Hoppa till innehåll

Etikett: skola

Olika falla ödets … äh, vi är helt enkelt orättvisa!

Vi har ju försummat Sexåringens läsande och skrivande. Vi föräldrar har inte tagit vårt ansvar och bör ställas i skamvrån.

När den nuvarande Sextonåringen var sexåthalvt år och skulle börja i sexårsverksamheten (=lekis), kämpade vi med läsning och skrivning och mutade honom brutalt med pengar och godis trots att han var komplett ointresserad av bokstäver. (Ja, samma Sextonåring som idag helt frivilligt läser det som motsvarar Naturlinjen med extra språkkurser i italienska, spanska och latin.) Med den nuvarande Sexåthalvtåringen har vi mest lallat runt, gullat lite och förmodligen tänkt ”Jaja, grabben klarar sig nog, han har ju nog med sin epilepsi och sådär”. Plötsligt dök det häromdagen upp en lapp från skolan:

”Trots påminnelser har vi bara fått in läxan av sex elever.”

Läxa? Påminnelser? Vabaha?

Det visade sig att Sexåringens allra första läxa bestod i att skriva upp två sammansatta ord från något hemifrån. Vi hade inte fått någon lapp hem – barnen hade bara fått läxan muntligen. Hm. Det funkar ju sisådär.

Nåväl. Nu har Sexåringen lämnat in sin läxa som han skrev helt utan mutor eller påtryckningar – men jag hann inte skanna in den. Däremot vet jag vad det stod. Med stora, darriga, helt rättplacerade bokstäver:

BLODOMLOPP
DINOSAURIEFOT
Share
10 kommentarer

Det värsta provet? (uppdat.)

Swoosch i tidsmaskinen.

Jag var ny i klass S2a i Tibbleskolan i Täby och ansågs lite skum och mystisk eftersom jag hade invandrat från Luleå och inte var riktigt som alla andra barn som sa reven och rekan. Inte visste jag då att jag bara ett par månader senare skulle ha bästa kompisar som hette t.ex. Erik & Erik, Perre, Marit, Sanna och Ru och att mina norrländska, rullande R skulle vara ett minne blott.

Efter bara någon månad denna hösttermin, var det dags för prov i genetik. Bananflugeprovet, ni vet.

Bananflugorna – som vi ju gillrar fällor för med vin, ättika, batterier och handgranater om det skulle behövas – har ett noga undersökt sexliv eftersom deras kromosomer är förhållandevis gigantiska och bananflugehönorna kan lägga ägg redan efter 20 dagar och man därför kan kartlägga hur någons farfarsfarfarsfar mådde efter blott tre månaders forskning. Men detta vet jag ju bara för att jag har läst på nu. När de andra i klassen lärde sig detta, låg jag hemma och var sjuk av de elaka stockholmsbacillerna som inte var som bacillerna i Norrbotten.

Därför visste jag inte att vi när jag kom tillbaka efter sjukdomen

  • hade prov
  • att provet handlade om bananflugor
  • att genetik faktiskt är intressant
  • att man kan relatera bananflugorna till mina föräldrars ögonfärg.

Jag minns att jag fyllde i rad efter rad på provet, att jag svamlade och yrade och förklarade genetikens mysterier utan att egentligen förstå något annat än att jag är blåögd och för alltid kommer att så förbli.

När vi fick tillbaka provet, hade jag sämst resultat i klassen. Att jag fick reda på det beror på att läraren finkänsligt nog skrev upp allas poäng på svarta tavlan (som på den tiden var grön). Jag blev fruktansvärt ledsen och längtade tillbaka till Luleå, där vi ju inte beblandade oss med bananflugornas privatliv, inte sa banaanfluger men fick palt i matsalen.

Fast det gick ju över som alla andra hjärtesorger. Och det var dit jag ville komma: prov komma och gå, bara kuriosa bestå.

Minns ni några liknande händelser som man kan rabbla till tröst för en mig närstående stackare som har skapat ett kuriosaminne just idag?

Bonus

Sarah Palins bananflugerelaterade klavertramp.

Uppdatering!

Min pappa mejlade.

”År 1956 flyttade vi från Luleå till Stockholm, och jag skulle börja läsa kemi på Stockholms Högskola, som det hette på den tiden. Men för att få börja läsa på två betyg i kemi (40 poäng i dag) på hösten måste man bli godkänd på ett skriftligt inträdesprov i kemi i augusti.

Jag gick glad i hågen till provet. Det skulle ju gå som en dans, eftersom jag var så duktig i kemi, trodde jag. Men jag blev underkänd och fick alltså inte gå kursen.

Under hösten arbetade jag som brevbärare i Vällingby och pluggade under tiden kemi. Vid nästa provtillfälle, i januari, lyckades jag bli godkänd, och började på tvåbetygskursen en termin för sent.

Men jag blev doktor i kemi ändå.”

Min mamma mejlade:

”Ska jag berätta om alla underbetyg jag fick? Jag fick BC (IG) på flera matteprov under min flickskoletid. En av gångerna var det teater på Dramaten på kvällen och under hela föreställningen tänkte jag på det skamliga med detta BC. Jag hade ännu inte talat om det hemma … Inte var det så att det fanns språkmänniskor och mattemänniskor på den tiden. Det blev i alla fall B (G) i slutbetyg.

Så fick jag BC i slutbetyg i geografi av alla ämnen, när jag var 15 år. Det var fröken Thörn, säkert 65 år, lång, smal och vacker med mörka ögonbryn och långa ögonfransar som yttrade följande om mig, när mamma ringde upp och undrade vad som stod på: ’Hon vet inte ens vilka vatten som sköljer Australiens kuster’. Mamma tyckte att det var komiskt! Året efter fick jag AB (VG+) av fröken Thörn. Jag gjorde en sådan tjusig och konstnärlig arbetsbok om Nordamerika och så läste jag väl på läxorna.

Alltid var det någonting de flesta i min generation fick plugga på under sommarlovet, för att tentera av vid höstterminens början. Svensk grammatik t.ex., där jag fick B? i slutbetyg. Elaka fröken Åkerblom skrev en hel promemoria med grönt bläck på vad som skulle repareras och pappa gav mig en duvnig i ämnet och sedan var jag fena på grammatik. Tack, fröken Else Åkerblom!

Åkerblomman var elak, för när vi inte kunde svara på läxan fick vi stå upp medan hon väntade i evighet på svaret som inte ville komma fram. Så fick vi inte ha premiär på Ruskaby skola som vi hade repeterat, för att en elev hade glömt sina kläder. Jag var Fröken med svart snörlivsklänning i min första och sista skådespelarroll.

Sommaren 1955 var jag i England hos en familj i Kent och då blev det att plugga upp BC:et i latin. Uppgifter från Hermods korrespondensinstitut skulle lösa och skickas till Malmö! Till saken hör att jag tillhör en generation, där bara 9 % av ungdomarna tog studenten.

Min största besvikelse var studentbetyget i skriftlig och muntlig svenska. B (godkänd) i båda. Alltså trodde jag att jag var jag dålig i svenska. Det var elaka fröken Stahre som också kuggade Eva Cr*nq*ist i svenska. Hon tog aldrig studenten, chockad som hon var. Fröken Stahre begick självmord på ett äldreboende på samma sätt som Harry Martinson.

Vi tog även emot förolämpningar från lärarna. ’Nu är hon konstig i knoppen’ och ’Hon har inte fattat någonting’, brukade latinlektorn Wahlén säga.

Det är nog inte helt av ondo med motgångar då och då, men vi hade nog för mycket av den varan.”

Ja. Och sedan blev mamma lärare i bl.a. franska, tyska, italienska, engelska och svenska.

Share
25 kommentarer

OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)

Stackars, stackars Sanna, full med skrubbsår och huvudvärk.

Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.

– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!

Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.

– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!

(Jag dog förstås av stolthet.)

– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.

Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?

Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.

– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.

Share
22 kommentarer

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer

Skostart eller skolstart

Idag började det där vanliga livet när väckarklockan ringer och duschen är upptagen av femtonåringen när sjuåringen ska borsta tänderna och trettonåringen inte hittar sin hjälm för att den har hamnat på tioåringens plats och fyraåringen sjunger sin frukostsång.

Vi har i år

  • ett barn på dagis
  • ett barn på lågstadiet
  • ett barn i på mellanstadiet
  • ett barn i på högstadiet
  • ett barn på gymnasiet.

De fem är utspridda på fem platser. Ett kilo informationspapper. Underskrifter och fylleriövningar. Bekymmer?

Nej, inte än. (Denna bild visar det enda ställe i huset som vi har fått ordning på. Nycklar på krok, upphängd brandsläckare och brandfilt, pärmsnäppen på vägg.) Jag kan därför i lugn och ro koncentrera mig på skomodet den 20 augusti 2007.

Att stoppa in jeansen i strumporna och sedan stoppa fötterna i foppatollan tycker jag andas 1981. Fast dojjan hette ”cykelsko” och påminde om en banan.

Vart jag mig i världen vänder … Kommer mina barn att känna sig utanför i sina sandaler med karborrknäppning?

Vår hall. Än så länge har ingen av de fem saknat crocs, själv är jag alltid så sist med det senaste att det senaste har hunnit bli ute.

En sak är säker: dagens scheman är snyggare än de var på min tid. (Schema, schemat, scheman … men bestämd form plural då? Schematarna? Schemisarna?)

Detta är mitt schema från slutet av sexan, när vi de facto inte hade något schema. Vi fick bestämma själva vilket ämne vi ville ha. Hullerombullerundervisning. (Rekommenderas inte.)

——
Nämen. Nu kom den lillgamle Tioåringen, som absolut inte någonsin har sett Apocalypse Now. Men han har fått den djefla mannens leksaksgevär från anno dazumal.

– Åh. Jag älskar doften av knallpulver på blanka förmiddagen! Ljuvligt!

Share
37 kommentarer

Leta, och du skall på nå’t sätt finna

Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?

I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.

– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.

I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.

– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder … funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.

Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något … fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.

De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?

a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast … och då sa jag … och så åkte jag till … och då …” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.

Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri –> lugn –> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:

  • Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
  • Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)

När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:

d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.

—–
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.

Share
34 kommentarer

Proven var en prövning

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

 

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

Share
22 kommentarer

Det här med miljöer – inredningstips

När jag började femman, var det i en sprillans nybyggd skola (Porsöskolan). När jag började sexan, var det i en sprillans nybyggd skola (Boskataskoan). När jag började sjuan, var det i en sprillans nybyggd skola (Björkskataskolan).

Jag minns klassrum och uppehållsrum, jag minns stolar som man staplar, jag minns hur mysigt det var att inreda i bänken, jag minns klistermärken som man skulle ha på naglarna och jag minns att Jeanette i sin bänk bredvid schemat hade en lista på vilken kompis hon skulle vara med vilken dag eftersom hon var så himla populär. Jag minns alla mina klassföreståndares namn från grundskoleettan till trean i gymnasiet (Malin, Ulla, Selfrid, Sonja, Ulrik, Ivar, Richard, Gunnar). Jag minns myshörnor och stoppade manchesterfåtöljer och jag minns hur vaktmästarna och skolsystrarna såg ut.

En gång i veckan tränar jag basket i en av högstadieskolorna här i staden. Skolan är enorm , jag tror att det är uppåt 800 elever som går där. Vi är i största allmänhet bekanta med den eftersom Fjortonåringen gick där förra året. Titta och njut.

Vyn från toasitsen. Någon lustigkurre har försökt elda upp lysknappen (eller heter det lampknappen?) eftersom plast luktar så roligt när det brinner. Den som har satt fast det fina låset tog även bort det gamla och lämnade kvar ett hål som alla andra lustigkurrar kan kika in i. Och någon har – kanske inspirerad av nyrenoverade etagelägenheter – blottlagt det rustika teglet där uppe.

Samma dörr, lite längre ner. Detta är möjligtvis intressant ur byggnadsteknisk synvinkel, annars inte.

Toan igen – nu från dörrhålet. Det gäller att ha långt hår, så att man har något att torka sig med.

Vi tar en närbild här. Målaren var helt klart en yrkesman. Så här vill jag ha det hemma. Som en installation över livets förgänglighet, symboliserande toalettpapperets strävhet.

En annan mysig toalett. Den där påslösa papperskorgen på golvet är alltid påslös och innehåller exakt samma skräp som den gjorde för en vecka sedan. (Jag lade märke till det eftersom det var ett ovanligt äckligt skräp.) Spegeln är borttagen på ett ganska bryskt – men kanske effektivt sätt. För att, vet ni, speglar kan man inte ha på skolor nuförtiden – då speglar sig eleverna såpass länge att de kommer för sent till lektionerna och dessutom lär speglarna stressa dem till utseendefixering. För den stressen kan de ju inte ha fått någon annanstans ifrån.

Kanske kommer barnen och ungdomarna i denna skola att växa upp och med knuten näve säga:

– Nej, som jag hade det under min skolgång ska mina barn minsann inte ha det!

Men kanske kommer de att växa upp och säga:

– Äh, om jag klarade det, kan de också klara det.

Strunt samma. Jag skulle vilja att vi som är vuxna idag knyter näv… nej, vad hjälper det. Ta era digitalkameror och gå ut i verkligheten och fotografera och dokumentera och … ja, sedan vet jag inte.

Några förslag? Häng gärna på och blogga om detta ni också!

Share
42 kommentarer

Handstil, skrivstil … och kråkfötter

Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.

Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte … någon.

I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)

Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.

Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en ”Nordisk Idégrupp för Handskrivning” som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur ”Handskrift omkring år 2000”:

Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.

Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)

Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro’t eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!

Share
48 kommentarer

En pölsablogg med pyttipanna på … och lite haggis

Den glömda buffén
Jag hade ju glömt den här stackars buffén i buffébloggen igår.
Det är minnesbuffén, som är fylld av till exempel Hej Matematik, snuttefiltar, matteprov med alla rätt, geografiprov med nästan inga rätt, snäckhalsband, lila stenciler med texter till ”We Shall Overcome” och ”Vad har du under blusen, Rut?”.

Här kan man till exempel utan att ens behöva leta nästan alls gräva fram en lapp med information om de brittiska öarna.
Jag verkar vara i elvaårsåldern inte ha tagit särskilt allvarligt på uppgiften när det gäller Wales.

Nu till något helt annat:

Bloggeländet
Är det bara jag som inte begriper detta slut på en tv-krönika? (Klicka på bilden eller läs hela här.)
Vaddå, vabaha … ”Man slipper ju i alla fall bloggeländet i tv …”, vad menar Jan Semneby?
Det är ju som att tacksamt sucka:

  • Men man slipper ju i alla fall skoeländet i kylskåpet …
  • Men man slipper ju i alla fall snöeländet runt ekvatorn …
  • Men man slipper ju i alla fall karleländet i dambastun …
  • Men man slipper ju i alla fall snoreländet i armhålorna …

Vad är det som är så eländigt?

Men nu till något helt annat:

Bygget
Att i ultrarapid tillverka en garderob är inte särskilt effektivt.
Man stökar till, hämtar hem sina verktyg från Bästisgrannens hus så att Skotten blir lika ineffektiv som sin granne, man väcker sovande maken med reglar som faller som plockepinn gång på gång och man glömmer totalt bort att man har ett yrke att sköta, en firma att driva och pengar att tjäna. I morgon ska jag banne mig spika i tre skruvar och skruva i tre spikar och det kommer att bli så fint så.

Och så förstås över till något helt annat:

Om ni tycker bättre om sammanhållna och fascinerande historier än sådan här mischmasch, rekommenderar jag Sources flygupplevelse nummer ett och två.

Uppdatering: Och vill ni skratta, då kollar ni på filmsnutten med Amy Sedaris hemma hos Salt. Eller om det var hos Letterman.

Share
18 kommentarer