… är det inte idag. Eller någon gång under året, även om kanelbullar, stroke, semikolon och nästan alla andra företeelser får den uppmärksamhet som … vissa av dem förtjänar.
Jag tänkte mig liksom att det kan se ut så här:
Därför kommer ni nu att få läsa om vad som hände under invigningen av Berlin-OS 1936. Då var det inte så mycket operasångare, fyrverkerier, hallå och ståhej utan lite lugnare. Alla marscherade in i takt och bockade och neg mot Hitler och ingen vågade ta fram sin mobiltelefon eller falla ur ledet utan de ställde sig i givakt och … där!
– Nämen!
– Jösses!
– Hallå!
– Titta!
När alla hade samlats på innerplan stod det nämligen klart att något mycket underligt hade hänt, och alla vexillologer tog sig åt pannan och häpnade.
Nej, det handlade inte om Tysklands hakkorsprydda fana utan om Liechtensteins och Haitis flaggor. Som såg ut så här:
Visserligen tävlade just dessa två länder inte mot varandra under spelen (Haiti hade bara en deltagare som dessutom lämnade w.o.), men identiska flaggor kan man ju inte ha! Liechtenstein åkte hem efter spelen, tillsatte resolut en snabbutredning och lyckades redan 1937 anta denna flagga istället:
På Haiti har de bytt flagga lika ofta som vi i Sverige diskuterar innehållet i vår nationalsång, men just nu ser den ut nästan som den gjorde 1936. Back to basic, liksom.
Vad coolt – man kan jämföra de två länderna här! Haiti använder 99 % mindre el än Liechtenstein!
Er tur: kasta kuriosa på varandra!
T.ex. så är toppen på berget Chimborazo så långt du kan komma
ifrån jordens mittpunkt. Dvs. den punkt på jorden som
är närmast rymden.
Idag är 76 755 dagar sedan Johan Theofron Munktell föddes.
Sveriges landyta är 1.8ggr större än Storbritanniens (landet ej ön) dito.
Mike Collins, Dick Gordon, Stu Roosa, Al Worden, Ken Mattingly, och Ron Evans är de som har varit längst bort ifrån andra människor, 3585 kilometer.
572 dagar eller knappt 19 månader, längre tid än så var inte den berömda ponnyexpressen i funktion. Telegrafledningarna till Kalifornien hade kopplats ihop två dagar innan de sadlade om (!). (Den sista turen reds 26 okt 1861.)
Kung Richard III av England hittades begravd under en
parkeringsplats för 3 år sedan.
Dokumentär har funnits på YT förut men den verkar ha tagits bort.
Lite kuriöst är nog detta som kan avlyssnas och på sitt sätt
beskådas här.
Das große Lalula
Kroklokwafzi? Semmememmi!
Seiokrontro – prafriplo:
Bifzi, bafzi; hulalemmi:
quasti basti bo…
Lalu lalu lalu lalu la!
Hontraruru miromente
zasku zes rü rü?
Entepente, leiolente
klekwapufzi lü?
Lalu lalu lalu lala la!
Simarar kos malzipempu
silzuzankunkrei (;)!
Marjomar dos: Quempu Lempu
Siri Suri Sei []!
Lalu lalu lalu lalu la!
Jag tänkte alltså att Morgensterns ”galgdikter” kunde inrama kuriosadagen eller så.
Denna är kanske något mer läsbar:
Der Walfafisch
oder: Das Überwasser
Das Wasser rinnt, das Wasser spinnt,
bis es die ganze Welt gewinnt.
Das Dorf ersäuft,
die Eule läuft,
und auf der Eiche sitzt ein Kind.
Dem Kind sind schon die Beinchen naß,
es ruft: ”Das Wass, das Wass, das Wass!”
Der Walfisch weint
und sagt: ”Mir scheint,
es regnet ohne Unterlaß.”
Das Wasser rann mit Zasch und Zisch,
die Erde ward zum Wassertisch.
Und Kind und Eul,
o Greul, o Greul –
sie frissifraß der Walfafisch.
Åh. Var ska jag …
Historiens äldsta namngivna författare är en kvinna, prinsessan Enheduanna, född omkring 2300 f.Kr. och dotter till Kung Sargon I av Akkad, månguden Nannas översteprästinna och skapare av en rad sånger till kärleks- och krigsgudinnan Inannas ära. Enheduanna skrev sitt namn längst ner på sina tavlor.
— skriver Alberto Manguel i En historia om läsning
Enheduanna!
Uttryckt på annat sätt: jag älllskar kuriosa (som alla ser som kommer och hälsar på mig …)
Vi tar väl en till — enligt Stephen Greenblatt (som skrev en oerhört intressant Shakespeare-bok, Will in the world, 2004) var det som så under slutet av 1500-talet att skådespelare i en pjäs inte hade egna ex av kompletta manuskript. Papper var ju dyrbart, och dessutom var man livrädd för att andra teaterkompanier skulle få tag i hela ens manus. I stället hade var och en enbart sina egna repliker, utskrivna på pappersremsor som klistrades ihop till en rulle. En rulle — a roll! Därav ordet role, och svenska roll, och franska rôle osv.!
Här finns det massa filmsnuttar på LL99:s Richard III.
En oskicklig men armstark bumerangkastare kan kasta sin bumerang gott och väl femtio meter utan att den återvänder. Det ni.
Om detta är kuriöst eller ej kan man fundera över:
Dörren till smedjan i sydöstra hörnets periferi befanns en dag vara öppen på glänt.
Vi spekulerade i diverse orsaker; Boås-Beatas jaktkusk? Mårten Eskilsson på besök från sextonhundratalet? Nej, inget sånt.
Det var vildsvin som bökat upp dörren i jakt på något smaskens. Ryktet spreds och när jag kom hem för en timme sedan stod två skarpskyttar beredda att nedlägga så många djur de bara kunde. Jag har begärt ett högerlår som skytteavgäld.
I natt är det öronproppar som gäller.
OBS! Högerlåret passar med blåbär, Skogsgurra!
(Jag hittar inte på. Vissa smaker ”gifter sig” enligt säkra källor med varandra, och där är vildsvin och blåbär tydligen en smaksensation.)
Och visst är högerlåret så mycket saftigare än det vänstra!
Tvistighet har uppstått beträffande skytteavgäldens storlek. Jag åberopar gamla regler för beräkning av skytteavgäld i odalmannatrakter. Jag har helt klart traditionen på min sida.
Tyvärr har skyttarna bössorna på sin sida…
Vildsvin och cidersås går fint också (gjord på riktig, seriöst bra cider, däremot kanske inte den läsk-”cider” man hittar i närmaste mataffär). Men allra, allra helst calvados-sås. Mmmm! Då ni! *blir plötsligt lite blöt i mungiporna* Och detta är antagligen i samma härad som blåbär — kärvt syrligt, och lite fruktigt sött samtidigt. (Var la jag nu receptet, och har jag någon vildsvinsstek kvar?)
Jajamensan, Skogsgurra, skjuter de på din ägandes äga ska du självklart ha en ordentlig stek, åtminstone!
Grisen och äpplet har ju länge trivts tillsammans. Grishuvud med äpple. Julskinka med äppelmos. Äppelspäckad karré. Och inte minst det förmodade äpple som så många påstår förvandlade Adam till ett svin. Men det där sistnämnda är bara förtal.
Hm, ja, Adam … blev han inte, sedd i det större perspektivet, snarare en charmör (från att innan dess ha varit helt ointresserad och ointressant), och därefter en älskare, en far, en försörjare, samt en patriark? Inte så grisigt. Om man nu med grisigt menar något dåligt, vilket inte grisar själva är.
Fast det var väl antagligen inte ett äpple, å andra sidan. Det växer väl inga äpplen i Mellanöstern. Ett fikon? En citrusfrukt? En … nu är vi inne på djup kuriosa igen, och jag vet att jag har läst om det här men jag minns inte var, så nu har jag trillat i en tankegrop. Få se om jag återkommer.
Annika: Granatäpple?
Att det inte var ett äpple och att originaltexten inte heller nämner något äpple är en sån där grej som besserwissrar håller noga reda på. Den som träffat durian IRL inser att hela historien är ganska skakig. Det var troligen så här:
Damen hade hittat en ganska stor och knottrig frukt. Men hon fick inte upp den. Hon lämnade då över den till herrn och frågade om han kunde få upp den. Det är här som många tolkat situationen fel och en mycket spridd version av händelsen vet berätta att damen förförde herrn.
Herrn fick upp den utan problem och när innanmätet frigjordes spreds en stank som var så vidrig att paret var tvingade att fly platsen, vilket senare tolkats som att paret fördrevs ut ur odlingarna.
Exemplet visar hur historiska bagateller tolkats om och ibland fått rent fundamental betydelse för stora delar av mänskligheten.
Rapport från massakern: Inga vildsvin denna natt.
Frans Joakim von Aken (17kare i Örebro var övertygad om att djupt ner i backen i trakterna söder om stan, fanns en rik fyndighet av stenkol. Så vid Nasta äng började man gräva och borra och efter fyra års arbete hade man kommit ner på 46 fots djup, då man inte träffat på mer än ett ”halftumstjockt lager af stenkol under ett sandstensskick.
’von Aken tappade inte modet och sedan landshövding Hamilton gripit in och intresserat penningstarka personer, bildades bolag som ”dock inte rönte åstundad framgång” varför bolaget upplöstes i början av 1800-talet. Oscar Fredrik Strokirks Kultur- och Personhistoriska Anteckningar är mycket läsvärda. Finns på Nätet.
En Strokirk vid namn Elias gjorde barn med sin husmamsell, vilka han erkände som sina. De fick efternamnet Krikortz.
Regering och riksdag ville göra Järle norr om Örebro till Sveriges nya huvudstad runt 1642. Dåvarande landshövdingen fick problem. Örebroarna erbjöds bostäder och skattelättnader om de flyttade till den nya staden. ”Vi flytt int”, sa dom och därvid blev det.
Frans Joakim von Aken (1738 – 1798) apotekare i …
Då flikar jag in reserapporten och ett protip:Benet är redan bättre. Svullnaden, den potentiellt farliga, har lagt sig betydligt.
Protip: Vi unnar oss lyxen att ta två –eller rentav tre– veckor när vi stannar på ett ställe. I går fick vi höra av ett par medresenärer som också är här i fjorton dagar att de hade lagt dricks till städet efter den första veckan. Detta påverkade städningen dramatiskt. Vi, som bara brukar lägga inför hemresan, har upplevt att städningen på olika hotell chanserar med tiden. Här är t.ex tvål och schampo slut utan att påfyllning skett. Nu vet vi varför, och kommer framledes att lägga varje vecka.
Här är annars en länk med viss beröring till dagens ämne.
Det är kallt, det fina vädret som utlovats har inte infunnit sig,
så meteorologerna får underkänt idag.
… och här sitter jag och tänker Durian Gray (Dorians yngre brorsa som inte var så noga med hygienen, kanske).
Hans kusin på fädernet, Borian Gray, var visserligen noga med hygienen. Men i övrigt en tråkig fan.
Syrran Gloria(n) Gray var en rätt kuriös dam i München av alla ställen.
Men Storian Gray kunde berätta historier han.
Forian gGray-golfspelaren
Klorian Gray-simpölens mästare
Gorian Grayäcklets mästare
Galorian Gray-alltid ute på vift
Sporia Gray-mykolog
Loria Gray-Bröderna Grimms föregångare
Torian Gray-valets vinnare
Morian Gray-gruvfogde
Honoria Gray-äras den som äras bör
Forlorian Gray- saknade fullständigt lokalsinne och har inte återfunnits än
Furia Gray-ilsken som fan
Furian Gray-körsnär
Bedyrian Gray-med trovärdighetsproblematik
Idag har vi irrat i Eskilstuna. Vi hade egentligen tänkt ta vägen norr om staden, genom Torshälla, men den missade vi. Sen passerade vi bland annat en rondell helt utan angivelser om vart vägarna ledde, en bilfirma som hette Panic och Nightmare Outlet – ”affären upphör! Allt ska bort!” – tror jag det. Vem vill köpa mardrömmar? – innan vi kom på rätt kurs igen.
Nu sitter vi på ett hotellrum i Mariestad. Frukostrapport följer imorgon.
Kuriosarapportering var det!
Insåg att en oplanerad övernattning i Norrköping krävde komplettering med kallingar, sumpsump, tischa och tndbrst. Coop Forum låg tvärs över gatan och där fanns allt utom tischor eller undertröjor.
Personalen försökte hitta, utan framgång. Då kom en senior kvinna och berättade att i segmentet underkläder för herrar hade försäljningen av undertröjor minskat så påtagligt att man beslutat ta bort dem ur sortimentet.
Är inte det ett kuriöst sätt att driva handel på? Jag släppte det jag hittat so far och gick. Jag hade snurrat runt i tjugo minuter och letat tischor – nu tänkte jag inte snurra runt minst lika länge till för att återställa. Personalen förstod mig.
Det påstås att en mänsklig hjärna har fler hjärnceller än
vad det finns stjärnor i universum.
Iofs så är det väl inget som vet exakt hur många stjärnor
som universum har…
Åtminstone aningen: Lillan kom till jorden för exakt 55 år sedan i dag, och eftersom det är helgdag har sagda lilla för ovanlighets skull haft rabarberpajkalas (de rigueur) i en av bodarna (den med en del glas i väggarna) för de närmaste på exakt rätt dag.
Att lillan är så gammal är visserligen underligt (och hindrar inte syster och mor att fortsätta kalla henne den lilla) men inte direkt kuriöst. Däremot att dess syster bl.a. kom med en bok vilken mottagarinnan har varit på väg att köpa i flera månader men inte kommit sig för/ihåg — detta utan att önskning av den någonsin nämnts! (Ja, jag skulle ju verkligen köpa den själv så det föll mig aldrig in att önska.) Presentgivare blir ofta nöjda när presentmottagare utropar ”Nämen här är den ju! Det var ju den jag skulle ha!”
Göken gol också. (Eller som vi brukar säga, ”göken gökar”, men så säger väl de flesta emellanåt.) Den brukar göra det vid dessa tillfällen.
Och det här var ju i sanning kuriöst, tycker jag! (Handbroderad wikipediasida som många många varit med och broderat på …)
Kanske inte kuriöst men i alla fall fascinerande är ascii-art.
Einstein, en katt.
Dags för lite musik! Här är en ganska skön låt med det
Amerikanska bandet Outlaws.
Kuriosa, kuriosa … Näe, kommer bara att tänka på alla lumpbodar som jag dras till varje sommar! Älskar att klämma och känna på all gammal bråte som ingen vill ha. En gång köpte jag faktiskt en växtpress, fylld med gamla tidningsblad från 40-talet, men den har jag sålt vidare eftersom jag aldrig pressar växter. Snygg var den i alla fall – kuriosa för mej.
Hm … jag blir lite nyfiken, Pysseliten.
Var det en sån här (tredje bilden på sidan)? Den är en växtpress.
Eller var den i stället en sån här? Denna senare är i själva verket inte alls en växtpress utan en bokpress, vad än folk* skriver när de säljer dem. Bokpressar har man till ombindning, lagning, eller helt enkelt upprättning av böcker. En bok i press blir rak och snygg. (Och lim torkar på rätt ställen på rätt sätt, och så vidare.)
* Och vi har ju nyss lärt oss att just Lauritz.com är ännu skummare än vi — detta andra vi är vi två i det här huset — har misstänkt!
Men jösses, lät jag arg eller elak nu? I så fall ber jag ödmjukast om ursäkt!
Det var bara en tanke som slog mig för att vi äger tre bokpressar och använder dem, och jag ser dem så ofta kallas växtpressar att jag inte blir det minsta förvånad om folk som inte själva brukar laga gamla böcker inte känner till vad de ursprungligen var tänkta att användas till!
Jag vill lära mig laga böcker och gärna binda in dem från början, men jag äger bara en växtpress….
Jag ser inga elakheter, Annika!
Jag har en maskin som kan binda in böcker på ett ganska modernt och fiffigt sätt, men jag får ju aldrig loss det där bokmanuset ur datorn, så den ligger bara och samlar damm.
För övrigt sa jag häromdagen att jag ju nästan aldrig är förkyld. Det där missuppfattade de högre makterna totalt, så nu ligger jag här och snorar så att ingen vill vara med mig.
En slik bokpress som bilden visar har jag och växtpressen i trä hade vi på landet under uppväxten. Storasyster var i skolan ålagd att pressa växter men för min årgång var växtsamlandet inte obligatoriskt längre. Men lite pressade jag ändå. En sommar då storasyster var på konfirmationsläger spelade vi småsyskon olovandes hennes EP och LP-skivor. En EP-skiva glömde vi i en fönsterkarm och nästa dag hade den av solens strålar blivit alldeles skev. Någon av oss kom på den kuriösa idén att koka skivan och sedan pressa den i bokpressen. Den blev den mycket tjusigt plisserad och vi fick i stället försöka skramla samman slantar för att ersätta skivan.
En tjusigt plisserad LP-skiva låter som ett finfint konstprojekt.
… nä, jag trodde kanske inte att jag var just elak, men jag fick en liten känsla av att jag lät en smula fnysig (uppfostrande och undervisande, alltså), vilket jag ju’nte ville.
Förkyld igen? Var det inte bara ett par-tre veckor sedan sist?
Och den där skivan skulle jag vilja se, den låter urtjusig. För att nu inte säga vrålbedårisk!
Faaaan. Jag hade fel, jag är ju ALLTID förkyld!
Och oooh, oooh, fröken! **knäpper ivrigt med fingrarna** Det är ju fortfarande ett kuriosabås.
En del av det följande visste jag, men inte exakt alla detaljer runt det jag visste. Annat var milt sagt förvånande, och jag kände definitivt inte till att man t.ex. inte får använda folks namn i det brittiska parlamentet!
Den där ”bokpressen” är snarare en kopiepress. I den lade man sina brev över natten. Man varvade dem med tunna blanka papper och en något fuktad pappskiva eller läskpapper. Då smög sig texten över till det blanka papperet så att man hade en kopia på det man skickat.
Vi har åtminstone en sådan. Tror att jag sett ytterligare en. Och kopior på ett tunt lite skrynkligt papper.
Bra idé, Skogsgurra! Man får bokstävlar som ser ut som små igelkottar, Plupp, knytt, dammtussar, kaktusar, såna där jähättehåriga frukter vars namn jag just har glömt … en hel installation!
Sen så kan man klämma fingrarna ganska fint i bokpressar också, om man är två och den ena håller boken i exakt rätt position och den andra skruvar åt. (Pröva inte detta hemma. Vi har prövat. Inte så kul som det låter.)
På tal om bokbinderi så är en av sönerna utbildad privatbokbindaregesäll – och jobbade som sådan i bortåt tio år. Han hade också planer på att vidareutbildade sig inom än mer konstnärligt bokbinderi i Italien. I Bologna, tror jag det var. Men istället sadlade han om till grafisk formgivare.
Hyttis låter meddela att det existerar två kopiepressar i vårt pörte. Vi måste alltså tacka nej till alla generösa erbjudanden som strömmat in den senaste halvtimmen.
Kan man vara nåt finare än privatbokbindaregesäll? Jo, kanske privatbokbindarmästare dårå. Hur ser arbetsmarknaden för privatbokbindare ut nuförtia?
Exakt på pricken en sådan växtpress, som i din första länk, Annika! Fast gammal. Jag köpte den för 200 och sålde den för 500. Nya finns att köpa i Linnés Hammarby för ~700.
Jag använde den som papperspress, när jag gjorde papper med barnen, barnens vänner och grannarnas barn.
Jag tror att det var obligatoriskt på lärarseminariet att pressa växter till sitt eget herbarium på den gamla goda tiden. Min moster har kvar sitt i komplett skick!
Jobbar på bokbinderi har jag gjort. Sorterat, bigat, häftat och limmat men inte sytt – det är en komplicerad historia. Det mesta tror jag sker integrerat med tryckmanskinerna idag, men precis som då måste man säkert göra visst arbete manuellt. Om inte annat så när maskinerna strejkar eller gör fel.
Accidenstryckeri? Då kanske du hade falsben?
Är det nån som vill ha en portör? Att använda som en högst ovanlig
handväska. Eller en fotogendriven äggkläckningsmaskin av amerikanskt ursprung? Eller en stor kopparkittel med en insats
så att man kan få färdigkokta och -östa lakan och örngott utan att behöva ösa lut med skopa? Eller en fullt utrustad gammal mjölkmaskin? Eller kälkar som ser ut som om de var urstigna ur en Elsa Beskov-målning. Håller på att gräva i kulturlagren på vinden.
Det är bara att höra av sig.
Man skulle nog behöva ett sekrutthus för att förvara roliga pryttlar i …
Undras hur mycket pryttlar av metall med historiskt intresse som går till återvinningen nu med den fina kosing man kan få?
Visste ni förresten att eltandborstar är den av elektronikpryttlar som lämnas till miljöstationerna i störst utsträckning i Sverige?
Jag skulle kunna bidra med en samling sillarör och ett par halvrör. Misstänker dock att ”nyckeln/nycklarna” är försvunna. De var de oftast även på den tid rören användes.
Det sägs att Abisko är världens bästa plats för den som vill uppleva norrsken.
http://www.lonelyplanet.com/travel-tips-and-articles/the-worlds-most-illuminating-experiences
Så kuriöst!
84 år sedan Ådalsskotten, enligt filmarkivet … (Ditåt spretar mina rötter.)
Ja, det är verkligen kuriöst att man upplever norsken bäst i Abisko. Undrar var i världen man upplever svensken bäst?
Portören vill jag verkligen ha!
När fiskar ruttnar avger de nors-sken.
Mamma hade en växtpress — när hon gick i skolan var det obligatorium på att samla och pressa växter — som vi grejade lite med när jag var liten. Undrar just om den finns kvar eller om den försvann i Den Stora Rensningen när hon flyttade.
Jag har redan växtpress, gråpapper, albumblad och klisterremsor, det är bara portören som saknas…..
Vad vill Hyttis ha i stället?
Hostiga och snörvliga Lottens köp- och sälj- samt skänkesavdelning öppnades nyss!
Lotten, fast Karin har ju redan en sådan avdelning.
Glömde länken till Karns Loppishörna.
http://www.karinenglund.com/loppishorna/
Den hade jag missat, tack LL99! Och där ser jag att irishcoffee-glas från Glenfarclas är en hett eftertraktad pryl Intressant: Glenfarclas är ju den enda whisky som jag tycker om på riktigt.
Pft. Vad är allt detta mot en brödrost i silver? (För mig envisas den med att starta på 0:42. Det är värt mödan att backa).
En trådspelare, Luxor Magnetofon – fungerande ”trådrullar” med inspelad radioteater från 50-talet står i en garderob här. Den är skapligt snygg.
Här ett exemplar i Spanien – mitt garderobsexemplar är i mycket bättre skick.
Men Lotten, då kan ju du få vårt enda Glenfarclasglas! För i din familj är det ju bara du som dricker. Nu ska jag vidare till nästa inlägg, som jag såg har ploppat in.
Men för helvete Pysse, ge inte bort min enda överlevande GlenfarclasGAELICcoffeeglas! Inte ens till Lotten. Ge henne vad annat som helst, men inte det glaset!
Ninja! Jag måste hitta den först. Du får den om den ser skaplig ut.
*fniss*
*om jag någonsin får till en båsträff här hos mig, så skulle prylbytar-/prylsökar-dag vara en bra rubrik*
*Börjar undra hur i hela hoppsan jag skulle kunna …*
*Hmmmm*
Vexillologi – tack för det ordet – gillar ”kuriosa” ord!
Det kuriosiskaste i mitt liv nu är att jag försöker lära mig finska.
”Raitapaitainen mies…” Den randskjortige/-tröjige mannen = Mannen i den randiga skjortan/tröjan…
Här gäller att tänka nytt och långt..
Anja: Ålla kovai ejkö ålla, så än kyssemyss!
(Det är fonetisk finska för ”Att vara eller inte vara, det är frågan. Kuriosare än så blir det nästan inte!)