Hoppa till innehåll

Etikett: olycka

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

Ölöversvämningen i London

Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.

thmesflood1928
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)

Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:

  • Hannah Banfield, 4 år
  • Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
  • Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
  • Mary Mulvey, 30 år
  • Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
  • Sarah Bates, 3 år
  • Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
  • Catharine Butler, 65 år (änka)

Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.hith-london-beer-flood-brewery-drawing-istock_000013377382large-v

En enda ögonvittnesskildring finns kvar (i min översättning):

”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”

the-rookery-1800
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.

De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.

kartatottenhamcourtroad
Här var det!

Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:

  • Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
  • Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
  • En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
  • Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
  • Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.

Fel, fel, fel.

Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.

the-wizard-of-oz-the-wizard-of-oz-32641116-400-300
Precis så här såg det ut. (Eller kanske inte.)
Share
77 kommentarer

Damsalong, rökrum och tyst avdelning

Skärmavbild 2015-11-12 kl. 23.02.20När jag häromdagen i kommentatorsbåset skröt med att jag åt mat på en gammal båt, läste vi oss till att denna gamla båt hade en damsalong. Vips, fastnade jag i damträsket och letade reda på allt som gick att hitta om damers behov förr i tiden. Vi behövde nämligen inte bara salonger till vår sherry, utan även

  • damblusar, som har kommit att spela en mycket stor roll i den nutida kvinnodräkten, där hygienen fordrar att den som bär en ylledräkt eller ylleklänning därunder som komplement har en enkelt sydd blus i t.ex. linnevistra, bomullstyg, viyella eller fasta rayontyger
  • damhattar, som faktiskt är kvinnomodets mest inspirerande inslag, gärna av hårfilt (hare, kanin, bäver), ull, tyg eller strå
  • damkappor i högklassigt ylletyg eller annat tåligt material som står emot de påfrestningar som vår moderna livsföring utsätter det för
  • damunderkläder i helt nya material som har revolutionerat särskilt korsetten, även om benkäderna, damlinnena och underklänningarna även de har blivit allt mer lättskötta i fråga om tvätt och strykning.

damkapporJa, jag har lusläst Husmorslexikon från 1949. Se bara:

”En illasittande bysthållare och en dåligt anpassad korsett medverkar till både hängbröst och hängbuk.”

Eftersom alfabetet fungerar som det gör, lyckades jag naturligtvis även fastna i långa beskrivningar av damasker, damastdukar, damejeanner och dammhanddukar (som, förstår ni, bör vara 40 × 40 cm stora).

Och så var det då båtarnas damsalonger. Tydligen placerades de lämpligen i fören, medan röksalongen för herrarna fick vara i baki aktern. Man undrar ju om de även utrustades med vattentäta skott för att förhindra vilsegång och lössläppthet.

ROSLAGENmed damsalong
År 1884 gled M/S Roslagen ut på sin jungfrutur. Hon renoverades och byggdes om flera gånger, bl.a. när damsalongen installerades 1908.

Men ack, stackars båten på bilden. Strax före kl. 07:00 på morgonen 30 augusti 1951 grundstötte Roslagen med damsalong och allt mellan Norra Stafsudda och Ytterö brygga.

”Hon går flott från grundet, men körs med full fart upp mot land och säkras med ett flertal vajrar. Tallarna som vajrarna är fästa i slits dock upp med rötter och allt och fartyget kantrar och sjunker. Passagerare och gods evakueras med livbåtar och fiskebåtar till Ytterö brygga där sjöbussen Sandö hämtar upp de 40 passagerarna vid 09:00-tiden. Godset får vänta på en annan båt då kapaciteten på sjöbussen inte räcker till. Orsaken till grundstötningen var extremt lågt vattenstånd och en outmärkt grynna. Blir efter olyckan den enda Waxholmsbåt som är utmärkt på ett sjökort.”

roslagensjunker
Det sjunkna vraket såldes 1952 för 5 700 kr till Carl Emil Eriksson, som dock inte hade resurser att bärga fartyget själv; han lät det helt sonika ligga kvar där det låg. År 1957 bärgades Roslagen äntligen och fördes sedan till skrotning. Det var slutet för den damsalongen.

Och nu en hyllning till moderna tiders salonger: de tysta avdelningarna på tåg. När tågen inte går eller kommer fram som de ska, kan man i den tysta avdelningen sitta och fantisera om forna tiders sherry och njuta av stillheten. Ibland kommer några rötägg och saboterar med mobilprat, fast de faller oftast döda ner av mina mördande blickar.

Men när kommer damsalongerna till Finlandsfärjorna?

Share
32 kommentarer

Kuckeliku, klockan är snart 04:28 (ännu en reserapport: Umeå)

(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)

Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara

  1. extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
  2. komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
  3. ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
  4. full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).

Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?

(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)

Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:

Zzzzzzz.
Zzzzzzz.

Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.

Ni ser frukostätaren? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)

Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.

Jag har hittat en finne bakom örat.

Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:

Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)

Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.

Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …

Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!

Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.

Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.

Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.

Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.

Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.

De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.

Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.

Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!

Uppdatering kl. 10:40
Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.

—-

Stoppa pressarna!

Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!

Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.

Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.

– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!

Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.

—–

Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.

– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.

Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:

Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.

Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.

– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!

Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!

Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.

Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.

Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.

Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:

Lapp på lapp, men ingen söm.
På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.

Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.

Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt för ner i ett djupt hål.)
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)

Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!

 

Share
114 kommentarer

Olycksfåglar

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

Share
28 kommentarer

Sicken krock

Kl. 06:46
Iklädd cykelhjälm är jag på väg till radioredaktionen på min djefla mans 51 år gamla cykel. Jag försöker hålla lagom fart så att jag inte är dyblöt av svett när jag är framme utan bara lite lagom fuktig under armarna.

Det är lätt uppförsbacke och jag cyklar på en cykelbana som är målad på en trottoar. I öronen har jag ”min” radiokanal, där jag hör programledaren säga att ”om några minuter kommer Lotten Bergman in i studion”, vilket är lika absurt varje gång.

Kl. 06:47
Precis när jag ska köra fram bakom ett hushörn, kommer en främmande man från höger i susande fart på en modern cykel med spoilers och extralysen. Swoooosch.

Jag ställer mig på den 51 år gamla bromsen.

Jag är röd pil. Den främmande mannen är gul pil.

Kl. 06:48
Jag ser hur mitt framhjul nuddar den främmande mannens vänstertrampa och hur hans cykel tvärstannar och mannen – precis som när små barn som cyklar omkull – dråsar i marken. Han har ingen hjälm, och jag tänker ”faaaan” och sedan snabbt ”högerregel?”. Den okände mannen tänker förmodligen ”aaaaaj”.

Kl. 06:49
Följande s.k. dialog utspelas:

– Ojojojjojojoj, hur gick det med dig? säger jag, stillastående på fötterna, helt i balans.
Mmm, säger den på alla fyra stående, okände mannen.
– Är du ok?
Ja, säger mannen och reser dig upp medan han blänger otroligt argt åt mitt håll.
– Men … har du ont?
Nej, säger mannen och tittar på sina handflator, som liksom naglar och nagelband är fasligt svarta, smutsiga och inoljade.
– Är det säkert?
Ja.
– Har du en tid att passa? (Jag har just bestämt mig för att han är bilmekaniker på ett ställe där de börjar jobba 07:00.)
Ja.
– Men oj, titta på ditt hjul!
– …

Kl. 06:50
Den okände mannen och jag stirrar på hans bakhjul, som ser ut som en lam åtta.

– Vill du att jag ringer efter en taxi?
Nej.
– Har du mobiltelefon?
Ja. (Han visar mig den med ännu en ilsken blick.)

Kl. 07:15
I radiostudion berättar jag direkt ut i etern att jag har krockat och att jag har lite ont i vänster tumme samt att den okände mannen har smutsiga händer och antingen är bilmek eller nyss bytte kedja på sin cykel och att om någon lyssnande bilverkstad saknar en av sina anställda, så är det jag som har kört omkull honom.

Kl. 07:20
En arg man ringer till radion och säger:

– Hej Lotten. Hur vågar du svärta ner en hel yrkeskår! Tror du att bilmekaniker är smutsigare i största allmänhet? Va?

Kl. 08:15
Jag och programledaren påstår glatt i radiostudion att bilmekaniker har svarta händer, att alla sotare är smutsiga och att tyskar är rödfnasiga och dricker öl samt att alla på Hawaii har bastkjol.

(Ingen sotare, tysk, öldrickare eller hawaiian ringer.)

Kl. 08:20
Ännu en kränkt man ringer in till radion och säger:

– Så det är ok att prata skit i radion men inte att ha skitiga händer? Va??? Va??? Va???

Jomen så här är det ju, att

  • alla finnar har lusekofta
  • alla amerikaner räknar matematik på kulram
  • alla bilmekaniker älskar inredning
  • alla gamla tanter har brallorna nedhasade och visar halva trosan
  • alla fransmän är fotbollshuliganer
  • alla orienterare är hjulbenta
  • alla allergiker är roliga
  • alla radiolyssnare har potatisnäsa.

Oj hoppsan! Kränkningsklubben är nästan fylld! (Men fyll gärna på mer fler kränkningar.)

Share
30 kommentarer

Midsommarvägen … bodde jag på en gång

Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:

– Laddar du inför midsommarafton nurå?

Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):

– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.

På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.

(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)

Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)

Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.

Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.

Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.

Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)

Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.

Share
10 kommentarer