Håll hårt i armstöden. Sätt er samtidigt bekvämt och se till att ingen läser över axeln. Det här är så infekterat att jag knappt vågar trycka på knapparna.
Först en definition: jag skrev ”tiggarna” i rubriken för att jag just nu tänkte ta upp just dem. Oavsett vilket folkslag de tillhör eller vilket land de kommer från.
Jag undrar nämligen hur i hela jävla friden det här problemet ska lösas: tiggarna som sitter i ur och skur på alla gator och torg och numera även ute på vischan utanför den lokala matbutiken dit det är nästintill omöjligt att ta sig. I Eskilstuna säger de hejhej för att påkalla vår uppmärksamhet, medan de i andra städer (t.ex. Lund och Linköping) som jag har upplevt det är – och förlåt mig nu för ordvalet – mer aggressiva.
(Och, ska det tilläggas: jag har inte något vettigt förslag på lösning. Än.)
I dagens DN står det på sidan 6 (vilket min pappa uppmärksammade mig på):
”För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger krävs en politisk diskurs om de fattigas rättigheter inom EU som går tvärs igenom nationella gränser och som vare sig är baserad på krav på olika förbud eller enbart baserad på paternalistiska kortsiktiga åtgärder.”
De som skriver så illa är Per Eriksson (professor vid Lunds universitet och rektor för universitetet 2009–2014 samt generaldirektör för Vinnova 2001–2008) & Hans Swärd (professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskat om fattigdom, hemlöshet och sociala problem).
Nu ska vi se om jag kan bena ut vad det är de skriver utan någon som helst kommatering, men med ord som ”diskurs” och ”paternalistiska” samt ett underligt ”vare sig”.
Kanske så här?
För att komma till rätta med EU-medborgare som tigger, krävs ett politiskt samtal om de fattigas rättigheter inom EU. Detta samtal ska inte hejdas av nationella gränser och varken baseras på förbud eller kortsiktiga åtgärder som inskränker individens frihet.
Om jag nu har tolkat meningen korrekt, har jag några frågor:
- De ” fattigas rättigheter” ska diskuteras. Men ”de fattiga” är banne mig en annan sak än ”tiggarna”.
- Hur ska man kunna diskutera på ett vettigt sätt när länderna med sina nationella gränser inte är överens och hanterar detta på så många olika sätt?
- Men om en kortsiktig åtgärd funkar kan man väl ta till den – även om den är paternalistisk – för att sedan gå vidare till en mer permanent lösning? Allt ska väl kunna diskuteras förutsättningslöst?
- Får Norge vara med och diskutera fastän norrmännen inte är med i EU eller är det bara de nationella gränserna som inte ska hindra diskussionen?
Enligt Wikipedia ligger det till på detta vis:
- Danmark – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse.
- Finland – tiggeri är tillåtet sedan 1987.
- Frankrike – tiggeri är tillåtet, men inte med barn eller aggressiva djur i sällskap. Till 1994 var allt tiggeri förbjudet.
- Grekland – tiggeri är förbjudet och kan ge upp till 6 månaders fängelse eller böter (3 000 €).
- Italien – tiggeri är förbjudet i sällskap med djur eller barn, men ingen bryr sig. Så italienskt.
- Luxemburg – tiggeri är tillåtet så länge tiggaren inte ingår i en grupp eller om det är organiserat (definitionsfråga). Under 2014 arresterades 1 639 romer (alltså inte ”tiggare” eller ”fattiga”) som efter några timmar på polisstationen släpptes, men fick sina slantar konfiskerade.
- Norge – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.
- Portugal – tiggeri är tillåtet.
- Rumänien – tiggeri är förbjudet om tiggaren kan arbeta. (”Is able to work.” Snacka om luddig formulering.)
- Storbritannien – tiggeri är förbjudet, men brott mot lagen för inte med sig några konsekvenser. Det finns sedan förra året en regel som säger att europeiska tiggare och hemlösa ska skickas hem omedelbart och att de inte får komma tillbaka in i landet på ett år, men den efterföljs inte.
- Sverige – tiggeri är tillåtet ”så länge det inte är tvingande (det vill säga människohandel) eller påstridigt (det vill säga ofredande)”. Gatumusiker räknas också som tiggare, men så länge de inte propsar på betalning för musiken, är det tillåtet.
- Tyskland – tiggeri är tillåtet, men inte med barn i sällskap eller om man ljuger om syftet.
- Ungern – tiggeri är förbjudet; man får inte ens plocka upp saker ur allmänna sopkorgar.
- Österrike – tiggeri är förbjudet i vissa distrikt, i andra inte.
(Fyll gärna på i kommentatorsbåset om ni vet mer.)
Häromdagen gick jag från ena änden av Eskilstunas centrum till den andra. Jag räknade på tio minuter (centrum är inte större, nej) till 13 ”hejhej” från tiggare och under hela promenaden gav jag 0 kronor i pappmuggarna. Jag hade kunnat ta ut pengar och ge en tia var till dem, men jag vill inte att tiggeri ska funka. Faktiskt.
So sue me. Jag hjälper till på andra sätt, men (och nu tar jag till ett Bibelcitat, vilket är lika vanligt som att jag går på handbollsmatch) hur jag gör det, har ingen med att göra:
Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. (Matt. 6:3)
(Uttrycket ”den vänstra handen vet inte vad den högra gör” har däremot i företagsbranschen kommit att betyda ungefär ”organisationen funkar inte”.)
Så. Har ni några idéer eller synpunkter? Läs inte mellan raderna och lägg inte ord i munnen på mig: jag är bara konkret och bekymrad, men har ingen lösning!
Haha, Exakt den där professorliga, erbarmligt illa skrivna meningen läste jag högt för Lille M i morse. Vi indignerade oss gemensamt över förfallet.
Hur vi skulle kunna lösa det rumänska problemet med fattiga och illiterata människor här är svårt att se. Att tigga här hos oss är ju ingen långsiktig lösning. Och att fattiga och dessutom allvarligt sjuka männniskor ska bo i kåkstäder runtom är ju inte önskvärt ur någon synpunkt. Härom kvällen när vi gick hem från Operan såg vi hur en 3-4 tiggare höll på att inrätta sej för natten på Dramatens trappa, med kassar, filtar och sovsäckar. Det håller ju inte.
Men vad är det vi vill? Hjälpa dessa stackare eller bara bli av med dom?
Och nej, vi ger inte heller något.
Jag brukar inte heller ge något till tiggarna. Ej heller
anser jag att ett förbud löser problemet.
I övrigt så tycker jag att ÖR formulerar det hela på ett bra sätt.
Gällande Norge så vet jag inte hur situationen ser ut där men
eftersom de inte är med i EU så kanske det inte är lika lätt
för tiggarna att uppehålla sig i Norge? För den fria rörligheten
i EU omfattar väl inte Norge?
Jag vill inte heller att tiggeri ska funka. Nu vet ni det. Vi ger alltså inget, men folk på trakten slänger gärna åt vår Konsumtiggare både mynt, pantbara burkar och kassar med kläder. Obegripligt
Beroende på vad man har för åsikt i ämnet går det annars att hitta belägg för att de luras hit under människohandelsliknande former, eller söker sig hit i desperation. Eller bildar ligor som slåss med andra ligor om attraktiva platser.
Det här med att bossarna hämtar upp dem i sin BMW köper jag lika lite som de flesta. Men det här är ovedersägligt, och tragiskt: Bildsöker man på ”läger Stockholm” i Google så får man inte tips om sommarlovsaktiviteter, precis.
Nu pågår den beramade filminspelningen på våran gata. Lille M och jag har hängt i varsitt fönster och tittat. Vi såg fem unga män i kostym traska över gatan om och om igen. Jättestora lampor var uppriggade och det låg en skena tvärsöver gatan och allt såg väldigt häftigt ut. Lille M hade hoppats att Julia Roberts skulle vara med och fyra av sitt dollargrin, men ack nej. På eftermiddan tillstötte några unga damer i SÅ HÄR höga klackar som dom inte kunde gå på. Nu knäar dom fram och tillbaka tillsammans med grabbarna. Vad kan det här bli för film? Men så gick det upp ett ljus för oss: Vi tittade på varann och flinade: ”Dressman!” Och det var det! Vi frågade när vi gick ut ett ärende. Snopet. Och för detta har gatan varit avstängd i flera dar, i vänta på tjänligt väder . – Modellgossarna är så smala att det sitter klädnypor i ryggen på rockarna för att det inte ska flaxa.
Jag vet inte heller vad den långsiktiga lösningen är. Samtidigt hjälper det ju inte den som sitter där att säga att ”det är ett strukturellt problem, så du får inget”. Därför brukar jag för det mesta ge en slant om jag har.
Jag mins inte när jag senast hade kontanter på mig så något ”problem” har jag inte med tiggarna frånsett att det inte är så kul att behöva se dem.
(Den här kommentaren var väl rätt onödig, ville bara visa att jag lever).
Jag brukar ge en slant då och då, fast har valt ut en tiggare som får den (hon som sitter utanför den lokala ICA-affären). Uppsala är belamrat med tiggare så någon strategi måste man ha.
Jag vill inte heller att tiggeri ska fungera, men tills det finns någon annan möjlighet för dessa stackars människor att sätta mat på bordet och kläder på sina barn måste jag gå ifrån den principen. Särskilt på vintern.
Samtidigt ser jag ju hur antalet tiggare växer oerhört fort. Det blir ju till sist helt orimligt, det också. Och Rumänien verkar ointresserad av att ta ansvar för sin romska befolkning. Hur tvingar man dem att bli en rättvis regering för alla sina medborgare?
Frustration.
Håller med Christer. Jag brukar ge pengar, när jag har lämpliga kontanter, vilket verkligen inte alltid är fallet. Hon utanför Ica har ibland fått en påse makaroner eller nötter eller något annat som går att förvara och inte fordrar att man kan läsa anvisningarna.
Och jag brukar hälsa på alla. Varken jag eller de mår bättre av att jag försöker låtsas att de inte existerar.
Jag ger pengar när jag har, just för att jag inte har någon bättre lösning på förslag. Brukar tänka att tigga nog inte är något man väljer i första hand. Är hellre för naiv än för cynisk tror jag.
Babs, ta absolut inte detta personligt, var och en väljer som det passar den själv. Men din kommentar kom mej att minnas Jacques Brels infama sång om välgörenhetstanterna som stickar kläder åt dom fattiga. Dom väljer ”papegojfärger” så att dom kan känna igen ”sina egna fattiga” i mässan på söndan.
Problemet är väl att om att det lönar sig att ta resan hit och stanna de tre stipulerade månaderna man kan som EU-medborgare, så uppmuntras fler att komma hit. Det hela ser just nu ut att bli ett permanent inslag i våra gatubilder.
De som nu störs av detta [strunta i att runda gröten, gå på rödbetan] har ejengkligen bara ett parti att rösta på. Gissa vilket?
Jösses, jag tror jag måste resonera lite …
I stort sett allt som rör ”tiggar”-frågorna är i stort sett omöjligt att hitta en tydlig och human lösning på, för enskild människa.
Alla är självklart överens om att just romernas situation i Rumänien (och, tror jag, Bulgarien och fler omkringliggande länder) är själva grundproblemet, och detta kan — verkligen, kan — enskild svensk inte göra ett f*rb*nn*t dugg åt.
Närmare det aktuella läget för den enskilda personen är frågan om att ge eller inte ge, och som — tyvärr — alla ”vet” betyder avdelning ”större generositet” att avdelning ”antal som kommer” ökar. Allt annat vore jähättekonstigt.
Men sedan kommer vi till de faktiska människorna som faktiskt sitter här (och där) och faktiskt har svårt att få ihop till dagens näringsintag. Och där någonstans går de flestas balansräkning angående vad som är rätt och fel, i stå.
Jag vill inte uppmuntra folk att komma hit för att sitta i portgångar och tigga, att slå upp kalla jävliga osanitära bedrövliga läger på ställen där ingen vill se dem och ingen vill att små barn, eller egentligen någon människa alls, ska leva — försöka överleva. Jag tror egentligen inte att de själva vinner något på att sitta här och lida.
Men det vet jag ju inte. Jag begriper så mycket som att de flesta uppenbarligen tycker att de vinner något på det.
Puh. Jag ger inte ofta. Jag har nästan aldrig kontanter, och jag som bor lantligt ser inte många.
Men de finns. Ungefär tre ”tiggarplatser” känner jag till i Hallsberg. En person brukar sitta vid väggen mellan porten till Systembolaget och porten till Apoteket, och en eller två vid stora ICA (på varsitt ställe om de är två). Om det finns fler (vilket är mycket möjligt) så vet jag inte det för i så fall sitter de vid affärer jag aldrig besöker. I Askersund har jag bara sett en enda, utanför ICA där. En. Ingen mer. Bara det får en att undra hur hon kommer dit. Seriöst.
Jag har inga svar alls. Alltihop får mig att må illa. Inga människor i detta organiserade demokratiska trots allt fortfarande ganska rika Europa borde fara så illa. Men jag har inget bättre att säga än ”Förihelvete Rumänien (och högeligen sannolikt en del andra länder), skärp er!”
—-
Till allt detta kommer då, till slut (har någon orkat läsa så här långt?), att jag själv, personligen, ofta inte ens ser tiggare. Och det beror inte alls på något avståndstagande: Jag ser ofta inte mina bästa vänner om de är på ICA när jag rusar in där, inte förrän de går fram till mig och vrålar HEJ rakt i ansiktet på mig. Ty jag tittar inte så noga på omgivningen, och jag tycker att det där med att gå och handla är en plågsam nödvändighet som jag försöker utföra så fort och smärtfritt som möjligt, så jag har tjockast möjliga skygglappar på.
Oh dear.
Jag ber verkligen om ursäkt för osorterat uppkast.
Men du resonerar ju så klokt, lugnt och förnuftigt, Annika. Och pekar på precis det som är problemet: de borde inte ha anledning åka till kalla Sviden och lämna sina barn hemma.
Jah … *torkar svetten ur pannan* … det var lugnande att höra att ”lugnt” passade här. Jag som trodde att jag var nära en ”rant”.
Jag tror att jag får muntra upp menigheten med att meddela att eftersom jag ska fylla år om ett tag har min andra hälft fått för sig att skaffa cirkusbiljetter åt oss. Cirkus! Jag har inte varit på cirkus sen jag var fem, tror jag!
Jag har aldrig, säger aldrig, varit på cirkus. Vilket i förlängningen betyder att barnen här hemma inte heller har det. En gång 1992 försökte min djefla man att ta med sig den dåvarande Tvååringen på cirkus. Han tvärstannade dock i tältöppningen och sa NEJ.
Och så var det med det. Pock och lock och strikta order samt hot (om xxx, minns inte om vi hade något att hota med) gick inte alls. Han vägrade som en häst, och så gick de hem igen.
För övrigt (eftersom vi är OT igen), spelar Tre kronor match i VM i tv4 just nu. Under de korta stunder som det inte är reklam, visas faktiskt riktigt rolig hockey.
Jag känner mig så kluven inför tiggeriet. Ger jag en tiggare en peng känner jag mig som ”Nådig frun” som är god mot de fattiga. Ger jag ingenting har jag också dåligt samvete. Nu har jag löst problemet med samvetet genom att bara handla med kort.
Men tiggeriet är ett problem som de stora och mäktiga personerna inom EU med det snaraste måste göra något åt. Jag litar naturligtvis på deras klokskap!
Lotten, undvik cirkus! Även när du får barnbarn. Jag tog med min lille son på cirkus när han var i femårsåldern eftersom mina föräldrar gjorde det med mg när jag var liten. (Jag har fortfarande två konstiga bildminnen; ett med lejon i en bur i manegen [så gammal är jag …] och ett med en tax och en giraff gjorda av ballonger.) Det jag inte tänkte på var att jag i mellantiden blivit allergisk mot pälsdjur och särskilt hästar. Det blev ett väldigt kort cirkusbesök.
De som nu tar med sig barnen hit vet vad som gäller, i Stockholm iaf.
Några har kanske noterat avsaknaden av barn, tiggande på Stockholms gator eller i misären i lägren. Så ser det inte ut i hela landet. Det beror på en viljeansträngning från staden, och tydliga signaler till dem som annars tänkt resa hit och utsätta barn för en på alla sätt olämplig och farlig tillvaro.
En ganska salt ledare i SvD i vintras med budskapet att lagrum finns, men inte viljan att tillämpa det, finner jag läsvärd.
En annan aspekt på det hela i Stockholm är att de utslagna som försöker komma tillbaka genom att bl.a att sälja Situation Stockholm har blivit bortträngda. Han som stod utanför vårt ICA Kvantum, t.ex, är nu ersatt av olika tiggare.
ÖR, visste du att Jacques Brels har en bror som heter Kjell Brels? 😉
Hur kom ni in på cirkus plötsligt? Här sitter jag just och skriver om mitt senaste cirkusbesök! Det var i Ulan Bator där det finns en cirkusskola som frambringar akrobater och trapetsartister och slikt. Dom gör sånt som inte går att göra. Vad det ska va bra för kan man ju undra över.
Vi borde ha bevakning på Ökenråttans aktiviteter. Allt hon gör, dyker som ett under upp i båset … Just denna text i DN i morse och nu cirkus …
Hm.
Det är riktigt svårt, det här med tiggarna och hur man än vänder sig drabbar det en själv.
Inte ge: strategiskt klokt, kanske möjligen långsiktigt, men men det känns väldigt olustigt ändå.
Ge: kortsiktigt och dumt kanske och dessutom, i värsta fall, får man alldeles för mycket tacksägelser så att man mår dåligt.
Det jag tycker är extra tungt med tiggarnas liv är att många tydligen lämnar barnen hemma. Små barn. När nu inte EU lyckats pressa Rumänien (framförallt) att ordna ett bättre liv åt romerna, trots att man avsatt pengar till det, måste det nog till andra metoder.
Vad gör civilsamhället? Om jag vore yngre och raskare skulle jag samla alla dessa goda krafter som ger pengar och kläder och mat och annat för att ordna en konvoj till Rumänien. Som när ungdomsbrigader åkte för att hjälpa till att bygga upp det krigshärjade Europa efter andra världskriget. Jag skulle vilja kunna säga till alla tiggarna att ”Häng med här. Vi har samlat in pengarna för att använda dem hemma hos er i stället.”
Dubbel hm Lotten men det kan nog vara så att ÖR
gömmer sig under en filt, möjligtvis i Madrid men
mer troligt någonstans närmare Gula huset.
Just så, Karin. Just precis så.
Men nu när vi kan skylla på att vi inte är unga och raska (och faktiskt måste tjäna vårt uppehälle alldeles för många timmar per dygn), måste vi kanske be någon annan att var ung och rask? Vilka är då dessa ”andra” som har tid och kraft över?
Och på en helt annan planet: Sverige slog precis Tyskland knappt i en förfärligt spännande VM-hockey-match och PLÖTSLIGT sjunger alla den svenska nationalsången som funnes det inget annat att fundera på. Najs.
Annika, dina tankegångar var så ärliga och – plågade och du skrev det många nog kan hålla med om. Att känna med dessa stackars människor och samtidigt känna maktlösheten; vad kan jag göra? Och dom som rimligtvis är närmast till att göra nåt (tiggarnas fädernesland/länder) håller sej på långt avstånd där dom varken ser eller hör. Så praktiskt!
Det är infekterat, det är det, men nu har partifrågan redan kommit upp, så jag måste faktiskt säga emot. Vad gäller rödbetor så kan jag ejengkligen inte alls hålla med om att det bara finns ett parti, tvärtom. Jag anser att ett parti som skyller all världens problem på utlänningar i allmänhet och muslimer i synnerhet, som skrämmer till sig väljare med galna konspirationsteorier och vars representanter gång på går uttalar sig hårresande människofientligt, det kan man faktiskt inte rösta på över huvud taget med hedern i behåll.
LL99: Kjell Brel under en filt i Madrid.
Bra vågat, Lotten! Här kommer hur jag tror:
1) Hjälp med information om hur fattiga romer som inte kan arbeta får del av dom pengar, som finns att ansöka om genom EU’s och hemlandets (Rumänien, Bulgarien …) försorg måste organiseras! Där brister det.
2) Vi kan inte acceptera att människor bor i kåkstäder i Sverige. Det strider mot så många lagar och regler, hälsovårdsmyndigheternas och allemansrätten inte minst. Ordna bostäder! Sorry, men det kan vara så att det kostar att bo i vårt land också.
3) EU kan väl för bövelen inte bestämma att storleken på jordgubbar ska vara samma i hela EU, samtidigt som vi har olika regler för hur man får vistas i länderna med ”öppna” gränser. Tiggeri är en EU-fråga, det är EU som har öppnat gränserna.
Jag ger pengar när jag har. Det känns lika eländigt att ge som att inte ge. Och det där med höger och vänster hand kanske har med det att göra, för när jag ger anonymt till en organisation känner jag mig mycket bättre!
Min pappas morfars far tiggde som barn, han delade ett par skor med sina två syskon och har skrivit om fattigdomen i Tyskland på 1870-talet i sina memoarer. (En guldgruva!) Han blev nobbad pengar vid dörren av en rik knös en gång och hade många år senare chansen att hämnas när han serverade cigarrer på en tillställning. Dyra, fina cigarrer till dom rika och billigare, sämre till ”vanligt” folk. Han funderade på att servera knösen en skit-cigarr, men kom fram till att han inte hade något att vinna på det, så knösen (som inte kände igen tiggarpojken) fick en fin cigarr. Han mådde bra efter det.
Tillägg ang. punkt 1. Att ansöka om bidrag när man inte kan försörja sig är en alldeles för komplicerad procedur i Rumänien och människor har alldeles för lite utbildning för att kunna fylla i blanketterna som krävs. Jag är övertygad om att en ung, rask hjälporganisation skulle kunna hjälpa till med detta.
Pysse det vill vi läsa mer om. Hur förvaltas guldgruvan?
Jag har en tiggerska (om man får vara inkorrekt och göra skillnad på kön) som säger hejhej åt mig när jag passerar. Jag säger hejhej tillbaka och trodde att det var OK så. Ända tills jag lärde mig att det var ett strategiskt hejhej på en blogg som jag besöker ganska ofta.
Och att det sprids strategier verkar vara troligt. I veckan såg jag fyra tiggerskor samma dag (jag var inte ute och rörde mig så mycket den här veckan) och tre av dem satt och torkade tårar ur ögonen. Det verkade fungera ett tag. Men det kan ju inte hålla lika länge som det där med barn. Det är ju dessutom förbjudet på många ställen. Men apor eller katter som ligger sover i små babysängar är OK. Åtminstone i Paris utanför Printemps. Åtminstone för några år sedan. Aporna verkar ha förbjudits.
Jag har länge tänkt mig ett experiment: Jag sätter mig bredvid tiggerskan med benen i kors på en filt och håller fram en pappmugg med ena handen, torkar tårar med den andra och säger hejhej till alla som passerar.
Jag tror att det kommer att uppstå ett intressant läge.
Jag såg just en bra film som inte handlar om vare sig filtar i Madrid
eller tiggare i Sverige. Sevärd var dock filmen som bygger på en bok.
Oj, vilket komplicerat ämne du valt idag Lotten. Precis som flera andra här i båset är jag kluven till frågan om att ge pengar eller inte. Vid en middag för några månader sedan ondgjorde sig värdinnan som hade tagit sig in till hufvudstaden en dag över att människor bara gick förbi tiggarna och inte kunde avvara en tia. Så mycket pengar är det inte resonerade hon. Det är ju människor som sitter där och försöker överleva.
Det sistnämnda kan jag absolut hålla med om men jag som jobbar i Stockholm city förstår varför människor, dvs. jag och andra, bara går förbi. På väg till jobbet går du förbi fem tiggare, på väg till lunch tre, och samma på väg tillbaka. På väg till eftermiddagens möte ytterligare ett antal. När du passerar ett tjugotal om dagen blir det ohållbart att lämna pengar, jag tror för övrigt inte att det är rätt lösning. Däremot att köpa ett par stickade vantar, fina björkvispar, kvastar eller skedar tycker jag är okej. Jag tror dessutom att det även känns bättre för dem.
Samtidigt kan jag vara lite stolt över min äldste son om ger bort sina småpengar till tiggare trots att han lever på studielån.
Guldgruvan översätts från oläslig gammaldags handskriven tyska till maskinskriven läslig tyska av min far. Jag får efter hand kapitel att läsa. Pappas morfars far skrev många böcker, jag tror att vi har två eller kanske tre av dom. En är i alla fall skriven till min pappa. Övriga böcker är spridda bland släkten och han ville inte tt dom skulle publiceras. (Men lite får man väl berätta? Det är ju historia och preskriberat och jätteintressant, allt han skrivit.)
Den där guldgruvan som Pysseliten har är ju ett alldeles eget kapitel: min pappa har renskrivit sin fars upplevelser från 1918 och min mamma har fler års dagböcker från sin mamma och DDM och jag håller på att renskriva en tysk patologs dagböcker från andra världskriget. Och nu utkommer Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Allt är precis hur intressant som helst … och fullt av lidande som man kanske kan ställa i relation till detta blogginlägg om man riktigt försöker?
Vi som inte är unga och raska längre utan bara och, skulle ju kunna mejlbomba rumänska ambassaden, rumänska regeringen och EU om att åtgärder måste till i brådrasket.
Jag tycker inte heller att tiggeri ska finnas, men som vanligt blir det skillnad när man ser saken ur principellt eller personligt perspektiv.
Principiellt håller jag med alla klokskaper härovanför, men personligt så kan jag inte annat än se människan som sitter där. Kvinnan som ska hålla sig varm, inte frysa, inte få urinvägsinfektion, inte bloda ner sig när hon har mens, hur får hon det att funka?
Får hon varm mat någon gång under dagen, var kissar hon, som inte kan gå till närmsta plantering som en man kan?
När jag börjar jobba vid nio-tiotiden på kvällen så ser jag dem gå ut från Södermalm ut mot Söderförort, för att försvinna nånstans där jag inte ser dem. Det är möjligt att några åker BMW, det ser ju inte jag, men att många begagnar fortkomstledamöterna, det ser jag ju. Kväll, efter kväll, efter kväll.
Jag kan inte gå förbi dem alla. De flesta måste jag välja bort, men jag kna helt enkelt inte välja bort alla. Hon som sitter utanför lokala Ica och hon som sitter utanför Kvantum, de får båda en slant när jag går förbi.
För självklart tycker jag att tiggeri ska löna sig, vad är annars vitsen med att utelämna sig så, som de måste göra?
Att sitta med sin lapp, att säga ’hejhej’ tvåtusen gånger på en dag, och bara få tjugo hej tillbaks. Särskilt det senare tänker jag på, det brukar vara en av de saker som busschaufförer tycker är trist med trafikanterna, att de inte besvarar chaffisens hej när de kliver ombord. Det blir lite perspektiv då, på det rumänska hejhejet.
För mig.
Hur situationen ska lösas vet jag inte, men jag vet att jag kan inte blunda, jag klarar inte det. Fast jag skulle vilja kunna, ganska ofta.
Jag tänker på min farmor som föddes 1869, och auktionerades ut på socknen vid fem års ålder. Det som för oss ter sig oerhört obarmhärtigt var ju dåtidens sätt att visa någon sorts omsorg om de svagaste. Förryckt tankegång idag, men inte då. De styrande gjorde så gott de kunde, och jag tänker att de i alla fall började bry sig. Det blev inte särskilt bra, men det blev. I alla fall.
Ibland lät man faktiskt föräldrarna ropa in sina egna barn på auktionen. Så blev det ett socialbidrag bakvägen.
Och bollen började vicka lite grann.
Det är där vi är nu med tiggarna, i alla fall ser jag det så. Om vi gör nåt så gör vi alla fall nåt. Så kan vi göra nåt annat om det inte blev bra.
Vi kunde ta hand om människor som lidit så oerhört under en förtryckande, fasansfull regim för sjuttio år sen. För mig är det så självklart att vi borde kunna göra något idag också.
Om man lämnar sina barn och reser för att sätta sig på en kall trottoar i ett land långt bort, så säger ju det något både om den vilja man har att förändra sin situation och om hur desperat man är.
Sverige kan inte ensamt bära den kostnad det innebär att lyfta den rumänska romska befolkningen ur sin fattigdom, men något mellanläge borde väl finnas mellan förbud och total öppenhet?
Jag respekterar att andra här i båset har andra åsikter, det här är bara mitt svar på rubrikens fråga.
Jag har haft bra kontakt med båda de kvinnor som suttit utanför vårt närmsta ICA har bland annat bloggat om den första några gånger och några korta rader om nummer 2. De är människor, de sitter där för att de verkligen inte har någon annan utväg. Den unga flicka som satt där förra sommaren tänker jag så ofta på. Hur hon pratade en perfekt engelska, hade kämpat sig igenom en utbildning på universitetet men kunde inte få något jobb i Rumäninen, finns knappt några och för en rom ännu färre. Den äldre kvinna som genomlidit vintern i Boden i en bil, hon som halkade och bröt armen utanför ICA. En varm kvinna med lätt till skratt, som kramade om mig när hon skulle fara. Tar man tid att lära känna dem så är det så mycket svårare att se dem som ett ”problem”. Jag önskar att jag tagit mig mod att fråga efter en adress eller någon form av bankkontonummer, jag hade kunnat pytsa in lite till dem där hemma.
Jag har själv bestämt att Hoppets stjärnas projekt kommer få pengar av mig.
Vill man hjälpa romer i Rumäninen klan man sponsra en by via Hoppets Stjärna http://www.starofhope.se/stod-oss/helhjartat.html
Hoppets stjärna låter som en bra idé!
Béatrice, jag försökte kommentera hos dig, men det verkar som om man måste ansluta sig till Picasa för att det ska funka – kan det stämma? Har jag missat något?
”Ge din allmosa i det fördolda. (Matt. 6:3)” – Mäh! Om ingen får veta att man är en jättegod människa är det ju som om det inte räknas ju! Och då kan man ju lika gärna skita i att ge.
Vad är det där för trams, Johnny?
Lottens länk till paternalism ger upphov till en språkfråga (förvånad?).
Wiki: ”dessa åtgärder anses inskränka på medborgarnas frihet”
Jag vill se antingen ”inskränka medborgarnas frihet” eller ”inkräkta på medborgarnas frihet”
På samma sätt misshandlas andra stående uttryck. Ett av de vanligaste är ”ta tillvara på det överflöd…” i stället för ”ta vara på…” eller ”ta tillvara…”
Vad säger Auktoriteten?
Auktoriteten säger att du har helt rätt, Skogsgurra.
Jag tror att Johnny hade behövt ett av mina ironitecken. Här kommer det: ؟
Nu syns plötsligt ironitecknet. Undrens tid är icke förbi.
Läsa korrektur var det jag skulle koncentrera mig på, ja.
Jag ville nog vara lite ironisk. Jag tänkte att förr brukade man ge tiggare en slant då och då, om man råkade ha något i fickan. Må-bra-av-att-hjälpa-andra-faktorn är inte att förakta. Men nu är det som att det ofta inte räcker. Nu ger man slanten samtidigt som man filmar givandet. Sedan bloggar man om det. Och facebookar. Och får man inte tillräckligt många lajks och delningar så får man gå till pressen och berätta om sitt stordåd. Man är liksom en slags modern Oskar Schindler, fastän man i själva verket bara har gett bort några slantar. Jag överdriver, naturligtvis, men håll med om att facebook och media är fullt av sånt.
Jag tror inte att jag har sett ett enda FB-inlägg där någon har filmat sig själv ge pengar till tiggare. Och de senaste fem åren har jag kanske läst tre inlägg där folk har berättat om att de har gett pengar till och/eller pratat med tiggare. Det känns inte så mycket. Men vi kanske har olika typer av FB-kompisar, Johnny. Jag fattar fortfarande inte riktigt poängen med det du skriver.
Språksynpunkterna haglar nu tätt som loppor i en svinpäls.
Blev nyfiken på Johnny och klickade på hen. Hamnade på så vis på Instagram och där läser jag: ”Instagram är ett snabb, vacker och rolig sätt att dela med dig av ditt liv med familj och vänner”
Åter vänder jag mig till Auktoriteten. Synpunkter på reale/ne/utrum?
Instagrams (och FB:s) svenska språk får du ta med en nypa sallad, Skogsgurra. FB skriver till exempel konsekvent ”deras” och aldrig ”sina”.
Psssst. Jag har också FB-kompisar som filmar sina goda gärningar och lägger ut …
Lite Musik? Två versioner av samma melodi.
Simon & Garfunkel – El Condor Pasa
Grupo Andes -El Condor Pasa
Christer: ”Jag fattar fortfarande inte riktigt poängen med det du skriver.” Det var ingen poäng, bara en kommentar i förbifarten. Inget på liv och död.
Om det vore lite mer ordning på mina papper skulle jag nu ta fram den där teckningen av Torvald Gahlin med en person som säger att det bästa han vet är när en god gärning som han gjort i hemlighet blir avslöjad av en slump…
Jorå, pengar som ges för något gott ändamål annonseras flitigt på fb, även om inte jag heller sett någon annonsera (än mindre filma) sin givmildhet mot tiggare.
En sak som är svår med att ge pengar till en tiggare, är att dom inte tycks göra något. Jag kan förstå att det är sista utvägen att tigga när man gör det, men jag tänker på hur människor i alla tider också har fått kämpa för att få något, ofta med hårt arbete. Kreativiteten är inte så stor när man bara sitter och skramlar med en burk. Vilka lagliga möjligheter finns och vilka regler är man beredd att bryta mot i tiggarens situation? (Jag tror att min tankebubbla innehåller så mycket mer än vad som kommer fram i dessa rader … ) Visst måste det finnas något bättre, mer värdigt att göra?!
Hinner inte läsa alla smarta kommentarer just nu, men kudos för att du tar upp ett brännbart ämne!
Nu säger jag säkert detsamma som andra har gjort fjorton gånger, men det finns inga standardlösningar, och så länge folk fortfarande är vanvettigt fattiga och diskriminerade i sina hemländer kommer de inte att ”lära sig” att tiggeri inte funkar, och åka hem och lämna oss ifred. Det är inte så, i alla fall för de flesta, att de kommer hit och sätter sig i ur och skur för att de inte har blivit uppfostrade att låta bli.
Jag har gett pengar ibland och oftast inte, eftersom jag inte har råd att försörja folk. Jag ger hellre mat (alltså högst sporadiskt) än pengar numera, för det kan ingen sno av dem senare. Oftast säger jag bara hej tillbaka, ler och går vidare.
Rumänien är skurken här, påtryckningar för att de, och grannländerna, ska ta hand om de sina är av nöden. EU ska bullra och utpressa med andra ord.
Pysse – de tiggare jag lärt känna lite upptäckte efter ett tag att de kan samla burkar, så nu gör det det också. Gå ut i skogen (numera parken) och bygga en stuga och odla potatis som på den gamla goda tiden går ju inte längre, eftersom all mark är ägd. Det senaste är att de börjat sälja tidningar.
… så gick dagen, och de flesta hade tappat andan en smula.
Vilket inte är så konstigt, eftersom detta är ett emotionellt mycket laddat ämne till och med när (mer eller mindre) alla håller med varadra, mer eller mindre. (Alla vet var grundfelet finns, ingen vet exakt rätt sätt att förhålla sig för att känna sitt samvete snövitt …)
Så jag byter väl abrupt spår.
Vi åkte bil i dag under Studio ett-tid, och blev väldigt intresserade av hur illa folk talar i radio ibland. Alltså, hur mycket de slarvar med språket och inte ens verkar höra vad de själva säger — och då var det som sagt just Studio ett: det möjligen mest seriösa aktualitetsprogrammet som sänds i radio, med duktiga journalister och merendels välvalda gäster.
Men där satt de och … yrade. Gång på gång. Jag har sällan hört så många helt enkelt sluddra så mycket, så att det var svårt att höra vad de sa. Och när det hördes var de bra konstiga.
Det som fäste sig allra mest var när en gäst var inne på framgången för SNP (Scottish National Party) i det brittiska valet, och spekulerade i hur David Cameron skulle förhålla sig till det partiet, som nu fick många parlamentsplatser, och som står till vänster om Labour (och är skotsknationalistiskt, förstås). ”Alltså”, sa gästen, ”jag skulle inte vilja sitta på Camerons stol. Eller alltså i hans skor.” Varvid studioreportern oberört vidtog: ”Det förstår jag. Kan du beskriva närmare varför det inte är trevligt att sitta i hans skor?” (Och det var inte ironiskt, skojsamt eller ens medvetet!)
Detta har dock blivit kvällens nöje, ty vi frågar hela tiden varandra om vi vill sitta i varandras skor.
Man kan också stå i en taskig sits, som kommunalrådet sa.
VI tar ett till musiktips.
Ellen Sundberg – Vägen Är Lång (The Road Is Long)
Låter som hon låtit sig inspirerats av First Aid Kit,
hursomhelst en fin låt. 🙂
Alltså uttrycket som ”på så vis”, ”snabba på”, ”göra bort” m.fl.
Är det bara jag som egentligen tycker att de ibland borde
skrivas ihop med tanke på hur de uttalas?
Eller allra helst något slags mellanläge, alltså ihopskrivna
men ändå lite särskrivna?
… jag kommer osökt att tänka på en observation från en person som under sin lärarperiod (hon var lärare, men är det inte längre) fick se som svar på en skrivning att ”Picasso var en sur realist”. Det är en av de underbaraste och mest opåkallade särskrivningar jag någonsin har sett!
Ha Annika! Den var bra, en sur realist. Ja vem vet det kanske han var. 😉
Några sökträffar på den ”Picasso var en sur realist”
Jopp, klart att det finns sökträffar! Grejen just här är att jag personligen känner ex-läraren ifråga, och hon som själv fick den på en skrivning har med (det helt och hållet anonymiserade!) exemplet i en kåseribok hon utgav 2002 eller -03 (jag minns inte exakt år). Så: inte en urban legend, utan ett äkta exempel ur verkligheten!
Ååååååh, tack, Annika! Här har jag suttit och skrålat med kamrater vid köksbordet hela kvällen och inte en enda gång fått tillfälle att säga ”det är inte trevligt att sitta i hans skor” fastän det var exakt och precis detta vi pratade om!
Underbart, underbart. Sannerligen ett ordspråk att ta till sig. Jag är SÅ glad.
Jag tappade andan under gårdagkvällens intervallträning.
Men på temat förvanskade uttryck påstod P4 Stockholms nyhetsuppläsare att tre brittiska partiledare nu hade ”kastat in handsken”.
Jag tror att man annars säger antingen ”kasta in handduken” eller kasta handsken”. Eller?
I går var jag på tjejlunch och så klart kom vi in på tiggarna. Visserligen finns den fria rörligheten inom EU, men vi enades om att det måste ändå vara meningen att varje EU-land tar hand om sina problem och det ju ges hjälp från EU. ”Titta inte på mej; jag röstade inte för att vi skulle gå med”, sa dom som röstat nej till EU-inträde. Ja-röstarna såg skyldiga ut. En hållbar lösning på tiggarnas problem finns inte i Sverige. Påtryckningar på Rumänien och hjälpinsatser i tiggarnas hemorter blev vårt förslag.
Väldigt tyst här idag. 😉
En stilla undran: Varför skrev Lotten ”tiggarna” och inte tiggarna i rubriken?
Sssschhh! Jag jobbar!
(=Tack för att jag fick anledning att ta en paus. Oj, se på fan, solen skiner!)
Jag skrev ”tiggarna” inom citattecken för att även den termen är kontroversiell. Det finns de som säger att det är en olämplig markör eftersom de ju är människor av kött och blod och att deras identitet inte är ”tiggare”.
Man skiljer väl på folks identitet och vad de gör? Det gör iaf jag. ”Tiggare” är en som tigger oavsett var vederbörande kommer ifrån, även om det just nu handlar om Romer.
Lärare, t.ex. är också av kött och blod, fastän lite bleka så här års.
Men tillbaka till dem som tigger då, här och där i såväl stora som små samhällen faktiskt. Jag håller med alla som säger att det är svårt att vara konsekvent. (Måste man vara det?)
Jag ger en slant då och då och funderar på vad jag skulle kunna göra för att ändra situationen i ett annat land. Det är ju inte ens så lätt att ändra nåt i det här landet …
Äntligen läst i kapp efter en orimligt hektisk jobbvecka. Inget att tillägga i diskussionen om tiggarna. Håller med alla om allt eftersom jag inte riktigt kan komma fram till vad jag tycker.
Återknyter istället till förra båset och Lille Makens kommentar om Nybroplan. Tidigt i min betongkarriär var jag inblandad i ombyggnaden (kajen och trappan – lägg märke till hur stadigt och fint de står). Hade arkitekten fått sin vilja igenom fullt ut, hade det lilla som finns i vägmarkeringsväg, inte funnits. Å andra sidan hade vi också haft svävande stenbänkar och osynliga belysningsstolpar! (Att de där eländiga konstruktörerna måste sätta käppar i hjulet jämt …)
Hur kommer det sig att vi inte har kommit på att du ska heta Betong-Bess, Bess?
Förlåt, måste gå ner i saltgruvan igen!
Hej Betong-Bess! Vi har ofta sett stackars cyklister komma vinglande på den där breda stenkanten som avslutar den relativt plana ytan, mot trappan. Dom tror att det är cykelbanan.
Men det är ju det det är, Ökenråttan!
Bortsett från problemen för cyklister, kan man ju ägna en tanke åt den synskadade som till äventyrs vill försöka ta sig från parken ner mot vattnet.
Nybroplan är ett gissel även för oss bilister, kan jag berätta. Man rullar genom ett jämrans konstverk i en tät kö utan att hinna haja ett jota av markeringarna. Annars är jag fortfarande nyfiken på vilken term man kan alternera ”tiggarna” med, eftersom den nu skrevs mellan hartänder.
Och nu blir det hockey. Mot Sveitsch.
Efter alla år med Radiosporten och alla matser man har radierat på de mest idiotiska tider, så är jag mätt; Fly mig resultatet i morgon bittida , så är jag nöjd.
Nej, Bess, jag förklarade nog dåligt. Cykelbanan är gatstensatt på samma sätt som resten av platsen, den ligger ju bredvid körbanan och markeras åt vattensidan medelst glest utlagda fyrkantiga metallplattor, helt osynliga om det kommer lite snö eller löv på dom. Mot körbanan markerar några få centimeters nivåskillnad var cykelbanan slutar. Den kant som jag menar är alltså översta trappsteget på trappan ned mot vattnet. Sådär 30 cm bred stenkant. Där försöker cyklister krampaktigt hålla sej på rak kurs.
Det är väl den enda något så när släta yta de har att hålla sig till. Majlis. Har för mig att det ska finnas nåt parti med slätare stenar avsedda för cyklister, men de kan nog vara svåra att se när man kommer susande på sin tvåhjuling.
Präcis, Bess. Den enda släta ytan. Arkitekten W struntade i allt utom det estetiska … enligt hans smak. Utbildad i öststatsarkitektur – det märks.