Etikett: minne

Vikten av att ha en skolväg (Uppmaning!) (uppdat).

Publicerat av Lotten Bergman den 2 februari 2009 11:05

(Jag börjar med en icke skolvägsrelaterad parentes. Tusen tack för alla födelsedagsgratulationer. Jag har aldrig någonsin blivit så uppvaktad. *snyft, hulk, snörvel* Jag har fått en triss[nit]lott, en patienskortlek och en knallblå iPod nano.)

Men nu till en tanke om skolvägar.

När jag var liten och gick 15 mil till lekis med halm i skorna och sov i en hoprullad matta på motorvägen, var det inte snack om att bli körd i bil. Det tog säkert 25 minuter att gå från lekis hem. Jag var sex år och blev varje dag bajsnödig i exakt samma kurva. Jag plockade stenar, blommor, gamla glasspapper och sjöng och trallade för mig själv.

Vänta, jag måste kolla, tänk om det inte var så långt som jag minns.

Kolla, lekis (Magistratsvägen 31 b) låg ju en kilometer från vårt hus (Mätaregränden 8) – bajsnödigheten satte in vid krysset.

Berätta för mig i kommentarerna vad ni minns från barndomen när det gäller skolvägen. Vi bor idag ganska nära barnens idylliska lågstadieskola och vi ser hela tiden föräldrar som kör i 70 på den 500 meter långa 30-vägen (en återvändsgränd) som leder till skolan. Så synd på barnens skolväg, tänker jag …

Intressant: Mamma R tipsade om en mamma som lät sin nioårige son gå till skolan själv och därmed blev utnämnd till ”America’s Worst Mom”, läs hennes blogg – Free Range Kids.

Hörni! Gör som jag! Rita ut er lekis- eller skolväg!
Nu förvandlar vi detta till en uppmaning (även kallad utmaning eller stafett). Jag vill höra allt om Översättarhelenas, Studiomannens, Stationsvakts, As Good as it Gets, LovelyGodivas och Pseudonajas skolväg!

Min djefla man har redan gjort sin plikt. Ska försöka hitta er alla och länka här. Det finns många intressanta historier i kommentatorsbåset, som bevisar att det faktiskt är av vikt att ha en skolväg.

Studiomannen
Pseudonaja
Salte Stellan
Paf
Suvi
Misswar
Trebarnsmamman
Bea
Ewa
Asplövet
Ataharis
Stationsvakt
Jansson
Steffe
///Björn

55 kommentarer

Basketspelarna rules

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2009 11:14

”Obama” känns som ett förnamn eller en landsdel. Däremot känns ”Barack” som ett efternamn eller något friggebodskt. Fast det spelar ju ingen roll, huvudsaken är ju att karln spelar basket.

USA:s president är han där i mitten.

Cool bild, eller hur? Fast även om han är vänsterhänt, håller han bollen lite konstigt. Vad liten han ser ut, förresten. Varför har bara han joggingbrallor och inte shorts? Spelar han i ett eget lag eftersom han inte har ljusblått eller vitt? Hm, varför satsar försvararen stenhårt från sidan och inte precis mellan presidenten och korgen som man ska? Och vad i hela friden tittar de tre längst till vänster på – blickarna är ju riktade mot något som verkar finnas en meter ovanför bollen. Is it a plane?

Hu. Ve och fasa. Är bilden ett falsarium? Kan han kanske inte alls lira? (Jag tar mig åt hjärtat med ena handen, för den andra handens knogar mot munnen och biter lite i den samtidigt som jag flackar med blicken och darrar med underläppen, som en av våra mer kända författare hade kunnat skriva i ett sådant här krisläge.)

Puh. Han kan! Dessutom missar han straffar precis som jag.

Nu är frågan när vår statsminister får komma dit och spela lite en-mot-en.

Tensta Tigers 1980. Coachen Anders Hjortenklev har Reinfeldt i träningsoverall på sin vänstra sida.

Jag anmäler mig härmed som ytterst lämpad sällskapsdam när det väl sker. Meritbevis:

Höken Björks basketlag 1980. Var är jag?

32 kommentarer

Hårresande minne

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2008 17:19

Mystisk bild?

Kolla på bilden. Ser ni? Tror ni att det är en snygg bård till ett par gamla jeans? Eller ett armband? Pannband som jag ska ha på basketplanen för att hålla mitt hår i ordning?

Det hade i och för sig behövts.

Så här ser jag helt utan påverkan utifrån ut när jag vaknar. ”Du ser ut som Dumletjejen” säger barnen utan att veta att det är Pernilla Wahlgren de talar om.

Vi tar väl en närmre titt?

Ja, var är dagens alla klubbätningsklubbar?

Pernilla här ovan måste vara bland de absolut flitigaste reklamjobbande kändisarna. Förutom Sisters, Fotoquick, Plackers och allt annat (ja, egentligen är jag bara avundsjuk) är det nu hårfärgning, där hon utfläkt i pastellmöbler ringer till sin mamma för att berätta om den nyaste färgen.

Men det där var ju bara en helt onödig parentes.

Det här vackra bandet är en skärmdump (klicka!) av nedre kanten på min dator. Det är dels några öppna program, dels några öppna dokument. Men framför allt är det en påminnelse till mig själv – jag som runt 1992 sa:

– Vaddå? ”Kan ha flera program öppna samtidigt?” Pah. Varför skulle man vilja ha det?

29 kommentarer

När det inte känns riktigt ok

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2008 11:55

Jag tröstar och vill lösa problem även när varken tröst eller problemlösning efterfrågas. Min erfarenhet av ledsna perioder i livet är inte många. Eller långa. Många i min omgivning vantrivs med jobb eller jobb eller boende eller jobb eller … livet.

Då brukar jag alltid dra denna parallell:

Jag och Den djefla mannen bodde och pluggade i Lund, som är himmelriket på jorden. Mysigt, trevligt, nära till allt och i största allmänhet bara perfekt. Så fick vi ett barn. Och så ett till. Och kände att vi behövde ett hus. Snabbt köpte vi ett litet, billigt i Väggarp – halvvägs till Eslöv. När jag i söndags susade förbi våra gamla ägor tog jag en bild – se ovan. (Vackert, men trist.)

Så bodde vi där. Och fick ett barn till. Och klippte gräsmattan, drack klockantrekaffe med grannarna, köpte bil, jobbade, planterade rosor, lagade garagedörren och vantrivdes utan att fatta det. Ingenting var egentligen kul.

”Men så här är det väl att vara vuxen”, tänkte jag medan fyra år rann iväg.

Plötsligt när vi en sommar var på besök i Mälardalen, uppenbarade sig framtiden: ett galet hus i en urtråkig, kriminell stad där vi inte hade jobb, inte hade släktingar, aldrig ens hade varit i eller drömt om. Så vi ryckte upp våra skånska barn ur myllan, flyttade, fick två barn till, lever på det egna företaget … och längtar aldrig, aldrig någonstans.

Men om vi inte hade köpt det där dumma huset halvvägs till Eslöv, hade vi aldrig flyttat eftersom Lund ju är himmelriket på jorden.

Kanske kan man se det så här när man (se här hur snabbt jag byter till ”man” för att distansera mig) sitter fast i jobbklet eller allmän otrivsel – det är meningen att du ska vantrivas just nu för runt hörnet (eller i alla fall inom en snar framtid) väntar något som du aldrig hade kunnat drömma om för ett halvår sedan. Men du måste själv gå runt hörnet.

(Egentligen pratar jag ju som vanligt i nattmössan, för vad vet jag? Jag vill bara lösa problem hela dagarna.)

Där bodde vi.

Huset i Väggarp – den enda digitala bild jag har av det idag. Varför jag har skrivit massa trams på engelska överallt har jag ingen aning om. Förmodligen var det jättekul.

28 kommentarer

Att vara gäst – då och nu

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2008 10:07

Jag minns (och berättar ofta om) mina första minnen som gäst. Tydligen är jag lite känslig, för ofta handlar det om rejäla trauman som sätter djupa spår i flera år framåt.

När jag bara var i femårsåldern, sov vi över på en gård som kallades [datschan] och som jag inte för mitt liv kan hitta en lämplig stavning på. Uppdatering: Man kan 1) lita på sina kommentatorer 2) slå upp det förbenade ordet i vilken jädra bok som helst, Lotten! NE, t.ex.:

dat`ja subst. ~n datjor
ORDLED: datj-an
• ryskt lantställe
HIST.: sedan 1965; av ry. datja med samma bet.

Så.

Det var hippietajm och alla hade sandaler och batikkläder sådär som de nästan bara har på filmer numera. På natten gick jag upp och kissade i en potta som verkligen var en potta som man skulle kissa i eftersom det där hemska utedasset på andra sidan gårdsplanen svalde små barn på nätterna. Men hu och hej, jag kissade ett blått skum och började gråta eftersom en hemsk farsot hade satt klorna i mig.

– Hjäälp! Jag kissar blått skum! Hjäääääälp! Mamma!!! Pappa!!! Hjääälp!

Femton hippiesar släpade sig yrvakna upp och granskade mitt verk, luktade på pottan och hummade och mumlade och funderade över njurfunktioner och giftiga svampar. Värdinnan Irina dök till slut upp och körde alla i säng med orden:

– Tsst, jag har lagt skurpulver i pottan. Och i alla andra pottor. Gå och lägg er nu och låt flickebarnet sova.

När jag var sju år, sov jag över i min klasskompis Annas sommarstuga. Jag låg vaken i flera timmar från klockan tre på natten för att jag var så exploderande kissnödig men inte kunde bestämma mig för om det var tillåtet att gå upp – och ut – mitt i natten. Till slut smög jag i gryningen upp och kissade hukande bakom huset och fick kiss på troskanten och det var ju hur förfärligt som allra helst.

Som vuxen gäst finns det mycket annat än toaletten att tänka på. Man ska ha med sig Mitbringsel (tacksåmycketpresent redan i entrén), gärna ha lakan och handduk, hjälpa till med matlagning och bortdukning samt hålla ordning på sina pryttlar. Och helst inte köra värdfolket ur sängarna. Under min senaste gästsejour hemma hos Översättarhelena misslyckades jag komplett med alla mina föresatser.

Ingen present.
Inga lakan, ingen handduk.
Ingen matlagning
Stök och bröt.
Sängstöld.

Däremot sa jag två gånger ”jag sätter in i diskmaskinen sedan” – och glömde bort det. Jag satte mig på fel plats, tog muggar med påmålade namn, tappade bort min tandborste och fick en ny av den äldsta dottern i huset, drällde en bh på fel plats, orsakade skidbacke i frukostosten, bloggade mitt i natten och stal både schampo och balsam.

En chimär: om man viker ser det ut som ordning.

Därav överslagshandlingen på bilden ovan. När avfärden närmade sig, bäddade jag bort mig och packade iordning sådär så att det ska se bra ut.

– Humdidum. Om jag viker ihop lakanen och den plaskblöta handduken sådärja, så har jag nog inte varit till så himla mycket besvär. Trarajida.

24 kommentarer

Yearbook – årsbok alltså (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2008 20:20

Kolla hur jag hade sett ut om jag hade varit 18 år 1962:

Nu har jag ju dåligt tålamod, varför jag bara valde en rätt kass bild och dessutom en som var på sniskan och dessutom gjorde jag den lite för liten. Men, stämpla en diagnos på mig då: jag är egentligen noggrann endast när det gäller stavning, tekokning och uppfostran.

Rusa dit och fixa själva era årsboksfoton på ”Yearbook yourself”. (Jag tog egentligen bara första bästa – man kan välja hur länge som helst.) Fast nu är det ju så att jag de facto gick i high school i ett år och finns med i Hillcrest High Schools årsbok från 1982. Återkommer om jag lyckas hitta den.

Via.

Uppdatering
Här är jag, 18 år 1982:

Alla andra hade välformade frisyrer med tydliga konturer.

Den där ”klänningen” som alla tjejer har på sig på bilderna är egentligen bara två bitar sammetstyg som fotografens assistent knöt på oss. Jag hade ingen bh, vilket fick assistenttjejen att hoppa två meter bakåt och hålla för både munnen och ögonen av pur skräck.

– So … you never wear a bra?
– No. In Sweden we don’t even shave our legs, sa jag stolt och inte så lite bonnigt.
– Yuk! Can I see your legs? Yuk! But doesn’t it hurt to walk without a bra?
– Hurt? No.

Årsboken är precis som alla har sett i (underbara) filmer som Grease full av utnämningar som ”most likely to succeed”, ”most athletic”, ”most spirited”, ”most photogenic” och ”class clown”. Jag? Jag var med basketlaget, i friidrottslaget, i teatergruppen, tyskklubben och … och … i ”The Honor Society” för dem med … straight A:s. Jättecoolt.

Här kommer (förstås) några kändisar i 18-årsåldern. En är fullständigt självklar, de andra får ni chansa på.

28 kommentarer

Uppmaning schmuppmaning

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2008 01:32

Mette uppmanar mig att redovisa mitt allra innersta i punktform. Jag har nu legat på golvet och nejat ett tag (dunkat nävarna i golvet och sparkat så kraftigt med fötterna att mina vackra tår blitt blå), så nu får jag välan göra’t då.

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag:
Jag planerar inte. Visserligen går jag omkring med ett relativt dåligt samvete för att jag inte har skickat fem VAB-papper till Försäkringskassan och visst borde jag laga punkan på Den Djefla Mannens cykel, men jag har verkligen inte någon att-göra-lista. Vilket kanske är anledningen till att jag inte är biljonär.

Vad jag gjorde för tio år sedan:
Jag blev stungen av en geting och gick genast in för att på min kammare tillverka denna gif (se till vänster) med pulserande tå. Ni tror att jag skojar? Icke då. (Däremot pulserar inte gifen här och nu. Ah well.) Jag har konsulterat dagboken (en primitiv blogg som jag alls inte tänker länka till) och funnit att jag just den 23 juli även rullade hatt med mina syskon:

Mina syskon (Orangeluvan till vänster, Broder Jakob till höger) är inte som jag. De har t.ex. inte genomskinliga kläder.

Platser jag har bott på:

En etta på Hallands Nation i Lund
En tvåa på Michael Hansens Kollegium i Lund.
En trea på Skolgatan i Lund.
En fyra på Skånegatan på Söder.
En femma på Havsöringsgränd i Luleå.
Ett sexrumshus i Väggarp.
Ett sjurumshus i Eskilstuna.

Och några ställen till. Har man flyttat runt 20 gånger i livet så har man.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Jag skulle köpa en sådan här soffa:

De nuvarande Sextonåringen och Fjortonåringen på biblo i Karlskoga 1998.

Eller ok, fem stycken förresten.

Jag bollar uppmaningen vidare till:
Johnny Depp, Goldie Hawn, Michael Jordan, Gene Kelly och Sophia Loren eller deras respektive spökbloggare.

8 kommentarer

Hejdå, släktklenoden

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juni 2008 22:29

När jag dör, kommer våra barn att få ett rent helvete med att slänga mina gamla jeans från 1978, tidningsurklipp från alla Melodifestivaler sedan 1974 och små guldkantade kaffekoppar som ingen velat dricka ur sedan 1967.

Men nu slipper de i alla fall problem med släktsoffan!

Min förfader Pehr Hammarberg (1831–1916) var häradsskrivare och kronofogde i Piteå och hans familj lät 1851 tillverka en soffa i gustaviansk stil – en soffa som skulle matcha tolv äkta gustavianska stolar. (De gustavianska stolarna var alltså redan då runt 75 år gamla.) Soffan blev en underlig blandning av rokoko (ryggen) och gustaviansk stil och kallas ”bastarden” i vår släkt.

Den karriärmässigt lyckade Pehr råkade plötsligt illa ut ekonomiskt eftersom någon anställd på hans kontor ”ställde till med ett falsarium”. Han skämdes för att han hade låtit sig luras och ville inte göra rättssak av brottet utan bara skämmas lite ifred så att inte rykten om skulle gå om honom på stan. (Men alltså!)

Då trädde hans svärson – min mammas morfar – Ade Englund in och hjälpte honom ekonomiskt. Pehr gav både de gustavianska stolarna och soffan till Ade som tack för hjälpen

Pehr fick så småningom sex barn, men Ade och hans barn ärvde ändå det mesta. I min mormors paradvåning på Bergsgatan 3 i Stockholm fanns dessa möbler till 1991, när mormor dog och mamma och hennes två syskon försökte klämma in så mycket som möjligt i sina små lägenheter. Det gick väl sådär, kan man lugnt säga.

Såld för 2 000 kronor till en man i Karlstad.

De välbärgade släktleden på min mammas sida förlorade precis allt i Kreugerkraschen 1932. Ja, utom möblerna dårå. Sedan 1999 har soffan stått och varit i vägen hemma hos oss, men på fredag säger vi adjö.

Hm. Vad har jag i mitt hem idag, som om 150 år är det minsta lilla intressant för någon? Soffan från 1988? Temuggarna? Fotona som dräller i datorn? Fem teakbord från 1957? Bufféer från 1940-talet? Kemiböckerna från artonhundrafrösihjäl?

Nu vet jag: bloggen! Men i vilken form?

Min blogg på hålkort. Jag ska lägga alla kort i buntar med gummisnodd runtenom och fylla källaren.

13 kommentarer

Språk jag inte kan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 januari 2008 08:52

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.

65 kommentarer

Men Göta Petter!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2007 00:06

Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.

– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!

Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)

Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.

Tydligen är det det s.k. svenska folket som har röstat fram radiokalendern och då måste jag ju rimligtvis ännu en gång vara sist när det gäller att haja väsentligheterna i livet. Varför röstade inte jag?

Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?

En mycket ambitiös Mumindal (1973) med mimartister i kostymerna och stoohooora skådespelare som röster, t.ex. Börje Ahlstedt (som sedan 1977 bara har varit Barpapapa, eller hur?).

Regnbågslandet (1970) har jag inget som helst minne av – men själva kalendern är ju fantastisk.

Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.

Trolltiderreprisen 1985. Jag bara spexade i Lund och såg inte ett enda avsnitt.

Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa …

(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )

Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!

—–
Bonus:

Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)

Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)

43 kommentarer