Hoppa till innehåll

Leta, och du skall på nå’t sätt finna

Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?

I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.

– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.

I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.

– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder … funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.

Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något … fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.

De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?

a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast … och då sa jag … och så åkte jag till … och då …” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.

Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri –> lugn –> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:

  • Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
  • Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)

När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:

d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.

—–
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.

Share
Publicerat iBloggen

34 kommentarer

  1. Jag är absolut typ d. Tyvärr är de flesta i familjen samma typ. Standardsvaret när någon hävdar att han/hon har letat överallt är: “Bakom och under andra saker också?” Oftast får den skamsne letare erkänna att, nej, bakom och under andra saker har han/hon inte letat. För det tänkte han/hon att någon annan kanske kunde göra.

  2. C

    I min familj är det jag som är letaren eftersom de övriga i familjen är helt omöjliga när det gäller letande.
    Oftast behöver jag egentligen inte leta alls utan VET redan var det de letar efter finns.

    Som sagt de andra tre är helt hopplösa. Alla tre kan stå i rummet och titta på saken de letar efter och ÄNDÅ inte se den.

    Någon mer som känner igen sig…det känns väldigt “manligt”.

    Jag har faktiskt läst någonstans vad det där beror på; män och kvinnor söker av ytor på olika sätt. Kvinnor scannar systematiskt av ytan uppifrån och ned eller från höger till vänster, i spridda punkter vilket såklart gör att de missar vissa “fläckar”, allt detta beroende på att kvinnorna samlade små bär hem till grottan medan männen jagade STORA djur.
    (Drev dem med skrän och bråk över en klippkant..)

  3. C

    Här skrev jag förresten om deras absoluta avsaknad i letandets kunskap Utdöende art?

  4. Ica

    Haha, jag visste helt klart att de två filbunkarna var en b-typ.
    Själv är jag en blandning. Jag är hysterisk men ändå metidisk, så tillslut brukar det mesta komma fram. Åtminstone när jag är hemma i lägenheten. Är jag i Småland ropar jag på mamma eftersom hon klarar ut det utan att bli hysterisk. Som ad-assistent har jag dock utvecklat förmågan att vara lugn och veta exakt var sakerna som söks befinner sig. Och det har blivit ofta.

    Förresten tänker jag fortsätta jäklas. DU har fortfarande inte antagit utmaningen från augusti 2005, så nu får du en ny. Mohahaha

  5. Ica

    hur man nu är metidisk vet jag inte riktigt. Jag trodde jag var metodisk, men nu vet jag inte längre.

  6. C

    Hur går det med cliffhangern?

    Gillar speciellt de där; jag brukar få ett par av mina två fyraåringar också. Har en som alltid säger förlåt till mig när han slagit brosan. Brosan blir utan ursäkt eftersom han uppenbarligen gjort något för att förtjäna en snyting…
    Fyraåringar är för ljuvliga!

  7. Fast i min släkt är det lite si och så med könsletningsordningen.

    Min mamma hittar aldrig och står alltid och spanar in i skafferiet och ropar DET FINNS INGEN! och när jag tar fram vaddetnuvar så säger hon alltid NÄMEN DEN ÄR JU BLÅ! eller JAMEN OJ DEN VAR JU RUND! medan min pappa hittar det mesta.

    Vad fint du länkar, C; länka på alla ni andra som också har skrivi om letningar!

    Och någon utmaning har jag då rakt inte sett, Ica. *blundar*

  8. Översättarhelena: Är det då så att d:arna samtidigt är lätt-let-lurade? Annars får de ju det tufft, alla d:are i familjen?

    Eller — jag dånar — är ni månne sådana där med ordning?

  9. Ica

    Johooooodå. Den ligger JÄTTETYDLIGT på min blogg(dit du faktiskt hittar).

  10. C

    Tack,jo jag har ju nämligen gått i Lottens länkskola.
    Det borde alla göra!

  11. Emi

    Jag har hela min uppväxt tränat på att leta efter saker, eftersom min kära mor är ännu mer oorganiserad än jag. Helt klart en typ E – en som aldrig letar själv, utan istället engagerar resten av familjen i letandet efter nycklarna som, precis som varje morgon, ligger på köksbordet. Numera hittar jag precis vad som helst. Utom min mössa.

  12. I vår familj har vi en sakletarmästarinna. Vår 6-åring har alltid full koll eller fullfantasi att tänka ut exakt var vi andra förlagt våra saker. Så alla pedagoger som förespråkar att barn måste känna sig behövda kan lugnt pusta ut, vi klarar oss inte en sekund utan henne, vi behöver henne hela tiden. Utan henne skulle vi alla vara vilsna i pannkakan. 8-åringen och fadern i huset är rent usla hittare. De tittar ofta upp i luften efter bilnycklar och cykelnycklar, som att de hängde på osynliga krokar…

  13. Osynliga krokar är jag bra på! Jag bara:

    – Jamen jag tänkte hänga upp alla kläderna direkt, men jag … å då … men sen …

    Emi, vad kul med en typ E-letare! En som Ej letar! Fast D-letarna kanske bara är lömska E-are?

  14. Hej hej, har utmanat dig om du går in hos mig och kopierar, ganska kul lista för dig som brukar vara nostalgisk?…*kram*

  15. Jag passar inte in i något av dina letar-exempel. Klockan kvart över sex i morse letade jag (/försökte jag leta) efter mjölken som kommit bort i kylskåpet. Efter en tids stirrande gick jag och väckte mamma och bad henne leta. Mjölkpaketen (ja, det var till och med flera) stod uppradade på en hylla rätt fram i ögonhöjd.
    Det är nästan pinsamt. Nu funderar jag på om jag är extremt okvinnlig..med tanke på kommentaren från C. Åh hjälp…

  16. Jag är obegripligt nog en b.
    Men ibland en c om det verkligen krisar.

    Har ni fem laptoppar? Jag vill också ha en. Om ni vill tappa bort en så kan ni tappa bort en häröver ;).

  17. Jag är en typ b. Eftersom jag förlägger saker varje dag så har jag en viss vana att felsöka.

    Den som söker han letar, som morfar alltid sa.

  18. Jag är typ f och g men har även varit typ i.

    Typ f: Jag letar efter den där boken som var så bra som jag har lovat låna ut till en kompis. Jag kommer inte riktigt ihåg vad den heter, men minns ungefär hur omslaget ser ut. Och jag vet ju att den skulle passa henne så bra.

    Jag letar och letar, boken hittar jag inte, men jag hittar en bok som jag lånat av en vän och trott att den försvunnit. Jag hittar också miniräknaren som jag trodde jag hade glömt kvar hemma när jag flyttade hemifrån (för sju-åtta år sedan…) Jag tänker att det var ett konstigt ställe att ha miniräknaren på och lägger den på ett mycket mer logiskt ställe. Boken kommer med lite tur tillbaka till sin rättmätiga ägare.

    Typ g: Det har gått några veckor och jag skall nu ha miniräknaren. Att mobiltelefonen numer kan räkna också eller att jag kanske skulle klara mig med liggande stolen och papper och penna faller mig inte in. Det är många siffror att hålla reda på.

    Jag funderar på vad jag kan ha en miniräknare och kommer fram till ett logiskt ställe. Jag letar. Där finns ingen miniräknare men en massa andra saker som inte verkar höra hemma där. Därför lägger jag dem där de hör hemma. Jag letar på fler logiska ställen men miniräknaren förblir försvunnen. Jag får klara mig med mobilen ändå. Vilket ställe jag har letat på? Där miniräknaren låg från början såklart.

    Det går några veckor, jag trillar över miniräknaren när jag letar efter något annat. Jag tycker att det är väldigt dåligt ställe att ha en miniräknare på, för där skulle jag ju alrig leta, och så håller jag på så fram och tillbaka med de flesta av mina grejer.

    Typ g kräver att man är minst två i samma hushåll. Det går ut på att man har koll på alla saker utom sina egna. Sådan var jag när jag bodde hemma. Man håller koll på varandras grejer helt enkelt.
    – Mamma!, var är min klocka?
    – Den ligger på köksbänken.

    – Var har jag nu lagt nycklarna då?
    – De sitter i dörren!

  19. Felskrivning så klart.

    Typ g kräver… skall vara Typ i kräver…

  20. Jag är typ b. Rent hypotetiskt alltså, för jag kan faktiskt inte minnas när jag senast tappade bort något. Jag har ett rätt bra visuellt minne och dessutom har jag fått min mammas ordningssinne. Ibland ringer jag till henne och ber henne leta fram någon gammal pryl som jag vill ha en bild på.

    – Vet du ungefär var den finns? frågar hon.
    – Ja, den ligger på vinden i en låda som ser ut så och så och som innehåller den och den typen av saker.
    – Ja, jag vet precis vilken låda du menar.

    (Oj, det där lät ju som skryt. Det var inte min avsikt. Sorry!)

  21. OBS! Viktigt meddelande till Flinn! Tut tut i megafonen!

    Är det någonstans det är fullt ut jättetillåtet och rent av välkommet att skryta, så är det i detta kommentatorsbås, det har jag sagt flera gånger förut!

  22. Okej, okej! Nog minns jag det. Men eftersom det var ett tag sedan jag kommenterade kanske det finns nytillkomna läsare som tar illa vid sig av att jag plötsligt kommer instormande och skryter. Så det var dem jag bad om ursäkt. 🙂

    Nu fick jag “ffezh” som WV. I rött förstås.

  23. Jessika, pssst. Och hej alla tjuvar. Vi har sju lapptoppar. De äldsta är till och med svarta. Några av de nyare går inte att ladda upp längre och några måste man vänja sig vid eftersom de saknar bokstäverna a,s och r.

  24. Vad roligt att läsa om hur ni letar! Jag letar precis som ni, allihop, beroende på vilken dag i månaden.

  25. Ica

    Hm, räknas den jag sitter med i knät som en av de sju?;)

  26. Cax

    Haha…vilken morgon! Om man inte har vaknat efter det där, ja då kommer man nog inte att vakna den dagen! Let-lurad haha

  27. Och jag går upp 1½ timme innan jag ska iväg vid ½10-snåret… äter frukosten i ljuvlig tystnad medan jag läser tidningen.
    Sen lägger jag mig i soffan och skriver för hand i min pappersdagbok… tittar lite på molnen utanför fönstret…

    … och sen letar jag efter
    1)aggressiva glasögonen
    2)strumpa #2
    3)nycklarna

    och åker till jobbet.

  28. Det var då en förskräckligt invecklad fråga, för jag förstod den inte riktigt. Det fungerar i alla fall vanligen som så att maken, som är den enda som inte är d-typen, rycker in och letar bakom och under andra saker. Vi andra häpnar.
    Jag är egentligen ordningssam av mig, men bara när det gäller saker som syns. Jag blir så rörig i skallen av synlig röra, men bakom skåpsluckor och i lådor får det se ut hur som helst. Det är ju bara att stänga till.

  29. Trött är jag också när jag inte kan stava till ordningsam.

  30. Och varför var jag inte här och på hugget för att påpeka det?

    (Jag brukar skriva ordningsman och ta bort m:et för att vara på den säkra sidan.)

  31. Ica: Nej, den du har i knät har vi ju inte kvar, den har vi gett bort till ditt knä.

    Och nu har jag räknat igen. Åtta är de. Men riktigt ok är faktiskt bara en.

    För övrigt är jag mycket glad och nöjd över att få höra att ni alla också letar på ett eller annat sätt.

    Nu ska jag leta på (just det) ett helt annat sätt: efter en snygg bystbild på internet — utan att trilla in på p-sajter.

  32. Agneta

    Jag har varit en sådan där som hade pejl på det mesta, hur stor oordning det än befann sig i. Viktiga papper visste jag exakt i vilken hög och på vilken ungefärlig millimeterhöjd de befann sig. Hänger kanske samman med att jag har (hade?) ett suveränt lokalsinne. Som letartyp har jag platsat i b. Har helt enkelt varit en blixtsnabb b-letare. Nu är jag bliven x-letare. Kanske mest därför att jag blivit förläggare (bortläggare). Då och då letar jag idogt på och så kommer jag på att jag inte vad jag söker efter. Lite spooky är det allt att upptäcka att man placerar saker och ting på ställen man inte sedan finner samt att man inte alls minns att man ens hållit det försvunna i sin hand.

  33. Vad är meningen?
    Är det ingen som förstår Sigges djupa existentiella suck så här två dagar efter påskdagsundret?

    “Ett ämne som ofta diskuterades i det tidiga 1900-talets folkrörelse gällde livets mening. Vad är lycka? Vad menas med ett gott liv? – det är frågor som återkommer i protokoll från nykterhetsloger, studiecirklar och fackföreningar.

    I godtemplarlogen Skärgårdsvblomman, i Holmsund utanför Umeå, anordnades på 20-talet en omröstning om “Är livet värt att leva?”, en fråga som majoriteten besvarade med nej. Protokollet rapporterar “fann mötet att livet inte är värt att leva”.
    Denna fråga ställdes upprepade gånger inte bara i Skörgårdsblomman utan även i andra loger och föreningar. Det vanligaste svaret är emellertid inte nej utan ” diskussionen får utgöra svar på frågan”

  34. Aha, Sigge (=Fyraåringen) är en djuping!

    – Vad är egentligen meningen?

    (Jag ska fråga honom.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.