Tack för en fantastiskt lärorik och intressant föreläsning i måndags, jag själv brukar titulera mig som språkpolis, då jag älskar att påpeka stavfel … Men jag är nog inte det riktigt lika mycket som du … så jag får väl kalla mig språkpolis light?
Hur som helst så kom jag precis på ett ord som förekommer ofta här på vår klinik; jag jobbar på patologen och här får vi in en hel del preparat med ”steiplar” om man ska stava det som det uttalas i engelska. Vad jag har förstått så är det en slags ”stygn” eller kanske till och med agraffer på ren svenska. Men eftersom läkarna väljer att använda sig av ordet steiplar så blir jag ju osäker… (Försöka fråga dem är ju rätt lönlöst… 😉
Så om du var i min sits, hur hade du då skrivit ovan nämnda ord?
Tack än en gång!
/LA
Hej!
Jag har faktiskt fått frågan om ”stejplar” tidigare – du är sannerligen inte ensam om ditt problem!
Rekommendationen från medicinska språkvårdare är i tur och ordning
skriv ”stejplar”
formulera dig med hjälp av ordet ”häftklamrar”
återvänd till det gamla hederliga ordet ”agraffer”.
Du måste nog kämpa lite för att få alla läkare med på detta – men ta upp det till diskussion! Vad man inte ska skriva är i alla fall ”staplar”, där måste du vara bestämd och slå näven i bordet!
Hej!
Jag har en liten fråga. Vad tycker du om termer som blandar svenska och engelska, till exempel compassionfokuserad terapi? Man undrar ju varför det blev så, och varför det inte kunde bli antingen eller.
Hälsningar från ön med blommande blåsippor, ja till och med vitsippor nu, drillande lärkor och seglande tranor. Fast i dag är det skitkallt!
/Uffe
Direkt till din fråga – som alls inte är liten! Att blanda olika språk och på svenskt manér bygga en nyuppfunnen sammansättning är vanligt, men för den ovana läsaren kanske lite krångligt. De som inte har svenska som modersmål ser inte var ett ord slutar och nästa börjar … Just ”compassionfokuserad terapi” var kanske inte det vackraste jag har sett – men det funkar?
Om jag ska komma med ett konkret råd till alla som blandar svenska och engelska (för det är det ju oftast engelska numera), så är det att klämma in ett bindestreck i skarven. Alltså ”compassion-fokuserad terapi”. Men det ska man inte göra förrän man först har rådbråkat hjärnan i jakt på ett adekvat, svenskt ord …
Om det engelska ordet är delat i två, kan man helt brutalt slänga ihop dem till en svensk sammansättning utan mellanslag, eller köra den här varianten: ”second hand-butiker”.
Hejhej och hälsningar från ett ryskallt Eskilstuna!
Var i Kalmar och lyssnade på dig, mycket intressant. Trodde jag skulle somna efter lunch men inte alls, det var väldigt bra.
Så till min fråga: Hur ska man tolka ”i anslutning till”? Om något ska sättas ner i anslutning till min tomtgräns, menas det då ganska nära, t ex 3–4 meter eller kan det vara 100 meter ifrån och ändå vara i anslutning till? Det kanske inte finns några regler utan bara är en tolkningsfråga.
Det som sattes ner ”i anslutning till min tomt” sitter ungefär 200–300 meter från tomtgränsen och de som skrivit papperet ochgjort jobbet tycker att det är i anslutning till tomten.
Vad tycker du?
Tack på förhand
Vänliga hälsningar
Gun
Men VILKEN bra fråga! Spontant säger jag att ”i anslutning till” är väldigt nära, men att det inte går att definiera hur nära. Nationalencyklopedin skriver: ”närhet eller samband tids-, rums- el. idémässigt”. Nu ska jag slå upp i alla mina andra böcker.
[Paus. Läsa läsa. Tänka tänka.]
Hm. Jag är inte alls nöjd med vad jag har hittat. Det är ju en definitionsfråga – precis som du säger – eftersom ”närhet” kan betyda allt från 1 cm till 1 km, känns det som. Eller om det kanske egentligen inte handlar om fysiskt avstånd utan ett funktionellt avstånd: ”att det ska funka och vara praktiskt” …
Nej, det här gav dig ju verkligen inte klara besked! Jag har kollat i alla mina fina böcker, men … nej.
Om jag som jobbar som medicinsk sekreterare skriver en aktivitet i journalen om att jag skickar en kopia till en patient, är det korrekt om jag skriver typ så här
Kopia läkarbesök 2015-04-14 skickas hem till patienten. /min signatur
Får man använda / (snedstreck) och sedan skriva sitt namn eller användarnamn? Hur göra annars?
Javisst, jag gör också det – och tycker att det är helt okej. Särskilt i sådana här sammanhang!
Faktum är jag själv gör det även i mejl, när andra brukar välja ”Med vänlig hälsning” eller ”MVH”. Jag tänker lite så här:
– Ääääsch, jag är så himla trevlig och välformulerad i min text här ovan att jag kan kosta på mig att bara klämma dit ett snedstreck. Om någon tycker illa vara, får de gärna komma och säga till mig så ändrar jag mina rutiner! Tjolahoppsansa.
I min ungdom fick jag lära mig att skriva telefonnummer så här:
08-764 75 29 08-35 85 86
Det borde väl stämma fortfarande? Men hur gör man med mobilnummer?
Jag har t.ex. 073-58X 20 3X (och mobilen portionerar ju ut numret precis som jag har lärt mig).
Men om man då har ett nummer som börjar på 073 och sedan t.ex. 08 99 99 så ser det ju väldigt konstigt ut att börja numret med en nolla efter ”riktnumret” (som ju inte är något riktnummer längre). Vad rekommenderas?
Med vänlig hälsning
AA, läkarsekreterare i Sollentuna
Hej!
Förr gällde precis de regler som du nämner – förutom om man hade ett särdeles fiffigt telefonnummer som t.ex. 08-100 100. De här reglerna har i och med mobilnumren luckrats upp lite, eftersom man idag inte har samma behov av att kunna läsa dem (och sannerligen inte att memorera dem).
Grundreglerna är att det ska se ut så här:
0920-905 10
08-16 23 01
046-669 01 52
08-575 686 99 eller 08-57 56 86 99
032-28 18 18/234 (anknytningsnummer 234)
+46 8 442 42 00 (internationellt skrivsätt)
I mobilnummer står tre siffror (kanske 070) ibland före det lilla strecket, ibland står fyra (kanske 0708) före strecket; båda sätten är ”rätt”, och man brukar skriva så att numret blir så lättläst som möjligt. Så här ska du skriva i så fall:
070-831 32 33
0708-31 32 33
Meeeeen (ständigt detta men!) om det är t.ex. ett taxibolag som har fått ett fiffigt nummer, får man förstås skriva på annat sätt:
0708-333 222
När det gäller ditt exempel, kan vi kolla hur det ser ut:
073-08 99 99 … aaaaah, det fattas en siffra. Jag får hitta på en:
0732-08 99 99 – ser väl okej ut?
073-208 99 99 – ser också bra ut …
Ja, jag tycker att båda sätten funkar utan att det ser konstigt ut!
Tack för en matnyttig och rolig föreläsning häromveckan. (Var tvungen att checka med SAOL så jag stavade rätt på museet, haha.)
Jag har två funderingar. Dels hör jag många av våra läkare som börjat säga ”för nuvarande”, medan jag är van med ”för närvarande”. Är båda rätt? Är något mer modernt än det andra?
I läkardiktaten hör vi också ”bägge armarna”, medan jag är van med ”båda armarna”. Vad är rätt och riktigt i det fallet?
Tack på förhand!
NN, Avesta lasarett
Hej!
Det här tror jag beror på googlingssjuka! De som inte vet om det heter ”för närvarande” eller ”för nuvarande” googlar uttrycket och får jättemånga träffar eftersom man helt korrekt kan skriva så här:
Målet för nuvarande tillståndsperiod för SVT är att alla program på …
För nuvarande period representerar nämndens ledamöter och ersättare följande …
Men när man menar ”just nu” är det ju ”för närvarande” man ska skriva!
När det gäller ”bägge” och ”båda” är de lika rätt, men ”bägge” är mera talspråkligt. Alltså bör man välja ”båda” om man inte skriver i särskilt informella tjolahopp-sammanhang.
Vem det än var som hittade på uttrycket ”dagens i-landsproblem” – well done! Det är oftast jättekul … samtidigt som det blir en magsugare när man står där och gnäller över fjönterier samtidigt som barn i en annan del av världen inte har mat för dagen.
Tidigare har jag berättat om min förtjusning vad gäller den roliga men bedrövligt sorgliga ”Ängeln på sjunde trappsteget”, som får i-landsproblem att te sig precis så små som de ska vara. När jag häromdagen var sjuk, tittade jag på den utmärkta, tyska miniserien ”Tannbach” (som försvinner från SVTplay den 9 juni), som handlar om tiden alldeles efter andra världskrigets slut. Inte ens värken i knäna är nåt att skriva hem om när man har sett de tre avsnitten.
Och ändå. Ändå står jag här och nu och tänker berätta om hur besvärligt det var på gymmet idag.
Mitt gym är tillgängligt för alla medlemmar dygnet runt. Man kommer in i lokalerna genom att hålla upp ett magnetkort för en läsare, kliva in i en liten klaustrofobisk sluss och där trycka sitt vänstra pekfinger i en fingeravtrycksläsare. Precis som i framtiden!
Jag gjorde som vanligt, hörde slussdörren stängas och bänglade lite med ryggsäcken och tog fram mitt vänstra pekfinger – som var inlindat i jättemycket plåster efter en tomatskärningsolycka. HJÄLP! Om man är för långsam, blir slussen tokig och spottar ut en på gatan igen! Vad göra?
– Ääääsch, väste jag och bet av mig plåstret så snabbt jag kunde.
Det funkade! Jag släpptes in, spottade ut plåstret i första bästa papperskorg och kunde byta om och snabbt som ögat stoppa öronproppar i öronen eftersom musiken på gymmet är komplett olyssningsbar. Och då visade det sig att jag blödde ur vänstra örat.
– VA? sa jag högt och tydligt till ingen alls (jag var helt solo) och tänkte på den där deckaren där en man hamnar uppe i ett kyrktorn och döden dör när klockorna börjar slå och blodet sedan rann så stilla ur hans öron där han låg.
Fast det var ju bara det vänstra pekfingret som hade blött ner örat.
Men vad gör väl lite blod här och där – i min ryggsäck finns ju allt! Precis som Muminmammans handväska innehåller den saker som kan rädda liv, roa en hel skolklass och göra livet drägligt.
But noooo. Jag hade bl.a. en spork, en platt vattenflaska, hörlurar, te, pennor, vanity kit med sminkpryttlar – men inget plåster.
Jag lindade in fingret i toapapper, fotograferade det, försökte klämma till för att stoppa blodflödet, försökte klämma ut allt blod som fanns, tränade med ena handen och misslyckades på alla fronter. Att träna på gym är inte jättejätteroligt, så när man väl är där är det inte alls lockande att avbryta för att åka hem och hämta plåster.
Så jag gick till papperskorgen i entrén, fiskade upp mitt gamla avbitna plåster, lirkade på det på fingret igen och fortsatte att träna som om papperskorgarna nuförtiden rengörs i en autoklav.
Nu ska vi bara se om jag överlever de närmaste dagarna. Om inte annat, så blir det väl roliga blogginlägg när jag ska amputeras eller läggas in för blodförgiftning?
Tänk er en zombiefilm. Och tänk er hur gatorna är fulla med zombier. Lite så här.
Tänk er nu att zombierna på gatorna inte är zombier utan helt vanliga människor på väg till jobb, skola och tåg. De är i alla olika åldrar och det spöregnar förstås och alla har jättebråttom och paraplyerna flärpas upp åt fel håll och de verkar alla dras mot busshållplatsen antingen norrut eller söderut, och en sak har de alla gemensamt:
DE ÄR JÄTTEFÖRVIRRADE
Där har ni vår gata.
Gatan ska nämligen asfalteras idag, och då har två busshållplatser stängts av.
Men … (sssccchhhhhh!) … det sker i största hemlighet. Så att ingen ska bli irriterad, kanske. Informationslappen (den mig veterligen enda information som finns) sitter inne i busskuren och är kamouflerad. Ssschhhhh!
Det som inte syns, finns inte.
Till saken hör att just denna busshållplats är den där skolbarnen (6–10-åringar) går av. Hur det gick i ottan vet jag inte, men en sexåring är inte särskilt bra på att förstå vad som händer när bussen plötsligt och utan förvarning går en annan väg och man sedan blir avsläppt på ett helt annat ställe än man är van vid. Ingen information har delats ut i brevlådor, det finns ingen information inne i bussarna och skolan var inte informerad. Jag ringde expeditionen:
– Vad säger du? Busshållplatsen stängd? Men hur länge? Stackars barn! Jag ringer genast runt till alla lärare!
Och nu återvänder vi till det faktum att man överraskas tidigt på morgonen av att bussen inte kommer. Man tar då – om man är någorlunda vuxen och äger en smart telefon – fram appen, för den hänvisas det ju alltid till av de berörda instanserna
Länstrafiken
Kollektivtrafikmyndigheten
kommunen
bussbolaget som ibland heter Veolia, ibland Transfer Transdev.
But noooooooo. Enligt appen kommer bussen som vanligt.
Nu måste vi granska kartan och se vart vi ska ta vägen! ”Bynäsvägen” är namnet på hållplatsen, inte på vägen som man står på, det måste man veta. Och om man står och tittar på kartan, är den helt felvänd (inte orienterad med verkligheten) och … ungefär så opedagogisk som en karta någonsin kan vara.
En röd prick med ”du står här” brukar ju vara fiffig. Kanske även en nord–syd-pil?
Jag pratade på kort tid med säkert tio förvirrade zombier människor på gatan och puttade uppåt trettiosju stycken (varav fem med rollator) i rätt riktning – och bidrog sedan med tydligt formulerad, skriven information. Fast hur gör man för att synas i detta överfulla informationssamhälle?
Jo, man tar sin fulaste handstil, klistrar upp med illgul tejp upp en anskrämlig lapp på ett asymmetriskt sätt.Jag kunde ju ha stavat fel också för att väcka uppmärksamhet, men där går faktiskt gränsen.
Förutom med skolan, har jag pratat med Länstrafiken, blivit kopplad till trafikupplysningen, sedan hänvisad till Veolia (Transfer) som bara har hand om busschaufförerna, återkommit till kommunväxeln, lämnat meddelande och hittat en fantastisk kvinna på kommunen som blev lika upprörd som jag. Samt äntligen även talat med Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet:
– Nej, vi kan inte ändra i appen. Men allt står ju på Länstrafikens hemsida!
– Men man går inte in på hemsidan varje gång man ska åka buss.
– Fast … vi brukar faktiskt mejla till dom som gör appen.
– Kanske dags att ringa för att det ska hända nåt?
– Men dom är fem stycken och jag vet inte vilken av dom jag ska ringa och om jag mejlar så får ju alla fem mejlet.
– Push-notiser som kommer från appen, det kan jag rekommendera. Samt att det inte står i appen att bussen ska komma när den de facto inte kommer på hela dagen.
Jajajaaa. Vi befinner oss i en konstig tid i internets barndom och det finns barnsjukdomar och allt kan inte funka bla bla bla bla. Men hur är det nu … finns det inte folk som är anställda för att vara experter på just sånt här?
Jag anser som bekant en himla massa saker. Dessutom har jag rätt och alla som tycker annorlunda har förstås fel. Det underliga är att det finns så många andra åsikter – och att de som tycker tvärtemot mig, anser att de har rätt.
Brasklapp för eventuellt nytillkomna läsare:
ibland är jag inte helt allvarlig.
Så länge ingen annan skadas, får folk faktiskt klä sig precis hur de vill och ha vilken frisyr de vill (även om alla egentligen borde ha hatt).
”Så länge ingen annan skadas” är förstås en definitionsfråga.
Vin och champagne är jättejättegott. Lever är mindre gott. (Ojojoj vad jag sticker ut hakan.)
Det är roligt och nyttigt att kunna sitt språk och ”språkpolis” är alls inte synonymt med ”SS-soldat” – det kan istället vara en kvarterspolis som spelas av Sune Mangs.
Men så kommer folk och får göra precis tvärt om! (Va? Får inte jag bestämma, jag som har så rätt? är min omedelbara tanke.)
Ungdomsidrottsledare toppar och elitsatsar i barnlagen – med föreningens goda minne. (Jag blir galen av detta, men jobbar i motvind!)
En kolumnist får betalt för att skriva att skidåkare gör fel som sminkar sig. (Jag får lust att i protest köpa läppstift och rullskidor!)
Pekpinnarna haglar och allmän prohibition ses som en lisa för själen, levern och alla. Skål!
Det är bättre att för tydlighetens skull skriva 45 °C än 45° C. Denna regel gäller för att °C är en enhet och 45° är en vinkel samt för att C bl.a. är tredje bokstaven i alfabetet. Men om jag påpekar det, får jag bannor för att alla ska få skriva om de själva vill. (Grrr. Alla fattar inte vad du menar.)
Skrrrnnnnfff! (Att inte komma med argument utan bara fnysa föraktfullt är tydligen en härskarteknik. Okej, någon gång ska väl vara den första: fnys, fnys.) Låt mig nu visa några bilder från förr, när människorna inte var ”lika toleranta som vi är idag”. Fnys, fnys. (Källa.)
Män skulle på 1800-talet vara män och kvinnor skulle vara kvinnor – på samma sätt som hundar ju är hundar och traktorer är traktorer. Men det finns ju så många hundar! Och traktorer!
Så länge männen klädde ut sig till kvinnor i skrynkliga kjolar och knärosetter ”på skoj”, var det okej, roligt, eggande och fräckt. (Yale, 1883.)Men apropå eggande. Om kvinnor klädde sig i tajts och fotograferades med alla kurvor, lår och knän synliga (även om inte mer än nästippen var oklädd), kallades de ”lösaktiga fruntimmer” och hanterades som avskum och prostituerade och kunde till och med arresteras för sina strumpbyxor. (USA, 1890-tal, Charles H. McCaghy.)Och apropå arresterade. Frederick Park och Ernest Boulton blev just detta när de valde att gå ut på stadens gator och torg klädda på det här viset. (London, 1870.)
På 1800-talet var de med andra ord komplett galna och inte alls så toleranta som vi är idag, eller huuuur? (Oj, ursäkta, jag känner en fnysning bubbla upp ur mitt inre.)
Så tusan heller. Det är bara det att vi är icketoleranta mot åsikter och företeelser på andra områden idag. Försök att hojta ”jag skulle vilja vara hemmafru” och se vad som händer …
Jag gjorde som vanligt, hörde slussdörren stängas och bänglade lite med ryggsäcken och tog fram mitt vänstra pekfinger – som var inlindat i jättemycket plåster efter en tomatskärningsolycka. HJÄLP! Om man är för långsam, blir slussen tokig och spottar ut en på gatan igen! Vad göra?
