Hoppa till innehåll

Etikett: minne

Östtyskland

När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.

(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)

I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)

Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.

Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)

Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.

– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.

Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.

Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)

– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.

Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.

1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)

Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.

Share
30 kommentarer

Idag: rutigt och randigt

Jag måste skärpa mig, platsar ju inte som modebloggare om jag bara skriver om bröst, välling och Flaubert.

Vi tar det i kronologisk ordning. Redan förr i tiden fanns det nyskapande mode. Jag drar fram Vi och vår tid från 1935 och ser att i denna kreation syddes upp i tyger med ”nya, trevliga mönster”. Två elever från salig Märthaskolan slog ett slag för ”detta ursvenska tyg, vars franka rutighet smittat av sig även på parisiska sommarkläder”. Jag tycker kreationen ser ut som den galonkostym jag hade på mig när det regnade på 1960-talet.


Ja, apropå detta årtionde –Rowellskatalogen från 1967 var också lite lagom nyskapande. Plaggkombinationen här kallas för ”damkostym med prydliga knappar tätt placerade” och är gjord i ull-polyester. (Jag är en alien: när jag läser ordet ull-polyester isar det i mina visdomständer. ) Här sitter jag på mina höga hästar och tycker att det ser förfärligt ut trots att det i texten står att det är en ”ung, fräsig ensemble i festlig färgkombination”. Men de har i alla fall inte blandat rutor och ränder huller om buller. Tack.

I Damernas värld var Anna Holtblad 1991 på språng med kläder ”för kvinnor som vill visa att former är fint, kvinnligt och sensuellt”. Nåväl, inte ser jag särskilt många kvinnliga former här, inte. Det ser visserligen bekvämt ut när man nu måste springa runt på stan och leverera tavlor ideligen, men orange gör sällan min hy riktigt rättvisa. Vad kul med sådana där örhängen, förresten – de påminner ju om Ralf Edströms polisonger från 1973.

Men vad skaaaaa vi säga om dagens annons från JC? Jag jobbade på Junior Center när jag var 16 år, och vi hade alltid på oss JC-kläder på arbetstid. Vilken tur att nu inte är då, för även om det ser nyskapande och roligt ut, tror jag att man ska fortsätta hålla rutor och ränder en liten bit ifrån varandra. Fast denna kombination stjäl ju naturligtvis uppmärksamheten från hyn.

Share
30 kommentarer

Jag gillar tidsdokument

Generationerna i min släkt haltar. Min favoritkusin är bara tio år yngre än min pappa, min mormor var 24 år yngre än min morfar (som föddes 1878) och det skiljer 17 år mellan min pappa och hans storebror. Eftersom min farmor var 42 år när pappa föddes, hann jag knappt lära känna henne och farfar innan de dog, 85 år gamla. (Jag vet, jag beskriver detta onödigt krångligt.)

Från min mammas släkt finns mycket dokumenterat – många brev och bilder. Så här låter min morfars fars goda råd till sin äldste son Ernst (född 1870), när han ska ut i livet 1888. Troligen ska han göra lumpen (militärtjänsten kallades det nog) efter studenten.

”Till min son Ernst vid hans afresa till Göteborg i Maj 1888.

När du nu lemnar ditt föräldrahem för att slungas ut i världen, der blott ovisshet råder, och af hvilken en fattig ung man inte kan ha mycket att vänta sig, såvida man ej förstår att begagna sig dels av de kunskaper och naturgåfvor man fått, och dertill kan lägga god vilja kraft och energi, så vill jag råda dig att

Derför ta Gud i hågen, gå med glädje till ditt arbete, se ej trumpen ut, var ödmjuk men krusa ingen, var rättfram och gör rätt, var för öfrigt i dina lefnadsvanor måttlig i vänners lag (verkliga vänner äro sällsynta) tag dig gerna ett glas men berusa dig icke.

Skulle du komma i så lyckliga omständigheter att du kan gifa en skärf åt behövande, gör det men gif med förstånd, (det är båttre att kunna gifva än att taga) tag för princip att av fjerde eller femtedelen af de penningar du möjligen kan komma att förtjäna, så tror jag att du med din fasta vilja, skall vid mina nuvarande år, vara en burgen och lika lycklig familjefader som jag.”

Stockholm den 13 Maj 1888
Din fader O.E

När han skriver mina nuvarande år, betyder det ”i min ålder”. Vilket ju nu är min nuvarande ålder. Två år senare dog han i hjärnblödning.

Familjen hade det sedan svårt ekonomiskt – min morfar fick sluta skolan och arbeta på ett försäkringsbolag (Thule), men tog samtidigt studenten som privatist (vilket innebar att läsa in ämnena på egen hand). Sedan gifte han sig, varefter han träffade min mormor (hon som var 24 år yngre), som också var gift. Min mamma föddes efter att de hade tagit ut skilsmässa på varsitt håll … men inte hunnit gifta sig med varandra. Skandal.
Ernst – som ju fick brevet ovan – tog vara på råden, blev apotekare och fick dessa sju barn, varav endast ett fortfarande är i livet. Som i alla släkter blev somliga barn lyckligt lyckade, medan somliga bara blev olyckliga. Två av barnen begick självmord (en var manodepressiv, en valde den utvägen för att han just hade fått besked om att han var tvungen att amputera benen), en blev professor (han var urkass i skolan tills han i tolvårsåldern trillade ner från ett tak och fick en lidnersk knäpp). Resten blev civilekonomer (pojkarna) och sekreterare (flickorna).

Om hundra år … jag ser det framför mig … mitt barnbarns barnbarn springer fram till en äldre släkting och vrålar:

– Kolla! Jag har hittat en sån där ”blogg”! Jag tror det är en släkting! Hon skriver om … fotbolls-VM ibland. Vad var fotboll för något?

Share
29 kommentarer

Björn Borg fyller 50 år idag

Den lilla Lotten från 1970-talet förvånar mig. Tydligen (vilket jag skrev om när Stenmark fyllde 50) satt jag varje dag och klippte ut allt på tidningarnas sportsidor. Nu har jag hittat en pärm till, med rubriker som

Åby ger lugnande besked – Ingen fruktan för Brasilien
(Sverige spelade 1-1 mot dem senare.)

Livet är ingenting värt om jag missar finalen, säger Argentinas skadade stjärna Leopoldo Luque (Leopoldo? Vem?)

Ronnie Peterson lämnar Lotusstallet (Observera datumet: 3 september 1978. Inte lång tid kvar.)

Byskes vilja gav resultat (De slog Älvsbyn med 1-0.)

Kjell Johansson är i fin form (Jadå, Björn Borg också, men honom har vi skrivit om så vansinnigt mycket.)
(foto: Jacob Forsell)
Expressen 26 december 1978 . Björnen sover, björnen sover.
Ur artikeltexten:
Borg vaknar. Gör sin morgontoalett. Kammar till det långa håret. Flygkaptenen får sin bild. En ny flight väntar.

Ser ni att han har himla obekväma hörlurar på sig? I bildtexten står det att det kanske är Jerry Lee Lewis han lyssnar på eftersom han gärna ”lyssnar till popmusik i hörlurarna”.

Tillbaka till de andra urklippen. Under VM 1978 var vi tydligen oroliga för Ralf Edström, som var ett så kallat frågetecken i precis alla artiklar. Ett 192 cm långt, värmländskt frågetecken skrev någon till och med. Åby talar ut i pressen dagen före Brasilienmatchen.

– På torsdagen var Ralf under sin vanliga standard, precis som alla andra på träningen.

Det där med långa nyckelspelare som spelar under sin vanliga standard … det … det låter så bekant … hm.

Share
9 kommentarer

N-bollar

Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar go-go” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.

Nu skulle man ju kunna tro att det där med att kissa i badkaret blev ett minne för livet. Men … nej. Blev jag blöt om strumporna? Vad sade den i samma rum kissande Lisa? Är man någonsin så kissnödig att man inte kan vänta i en minut? Jag har alltså inget minne av att jag någonsin har kissat i ett badkar, men väldigt tydliga dagboksbevis. (Nyårsaftonen 1984 spydde jag i ett badkar, men det är en annan historia.)

Emi skrev i en kommentar igår att hon efter att ha fått mockamaräng på bio blev magsjuk och ”sedan dess aldrig riktigt förlikat mig med smaken av kaffe”. Cruella skrev att hon efter Maskarna inte kunde dricka O’Boy eftersom det i en scen dricks O’boy som smakar konstigt. Jag förstår dem så innerligt väl.

Själv har jag inte ätit … hrrrhm, chokladbollar sedan den 7 april 1973. Varje gång – vilket inte är särskilt ofta nuförtiden – jag hör Sofia dansar go-go mår jag fysiskt illa och tänker på en rosablommig tapet med kräkstänk.
Lyssna när Olle sjunger.

Share
20 kommentarer

Deadline

Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.

Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.

Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.

Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.

Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!

Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …

Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)

Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.

Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.

Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.

Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.

Share
28 kommentarer