Hoppa till innehåll

Etikett: slarv

BORTA! (Den eviga säljkampen: ännu ett misslyckande)

När jag var en liten palt på åtta år sålde jag majblommor för att samla pengar till scouterna. Det hela skedde i stor förtvivlan eftersom jag redan som barn var en bedrövlig försäljare.

– Snälla köp en av dom största för den kostar mycket mer än dom små! sa jag.
– Men lilla vän, jag vill ha sju stycken av de små med nål, sa tant Bärbel i grannhuset.
– Snälla köp sju av dom stora istället för dom kostar mycket mer och då får jag mer pengar fortare, sa jag och sög på ena flätan, för det hade jag sett på tv att man kunde göra.

När det var dags att redovisa, gick mina föräldrar med på att köpa tre stora majblommor som de satte fast på vår blåa folkabubbla som under några veckor skapade stor munterhet bland husen i det inte alls hippiemässiga villaområdet på Norra Fäladen i Lund.

Sedan sålde jag kokosbollar, DHR-rosor, kokosbollar, hemsydda tehuvor, kokosbollar, jultidningar, kokosbollar och ännu fler kokosbollar. Och alltid med samma skrala resultat. Ibland fick mina föräldrar köpa fem paket kokosbollar, ibland grät jag floder (drunknande i kokosbollar) utan att de hjälpte till det minsta lilla. En gång försvann hela kassan på ungefär 35 kronor helt oförklarligt, och då fick jag betala av skulden till mina föräldrar i säkert ett halvår.

Och vad lärde jag mig av detta debacle? Inte ett jota, uppenbarligen.

För två veckor sedan fick jag för mitt basketlag ta hand om 22 rabatthäften och appkoder som vi skulle sälja till förmån för klubben för 260 kr styck.

Jag hann dela ut fyra–fem stycken innan hela jädra högen någon dag senare bara försvann hux flux. Vi har vänt uppåner på hela huset, kollat i mystiska pappershögar och hittat både försvunna mössor och saknade företagskvitton samt en ännu icke framkallad filmrulle som nog är 20 år gammal.

Eftersom den senaste minnesbilden av den förnicklade högen (värd nästan 5 000 kr) är att den hänger i en påse på en krok i hallen, har vi letat extra noga där.

”Lägg alla jackor på golvet!” löd ordern till Sextonåringen.

I ett av de mer desperata eftersökningsförsöken, tömde vi även allt som låg i utomhussoptunnan dagen före tömning.

”Häll ut allt på verandan!” löd ordern till Sextonåringen.

Och vad vill jag säga med detta? Äsch, ingenting. Jag försöker nog mest tala till högre makter och hoppas att jag får en klar flashback när jag i text beskriver problemet.

Råd som jag har fått:

  • Leta inte.
  • Det är inte saken som är väck, det är du.
  • Prylen är där den ska vara. På ett bra ställe.
  • Saker får ju fötter hemma.
  • Den ligger nånstans, du ser den bara inte.
  • Den är bara kamouflerad.
  • När såg du den senast? Tänk!
  • Leta inte på samma ställe flera gånger.
  • Det var nog inte du som lade den på fel ställe.
  • Du kommer att hitta den en vacker dag.
  • Chilla. Nånstans är den.

Nu lämnar jag en fin plats öppen här för ett lyckligt slut där jag får berätta att högen är funnen på ett så himla tokigt ställe.


[PLATS FÖR UPPDATERING I FRAMTIDEN]

Fantasi:
Kan ni tänka er, hela högen låg i … … … och jag … … … men där hade vi inte letat för att … … … och det kan ju ingen människa tänka sig att … … …

 

Share
51 kommentarer

Har nån sett min lånebok?

Kära dagbok!

(Så skrev jag verkligen inte under mina dagboksskrivande år. Jag bara inledde direkt med att ”idag var Anki dummare än dummast” eller ”grodorna som vi skulle abdikera [sic] på biologin var faktiskt inte helt döda” eller ”jag kommer att dö okysst och det rör mig inte i ryggen det minsta lilla”.)

Jag har tappat bort ännu en biblioteksbok.

Det är ”Min salig bror Jean Hendrich” av Carina Burman och på Bokus kostar den 20 kr att köpa medan mina biblioteksböter nu är uppe i över 100 kr.

Jag läste ut den, suckade nöjt och lade den i … kylskåpet? På en hatthylla? Har vi ens en hatthylla?

När jag dammsuger tänker jag stilla ”snart säger det boink!” och så hittar jag boken under soffan, sängen, fåtöljen eller mattan. När jag lagar mat tänker jag ”den är nog bakom rosmarinet”. När jag igår tog en bild som skulle illustrera påsklovsbasket, tänkte jag:

”… fjääääädrar, jag undrar jag om det inte stod nåt om fjädrar i Burmanboken, eller associerar jag bara till fjädrar för att hon heter Burman och fåglar ju sitter i burar med sina fjädrar …?”

Jag har letat i bokhyllorna (som förökar sig trots digitaliseringen), i källaren, i tvättkorgarna och i alla väskors hemliga fack. En bukett tulpaner fick döden vissna bara för att jag fokuserade på boken istället för på dem.

– Adjö, sa tulpanerna och tittade skamset på sina fötter som om det vore deras fel.

Jag har även kollat med barnen och alla gäster som har varit i huset sedan i januari (när jag senast har minne av boken), men ingen minns den eller att jag pratade om den. (Pratade jag inte om den? Det är ju ett säkert jagärsåhimlaintellektuell-partytrick – att ingående berätta om den bok man senast läste! Hm.)

När vi häromdagen kom att äta palt, blev jag förstås tvungen att citera SAOB eftersom ”paltar” kan definieras som ”bitar som en människokropp styckas i”. Detta är förvånande eftersom palt dök upp som skrivet ord redan 1642 fastän potatisen inte kom till det som då var Sverige förrän 1655, vilket ju betyder att en styckad människokropp kallades paltbitar innan själva delikatessen gjorde det – och att Johan Henric Kellgren (som alltså är Jean Hendrich i boktiteln) ju säkerligen åt palt nån gång!

Ber om ursäkt, alla paltsybariter; så här vill vissa i familjen äta sin palt. Det måste vara de skånska generna som spökar.

När jag i helgen var hemma hos en kompis, berättade hon att hon hade blivit tvungen att gömma ett avloppsrensarmedel som hon hade köpt från Kina (strax innan Postnord dödade den shoppingvägen) eftersom det såg ut som något helt annat.

”Jaha”, tänkte jag, ”det här hade man ju kunnat ha med i en roman”. Och vips, såg jag framför mig romanhyllorna på biblioteket, där ett hål mellan Fredrika Bremer och Maj Bylock ropade efter Burman.

Men nu, kära dagboksläsare, ska ni få höra! Jag har lyckats lura systemet och få respit!

Jag har lånat om en bok, vars sista lånedag var för flera veckor sedan!

Dock är själva boken fortfarande puts väck. Fast … utgångsdatumet den 19 april är ju dagen som jag åker till USA, så jag kanske får ta och utvandra för all framtid för att slippa skammen?

Share
67 kommentarer

Jag borde omyndigförklaras

Kalla mig gärna krångel- och klantkärring. Men finn då till tröst att jag nästan bara sabbar för mig själv.

Igår var jag i Stockholm och föreläste på ett hotell som heter Ariadne. Det ligger borti tjottahejti i Värtahamnen i Stockholm, men är på det hela taget ett okej ställe att föreläsa på. (Men hörni ojojoj vad Scandichotellen sparar pengar nu. Det har tyvärr dragits in mest på Jamie Olivers lyxfika, men vi svälter ju inte så man ska inte klaga.)

När jag kom dit, upptäckte jag till min fasa att ryggsäcken som jag hade haft på mig (utan att kolla) ända sedan T-centralen, var vidöppen och gapade som Kakmonstret.

Ser ni datorn där nere?
Ser ni datorn där nere?

– Iiiiiih, flämtade jag samtidigt som hjärtat tog ett skutt och tankarna sköt iväg en tacksamhetsprojektil till backuppen som jag gjorde igår.

Men datorn var kvar. Och i det fack som var öppet, har jag faktiskt bara datorn. Att jag blev så rädd beror på att jag har varit med om detta en gång tidigare – ett gäng killar som i rulltrappan (när man är på väg ner) faktiskt öppnade min ryggsäck och plockade ut diverse saker, men tappade plånboken rakt framför mina fötter.

Jag föreläste så det stod härliga till hela eftermiddagen, sa hejdå till alla fantastiskt roliga kursdeltagare (ibland är det faktiskt roligare än vanligt!) och begav mig från tjottahejti till T-centralen för att ta tåget hem. Men när jag skulle ta fram SJ-betalkortet ur plånboken, var … (ni har redan gissat det)

… plånboken borta …

I ett av byggnadsställningar belamrat hörn av Centralen nedanför en hysterisk skylt med HÄR ÖPPNAR SNART EN NY AFFÄR! eller liknande, tömde jag ryggsäcken på innehåll (och hittade en sedan länge saknad vigselring men ingen plånbok), samtidigt som jag insåg att biljett till Eskilstuna svårligen går att få om man inte har plånbok. Jag ringde min djefla man, som har fått sådana här samtal förut:

– Snabbt nu: beställ en biljett hem till min mobil. Plånboken är stulen och blev det förmodligen redan i morse. Jag spärrar korten nu.

Biljetten kom (men kontrollerades aldrig), jag klev på tåget och ringde, och ringde, och ringde och riiiingde. Man spärrar bankkorten här, Ica-kortet där, körkortet hos Trafikverket (men det gick inte för “det går inte att komma fram just nu”) och bibliotekskorten på respektive bibliotek. Jag var totalt fokuserad på spärrandet, som tog en knapp timme. Då kom jag på att jag även skulle kunna ringa till hotellet.

Vet ni hur man reagerar när man är stressad och upprörd och hamnar i ”du kommer nu att få fem val, tryck en etta för bokning, tryck en tvåa för köttavdelningen och en trea för …”? Ja, det vet ni.

Under över alla under. Plånboken fanns på hotell Ariadne! Det hela är precis hur mystiskt som helst eftersom jag inte hade använt den och verkligen inte ens öppnat facket där den bor. Allt var kvar … alla sjutusen olika kort med inladdade pengar och alla kvitton som ska till redovisningen och alla kvitton som jag borde ha slängt och till och med ett visitkort som trycktes 2006.

bild

En eskilstunabo letades upp, dyrgripen placerades i hennes hand, hon åkte hem till Eskilstuna och där på stationen hade jag placerat en budbärare iklädd hög hatt eftersom nejlikor enligt min mening är på tok för diskreta.

Den höga hatten under järnvägsspåren.
Den höga hatten under järnvägsspåren.

Nu ska jag bara överleva de närmaste dagarna med spärrade betalkort och ogiltigt körkort. Ack ja.

Share
37 kommentarer

Borttappad

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

  • vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
  • cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
  • två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
  • grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
  • filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
  • kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
  • kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
  • hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.
Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Först kom “den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Åh, man tackar.
Åh, man tackar.

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

… plommonstop …
… plommonstop …
… nycklar …
… nycklar …
… domarpipor …
… domarpipor …
… tandborstar …
… tandborstar …
… och alla glasögonfodral.
… och alla glasögonfodral.

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Share
63 kommentarer

Någon har stökat till …

… och det värsta är att jag misstänker att det är jag.

Sovrummet just nu.

Så här var det (uppdatering)

Jag lånade för flera år sedan en viss årsredovning och glömde omedelbart att ett lån är ett lån. För en tid sedan skulle den lämnas tillbaka, varför jag tog fram den och lade den i ett kuvert och … tappade bort den. Så hittade jag kuvertet, skrev på en adress (rätt, kanske ska tilläggas), och … förlade det igen. Jag letade lite slött, men bara lite grann.

Under tiden gick lifvet vidare. Läxor gjordes, barnen blev större, skor slängdes, tänder tappades och … Ja. Nej. Det finns inget att skylla på: jag slarvade helt enkelt. I fredags satte jag en deadline åt mig själv; nu ska den förnicklade årsredovisningen postas. Den hittades (på hatthyllan mellan två par galonbyxor, kan ni begripa?), kuvertet fick ett frimärke och … sedan tappades kuvertet bort igen.

Tyvärr skedde detta när jag slängde sju kilo heminredningstidningar och möblerade om i källaren. Samtidigt som Artonåringen begick A-lagspremiär i basketettan, jag höll tre föreläsningar i tre olika ämnen och en konsert i Stockholm besöktes.

A-lagsdebuten för unga fröken Bergman:

Artonåringen kan dribbla utan att ha blicken på bollen! Foto: Sebastianskog.se

Men ack. Artonåringen fastnade i en ormgropsliknande röra där kroppar lades på fötter och fötter vreds till oigenkännlighet och speakern som råkade vara jag blev tvungen att agera mamma och allt blev extremt rörigt.

Artonåringen säger med sitt kroppsspråk "Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!).
Artonåringen säger med sitt kroppsspråk “Nämen mamma du är ju speaker, gå härifrån!”

Bara ett par timmar senare befann jag mig på konsert, där förbandet Walk the Moon hade stökat till det på scenen.

Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.
Kaffefilter, snorpapper, notblad och handdukar samt ett par trosor.

För att inte tala om huvudbandet Fun (som egentligen ska skrivas ”fun.” men det bryter mot mina redaktionella principer och det går ju alls inte för sig), vars gitarrist plötsligt begav sig upp till trumsetet och allt blev hur stökigt som helst med plötsligt uppdykande konfetti som mest av allt överraskade bandet, som inte alls hade haft med sig konfetti från Amerikat.

Fortsättning följer. Jag måste leta vidare Klockan är 21:40 och någonstans ligger kuvertet nog …

Uppdatering

Nu är klockan 23:03 och den där bilden på stöket här ovan var ju bara en västanfläkt. Nu har jag öst ut ytterligare 23 kilo inredningstidningar (ungefärlig uppskattning), ett resestrykjärn, en locktång och en ask med mina egna visitkort. Att allt har stoppats undan i väntan på bättre tider är alls inte konstigt eftersom

  • jag inte inreder ett dugg numera – jag stökar bara till med jämna mellanrum
  • jag inte har strukit ett klädesplagg sedan senaste dopklänningen 2002
  • locktång ju är helt ute (vilket vi har avhandlat tidigare)
  • jag så sällan går på visit per se.
Men nu kan jag gå till sängs och vila efter en relativt ansträngande helg. Årsredovisningen är nämligen funnen.
Puh.
Puh.

Den låg i källaren i en av vällingkartong tillverkad tidskriftssamlare (1992) och gömde sig mellan två mappar med räkningar (1994), NE-redaktionsbrev, klasslistor och sju nummer av Pålsjö Ängsblad. Imorrn ska jag sortera det övriga stöket i fem högar:

  1. fjärrkontroller och annan teknisk apparatur
  2. trasiga örhängen
  3. för små jeans
  4. A4 skrivna på skrivmaskin
  5. gamla tidningar.

Sedan ska jag slänga allt utom jeansen.

(Ni som är lika listiga som jag, inser förstås att det finns en hög som heter ”övrigt” också.)

Share
49 kommentarer