… är det inte idag. Eller någon gång under året, även om kanelbullar, stroke, semikolon och nästan alla andra företeelser får den uppmärksamhet som … vissa av dem förtjänar.
Jag tänkte mig liksom att det kan se ut så här:
Därför kommer ni nu att få läsa om vad som hände under invigningen av Berlin-OS 1936. Då var det inte så mycket operasångare, fyrverkerier, hallå och ståhej utan lite lugnare. Alla marscherade in i takt och bockade och neg mot Hitler och ingen vågade ta fram sin mobiltelefon eller falla ur ledet utan de ställde sig i givakt och … där!
– Nämen!
– Jösses!
– Hallå!
– Titta!
När alla hade samlats på innerplan stod det nämligen klart att något mycket underligt hade hänt, och alla vexillologer tog sig åt pannan och häpnade.
Siegfried Eifrig (1910–2008) kommer här trippande med den olympiska elden.
Nej, det handlade inte om Tysklands hakkorsprydda fana utan om Liechtensteins och Haitis flaggor. Som såg ut så här:
Haitis flagga 1936.Liechtensteins flagga 1936.
Visserligen tävlade just dessa två länder inte mot varandra under spelen (Haiti hade bara en deltagare som dessutom lämnade w.o.), men identiska flaggor kan man ju inte ha! Liechtenstein åkte hem efter spelen, tillsatte resolut en snabbutredning och lyckades redan 1937 anta denna flagga istället:
Liechtensteins nya flagga med krona.
På Haiti har de bytt flagga lika ofta som vi i Sverige diskuterar innehållet i vår nationalsång, men just nu ser den ut nästan som den gjorde 1936. Back to basic, liksom.
Haitis nya flagga med palmträd, frygisk mössa, eldvapen och ankare. Jättesvårt att rita ju.
Vad coolt – man kan jämföra de två länderna här! Haiti använder 99 % mindre el än Liechtenstein!
Nu kommer jag att bli rik! Jag har inspirerats till kioskvältaren alla kategorier! Jag har manus till en roman!
I påskas kom min mamma hit med påskägg i miniformat. Alla barn fick varsitt som rymde ett par godisbitar (så där lagom lite). Samma dag kom min pappa hit med det största påskägg som världen någonsin skådat (lagom mycket till ett kompani eller så).
De små äggen fick vara med i äggjakten, som går till så att jag gömmer lappar med ledtrådar och så springer alla omkring och letar efter dessa lappar tills de kommer till den sista lappen som leder dem till godisäggen. I filmsnutten nedan spionerar jag och inväntar en attack eftersom det på lappen som barnen snart hittar står ”i mammas öra”:
När skatten hade hittats, smofsades innehållet i småäggen upp av barnen upp på ett par sekunder. Det stora ägget tronade på köksbordet och nallades i tills alla blev gröna i synen och började slänga längtande blickar bort mot grönsaksskålen och någon sa att det hade suttit fint med en kall avrivning. Eftersom det stora ägget fortfarande var till 2/3 fullt när vi gick och lade oss, gömde jag det i källaren som mammor ju plägar göra.
Sedan gick en vecka eller två. Jag kom att tänka på ägget och blev sugen på lite choklad, så att jag gick ner i källaren och fann att jag var lite sent ute.
Någon hade smygätit! Ägget låg på sniskan och papper låg slarvigt slängt i småbitar lite här och där. Det var visserligen en hel del kvar, men inte så mycket. Irriterande, på min ära. Där stod jag och ville äta godis, men det hela såg lite oaptitligt ut, så jag stängde locket och gick muttrande upp för att hitta tjuven. På vägen till denna rättegång hängde jag en tvätt, sorterade ett par skohögar, borstade tänderna och skrev en handlingslista och skalade potatis och … glömde helt bort godisägget. Jag har alltså inte ställt familjen till svars, inte utrett detta med lördagsgodis och förklarat tandtrollens ondska, vilket kanske var tur.
För idag fann jag något oväntat.
Fylld av energi eftersom redigeringsjobben är avklarade och jag idag varken hade basketmatcher eller champagnefrukostar att roa mig med, tog jag ett hejans röj i källaren. Jag fick ihop fem stora, svarta plastsäckar med allsköns bråte, fick ett löpband på plats (tyvärr slår man huvudet i källartaket), slängde trasiga porslinskarotter och dammsög upp en farlig massa godispapper i småbitar.
I en sladdrig, hålig kartong hittade jag en trasig gammal termos som förutom glassplitter var full av små träbitar och träull och … massa annat som jag i den skumma belysningen inte kunde urskilja. Jag tog upp hela lådan till köket och hann skrika ett Doris Day-skrik när jag plötsligt tyckte att något rörde på sig i lådan. Det är väl det som är stenåldersinstinkter – hur orädd jag än är när det gäller spindlar, möss, råttor och ormar så skriker jag till om mitt undermedvetna får för sig att en musattack är på G.
För där gick jag de facto omkring och bar på …
… musens lilla hem.
Den lilla musen som hade trillat över en skatt och kämpat mer än någon mus någonsin har kämpat, sitter förmodligen och vrider sina händer och begråter sitt öde. Jättemänniskan Lotten har flyttat på allt som går att äta och dessutom snott allt det där som musen tänkte leva på i höst.
Romanen? Jo, jaget är alltså en mus i en källare. Plötsigt dimper ett ägg ner från himlen och … eh. När jag tänker närmare efter … Det blir kanske inte en så himla lång roman …?
Jag har suttit stilla så mycket under de senaste fyra dagarna att jag har drabbats av svaga nerver, lungrossel, träsmak i rumpan, knastriga senor och axelkramp samt ryckningar i högerögat. That’s what redigering, översättning och korrläsning gör to you.
Under pauserna har jag sprungit upp och nerför trapporna, hoppat en två, tre studs på studsmattan, gjort ett par sit ups och hängt tvätt med extra yviga gester. Eftersom min deadline var ytterst snäv, var det helt enkelt så det fick gå till. Sova har jag fått göra ungefär mellan midnatt och 06, så nu tittar jag i november av pur utmattnad.
MEN JAG HANN! Jag är färdig! Pfuitt, kviddevitt! Champagne laget runt! (Blir ju billigt eftersom jag är den enda i familjen som nyttjar spiritus.)
Fast visst borde jag köpa lite medicin för att stå ut med alla mina nya symptom?
Stackars levern.”Brain troubles”.Huvudförkylningar far all världens väg om man röker astmacigg.
Håll hårt i armstöden. Sätt er samtidigt bekvämt och se till att ingen läser över axeln. Det här är så infekterat att jag knappt vågar trycka på knapparna.
En sån där gammal skylt som ser nostalgiskt trevlig ut så länge man inte funderar på bakgrunden …
Först en definition: jag skrev ”tiggarna” i rubriken för att jag just nu tänkte ta upp just dem. Oavsett vilket folkslag de tillhör eller vilket land de kommer från.
Jag undrar nämligen hur i hela jävla friden det här problemet ska lösas: tiggarna som sitter i ur och skur på alla gator och torg och numera även ute på vischan utanför den lokala matbutiken dit det är nästintill omöjligt att ta sig. I Eskilstuna säger de hejhej för att påkalla vår uppmärksamhet, medan de i andra städer (t.ex. Lund och Linköping) som jag har upplevt det är – och förlåt mig nu för ordvalet – mer aggressiva.
(Och, ska det tilläggas: jag har inte något vettigt förslag på lösning. Än.)
Karikatyr av James Gillray från 1786: kung George III får stora pengasäckar samtidigt som en amputerad (men till synes ändå vältränad) tiggare lider i vänsterhörnet.
”För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger krävs en politisk diskurs om de fattigas rättigheter inom EU som går tvärs igenom nationella gränser och som vare sig är baserad på krav på olika förbud eller enbart baserad på paternalistiska kortsiktiga åtgärder.”
De som skriver så illa är Per Eriksson (professor vid Lunds universitet och rektor för universitetet 2009–2014 samt generaldirektör för Vinnova 2001–2008) & Hans Swärd (professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskat om fattigdom, hemlöshet och sociala problem).
Nu ska vi se om jag kan bena ut vad det är de skriver utan någon som helst kommatering, men med ord som ”diskurs” och ”paternalistiska” samt ett underligt ”vare sig”.
Kanske så här?
För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger, krävs ett politiskt samtal om de fattigas rättigheter inom EU. Detta samtal ska inte hejdas av nationella gränser och varken baseras på förbud eller kortsiktiga åtgärder som inskränker individens frihet.
Om jag nu har tolkat meningen korrekt, har jag några frågor:
De ” fattigas rättigheter” ska diskuteras. Men ”de fattiga” är banne mig en annan sak än ”tiggarna”.
Hur ska man kunna diskutera på ett vettigt sätt när länderna med sina nationella gränser inte är överens och hanterar detta på så många olika sätt?
Men om en kortsiktig åtgärd funkar kan man väl ta till den – även om den är paternalistisk – för att sedan gå vidare till en mer permanent lösning? Allt ska väl kunna diskuteras förutsättningslöst?
Får Norge vara med och diskutera fastän norrmännen inte är med i EU eller är det bara de nationella gränserna som inte ska hindra diskussionen?
”Tiggaren” av Jacques Callot (1622).
Enligt Wikipedia ligger det till på detta vis:
Danmark – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse.
Finland – tiggeri är tillåtet sedan 1987.
Frankrike – tiggeri är tillåtet, men inte med barn eller aggressiva djur i sällskap. Till 1994 var allt tiggeri förbjudet.
Grekland – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse eller böter (3 000 €).
Italien – tiggeri är förbjudet i sällskap med djur eller barn, men ingen bryr sig. Så italienskt.
Luxemburg – tiggeri är tillåtet så länge tiggaren inte ingår i en grupp eller om det är organiserat (definitionsfråga). Under 2014 arresterades 1 639 romer (alltså inte ”tiggare” eller ”fattiga”) som efter några timmar på polisstationen släpptes, men fick sina slantar konfiskerade.
Norge – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.
Portugal – tiggeri är tillåtet.
Rumänien – tiggeri är förbjudet om tiggaren kan arbeta. (”Is able to work.” Snacka om luddig formulering.)
Storbritannien – tiggeri är förbjudet, men brott mot lagen för inte med sig några konsekvenser. Det finns sedan förra året en regel som säger att europeiska tiggare och hemlösa ska skickas hem omedelbart och att de inte får komma tillbaka in i landet på ett år, men den efterföljs inte.
Sverige – tiggeri är tillåtet ”så länge det inte är tvingande (det vill säga människohandel) eller påstridigt (det vill säga ofredande)”. Gatumusiker räknas också som tiggare, men så länge de inte propsar på betalning för musiken, är det tillåtet.
Tyskland – tiggeri är tillåtet, men inte med barn i sällskap eller om man ljuger om syftet.
Ungern – tiggeri är förbjudet; man får inte ens plocka upp saker ur allmänna sopkorgar.
Österrike – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.
(Fyll gärna på i kommentatorsbåset om ni vet mer.)
Häromdagen gick jag från ena änden av Eskilstunas centrum till den andra. Jag räknade på tio minuter (centrum är inte större, nej) till 13 ”hejhej” från tiggare och under hela promenaden gav jag 0 kronor i pappmuggarna. Jag hade kunnat ta ut pengar och ge en tia var till dem, men jag vill inte att tiggeri ska funka. Faktiskt.
So sue me. Jag hjälper till på andra sätt, men (och nu tar jag till ett Bibelcitat, vilket är lika vanligt som att jag går på handbollsmatch) hur jag gör det, har ingen med att göra:
Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. (Matt. 6:3)
(Uttrycket ”den vänstra handen vet inte vad den högra gör” har däremot i företagsbranschen kommit att betyda ungefär ”organisationen funkar inte”.)
”Den gamle tiggaren” av Louis Dewis (1916).
Så. Har ni några idéer eller synpunkter? Läs inte mellan raderna och lägg inte ord i munnen på mig: jag är bara konkret och bekymrad, men har ingen lösning!
Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.
I analogi med ”surgubben Bergman”.
Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød på Centralen.
– Hundratrettifem kronor.
Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)
– Men nu tog du betalt för en kaffe också. – Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.
Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.
– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar. – Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.
Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)
I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr.
– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på? – Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!
Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.
Och jag hade tydligen på mig en randig negligé?
När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.
– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den? – Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.
Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.
– Vad menar du? sa jag. – Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.
Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.
Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)
Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)
Jag pratade nyss med Tjugotreåringen (han som ligger i Lund för att bli civilingenjör). Han har kommit på att han aldrig i sitt liv har grälat med någon.
– Och jag tänker heller aldrig gräla.
– Men tänk om d…
– Nej, man kan visserligen ha olika åsikt, men man måste faktiskt inte gräla.
– Men hur ska du k…
– Man kan resonera sig fram.
– Men om den andra som du resonerar med anser att det är sunt att rensa luften och säga vad man tycker?
– Jamen då kan man ju göra det utan att för den skull höja rösten.
– Men då kanske man spricker av ilska!
– Kanske det. Men jag är aldrig så arg att jag ens är i närheten av att spricka.
I nästan alla meningsutbyten är det ju så att någon halvvägs in i diskussionen kommer på att det inte är värt att diskutera längre, eftersom det är
en petitess
så att den andra faktiskt har rätt
trevligare att inte gräla.
Men så känner man att ptja … jag ska stå på mig …?
Gräl på små barn. (Det här är en arrangerad bild som jag har hittat, ba.)
Alla coacherna var lugna och kloka, spelarna verkade vara nöjda med livet och när någon begick ett misstag på planen, hörde man bara ”bra försök” och ”helt okej”! Är det inte så att man kan bli lite tårögd på kuppen? Det är precis så här det ska vara när man är ett barn och ska ha kul. (Det är en helt annan sak när det handlar om elitidrott – då vill jag se blod, svett och tårar och att mitt lag vinner.)
Femtonåringen (hon som är lång, vinner mattetävlingar och ska bli konstnär) spelade idag en match som laget förlorade med en ynka poäng. Och hur deppade var de över detta?
Inte särskilt!
Själv är jag inge vidare på att gräla. Det kan ha att göra med att jag sedan 30 år grälar blott och endast med min djefla man, men det slutar alltid ganska snabbt med att han säger förlåt för att han ju hade fel och så är vi vänner igen. Jag har helt enkelt fått för lite träning i grälandets konst.
(Här borde jag ha slängt in en jättestor smiley för att ni ska kunna vara säkra på att jag uttrycker mig på ett inte helt allvarligt sätt. Men jag vill inte.)
Jomen, ni vet hur knorrandet går om hur långhåriga slynglar lyssnar på dunka-dunka-musik och att särskrivningen är ett modernt gissel och att det var bättre för eftersom man t.ex. kunde åka från Djugården [juuvgån] till NK för blott 7 öre och där ju köpa galoscher och pampuscher.
Kommentatorskan Agneta uti Lund har skickat en fantastisk liten reklamfolder till mig: Grahns Prisförteckning från 1898. (Finns att ladda ner här.) Den är så full av underliga ting att jag alldeles kom av mig och inte sammanställde matematikmanus på en hel timme.
Själva affären i hörnet Gråbrödersgatan/Lilla Fiskaregatan. Numera finns här en presentaffär. Same, same?Ord på härsan och tvärsan!Så många typsnitt att man ju blir alldeles yr i mössan!Redan år 1900 kunde man i SAOL se stavningen ”kräpp”. (Fast nu har vi krånglat till det och skriver crêpe som de jädra fransoserna.)Ah, olifanterna på savannen!Aha. (SAOL från 1850.)Hoho, Ikea! Compact living!Som redaktör måste jag säga att det är ytterst opedagogiskt att visa upp ett paket med orundade hörn när de rundade hörnen är av stor vikt.Redan 1889 stavade vi faktiskt portmonnä på svenska. Och fason. Fnys.Bonbonièrer är alltså godislådor? Uppdat: NEJ! KONFEKTSKÅL FÖR BÖVELEN!Dammviftare från 1898, jajamensan.Är detta en behållare för kakor eller kanske en snusburk?Jag önskar så att jag hade massa linneband att krusa.Men särskilt krusigt kallar jag inte detta.Versaler, versaler, versaler. Och jösses vad det fanns tvålar!
Nu förväntar jag mig att ni alla saboterar BNP genom att sitta här och läsa och läsa och läsa. Kanske är det så att en pappershandel förr i tiden var lite som Clas Ohlson eller Teknikmagasinet är idag.
– Har ni tvål med lanolin och svavel?
– Javisst, frun!
– En krustång som gör veck istället för krus?
– Jahadå!
– Jag önskar köpa mig ett par finfina läderarbeten, går det för sig?
– Herrn kan komma in här på lagret, så ska vi se …
Bokhyllorna här hemma är fulla av ”men det kan jag nog blogga om nångång-böcker”. Nu har jag hittat en fotosamling i Ögonblicket åt framtiden (Bra Böcker 1980).
Ögonblicket åt framtiden (när vi inte längre sparar bilder på papper utan bara har dem i digitaliserad form).
Det finns några roliga bilder, annars är det mest krig, mord, svält, tragedier och sport. Jag tänkte först att jag skulle blogga under ämnet ”är det okej att publicera sådana här bilder?” och då lägga ut fruktansvärt dramatiska bilder på avrättningar, självmordsögonblick, svältande barn och dimmiga boxarögon … men … nej, jag tvekar …
Så jag återgick till det mest harmlösa: fnitter. Dock vet jag inte hur det är med rättigheterna – och hoppas helt enkelt att de eventuellt fortfarande levande fotograferna och deras anhöriga tycker att detta är okej.
Två av bilderna skulle aldrig ha kunnat läggas mitt i bokvikningen i dessa Photoshop-tider. Redaktörn skulle ha utbrustit:
– Vafalls! Varför är bilden manipulerad på detta absurt oprofessionella sätt?
En avlång, några lite bredare. Foto: Bo Dahlin.Män och deras fascination inför snoppar. (Alternativ bildtext: Olof Palme var väldigt konstintresserad.) Foto: Tobbe Gustafsson.När jag tittar på bilderna, kan tyvärr jag inte låta bli att analysera äktheten. Det måste ha varit ett kort lopp, annars hade nog startern inte fortfarande haft pistolen i handen. Foto: Leif Jäderberg.– Ur spår förihelvete! Foto: Lasse Olsson.Bläckfisk-boxarn var oslagbar. Foto: Jan Björsell.Liten blir stor. Foto: Tore Johnson.Oh, the irony. Foto: Leif Ljung.Min analys av fotvinklarna visar att detta andas asymmetri. Foto: Rolf Ericsson.Män och deras fascination … tittut? Foto: Bengt Almqvist.
Men ojsan och hoppsan, nu måste jag visst i alla fall vara lite olämplig trots allt. I dessa nypuritana, nästintill victorianska tider går det här ju inte an:
Lotten och hennes fascination inför nakenhet. Foto: Victor Malmström.Bo Dahlin (f. 1921).Tore Johnson (1928–80), Tio fotografer.Leif Jäderberg (f. 1951), Gefle Dagblad.Lasse Olsson (1937–2003), DN.Tobbe Gustavsson (f. 1953), Reportagebild.Bengt Almqvist (1926–2007), DN.Rolf Ericsson (f. 1929), DN.Leif Ljung (f. 1939), Jönköpingsposten.Jan Björsell (1931–2009), SvD.Victor Malmström (1897–1962), Aftonbladet.
Fotograferna måste få vara med på bild! (Begriper inte varför Victor längst ner inte vill ställa in sig i ledet. Nåt i koden är det …)
Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.
Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.
Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)
Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.
Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!
Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …
Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?
Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.
Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?
Två revisorer kanske?Ekonom och civilingenjör?Arkitekt?Kirurg?Banktjänsteman kanske?Politiker?Två egenföretagare i IT-sektorn?Lärare?Bloggande språkpolis?
Vi prenumererar fortfarande – i perioder – på papperstidningar. Om kassan är skral, säger vi upp dem alla (utom Illustrerad vetenskap, för den köper Orangeluvan åt oss). Lokaltidningen måste vi ha för att läsa om barnens och spanjorens bedrifter på basketplanerna och de stockholmska ”rikstidningarna” har vi för att … [jag kommer inte riktigt på någon orsak, så ni får hitta på en själva].
En av tidningarna är ”Världens historia”, där det senaste numret har en fantastiskt intressant artikel som handlar om hur syfilis skapade ett mode. Jag är lite extra intresserad av syfilis eftersom jag har en förfader … nej, vi låter 12-åriga Lotten berätta denna pärla till släkthistoria. Så här står det i min dagbok från julafton 1976, när min farbror berättade om lifvet och nyttiga ting att veta:
”Sedan berättade han om en gammal släkting som var veterinär, men blev biten av en ko och fick stelkramp och dog. Flera år senare visade det sig att han hade dött av syfilis, som är en snoppsjukdom.”
Om man inte behandlas för syfilis, får man under de två första åren sår både här och där. Såren i ansiktet är förstås besvärande, men i slutet av 1400-talet sminkade man helt sonika över blemmorna och blåsorna och klistrade på falska födelsemärken på det som inte kunde döljas med vitt puder. Håravfallet dolde man med stora, lockiga mittbene-peruker som ingen någonsin fick lust att sätta upp i hästsvans eller fläta.
Men de allra besvärligaste utslagen satt ju i skrevet: rinnande var, stank, smärta och bedrövligheter. För att den sjuke skulle kunna röra sig bland folk fick hela klabbet packas in i stora bandage och plåster. Hur döljer man detta paket?
– Vaffan tittarupå?
Jo, man framhäver det!
Blygdkapseln uppstod alltså för att det var svårt att dölja bänglet i brallan. Henrik VIII av England (1491–1547), han som gifte sig med sex släktingar, var den som gjorde kapseln till en innegrej bland adeln. Vad fruarna (eller andra kvinnor för den delen) ansåg om detta i våra ögon absurda mode, förtäljer inte historien.
Så … här står jag nu och säger att puder, peruker, smink och framhävande av de ädla delarna är absurt? Vad kommer man att säga om vårt moderna mode någon gång i framtiden (när ingen längre kan läsa bokstäver och man på runskriftsvis får chansa lite) när man gör utgrävningar och hittar Damernas Värld från 1957, Vecko-Revyn från 1986, Amelia från 1995 och en och annan blogg från 2015?
Kanske resonerar man i framtiden så här om bilderna nedan!
1. Damernas Värld 1957: ”Nariga och fläckiga händer gömdes i handskar medan tyget i klänningen med hjälp av flytande kristaller faktiskt anpassade sig som en kameleont efter just utslagen. Den blev helt enkelt prickig.”2. Vecko-Revyn 1986: ”Kvinnor blottade gärna naveln eftersom den var en klassmarkör ungefär som kastmärket i Indien.”3. Amelia 1995: ”Män bar kjol under denna tid och kvinnor nästan inga kläder alls eftersom deras ben var för alltid fastlåsta av armarna och benkläder därför inte gick på dem.”4. Modeblogg 2015: ”Louis-Vuittons telefonsladdsryggsäck skapades till de korkskruvslockiga 1500-talsperukernas ära när människor med kontorsjobbsrelaterad muskelbrist inte längre orkade hålla i sina mobiltelefoner.”Vecko-Revyn 1944: ”Men ojojoj. Ack. Inga Tidblad i vitt puder, stor peruk och mouche mådde kanske inte så bra?”
