Etikett: språk

Slitna ord och uttryck?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2009 13:54

Det fanns en tid när jag hade för vana att avsluta blogginlägg med ett enkelt Häpp! Jag tyckte då verkligen att det var ett häppigt inlägg och att ”vad var det jag sa” var för snorkigt när jag egentligen bara ville vara lite tummarna-upp-käck. Matildas fikarum röt barskt att det där fick jag minsann sluta med.

Men nu är jag fast i gah- och mäh-träsket.

Gah!

Mäh!

Aldrig får man vara riktigt nöjd. Jag tycker att gah och mäh på ett perfekt sätt illustrerar vad jag (allför ofta) vill säga – men det har gått inflation i orden och … alla tolkar ju dem inte som jag. Ergo: jag måste ransonera dem.

Andra fastnar i ett överdrivet användande av ordet briljant, vilket får mig att rysa. Åter andra anammar (engelska) uttryck som låter så himla mycket coolare än motsvarande svenska. Ska vi testa?

I tell you
Förstår du, jag menar verkligen det här, därmed basta och så det så.

… is da shit
… är verkligen jättetoppen, fast på ett coolt sätt som jag har kommit på själv.

coolt
Jag skriver visserligen coolt, fast det ska läsas ironiskt för jag är mycket häftigare än det ordet.

note to self
Kom-ihåg till mig själv, fast inte på riktigt utan bara på kul för egentligen har jag stenkoll.

pun intended
OBS! Såg ni? Jag var nu jätterolig – och det till och med med flit!

pun not intended.
Visst var jag rolig nu, fast på ett kanske lite olämpligt sätt? Bli inte arga, det var inte meningen att reta någon, jag lovar.

FAIL [fääääääjl]
Jag är 14 år och fiskar efter beröm genom att stämpla detta ord på mig själv. (Fjortonåringen här hemma håller inte med mig och kallar mig ett failure för att jag har fattat fel.)

back in the day
Förut, när solen sken och allt var mycket bättre.

japp, those were the days, really
Det var inte alls bättre förr och solen sken bara ibland och det vet du lika väl som jag.

helt random
Alldeles utan planering eller eftertanke, bara så där liksom spontant.

D’oh!
Men åh! Fattaruväl! Och Simpsons regerar!

Oh, the irony.
Så himla typiskt alltså.

contradiction in terms
Det här går bara inte ihop, inte ens på det här relativt intellektuella planet.

ergo
Alltså jag har förstått nu och det är så här vi måste lösa problemet och ni som inte kan latin får väl helt enkelt slå upp vad jag menar.

Har ni fler exempel? (Man måste inte vara irriterad på dem eller be om ransonering – det räcker med att bara ha lagt märke till dem.)

59 kommentarer

Lovtal till språkpoliskåren …

Publicerat av olle den 7 januari 2009 12:17

… håller Ragna Fahlander på Dalarnas Tidningar.

(Tack för tipset säger vi till Husse!)

Sen måste jag erkänna att det går runt i huvudet på mig när jag försöker hålla isär brevlåda och postlåda. För mig är det som sitter vid tomtgränsen en brevlåda och det gula som jag stoppar frankerade försändelser i en postlåda. Men enligt NE är det precis tvärtom.

Uppslagsverket: ”brevlåda, behållare i vilken brev samlas upp för sortering och utdelning. Brevlådor finns uppsatta vid postkontor, vid lantbrevbäringslinjer och på lämpliga platser inom tätorterna.”
Ordboken: ”1 låda i vilken post samlas upp för vidare befordran: brevlådetömning; stoppa vykorten på ~n; ~n töms flera gånger om dagen”.

Uppslagsverket om postlåda i artikeln brevbäring: ”I dag skiljer man mellan postutdelning i tätort och i glesbygd. Den förra sker till postlåda vid adressatens tomtgräns eller genom brevinkast i lägenheten”.
POSTLÅDA finns märkligt nog inte med i NEs ordbok, men SAOL 13 ger definitionen ”privat brevlåda”.

/Olle

2 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

38 kommentarer

Svergies vannligste felvtsvade orrd

Publicerat av olle den 9 oktober 2008 11:28

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

9 kommentarer

Jag ska bara dra ut mina naglar och trä på mig dumstruten så känns det lite bättre snart tror jag

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2008 16:20

Språktidningen är ju en kul tidning. Med många bokstäver och intressanta artiklar. Jag skriver i den om hur det är att vara noggrann redaktör och så lär jag ut korrläsning och uppfinner redigeringsglasögon. Väääääldigt nyttig kunskap på min ära.

Dessutom har Språktidningen och jag numera en mack ihop. Eller i alla fall en kul idé.

Den ser ut så här:

Gå en rolig kurs!

Två eftermiddagsföreläsningar med avslutande vinmingel ska vi klämma in i november. En heter Ordfrossa, den andra heter Regelvärk. Bara det är ju så kul att vi nästan fnissar ihjäl oss.

Men.

I utskicket som i dagarna går ut till alla miljarder prenumeranter står det fel mejladress för alla som vill anmäla sig. Det är ju mindre kul.

Och vem har korrläst inbjudan? Vem har korrläst? Eller … vem har inte korrläst?

Svar: redaktör Bergman. Som har mejladressen lotten@bergman.com, och inte ”.se”. Jag känner mig som Stålmannen, som sitter och stirrar framför sig med en klump kryptonit i handen. Jag är Susanna Kallur som stupar på första häcken och jag är Ulf Samuelsson som grät på en presskonferens när en svensk journalist mitt under brinnande OS 1998 hade avslöjat att Uffe inte längre var svensk. Jag är Stefan Holm som re…

Äh. Proportioner! Skärp sig, ta sig i kragen och gör rätt nästa gång, redaktörn. Jag är Charlie Chaplin istället. Jag är Harold Lloyd och Buster Keaton.

Såja, nu känns det lite roligare.

Uppdatering
Visdomsord från Orangeluvan: Om alla bara gjorde rätt och vad som förväntades av dem hela tiden, skulle vi varken ha penicillin eller surströmming att fröjdas åt.

(Ni som bara läser inläggen ska veta att det alltid är farligt kul i kommentatorsbåset. Jag har begåvats med de bästa kommentatorerna, nämligen.)

22 kommentarer

Tusen trådar på en gång!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2008 22:27

Eller i alla fall tre?

1.
Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på

Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på:
”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.”
Som betyder:
Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].

En till:
”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.”
Som betyder:
Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.

Bilden hittad här.

2.
Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.

Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.

Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:

Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!

3.
Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till … eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”

Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)

På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.

Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:

I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:

– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel … Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRU mummel mummel … På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.

Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.

(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)

26 kommentarer

Okammad poet dissar semikolon

Publicerat av olle den 17 september 2008 08:37

Bruno K Öijer – arketypen för alla kulturarbetarwannabees på Smålands Nation i Lund under 1980-talet – har efter endast sju års skrivarmödor klämt ur sig en hel diktsamling: Svart som silver.

I en intervju i SvD (15/9 2008) avslöjar Öijer sin inställning till det av språkpoliserna så omhuldade semikolonet.

”Komma och punkter bär han ingen särskild aversion emot, förklarar [Öijer], men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ’se vad jag kan’.

– Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det.”

Språkpoliserna är kränkta och kommer att genomföra en kraftfull protest: vi låter bli att köpa Öijers bok, utan lånar den på biblioteket istället.

Språkpoliserna tycker för övrigt det är sällsamt att höra uttrycket ”jag har hört” i Wikipedians, diskussionsgruppernas och webbtidningsarkivens tidevarv.

6 kommentarer

Det allra mest svårstavade ordet!

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2008 09:26

Adress och abonnemang i all ära, men det allra svåraste är ett annat.

Jag lärde mig att stava till dubbel i kanske sjuårsåldern, men det skulle dröja tills jag var 24 år innan jag förstod mig på detta:

dubblett

Då hade jag redigerat en 500 rader lång artikel på Nationalencyklopedins redaktion och på det snygga manuspapperet med två karbonkopior plitat och fixat och ändrat dubblett till ”dublett” 123 gånger. Jag fick bannor och skämdes. Stava fel? Jag? Som är bäst i världen på att stava? Ha!

Fotnot
Det är klart att vi blir förvirrade – konsonanter brukar ju inte dubbeltecknas efter obetonade vokaler. Språkrådet tar som exempel kotlett, rosett och fasett – fast då brukar jag skrika

– Pollett!

Duplett (som alltid får mig att tänka på ”dyblöt”, vilket dels är helt absurt, dels inte hör hit) betyder samma sak som dubblett. Vilket ju bara gör saken värre eftersom det stavas med ett p. Fan ska vara rättstavare.

Kuriosa
Nordisk Familjebok, den kära, har faktiskt felstavningen som alternativ hääär.

/Lotten

8 kommentarer

Stilpolisen rycker ut

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2008 12:23

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

15 kommentarer

Ono-mat-opoesi

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2008 00:03

Don Martin-lexikon här.

Onomatopoetiska ord är ljudhärmande. Som exempel brukar man alltid rabbla sörpla, bom, susa, krasch, knarra, slafsa rissla, pang och kvittra. Själv brukar jag dra till med kartong. (I alla fall om man slår på den och den inte är full av kuddar, så det så.) Prutt, fis och fjärt kan få till och med antikunskapsfolket att fnittra.

(Liten parentes bara. Har ni träffat dem – antikunskapsfolket? Som säger:
– Nej, ska du börja berätta om ord nu igen!
– Vaddå, vasarunu, nej förklara inte, prata bara som folk! Tyst!
– Nej, det har jag inte hört talas om, och inte vill jag veta något om det heller.
– Ah vaddå, jag var inte född då.
– Blablahajblablablaj, jag är liksom fem år och stoppar fingrarna i öronen!

Är det fullt i hjärnan, eller? Nåväl. Slut på liten frustrerad parentes som alls inte kommer från oben utan bara kommer.)

I gårdagens kommentatorsbås skrev jag att smör rimmar på beurre. Inte vet jag om det var det som triggade associationskonstnären hakke att börja fantisera om onomatopoetisk mat. Vips drog Veka upp fler exempel, som ju måste dras upp till blogginläggsytan.

gurgelvatten (som ju inte är mat)
pangkakor (som näppeligen smäller)
näktergalstungor (say what?)

Jo:

Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.

(Alf Henrikson)

Knake är en onomatopoetisk, lundensisk korv som är så tjock och blank så, påminde Agneta om. Skinnet är så hårt spänt att det med ett kraftigt knak spricker när man sätter tänderna i det. Kex är förstås onomatopoetiska om de inte har glömts bort i en gammal utflyktsväska eller doppats i varm choklad.

(Ibland öppnar man dörren till kommentatorsbåset och vinkar in lagom många anfallare och försvarare som gör som de ska så att vi vinner matchen. Ibland fylls kommentatorsbåset av fantastiska, helt oberäkneliga tusenkonstnärer och gökungar. Nu öppnar jag båsdörren och har ingen aning om vad som komma skall. Lovely.)

28 kommentarer