(Jag börjar med en icke skolvägsrelaterad parentes. Tusen tack för alla födelsedagsgratulationer. Jag har aldrig någonsin blivit så uppvaktad. *snyft, hulk, snörvel* Jag har fått en triss[nit]lott, en patienskortlek och en knallblå iPod nano.)
Men nu till en tanke om skolvägar.
När jag var liten och gick 15 mil till lekis med halm i skorna och sov i en hoprullad matta på motorvägen, var det inte snack om att bli körd i bil. Det tog säkert 25 minuter att gå från lekis hem. Jag var sex år och blev varje dag bajsnödig i exakt samma kurva. Jag plockade stenar, blommor, gamla glasspapper och sjöng och trallade för mig själv.
Vänta, jag måste kolla, tänk om det inte var så långt som jag minns.
Kolla, lekis (Magistratsvägen 31 b) låg ju en kilometer från vårt hus (Mätaregränden 8) – bajsnödigheten satte in vid krysset.Berätta för mig i kommentarerna vad ni minns från barndomen när det gäller skolvägen. Vi bor idag ganska nära barnens idylliska lågstadieskola och vi ser hela tiden föräldrar som kör i 70 på den 500 meter långa 30-vägen (en återvändsgränd) som leder till skolan. Så synd på barnens skolväg, tänker jag …
Intressant: Mamma R tipsade om en mamma som lät sin nioårige son gå till skolan själv och därmed blev utnämnd till ”America’s Worst Mom”, läs hennes blogg – Free Range Kids.
Hörni! Gör som jag! Rita ut er lekis- eller skolväg!
Nu förvandlar vi detta till en uppmaning (även kallad utmaning eller stafett). Jag vill höra allt om Översättarhelenas, Studiomannens, Stationsvakts, As Good as it Gets, LovelyGodivas och Pseudonajas skolväg!
Min djefla man har redan gjort sin plikt. Ska försöka hitta er alla och länka här. Det finns många intressanta historier i kommentatorsbåset, som bevisar att det faktiskt är av vikt att ha en skolväg.
Studiomannen
Pseudonaja
Salte Stellan
Paf
Suvi
Misswar
Trebarnsmamman
Bea
Ewa
Asplövet
Ataharis
Stationsvakt
Jansson
Steffe
///Björn
Grattis från mig med!
Mina fyra första år var skolvägen en trottoar förbi Ellösparken, Elverket och tvärs över byns största vägkorsning, strax innan Korv-Arne. Funkade utmärkt.
Därefter har mitt livs skolvägar bestått av något som jag skulle kunna blogga om: skolbussar! Gambiabussen, halvblinde Bruno och annat skoj. Synd att jag måste jobba.
Jag var också tvungen att kolla i Google Maps hur långt jag egentligen hade. Jag minns det som en oändlig promenad, uppförsbacke dessutom. Men det var visst bara en knapp kilometer här också.
Till högstadiet, dit jag upplevde en ännu längre promenad, var det end ryg kilometer! Intressant
Jag gick aldrig själv till och från dagis; det fanns ju ingen hemma och väntade på mig. Lite tidigt för en sexåring att vara ensam hemma, kanske? Så jag blev lämnad/hämtad av mamma på väg till/från tunnelbanan.
Sedan gick jag på fritids, och då hämtade mamma fortfarande. Men från andra eller tredje klass (måste fråga morsan) började det tydligen vara ok att jag var hemma själv efter skolan, för då utrustades jag med nyckel och gick, tillsammans med kompisarna i närheten, den dryga kilometern hem. 1.300 meter tror jag det var. Varför jag mätt sträckan förut vet jag inte, men det har jag.
Idag kör föräldrarna som bor i mitt gamla område barnen till min gamla skola. Inte för att de ändå kör förbi, utan för att ”man inte kan släppa ungarna den vägen”. Undrar vad som är farligare nu än då?
Hörde i helgen att en kvinna i New York lät sin son gå hem (från affären och inte skolan) för hon tycker att barn bör lära sig klara sig själva och bli självständiga. Hon blev utnämnd till USAs sämsta Mamma. Hon startade en blogg(!!!) som heter Free Range Kids.
Tycker Mamman verkar sund och tänker rätt. Själv fick jag balansera på en smal vägren till skolan tills de byggde en cykelväg till skolan över åkrarna. Då fick alla cykla så det blev fullt i cykelställen!! Undrar om föräldrarna skjutsar sina barn till min gamla skola idag… den var super att cykla till.
Grattis i efterskott!
Min skolväg var cykelbana, 800 meter. Sedan blev det cykelbana en dryga 2 km. På högstadiet fick jag busskort betalt av kommunen för att avståndet hemifrån och till gymnasiet var över åtta kilometer.
Min systerdotter får inte gå själv samma väg som jag gick, de där 800 meterna.
Men grattis!
Snart hinner du ikapp mig! 😉 (Nej, jag bara skojar.)
Jessika, du är alls inte i efterskott utan right on the dot.
Stellan: blogga om halvblinde Bruno! Var det månne han som körde?
(Jobba? Pah. Överskattat.)
Free Range Kids!
Jag tänkte att jag skulle vara först med min grattishälsning idag, men sen försov jag mig och insåg att du är sådär uppe i ottan-aktig och kom fram till att jag nog snarare var sen.
Min barndoms skolväg var nog 2 kilometer lång. Och den tog en eeeevighet. Men det var i sin ordning, för ingen visste om något annat. Vi gick i sällskap ett antal ungar och jag; man gick från dörr till dörr, villa till villa och plockade upp varandra eftersom i de mörka vintermorgnarna (plats för snyftning). Och sedan masade man på tills man var framme. Det tog nog minst 40 minuter.
Min första skolväg gick rakt över en kyrkogård, eftersom vi bodde mittemot den. Jag knatade över, bevakad av mamma som stod i fönstret och de döda, vars namn på gravstenarna jag kunde utantill då. Skolan var inrymd i det gamla epidemisjukhuset, rött med vita knutar. Men på solaltanen fick vi inte vara.
När jag fyllde 8 fick jag en blå cykel och skulle cykla till skolan. Då fick jag visserligen längre till skolan, men vadå! Det gick dock inte så bra. Jag körde omkull, men det såg inte mamma.
Grattis, grattis.
Ang. skolväg: Då, i början på (19)70-talet så gick jag mina 800 meter till skolan utan problem. Men vi var alltid flera som hade sällskap, och det fylldes på under tiden, det var en trygghet. Och mammorna, som var hemma, höll ordning på oss från balkongerna. Det kändes som ett tryggare samhälle, kanske fanns det lika många fula gubbar då som nu. Vad vet jag?
Stora sonen hade 1500 meter till sin lågstadieskola och fick skjuts eller lämades/hämtades av barnledigt förälder ända till trean. Sen blev det roligare att cykla men kan fortfarande få skjuts på morgonen om det är grisväder.
Sa jag Grattis?
Grattis!
Jag önskar jag kunde berätta om flera mil pulsande i snö, men jag hade ända fram till gymnasiet turen att bo max 500 meter från skolan.
Däremot har jag för mig att min far hade galet långt till skolan när han började på 40-talet (har svaga minnen av att det involverade att åka spark över isen på vintern). Ska nog höra mig för om det nästa gång jag pratar med honom.
Grattis i efterskott!
Grattis!
Jag gick själv (eller tillsammans med Magnus Nilsson) till lekis. Det var ca 300m… Till skolan gick och senare cyklade jag. Ca 500m…
Min största bedrift i den vägen var nog istället att jag på mellan-och högstadiet cyklade till stallet vareviga dag. Dit var det ca en mil t.o.r.
Ett tillägg: under hela min barndom och skoltid hade jag den enorma lyxen att ha en mormor som väntade på mig hemma. Med nybakat mellanmål och oändlig kärlek.
(Nu börjar jag nästan gråta…)
Grattis på födelsedagen! (Vilket innebär att du fyller år dagen efter mig).
Ska fundera på min skolväg.
Kul!
Hurra och grattis på 35-årsdagen!
Tack! Så här i nådens år 1997 ska jag köpa mig en G4, right?
Vet du, Ulrika, att vi vattumän sägs vara omöjliga att samarbeta med eftersom vi är sådana elaka besserwissrar.
Jag tror inte på
1) astrologi
2) spågummor
3) Robert Lind i Kramfors.
GRATTIS. 🙂
Däremot tror jag på astronomi, tre små gummor och bröderna Elm.
Va! Är du SÅ gammal Lotten!
Mellan- och högstadiet gick jag i skolan alldeles intill och kunde kuta hemifrån när det ringde in första gången.
I lågstadiet däremot fick jag gå en lååång bit alldeles ensam (i början hade jag sällskap av en klasskompis, arrangerat av våra mammor, men ganska snart bestämde jag att jag ville gå själv, så trevlig var jag på den tiden).
Jag förutsåg inte att det skulle dyka upp fyra kommentarer emellan.
Skolväg…hmm…minst 10 km. Genom djungel.
Eller?
Min skolväg
Jag hade ca 600 meter landsväg som jag gick, cyklade eller skidade! Jag gick förbi pensionärshemmet, min gamla dagmammas hus, macken,en bondgård (med stinkande gödselhög, kommunalhuset, kyrkan, prästgården och ett stenröse där det ibland låg killar och sköt med slangbella.
I did it my school way.
Jag har gått på flera skolor och bott på många adresser. För att vara lite extra kul illustrerade jag den i särklass kortaste!
åååh, norra fäladen represent!
Jag gick till lekis själv eller ihop med lekispolaren i huset. Det var inte mer än två kvarter bort (Dalagatan till Karlbergsvägen i Stockholm), men vi passerade över Odengatan, som då var en högtrafikerad gata med spårvagnstrafik i mitten. På förmiddagen gick vi över till Vasaparken, och sen hem för snabblunch vid 12, och därefter vidare till lekis och tillbaka, sen parken igen, eller gården. Då var vi väl 5-6 år.
Hemma och inne fick man i alla fall inte vara ofta.
Undrar just om du, Lotten, hade kunnat köpa en G4 i nådens år 1997. Själv inhandlade jag, för alldeles för många sekiner, det året en Power Macintosh 9600. G4 dök nog inte upp förrän kring1999–2000
Gratulasjoner å födelsedagsfirandet! Hurra hurra!
Även jag har ”Prt Scr”:at en karta mellan hem och lekis (ja två faktiskt, så man ska förstå hur mycket på vischan det var) och det väckte en massa minnen – som jag valde att inte blogga om. Det hade inte roat nån annan ändå, men det var en kul och originell uppmaning!!!
WV: growi, rimmar på Suvi!
Grattis från en annan vattuman!
Men oj så roligt! Jag har haft fyra olika skolvägar i mitt nu snart fullbordade 16:e år i skolan.
Däremot har tre av dem börjat på samma sträcka. Den har jag bloggat om.
Jag minns fortfarande, hur det känns att sitta i bussen, frysa medan man väntade och springa om jag var lite sen.
Först: hipp, hipp till Lotten!
Sedan en skolvägsreflektion:
Kära nån så bra (?) jag har haft det. På den ”gamla goda” tiden när det fanns massor av slantar i kommunens kassa, räknades 15 minuters gångväg inom det lilla samhället i västra Bohuslän som skolskjutslimit. Skolskjutsen bestod av en taxi, närmare bestämt en förlängd mercedes. Jag minns fortfarande hur den luktade och även den gamle chaufförens ”doft”. Favoritplatsen var det allra bakersta baksätet. Är det någon som undrar hur finanskrisen har uppstått, inte denna kanske, men den tidigare, så vet jag besked. Jag tror att jag också har kommit på varför jag var ganska mullig då. Fint rim eller hur?
Jag bodde i Cronenbourg, förort till Strasbourg och så vitt jag vet ser det inte ut som det gjorde då, när förorten liksom poppade upp ur jorden. Ergo, ingen tillförlitlig karta att tillgå. När jag kommit till Sverige åkte jag skolbuss eller cyklade jag. Sex kilometer var det.
Det jag minns från min dagisväg är att det revs en massa hus (kanske var det inte så många som jag minns) och på gavlarna på husen som blev över klottrades det och sattes upp affischer. Ibland såg man kulan som de rev husen med, och ibland pep det när de skulle spränga. Läskigt. Det var inte långt till dagis, men jag tyckte bäst om att åka vagn dit. Helst när det regnade så att jag fick sitta under regnskyddet och sjunga.
Jag hade ungefär 200 meter till lekis. Ibland glömde jag byta tofflorna mot skor när jag skulle hem.
Till LM-skolan hade jag ca 2 km. Egentligen fick man inte skolskjuts sån liten sträcka, men det var en 70-väg utan vägren eller belysning, så det gjordes undantag. (Sträckan har jag inte mätt på landsvägen utan på den skogsstig som man fick ta om man missat bussen, eller om man skulle gå till ridskolan. Fast då tog man åt andra hållet när man kom fram till bebyggelsen igen.)
När jag började gymnasiet fick vi cykelbana. Hur det påverkade skolskjutseriet har jag ingen aning om.
Tack vare denna uppgift vet jag numera att bäcken rinner åt andra hållet än jag alltid trott …
Kul idé, men det här borde göras mer systematiskt, med en databas där all världens människor kan bokföra sina skolvägar så att vi kan gräva fram all möjlig statistik ur materialet och göra jämförelser mellan olika länder; din blogg är inte tillräcklig för det ändamålet…
I avvaktan på att det projektet kommer igång nöjer jag mig med att illustrera en av mina skolvägar, nämligen den i låg- och mellanstadiet (1968-1974). Sträckan var på strax under 1 km, ser jag nu. Första läsåret fick jag åka skolbuss; jag tror det hade att göra med att skolan låg på andra sidan en genomfartsled (och bussen passerade min skola på väg till en annan, som låg utanför samhället). På 1970-talet var det en vanlig korsning (utan trafikljus; sådana fanns inte någonstans på orten), men senare gjorde man den planskild (och genomfartsleden heter numera E45).
Eftersom jag låter Eniro rita kartan framgår inte den gångväg från Egnahemsvägen till Söderbergsvägen genom en skogsdunge som jag brukade ta (avståndsskillnaden är marginell).
Vad är det för söta gubbhus under krysset?
Jag hade knappt 1 km till skolan och hela vägen var längs dåvarande E75 med dundrande långtradare och massor av snabba bilar. Det fanns ingen gång- eller cykelväg utan vi gick alltså tätt intill bilarna from 6 års ålder. Ingen råkade nånsin ut för någon olycka under de 6 år jag hade den här skolvägen men det byggdes så småningom en cykel och gångväg. På vintern åkte vi ibland skidor, eftersom det alltid var snö på vintern när (och där) jag växte upp. Till skolan gick det ganska snabbt eftersom vi var strängt förmanade av våra mammor att gå raka vägen till skolan. Brukade ändå stanna för att klappa hästarna i hagen vi passerade. På väg hem tog det minst 5 ggr så lång tid och kunde innefatta besök hos klasskompisens mamma som bakade tunnbröd i en bakstuga längs vägen. Nygräddade tunnbröd med smör är supergott! Ofta när vi gick hem berättade vi hemska historier om mord vi läst om i våra mormödrars Hemmets journal. Ibland brukade vi krypa under vägen i den smala vägtrumma (ca 1 meter i diameter) för bäcken som rann där. Det fick vi inte heller göra för våra föräldrar men det föräldrar inte vet skadar dem icke.
Grrrattis!
En ny mac låter som en underbar present till sig själv!
Jag ska tänka på det nästa gång själv!
Jag har antagit din utmaning! Kul reflektion!!!!
Jag bloggade om saken utan att vara utmanad. Jag minns det som en kort väg (till låg- och mellanstadiet), tom kortare än vad det var. Hade jag fått gissa innan jag mätte hade jag nog sagt max 150 meter. Det var en trygg väg och det var föst nu när mina egna barn skulle börja skolan som jag insåg att alla hr inte skolan runt hörnet med bara cykelväg och inte en bil i sikte längst med vägen.
Eftersom jag gör vad som helst för att slippa analysera förhållandet mellan Macbeth och hans fru, har jag faktiskt bloggat om min skolväg. Och det VAR faktiskt rätt ofta kallt och snöstorm och hyfsat oplogat. På riktigt. Enda gången vi slapp gå till skolan, var när den stängde pga kyla någon gång sent 80-/tidigt 90-tal. -43 var det i flera dagar. Småkyligt.
*haha* Jag hade 500 ynka meter till min låg- o mellanstadieskolan men kom försent varenda jäkla morgon nästan. Ibland fick pappa lov att skjutsa mig för att jag skulle hinna.
Numer är jag aldrig sen. Snarare för tidig.
Grattis, grattis Lotten!
(memo-to-self: jag måste kila över till Hakke också)
Ta ett extra glas bubbel.
Det blir ett skolvägsinlägg senare i veckan i min del av sfären.
Jag följde din uppmaning. Så nu finns min skolväg dokumenterad.
Från dagis till högstadiet minskade faktiskt sträckan. Bristen på dagisplatser gjorde att jag fick ta mig till dagiset på andra sidan Dalby (min lillasyster gick på ett dagis som låg betydligt närmare). När jag började skolan blev det närmare, från tredje klass gick jag själv från hemmet till skolan. Skolvägen passerade bland annat en någorlunda trafikerad väg samt gick förbi lastningsområdet till en matvaruaffär där det alltid luktade illa.
När jag sedan flyttat till Östergötland blev skolvägen kortare. Mörkblå för mellanstadiet och ljusblå för högstadiet. (Gymnasieskolan låg dock fem mil bort.)
Anders Anderssons tankar om statistik är helt korrekta — jag anser också att det är för lite statistik i denna blogg. Nu kommer jag (som har gått i sju olika grundskolor) att räkna ut medellängden på mina skolvägar. Sedan lägger jag på besvärlighetspoäng på de vägar där jag t.ex. fick klättra över rör på en ännu ofärdig bro (från Björkskatan över till Porsön).
Carina: Kämnärsvägen ser onekligen ut som gubbar. De lägenheterna hade den intressanta inredningsdetaljen att om ugnsluckan öppnades, kom man inte in på toa.
Kul
Här är min skolväg
Man kom inte heller UT från toan på Kämnarsvägen om ugnsluckan var öppen. Min kompis märkte det en morgon när hon skulle iväg och tenta… Fick lite panik, lyckades få hjälp, cyklade iväg, hann precis, skrev VG. Cool tjej.
Såg i Beas blogg om skolvägar så jag har oxå ritat ut mina (grund)skolvägar.
http://didriksson.wordpress.com/2009/02/05/mina-skolvagar/
Jag är sen. Men jag läste ifatt inlägg jag missat tidigare igår och då ville jag också berätta om min skolväg. Så nu är det gjort.
sannajaj, då är vi alltså två elever från Vammarskolan som svarat på den här frågan. Tänka sig.