Jag och en korrläsare kommer inom kort att drabba samman med knytnävar och vassa tillhyggen om vi inte får svar på frågan!
/S
Språkpolissvar:
Man sparar ju oftast en fil i sin dator – på sin hårddisk, så egentligen behöver man kanske inte ange var den sparas? Man sparar den ju liksom inte i kylskåpet eller i verktygslådan.
Om ni envisas, kan jag meddela att ”på” är vanligare, men för den skull tycker jag inte att ”i” är fel.
Det finns något som heter Språkforum. Om man läspar och pratar snabbt låter det verkligen som ”Bråkforum”, vilket jag hoppas att någon tar upp som en fiffig idé till politiska sammankomster.
Några av talarna. (Olle Josephson ser plötsligt väldigt mycket yngre ut än han var nyss.)
Förra året var jag på en liknande tillställning och rapporterade om lingvisten som såg ut som ett lejon och den där blonde, blåögde språkjätten från Eskilstuna som jag är avundsjuk på. Men eftersom jag inte är kallad och inte inbjuden till årets kalas, frågade jag om jag inte kunde få komma in som något som katten släpat in, fast mer verbal och utan svans. Jodå, det skulle gå bra, men ”motprestationen är att du redan nu skriver något om Språkforum”. (Min kursivering.)
Förstår ni nu vad som håller på att hända? Jag frångår mina principer (som för övrigt snart driver mig till ruinens brant) och förvandlas till glädjeflicka – men blundar under akten och tänker på semikolon.
(Puh. Nu har jag förtjänat min entrébiljett.)
Fast nu kan vi komma in på det intressanta med estradörer. (Och min definition är här och nu: någon som ensam på scen utan spoilers och extralysen får en publik att intressera sig för nästan vad som helst.)
Jag har inte sett så vansinnigt många egentligen, men måste säga att Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Eddie Izzard imponerar. (Övriga jämförelser dem emellan låter sig kanske inte göras.) Men ni ser – de sorteras ju in under samma kategori och är inte ens bundna till ett ämne. Jag kommer inte på några fler! (K*y P*llack imponerar tydligen på många, men inte ett dugg på mig. Trams, säger jag bara.) Man skulle förresten kunna dra in duktiga lärare som kan levandegöra till och med bananflugors tankegångar i definitionen.
Vilka kommer ni på? Steve Jobs? Malena Ernman? Lill Lindfors?
Fotnot:
Enligt Wikipedia var det Karl Gerhard som kom på ordet ”estradör” 1962 – om sig själv.
Så här har ni garanterat aldrig sett Karl Gerhard. (Ur ”Katt bland hermeliner”, 1956.)
Jag blir stundom kontaktad av högskolestudenter som har fått order om att intervjua ”någon”. Inte vet jag hur de kommer fram till att ”någon” är jag, men jag tackar alltid ja. (Förmodligen står jag med på någon lista.) Studenterna är nästan alltid nervösa och osäkra, så då slår jag dem med en pekpinne på fingrarna eftersom hut går hem. (Noooot.) Igår var det en ung intervjuare som undrade hur jag förbereder en föreläsning.
– Menar du en kort snuttföreläsning eller en heldag? sa jag.
– Va? Hel? Heldag? Pratar du en hel dag?
– Ja, det är det jag försörjer mig på.
– Men hur kan du ha saker att säga i en hel dag?
Ja, det var ju faktiskt en befogad fråga. Men sanningen är ju att en heldag är pruttenkel. Man bara kör på precis som alla skribenter på Nationalencyklopedin när de med lätthet skrev mastodontartiklar som ”andra världskriget” men ville ha ett halvår på sig för att få ihop en tiorading om en kanotistfamilj som hette Wirström. Just nu håller jag på att pussla ihop en timmes prat om ”när det blir fel”. Fel på svenska eller något annat språk. Fel bland ungdomar eller gamlingar, på skyltar eller i tidningsartiklar. Språkpuristen och kommentatorskan Ökenråttan har överöst mig med exempel som hon har hittat, t.ex.: ”det hade hon gillat sen hon var barnsben” och ”att förlora en nära och kära mitt i livet är tungt”. Jag har varit lugnt förvissad om att det här kommer att gå bra.
Men. I måndags lade Lisa Förare Winbladh ut hela sitt manus till en föreläsning som hon skulle hålla – på 12 000 tecken! Och jag baxnade. Chockades. Imponerades. Tog mig åt hjärtat och kände svindel. När jag föreläser har jag ju inget manus! Jag bara pratar och babblar på! HJÄLP!
Men jag är inte den som är den. Här ska skrivas manus! Tadam!
”Jag vandrar omkring bland bokstäverna lika storögt som en bilmeckare som får kliva in i okända motorer, som en pryltok som springer ifatt nya appar och som en skofetischist som gärna går i andras skor. Ideligen betonar jag att jag är en språkpolis – men en inte särskilt irriterad sådan.
Jag är mer fascinerad. Fascinerad över av hur man kan vara petnoga med sitt yttre, sitt bordsskick, sin trädgård, sina finnar eller sin image men samtidigt totalt och komplett obekymrad om ord, bokstävlar, formuleringar och betydelser samt tolkningar.”
Och så gav jag upp. Det där går inte. Jag kan inte. Mitt skriftspråk ligger mig varmt om hjärtat, men ljusår från mitt talspråk. Centerledaren Olof Johansson har gått till historien som mannen som talade så att ingen begrep – men jag vill tro att han bara hade en obegriplig talskrivare. Som jag.
Nu ska jag fortsätta att förbereda mitt babbliga anförande. Har ni exempel på underligheter som ni har stött på, så mejla mig! (Eller skriv det i en kommentar, det går förstås lika bra!) Själv ska jag nu kontakta 31 företag som heter ”Björntjänster” och fråga om det är just det som de erbjuder.
Myspysläraren Per Waldvik i ”Lära för livet” från 1977.
(Jag vill inte på något sätt förta ert läsintresse. Därför måste jag redan här tala om att orsaken till denna lätt underliga text uppdagas längst ner i inlägget.)
Jag läste nyss i tidningen om en cirkusbjörn som efter att otvunget och glatt (höhö) ha glidit fram på sina skridskor tillsammans med sin tränare plötsligt bestämde sig för att slå ihjäl honom. Den snälle tränaren sägs ha varit både erfaren och förfaren – vilket inte är särskilt relevant i sammanhanget. Det jag hänger upp mig på är det befängda slutet på artikeln:
”Vad som fick den femåriga björnen att gå till attack är ännu oklart.”
D’oh!
Kan det bero på att nallen
var livegen
inte fick sina björnbehov tillgodosedda
stod på skridskor – vilka måste sägas vara högst olämpliga passepartouter för björnramar
gjorde piruetter påbjudna av en direktör för den statliga cirkuskoncernen?
Och så är det björnens beteende som sätter griller i huvudet på TT-AFP!
(Jag låter mer indignerad än jag är egentligen. Värre saker har ju hänt. För alla eventualiteters skull uppmanar jag er att fortsätta läsa även om ni inte känner att fullt pådrag från min sida är befogat.)
Som fabel funkar denna historia alldeles utmärkt. Kolla här bara vad jag kan få till med talande djur, moraliserande undermening och sagotempus:
Det var en gång en björn som levde livets glada dagar den karga fjällvärlden. Han stillade sin glupande aptit genom fiske i en av alla jokkar som slingrade sig fram genom landskapet och funderade sällan på sin karriär, favoritlag i hockeyslutspelet eller huruvida hans spatiösa omgivning skulle kunna kallas ”öppen planlösning” eller ej. Sina dagar framlevde han på ett sätt som för oss människor kan synas andefattigt och tomt på formaliserande regler – sådant som gör oss till fungerande individer som kan sovra mellan rätt och fel, lämpligt och olämpligt samt dagsländor och evighetsmaskiner.
Hur underligt är det inte då att björnen av cirkusdirektör Potapov sågs vara både indolent, uttråkad och snudd på hälsofarligt korpulent. Potapov ansåg sig vara en godhjärtad samarit när han räddade björnen från dennes alltför osunda tillvaro och ensidiga kost.
– Följ med mig, du ockrafärgade skönhet, sa cirkusdirektören till björnen. Jag ska rädda dig undan tristessen i detta skövlade landskap!
– Men brummelibrum, vad pratar du för trams, svarade björnen. Fjällvärlden ser av naturen ut så här och jag trivs bäst här under …
– Men någon har ju ympat japanska minilönnar på björkarna och stängt av värmen! Kom, kom!
I sitt högmod trodde cirkusdirektör Potapov att han gjorde rätt. Hans namne – den berömde aritmetikern Alexei Potapov – kom ovetande till hans hjälp när han i publicerade formeln som anger i vilken vinkel en björnskridsko ska befinna sig i förhållande till isen för att t.ex. björnar ska stå som stadigast.
Cirkusdirektörens idé om en piruettbjörn på skridskorinken höll i blott tre dagar. Mitt i en kakofoni av brölande valrossar, hostande giraffer och trumpetande elefanter – alla på skridskor – slog björnen till. Mängden blod som stilla pulserade ur Potapovs sönderslitna strupe och ut på isen hade gjort en hematolog yr av lycka. (Aritmetikern Potapov hade däremot blivit yr av förvirring eftersom skridskovinklarna mot halvsmält is inte stämmer med de ursprungliga uträkningarna.)
Hade cirkusdirektören överlevt, hade han förstås fått sina fiskar varma av sin übercirkusdirektör. Denne drabbades dock av plötslig välvilja och skickade hem björnen till fjällen, som där fick fortsätta att njuta av livet och äta sina fiskar kalla.
Sensmoralen i fabeln är alltså att vi människor ständigt behöver regler, direktiv, råd och anvisningar. I de fall vi ändå inte finner råd, läser vi handböcker, favoritsuran, fjärde Moseboken eller lyssnar på ABBA. Och ändå gör vi fel och sätter grillor på en björn.
____
(Alla ord i årets högskoleprov – i orddelen förstås – finns med i denna text. Ni lärare som vill ha hela klabbet inklusive ordförklaringar kan använda denna pdf.)
Kommer ni ihåg att jag tjoade om Fredrik Lindström och ”Morgonsoffan” i förra veckan? Det såg ut så här:
Lägg gärna märke till ”Nyheter, debatt, triss och frukost” där i mitten, för det gjorde inte jag.
Anna med dotter Julia kastade sig omedelbart på anmälningsknappen och begav sig hem till oss för att dricka arton liter te, lyssna på Den djefla mannens orerande och sova lite i gästrummet. Jag funderade igår på hur jag skulle vara klädd och var lite pirrig för hur jag skulle framstå i jeans eller i kjol eller i randiga ben eller svarta ben och i stövlar istället för gympaskor. Istället skulle jag ha fokuserat på att leta fram visitkorten som vi tryckte upp till Bokmässan i höstas eftersom jag hade fattat helt fel.
För att dessa Morgonsoffor och frukoststunder för dem som är intresserade av ”företagande, näringsliv och marknadsföring” är tydligen allmänt kända för vad de är: reklam med en kändis närvarande.
Jag hade verkligen ingen aning. (Nu ska man inte bita den hand som föder mig, men jag fick faktiskt inte betalt för min insats och nämnde varken blogg eller företag där jag satt i soffan – eftersom jag är en idiot.)
Först äter man frukost tillsammans, minglar och samlar visitkort. (=Jag stod i ett hörn och funderade på livet och blev upphittad av Pipopp.) Sedan kom olika företagare och gjorde reklam för sig från scenen. Publiken (och jag!) applåderade reklamen. Klockan 08:13 klev jag fram till soffan och fick definiera ”språkpolis”. Fram till halv nio pratade vi om språk och drog vitiskort ur en skål, lät fler företag göra reklam för sig och applåderade lite till. (Även jag!) Det var som att befinna sig mitt i TV-shop på riktigt.
Hela tiden tänkte jag:
– Men hur kunde jag missa att det var såhär det skulle vara? Varför visste jag inte att jag skulle dra visitkort, varför trodde jag i min enfald att jag och Fredrik Lindström skulle sitta och pokulera om språk och dialekter i en soffa i 90 minuter? Är jag helt pantad? Ja, det är jag. Skäms på mig.
Så kom då Fredrik Lindström. Han fick ha headset-mick medan jag fick en handmikrofon. Detta irriterade mig mer än jag trodde till en början – med handmick kan man inte vara lika spontan och framför allt inte gestikulera och fara omkring som annars faller sig naturligt. Vi pratade lite språkutveckling, lite skrift- kontra talspråk samt härmade några dialekter och jag viftade lite med vänsterhanden tills jag faktiskt glömde att jag inte hade förärats den där headset-micken (som säkert heter något annat egentligen). Dessutom pajade Fredriks på slutet, så då fick vi dela mick.
När vår stund i soffan var till ända, gav jag implementerings-T-shirten till Fredrik (ja, jag vet inte hur det är med honom, men nu har i alla fall jag lagt bort titlarna) och så swoooooosch var han borta i fjärran.
Den djefla kameramannen gjorde så gott han kunde med en iPhone:
Ursäkta det dåliga ljudet. Mejla om ni vill ha en utskrift i tre exemplar på allt det där ohyggligt viktiga som vi säger. Eller hoppa till slutet, när Fredrik Lindström spelar trummor.
Sedan åkte vårt lilla gäng hem för att umgås en stund och dricka ännu mer te vid köksbordet. Den djefla mannen höll andravärldskrigsmonologer samt härmade apor och ödlor medan vi alla på något sätt hittade fakta som kvickt ifrågasattes och därför omedelbart måste kollas upp på nätet.
Helt naturligt sätt att umgås. Det kan definitivt jämföras med hur det var hemma när jag var liten och matbordet stod på armlängds avstånd från SAOL och andra uppslagsböcker.
Tidningsbildsuppdatering:
Aha, ”det som nu börjar bli ett begrepp”! (EskilstunaKuriren 12/3 2010.)
Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?
– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej … svarar den annars kulsprutepratande Steve.
Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.
Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:
– Hej! Jag måste bara hälsa!
Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.
– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!
Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:
– Ja … det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.
Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.
– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.
Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.
Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.
Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.
– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!
Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.
– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.
Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)
Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.
Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:
– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.
_________ Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.
Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:
”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.”
I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?
Bara ett exempel på långhåriga slynglar.
Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)
Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)
Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?
Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!
Nu kan man ju välja hur man vill reagera:
Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen.
Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)
Uppdatering
Jag har fått svar:
Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.
De första gångerna föll jag ihop i en gråtande, hulkande hög. Efter fem refuseringar började jag sätta upp alla (enligt min egen fåniga von oben-inställning ohyggligt illa skrivna) refuseringar på en väl synlig vägg, så att jag skulle vänja mig och bli mer hårdhudad. Det funkade bra.
Men framför allt blev det en sporre: jag började samla på refuseringsbrev som andra samlar på handväskor, jultallrikar och femtiotalsmöbler. Så jag skickade och skickade och skickade texter såpass att jag misstänker att de slutade öppna kuverten när de såg avsändaren. Jag satte upp mina refuseringsbrev på väggen och ylade mot månen:
– Varför vill ingen ha en sorglustig dagboksskildring fylld med roliga tidsdokument? Vaddå ”som Barbro Lindgren”, jag skriver faktiskt helt annorlunda!
Christina och Sandra skrev ett manus, som blev refuserat av ett förlag som sa att det inte passade deras utgivning – ett förlag som lite senare gav ut något snarlikt. Utan kontakter som gärna skvallrar till en lösmynt bloggare, vet jag förstås inte om förlaget redan hade planerat ”kopian”, om likheterna är tillfälligheter eller om det krävs en kändis för att böcker ska säljas – men det irriterar förstås som en finne i näsan, detta. (Tur att bloggen funkar som en väl synlig vägg numera.)
Hur mår jag idag då efter den senaste örfilen? Har jag gråtit, förbannat mitt öde och skrikit ”aldrig mer!” samt hämnats genom förtal? Njae. Den senaste refuseringen var ok:
Tyvärr måste vi meddela att ditt bidrag av olika anledningar inte har godkänts för publicering på vår webbplats.
Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga så hela tiden utan att jag hade märkt det.
Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:
– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?
Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?
”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”
Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.
