Det finns något som heter Språkforum. Om man läspar och pratar snabbt låter det verkligen som ”Bråkforum”, vilket jag hoppas att någon tar upp som en fiffig idé till politiska sammankomster.
Förra året var jag på en liknande tillställning och rapporterade om lingvisten som såg ut som ett lejon och den där blonde, blåögde språkjätten från Eskilstuna som jag är avundsjuk på. Men eftersom jag inte är kallad och inte inbjuden till årets kalas, frågade jag om jag inte kunde få komma in som något som katten släpat in, fast mer verbal och utan svans. Jodå, det skulle gå bra, men ”motprestationen är att du redan nu skriver något om Språkforum”. (Min kursivering.)
Förstår ni nu vad som håller på att hända? Jag frångår mina principer (som för övrigt snart driver mig till ruinens brant) och förvandlas till glädjeflicka – men blundar under akten och tänker på semikolon.
(Puh. Nu har jag förtjänat min entrébiljett.)
Fast nu kan vi komma in på det intressanta med estradörer. (Och min definition är här och nu: någon som ensam på scen utan spoilers och extralysen får en publik att intressera sig för nästan vad som helst.)
Jag har inte sett så vansinnigt många egentligen, men måste säga att Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Eddie Izzard imponerar. (Övriga jämförelser dem emellan låter sig kanske inte göras.) Men ni ser – de sorteras ju in under samma kategori och är inte ens bundna till ett ämne. Jag kommer inte på några fler! (K*y P*llack imponerar tydligen på många, men inte ett dugg på mig. Trams, säger jag bara.) Man skulle förresten kunna dra in duktiga lärare som kan levandegöra till och med bananflugors tankegångar i definitionen.
Vilka kommer ni på? Steve Jobs? Malena Ernman? Lill Lindfors?
Fotnot:
Enligt Wikipedia var det Karl Gerhard som kom på ordet ”estradör” 1962 – om sig själv.
Hm (blev jag först? annars gissar jag på Sam Brown)
Lena Ekberg ser däremot exakt lika ung ut som när jag kände henne i slutet av åttiotalet.
Om sig själv! Hahahaha!
Ja, Malena Ernman kvalar nog in.
Frågar du Jons Gardell så säger han jag, jag, JAG!
Frågar du bibliotekarierna säger de Björn Ranelid. (Även om du frågar honom, gissar jag.)
Jag är också estradör! Vänta bara!
Nu har jag klickat på Språkforum för att hjälpa dig att tjäna ihop till biljetten.
Aha, så du är där nu. Fråga killen som kvalitetsgranskar SvD vad han gör åt ”legendar”!
Ajrå. Vi missade att fira parametrarnas dag i mars …
Det är vinet du vill åt?
Och nu undrar jag om jag ska göra saken värre genom att påpeka att jag blandade ihop 26 april med 26 maj.
Men jag sitter med huvudet inne i engelska språket och ser inte sådana petitesser. Dessutom undrar jag om det är dags för en liten munsbit av något slag.
Hela Carling family! De uppträder på diverse swing och lindy hop-event och blandar tammifan allt. Jonglering, jazz, spela på tre trumpeter samtidigt, trolleri… Fast det känns som om en estradör snarare är någon som ställer sig och ordbajsar på scen, och ord är de inte så mycket för. Möjligen Miss Gunhild Carling herself. Hon steppar också by the way.
Men sen kan man fundera på om inte de som nuförtiden tituleras ”debattör” är 2000-talets estradörer? De som syns överallt av ingen egentlig anledning mer än att de varit med i en dokusåpa, skrivit en bok eller bloggar?
Men Åsa, trollbinder det? Estradören är ingen vanlig mediek*t sprattlare, även om överlappningar finnes, utan det måste liksom till STAR QUALITY. Ett je ne sais quoi som får en att hänga vid deras läppar och ropa efter mer.
MER Björn Ranelid!
*skojja*
ab, det är ju nästan glassläge? Fast vissa glassar ser ju ut som duvetvad. Men det kanske går bra ändå? Bättre än banan?
Hans Rosling. Han får i alla fall mig att intressera mig för saker som jag inte visste jag var intresserad av.
P(itt)K: Nu tappade jag nästan gaffeln – jag kom just in och sitter och äter glass direkt ur kartongen. Du är synsk!
Glass med gaffel? Var skeden inte diskad?
Det är läckrare att äta glass med gaffel. (Men lite marigt mot slutet, det erkänns.)
Aha!
Det var det osexigaste jag sett på den här bloggen. Men fotot kunde ha varit taget nu — samma eländiga hängbrallemode är det ju.
Själv blev jag ohyggligt intresserad av knäskadan.
Hans Rosling håller jag helt med om, fast jag har ju bara sett honom på dö kåmpjuuutårr, som han själv hade uttalat det.
Jonas Gardell har jag däremot sett lajv, och han var så karismatisk att när han pratade goja eller var rent ut sagt elak, satt jag bara och tänkte att han var ju alldeles förtjusande.
lotten: Ach, så sedesam …
Kjell Enhager då? Min favvo. Fast han kanske går in under utbildare snarar än estradör? Men han är rolig och inspirerande att lyssna på.
Eddie Izzard hade jag gärna sett. Gardell såg i jag i höstas. På långt håll och mestadels skymd. Men vadårå, jag satt ju nästan rakt under en högtalare! (Andra som var där som inte hade högtalarsystemet på sin sida gick hem.)
Jag vet inte om musikartister egentligen kan räknas till estradörer, men när jag ser Robyn på scen känner jag ibland att hon är en så fascinerande och karismatisk person i sig att jag egentligen inte vet om jag gillar hennes musik – jag bara MÅSTE titta på henne ändå och blir liksom helt trollbunden. (Fast jo, musiken är också bra, när man lyssnar på den utan att se henne, så…)
Annars:
Jonas Hallberg. Juh! Och Mark Levengood. Och Catarina Grünbaum. Och så hon…vad heter hon…Bergmans gamla illaluktande faster… 😛
(vadå varit på SFÖ-konferens? vem? jag? *kryper tillbaka till min kammare och vadmalskoftan*)
Tufft! Du är en sådan och Mark Levengood är en sådan. Jag har sådana aspirationer och tänker bli en sådan. Jag tränar på att estradera.
Å fy vad jag blir avundsjuk. Det var ju så sjukt dyrt också i år, typ flera tusen! Annars hade jag lätt gått. Gått lätt. Ja iallafall.
Men äh, Anna, hitta någon som släpper in dig för att du __________.
(Fyll själv i det som saknas.)
Idapida har helt rätt: Jonas Hallberg är en estradör ut i fingerspetsarna!
(Kjell Enhager vet jag absolut ingenting om. Hm.)
Jag tycker Allan Edwall kvalar in, trots att han är död.
Eddie Izzard är förstås lysande, det var otroligt kul att se honom lajv i vintras.
Jag såg Björn Ranelid på Akademibokhandeln (de har författarträffar i kaféet), där han estraderade av bara sjutton. Publik runt om, han for omkring som en skållad Jonas Gardell, högröd i ansiktet. Det var en hel föreställning. Jag tror publiken tyckte det var kul.
Speaking about speaking – Maken som försöker lära sig svenska påstår att vi betonar varje stavelse när vi pratar. Och en väninna som också börjat lära sig svenska tycker att vi ”sjunger”. Gör vi? Eller är det bara för att de inte hör sig själva tala engelska?
Dina. Jag anar att om man pratar öschötska så betonar man varje stavelse.
Dina — det som gör att ickesvenskar tycker att vi ”sjunger” lär vara grav och akut accent. Säg dessa ord och hör hur de låter olika:
anden (fågeln respektive vår själ)
stegen (dem man tar när man går respektive den man klättrar på)
tomten (den som huset står på och den med skägg)
regel (den man följer och en sådan man låser med)
Yupp och tack! Nu har jag läst om de olika accenterna och tonerna. Tänk vad man lär sig när det är roligt. (Hade det varit på en svensklektion i högstadiet hade man säkert gäspat käken ur led.) Skall genast skicka wikilänkar till make och vännina.
Nu ska jag också förtjäna min biljett – det kommer inte att bli lika elegant, men minst lika entusiastiskt!
Är det inte lite lustigt att Språkforum (eller rättare sagt de som gjort evenemangets webb) tycker att det heter copywriters, partners och events …
Kanske kan man ta upp det till diskussion under själva forumet? (Fast partners är faktiskt godkänt i SAOL — av de väldigt få som får s-plural.)
Det ska till pistolhot innan jag skriver partners!
(Hoppsan, där gjorde jag det visst ändå…)