Idag flänger folk omkring på vägarna som nästan aldrig förr. I Sverige sammanstrålar nästan alla i klump på midsommarafton. Både i radio och tidningar ställs frågan – den viktiga, oumbärliga frågan som i brist på ”hur känns det” måste ställas till alla:
– Laddar du inför midsommarafton nurå?
Nu är det ju faktiskt så att det inte är alla som laddar särskilt mycket. Svaret blir ofta (när jag lyssnar och läser):
– Öh, eh, ja. (Jamen han frågade ju, vad skulle jag svara?)
– Vart ska du vara dårå?
– Var … t? Eh, jag ska till … en kompis.
På vår midsommarafton kommer det att som vanligt regna och eftersom Bästisgrannens verandatak läcker som ett duskslag, kan vi inte vara där heller. Vår vingelveranda (ett kompisbygge sommaren 2002), funkar sisådär med vingliga trappsteg och bångnande brädor. Men med ett rejält bord av kärnvirke och en miljard ljuslyktor, blir det mysigt så länge det inte spöregnar. Vi har madrasser (inga blommiga dynor!), fleecefiltar, myggljus och härliga vinboxar som läcker ut mellan plankorna. Eller, ja .. hade.
(Jag hade inte tänkte berätta om detta, men har blivit ombedd att klargöra hur det hela kunde gå till. Jag ber att få föregå poängen redan nu: jag vet inte.)
Jag skulle olja verandan. Jag flyttade prylar och pryttlar och stolar och Bästisgrannens monstergrill (som liksom diverse annat ju bor hos oss under några veckor). Men bordet med sin gargantuaiska vikt och de där googolplexa ljuslyktorna var för tungt. Jag ropade på min man, som ju med mig har flyttat månget bord tidigare. (Han beskriver själv sina armmuskler som varande groddar, utstickande från en ruttnande potatis – medan jag i vissa kretsar går under namnet ”muskelkvinnan”.)
Vi lyfte bordet tio centimeter åt höger, med alla ljushållare kvar. Där skulle vi så ställa ner det och sedan leva livets glada dagar och olja verandor samt skåla med grannar och skriva tusen och en intressanta artiklar samt på vår ålders höst kanske slå på stort och åka utomlands.
Istället kastar i detta ögonblick en osynlig kraft bordet en meter åt höger, ut från verandan samt drygt en meter ner till gräsmattan så att glas och stearin yr och ett av fyra mycket gedigna bordsben knäcks. Det döda bordet ligger upp och ner på alla ljushållarna. På gräsmattan … på gräsmattan där drygt två dussin barn varje dag trippar med sina små barfotafötter.
Olle och jag tittade förvånat på varandra – men bytte snabbt till blicken som säger ”öh … varför gjorde du så där?”. Men vi vet inte. Vi förstår inte. Ingen har någon förklaring.
Bordet sågades snabbt upp till ved av min fina cirkelsåg, ljuslyktornas krosskrams sopades och dammsögs upp (ja, av en dammsugare med numera ett lass jord i magen), medan jag oljade altanen med mina tårar. (Jag är jättefånig som har svårt att acceptera materiella förluster som inbegriper minnen, borde verkligen skämmas.)
Jag underrättade därefter de närmast sörjande – Bästisgrannen ägde 27 av ljushållarna. (Av vilka två ses här ovan.)
Nåväl. Vi bor inte på Midsommarvägen längre och har inget bord utomhus, men ska försöka hitta några små grodor att hoppa till och binda ett par kransar som sticker lite i tinningarna. I kväll äter vi midsommarsill som en skräddare som har sålt sitt bord och köpt galonbyxor för pengarna.
Buuuhuuu, jag gråter så att ögonen blir röda. Det där var mina finaste ljusstakar. Sanningen kommer aldrig att komma fram.
Själv tror jag att ni var less på alla ljusstakar och att ni kastade iväg bordet. Sedan tvingade ni tolvåringen att dammsuga gräsmattan medans ni satt och drack te på trappan.
Buuuhuuu, nu måste vi åka till IKEA igen:)
Knäckledsen för jag näven mot mina rödgråtna ögon:)
Märkligt. Djupt där nere hyser bästisgrannen misstanken att ni verkligen gjorde detta med öppna ögon. Som att för berätta i handling vad ni egeeeennntligen tycker om det här med att flytta ihop.
Men självklart är det inte så. Alla som försökt få fotfäste på en nyoljad veranda vet att fötterna glider som på is. När ni lyfter bordet har ni tillfälligt fått balans…….ni lyfter lite till….och så för ni bordet långsamt åt höger. Olle märker det först. Något är inte bra…..hans ena fot har börjat glida….och snart den andra. Han tittar med begynnande fasa på Lotten som nu också fått den där förnimmelsen av annalkande fara.
Båda struntar i denna första lilla varning. Man hade fortfarande bara kunnat ställa ner bordet. Just där hade allt kunnat vara ogjort. Ljuslyktor räddade, favoritglas i livet och tårar sparade till senare behov. Men bordet förs ytterligare ett stycke åt höger….och då…..
Samtidigt glider alla fyra inoljade fötter. I ett försök att få kontroll över situationen (som precis alla skulle ha gjort på samma vis) hugger Olle och Lotten tag i bordet med extra krafter. Och just då och med dessa extra krafter bakom sig är det som om bordet fått vingar. I stället för att tyglas av den nya kraften skjuter det fart. Lotten hinner tänka…neeeeeeeeej!!!!!…. Olle vacklar baklänges men håller sig stående. Jag vet inte om Lotten tappar balansen men mycket tyder på det. Deras ögon möts. Hur kunde det ske. Den skrivande ingenjören har redan räknat ut det. Han ritar och förklarar med pilar och krafter åt olika håll………om man tar bort friktionen i längdriktningen genom att olja golvet…..då tar ju den andra kraften (han pekar på en pil) över…..och all kraft skjuter bordet över kanten. Klart som korvspad.
Så att bordet föll var självklart. Isaac Newton kunde underhållit er med fler detaljer. Gåtan är hur och på vems initiativ damsugaren fördes till gräsmattan. Det hade inte Newton kunnat förklara.
PS. Eftersom du inte bara är språkligt superbegåvad utan skänkt denna gåva till dina barn och allmänt är intresserad av ordvård ska jag ta mig en frihet. Ordet DURKSLAG är ytterst intressant. Det har genomgått en nästan unik betydelseförskjutning. Det kommer förstås från tyska durschslag. Ursprungligen hade det en betydelse i gruvorna när man skulle gå igenom väggar. Så småningom kom det att användas av plåtslagare fortfarande i betydelsen göra hål (men då i plåt). Lite senare kom det att användas som beskrivning på bleck- eller kopparplåt som man gjort hål i. Och i Sverige är det första exemplet på den svenska stavningen DURKSLAG i Hagdals kokbok från 1879. Nu är betydelsen ett köksredskap för avrinning. Ordet har väl i allt väsentligt kommit att ersättas av ordet sil….men efter en nylansering i Eskilstunatrakten har betydelsen nu kommit att bli läckande tak. En skön språkresa. DS
1. Reaktion på Berättelsen om bordet:
– Så bra att det kommer att regna, ni hade ju inte kunnat sitta ute ändå!
– Mycket förnumstigt kan sägas av ”di gamle= som t.ex ”Man flyttar inte bord med INNEHÅLL (snarare upphåll)
– Jag citerar än en gång moster Elsa: ” Det är världsligt”
Moster Elsa leder mig över till
2. Reaktion på the source´s utläggning om durschslag.
a) Sehr interessant
b) ”…Ordet har väl i allt väsentligt kommit att ersättas av ordet sil….”
Här i Skåne och bland ättlingar till moster Elsa lever ordet, i betydelsen sil- (Vadå sil?- om jag letade efter silen skulle min man undra vad jag höll på med – fortfarande.
Jag äger för övrigt endast ett, min moders, som omsorgsfullt togs till vara vid hennes frånfälle 1974.
Eller, om man vill vara lite Tupperware-international: collander. I tonåren tvingades jag med på ett antal Tupperwarepartyn med min bästa kompis mamma som värdinna. Hon hade nämligen räknat ut att fler gäster gav bättre värdinnepresent, oavsett om man köpte nåt eller inte. Så där satt vi, två småtjejer med glupande semmelaptit och funderade vad i tusiken ett ”kållandersett” kunde vara för nåt (och senare, när vi listat ut vad det var, hur det kunde kosta så mycket pengar).
Och jag som trodde att durchschlag betydde att man slog (vattnet) igenom. För att det fanns ett utländskt ursprung till durkslag har jag lyckats lista ut själv.
Collander har jag aldrig hört talas om. Trodde det var ett efternamn…
Ni andra: hör ni också hur Hans Vilnius referar till en film i mycket slow motion i the sources inlägg?
vw: ztokwz – stockhus? (sluddrigt uttal så här till midsommar…)
Med nyoljat golv men utan bord kan man väl ”ligga till bords”???
Jag tror för övrigt på den ypperliga förklaringen till olyckshändelsen, och visst är det världsligt med den förlust det kostade.
wv csukt=sjukt
Jag är djupt imponerad av the sources klargörande av vad det egentligen var som skedde under dessa lika förvirrade som ödesdiga sekunder.
Framtida historiker kan lämna ämnet därhän; tid och rum har mätts på tvären och längden och klätts i sanningsskrud.
Sista ordet är sagt. Nu går vi och badar.
Hörru min Djefla man … ”Nu går vi och badar”? Det är ju oktoberväder ute! Dessutom har alla barn lovat att sjunga ”Ich liebe dich Zlaatan, Zlaatan” tills vi sätter oss på cyklarna och åker till midsommarstången. Där brukar faktiskt Christer Lindarw vara, så ni förstår: det är nästan som att vara på Café Opera.
Måste också tacka Source för den utmärkta analysen! Jag känner igen mig!
Ikväll ska jag, liggande, skåla på tyska.
– Botten upp! Durchschlag på er allihop!
..liggande, skåla på tyska…
ur minnenas djup erbjudes denna sång:
(Det är möjligt Djefeln minns melodin från sin barndom…)
Wir saufen DURCH! bis morgen früh und singen bums fallera, bums fallera.. DC
bums fallera bis morgen früh.
(Det var kanske därför han blev nykterist?)