disken med olika sallader stod en kvinna och pratade i telefon. Hon pratade och pratade och hade till synes glömt bort att hon stod och valde bland allt nyttigt – så Orangeluvan sträckte sig fram och sa ursäkta (som vi ju är överens om att man ska) och förklarade att hon bara skulle hugga tag i den däääääär salladen [leende mot kvinnan]. Kvinnan fortsatte att prata i sin telefon, och Orangeluvan fortsatte mot kassan för att betala.
Då hörde hon telefonkvinnan säga:
– Nu kom nån och bara tog den där salladen som jag skulle ha! Bara snodde den rakt framför mina ögon! Upprörande! Jag stod och skulle precis ta den och så bara swooosch, var den borta! Jag skulle ju ha den!
Orangeluvan och jag är måna om att inte göra människor ilskna och är mycket väl bekanta med sådant folk som inte kan fatta smarta beslut (eller för den delen uppföra sig som människor) när de är hungriga. Så söstra mi vände sig till telefonkvinnan och lyssnade extra uppmärksamt.
– Ååååh vad synd att inte jag fick den! Jag hade spanat i preciiiis den! Ja, rakt framför mina ögon snodde hon den! Det var den sista och hon bara tog den! Jag borde ha fått den, det var verkligen synd att jag inte fick den. Näe, just det, folk vet inte att uppföra sig.
– Ursäkta mig … vill du ha den här? sa Orangeluvan och pekade på sin uppånervända sallad. Jag kan definitivt ta en annan.
– … … … (förvånad tystnad)
– Visserligen har jag redan betalat för den här, men det verkar som om det är väldigt viktigt för dig att ha just den här, och det är alls inte lika viktigt för mig.
– Ja, det är förstås upp till dig! svarade telefonkvinnan (med en ton som ni säkert kan föreställa er).
– Hur … förlåt? Jag hörde inte …
– DET ÄR UPP TILL DIG!
– Men jag erbjuder dig ju min sallad … vill du ha den?
– Det är faktiskt helt upp till dig att fatta det beslutet.
Under bråkdelen av en sekund genomgick Orangeluvan en Karl-Bertil Jonssonsk kris. ”Ska jag ge bort den godaste salladen till ett otrevligt monster? Nej! Rakryggat stå upp mot telefontanten? Ja!”
– Ja, i så fall. Om det är upp till mig, tar jag förstås salladen själv. Men nu måste jag gå. Tack! Hejhej!
Orangeluvan funderar nu i dessa banor:
- Jag blir utskämd för att jag har tagit någons sallad.
- Sedan är det plötsligt upp till mig om jag vill vara snäll och ge bort maten.
- Har jag inte just sagt till henne att hon får den, och är det då inte upp till henne att antingen säga ja eller nej?
- Huuuur kan det vara upp till mig?
Själv funderar jag på om det blott handlar om simpel semantik? Telefonkvinnan tror kanske att ”det är upp till dig” betyder ”jatack jättegärna, det var rart av dig och oj jösses vad jag är hungrig, jag måste verkligen be om ursäkt för mitt uppförande”.
”… upp till DEJ … ” ?????????? Det är ju mera en metafysisk/religiös frågeställning, borde analyseras av filosofiskt inriktade forskare i branschen: Ska jag fatta beslut för min nästa? Och få på nöten dessutom!
Är hon alltså så velig att hon inte ens kan ta ett sånt beslut utan måste skylla allt på andra? Nå. Då kan hon få stå där och fundera ett tag till.
Nästa gång så säger hon ja tack. Eller så skärper hon sig från början.
”Upp till dig”, då är det Orangeluvans beslut att ta, och då tog hon beslutet att ändra sig igen.
Skulle vara intressant att få höra hur hon redogjorde för den här oväntade vändningen till tröstaren i telefonen …
O-luvan hade ju redan fattat sitt beslut: ”Jag avstår för din skull.” Hur kan det då bli upp till O-luvan att besluta?
Dessutom hörde tröstaren i telefonen förmodligen allt …
Livet är för kort för att bry sig om idioter, särskilt otrevliga idioter. Orangeluvan har redan gone far beyond the call of duty, ödlsa nu inte mer tid på att tänka på denna misslyckade människa, och känn inga som helst skuldkänslor, du betedde dig som en väluppfostrad medmänniska, medan kvinnan ifråga var en tölp(a?).
Fast det är något som klingar lite bekant där… Du kan vara på rätt semantikspår (hur fel man än kan tycka att det är). Hur gammal var telefonkvinnan? Jag har hört ungdomar (nej för sjutton inte mina egna, det skulle bara våga!) bete sig precis så där när de får ett generöst erbjudande. Om dottern säger till en kompis att hon kan avstå från vin på festen för att skjutsa hem (den körkortslösa) kompisen som bor lite avlägset där bussturerna är glesa på natten, då svarar kompisen inte som man skulle förvänta sig: ”Nämenduärinteklok, det är ju jättelångt och inte ska du avstå från att festa bara för att jag bor så avigt som jag gör och inte har haft vett att ta körkort.” Nej hon svara helt neutralt: ”Det är upp till dig!” Och dottern verkar tyck att det är ett rimligt svar!
Tölpa är riktigt bra, tycker jag. Och det var ju mänskan en. (Moralisk rätt till en vara kan man naturligtvis inte ha förrän man faktiskt har tagit den.)
Det där ”upp till dig” är väl äkta passiv aggressivitet, ett sätt att kliva upp på en hög häst och säga att ”vad du än väljer kommer jag ändå att förakta dig för du har redan gjort något jag ogillar/något som stör mig/något som gör att mitt liv inte flyter perfekt”. Med en krydda av ”ditt liv är inte lika viktigt som mitt liv”.
Oj — nu menade jag ”upp till dig” som det presenteras längre upp, absolut inte såsom Karin just lade fram saken!
Orangeluvan är så cool! Hon gör ju som kvinnan säger. ”Om det är upp till mej tar jag förstås salladeen själv.” Ett klockrent svar!
Pragmatik?
Orangeluvan har finfina gener.
Telefontanten var tydligen en relativt fin dam (alltså inte tjejig eller nudelsoppig utan mer av nagellacks- och klackvarianten) i 45-årsåldern. (Med andra ord väldigt ung, eller hur?)
(Psssst, nu ikväll har jag haltat basket. Med spanjoren och Tjugoåringen och fnutton andra tokar. Lycka.)
Hejja OL! Bra gjort.
Varför slutar studentfester mitt i natten när jag vill sova och varför ska just jag köra och hämta studenten när festen slutar?
PK: Bafatt.
Heja O-luvan!
Totalt OT ?
Annan typ av service. Varmt reportage. Väl värt att ses.
http://www.svtplay.se/video/127357/palace-hotell
Jomenserrusåatt… apropå kvinnan som blev upprörd men som sedan inte kunde fatta ett beslut.
Örjan: Gives us all hope!
Salladstanten får skylla sig själv. Står hon först i kön och babblar
i telefon istället för att handla så får hon skylla sig själv..
Mysko. Jag trodde att kvinnor blev glada av sallad.
Heja Orangeluvan!
Christer, kvinnor tror att de blir smala av sallad. Det är ungefär så långt ifrån glad man kan komma. Majlis.
Lotten, du som gillar att flacka & fara. Här har du ett litet uppdrag.
Glasklart fall av kvinna som var arg (utan grund) och absolut inte ville sluta att vara arg, så hyggliga O-luvan rubbade hennes cirklar totalt och hon fick kortslutning i ilskecentrum. Komma här och vara trevlig, jäkla människa, när jag just bestämt mig för att du är dum! tror jag hennes svar betydde.
”Det är upp till dig” är jättesnorkigt i alla lägen, tycker jag.
Det tycker jag också, Och! Och jag har så tyckt i alla tider, så tiderna ska minsann inte komma här och förändras, så det så.
Jag har nu anlänt till Göteborg och eftersom alla kontaktledningar fallerar, tarvar resan en rapport. Coming up! (Men först ska jag äta matsäck.)
Eller så kanske jag ändrar mig och lyder LL99 och besöker landets bästa rastplatser (enligt Motormännen). Men måste man inte egentligen köpa husvagn först då?
Rastplatser är vi dåliga på, eftersom vi så sällan har med oss matsäck när vi åker bil (långt). Då sker alla pauser på ställen med serveringar i stället. (Favorit: Fisk & vilt vid Skåneporten utefter E4:an, som har vääärldens godaste mackor. Andra plats: förmodligen Gyllene uttern, för den vidunderliga utsikten över Visingsö från altanen.) Och om vi någon gång har matsäck är det oftast på resor som slutar någonstans mitt i skogen, och så sitter man i bakluckan och blir myggbiten och glad.
nejdå inga husvagnar, husbilar eller husbåtar behövs, det går
lika bra med selleri, eller personbil för den som föredrar det.
På lördag blir det utflykt med matsäck. Pastasallad tror jag minsann att det blir. Sallad är ju så gott!
Pysseliten, lovar du att le sådär oerhört lyckligt när du äter? (Som på Christers bilder, menar jag)
Jag tycker att palt är godare än sallad.
Heja Orangeluvan! Rätt beslut.
Fast jag läste salladstruma för ett ögonblick. Vad det nu är?
Allra, allra först läste jag salladsstruma. Som jag inte heller vet vad det är. (Fast struma har jag haft, den sk giftiga varianten, så att jag ser det ordet ibland fast det inte finns är inte helt konstigt.)