Hoppa till innehåll

Etikett: melodifestivalen

Jättejobbigt på Mello

Förutom att alla artister som är med och tävlar i Melodifestivalen har jättekul, tycker de tydligen att det är jättejobbigt. Well.

Jättejobbigt.

När spanjoren häri familjen såg att Andra chansen skulle gå i Eskilstuna den 29 februari 2020, kastade han sig på alla knappar på datorn och fixade två biljetter till genrepet. En till sig själv, en till svärmor. (Hans fästmö – alltså Tjugofemåringen – är rysligt dåligt uppfostrad, för hon ville inte gå.)

Vi har surat och knorrat lite under veckan eftersom Melloarrangemanget har snott vår baskethall så att vi fick bängla väldeliga för att kunna träna på andra ställen, men tjohej. Det får man väl säga är rimligt: 100 000 i Eskilstuna har haft kul och sett Björn Skifs köpa skor på stan samt Måns Zelmerlöw besöka Leos lekland.

Här kommer en bildkavalkad så att ni också får uppleva Andra chansen. Ni som inte på några villkor vill uppleva Andra chansen, slipper förstås – men ni bara veta att Karin Falck, 88 år, var fräschare i skallen än alla andra. Hon pratade nämligen i flera minuter utan manus. Såja, rotera!

Vansinnigt coolt. Egentligen vill jag sitta här och säga “kamera 6 NU” och “3-2-1” å sånt. (Man kan zooma in balla grejer på bilden.)
Här kommer en steadycam som tydligen väger 15 kilo. Alla som bar på en sådan här sprang omkring som små gaseller på lätta fjät.
Här har jag försökt fånga hur de två killarna som lade ut och tog bort röda mattan 23 gånger gjorde det med världens schwung. En sparkade på mattan så att den rullades ut, en fångade röret som var innerst när det hoppade loss. (Lite jobbigt måste det ju ha varit.)
En samlad Christer Björkman bär på priset som alla i den nyinstiftade Hall of Fame får. Det är ”den minsta beståndsdelen på en stjärna – en av spetsarna”.
Coolaste bruden i stan: Karin Falck. Hon drack te och såg lite hurven ut, men var vältalig och kunde allt utantill … till skillnad från många andra. (På den riktiga sändningen hade hon på sig en vacker, blå stass.)
Vi satt tydligen på ”skymd plats”, vilket inte var ett dugg negativt. Vi såg ju programledarnas slitsar OCH kameramännens slit och släp.
Artisterna såg visserligen ut så här ibland, men det gjorde alls ingenting!
Från vänster: Journalister, Linnéa Henriksson, Nanne Grönwall, Linda Bengtzing och Eskilstunasonen Christer Lindarw.

Programledarna och många av artisterna var helt osminkade och hade inte tagit på sig frisyrerna – vilket tydligen inte brukar vara fallet på genrepet. Här ovan ser ni Linnéa Henriksson, som förvånat säger till Christer Lindarw:

– Men va, jag trodde att vi hade kommit överens om att inte vara målade under genrepet, och här kommer du i full mundering!
– Ja, en lady är väl alltid redo med lite smink, svarade han.

JUST NU – MICHELANGELO! De väldigt fräscha Tomas Ledin (68 år) och Björn Skifs (72 år) hade aldrig sjungit tillsammans på scen förrän nu, även om de har varit polare sedan 1973.
Apropå fräscha. De här glittriga damerna är 83, 75 respektive 83 år gamla. Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson & Eskilstunadottern Towa Carson sjöng inte själva, utan mimade. Jaja, de hade väl nån orsak antar jag.

Under genrepet när Lill Lindfors och Måns Zelmerlöw sjöng den förtjusande roliga ”Nygammal vals”, skulle Lills prinsesskrona hamna på Måns huvud och hon ska ta på sig hans slips. Men si det gick inte alls – hon fick hålla slipsen i handen för den gick inte att fästa.

Under den  riktiga sändningen blev det fel igen: då fick Lill inte ens av Måns slipsen fastän hon slet och drog ett bra tag
Hur jag än njuter och roas av Melodifestivalgrejen, är det ändå allt det som sker bakom kulisserna som är bäst. Kolla på kameramännen!
Bara en bild på min mobil när jag följde direktiven och satte på lampan. Mycket informativt.

Och nu undrar ni förstås hur man snabbt får bort all rök från scengolvet när en ny artist som är orökig är på ingång? Jo, en man kommer förstås in med en lövblås! Swoooooosch!

Titta på SVTPlay.

Share
23 kommentarer

ESC, lite bakom kulisserna

Som jag berättade häromdagen, hamnade jag på Eurovisionstjolahoppstrallalafinalens genrep.

lotten_mello_2016
Boa, glitter-bh under genomskinligt svart sliddersladder, en nakenmage – och så strass lite här och där.

Igår tv-sändes finalen i alla länder i hela världen (utom några), och 2016 fick ESC en vinnare i Ukraina som ingen brydde sig det minsta lilla om när jag var där. Alla gav däremot Spaniens bidrag stående ovationer …

Men just nu struntar vi i melodierna, artisterna, det eventuellt politiska budskapet samt den långa näsan åt Putin och fokuserar på två saker.

  1. Det är ett hejdundrande trevligt arrangemang. Ingen var på dåligt humör, ingen svor åt någon annan, ingen kastade bengalisk eld på någon, ingen slogs och halva Stockholms piketstyrka behövde inte vara på plats.
  2. Professionalismen var påtaglig. Scenen var sanslös, ljuset var bättre än vilket fyrverkeri som helst, programledarna var proffsigt avslappnade och roliga, Lynda Woodruff fantastisk och scenografin och samordningen samt bild och ljud i tv:n prickfri.

Så här såg det ut när vi kom till Globen – utklädda i sällskap med normalklädda, skottar med armen runt engelsmäns axlar, fransmän som pratade engelska (!) och tyskar som sjöng på franska. Europeisk förbrödring, helt enkelt.

mingel_esc_2016
En fransk, en tysk och en till fransk diskuterade här vilka finaler de hade närvarat på tidigare.
esc_2016_foaje
Spontandans i Globens entré med sju olika länder representerade (fast då räknade jag förstås Skottland som ett land).
IMG_2965
Damtoalettens golv, där boorna hade ömsat skinn.

Ja, fjäderboorna stod som spön i backen och de glittriga kjolarna blänkte på varandra. Nästan aldrig har så många människor bråkat så lite med varandra. Vi satt så långt bak på ena kanten att vi såg artisterna i profil och precis allt som skedde bakom scenen. Scenarbetarna for fram som ett gräshoppsmyller och snubblade bara en enda gång. Lovely!

italiensbidrag
Här tas Italiens grejer fram: en hel trädgård. Golvet lyste med pilar och ringar så att alla skulle veta vart de skulle gå och var sakerna skulle placeras. Så fort scenarbetarna var färdiga, förvandlades golvet till vackra mönster, stjärnor eller yellow brick road eller vad det nu var artisterna ville pryda sitt nummer med.

Mellan varje nummer sopades scenen dammfri. Alltså var fjärde minut. Min kära basketplan i vårt fina Bollhus sopas en gång i veckan … ungefär …

Rysslands bidrag hade en alldeles otrolig scenshow, där sångaren klättrade och for på en vägg utan att man riktigt förstod hur det gick till – men vi som såg allt från sidan förstod att här var en hund begravd. Eller en tjej stående i kulissen. Så här:

bakomscenen_singin
Scen ur Singin’ in the Rain.

Alldeles i inledningen av Rysslands bidrag ser man (framifrån) en kvinna ovanpå en vit vägg (se i videosnutten lite längre ner i inlägget). Hon klättrade snabbt ner och stod sedan under hela låten och sjöng bakom scenen samtidigt som den sjungande mannen klättrade på väggen och (till synes) sjöng. Alldeles i slutsekunden kom kvinnan fram och fick stå framför väggen. Men cred för sången fick hon fan inte.

rysslands
Sjungande mannen ovanpå klätterväggen och sjungande kvinnan med dansarna bakom väggen.

Kolla nu:

(Klicka här om ni bara vill se den fascinerande klättrandet på väggen.)

Men även om jag vill ösa beröm över produktionen och alla inblandade proffs, var det en sak som verkligen inte gick fram i tv-rutan: de brittiska slagverkarna. Jag är väldigt svag för trummisar och här var det ju två på en gång. Det var som en extremt cool, synkroniserad simning. Kolla nu på min lilla filmsnutt av Storbritanniens bidrag – där jag inte alls fokuserar på sångarna:

Och så den mesiga versionen som man fick se i tv:

Man får tycka vad man vill om det här spektaklet som Eurovisionen är – men kom inte och påstå att det skapar negativism eller konflikter eller att det är en tafflig produktion, för då slänger jag en bengalisk eld på er.

Share
53 kommentarer

Faktakontroll dagen efter de många chockernas kväll – och en whisky på det

De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.

Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.

Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har “spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag

  • varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
  • varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
  • spelat basket i Plannja
  • strippat inför 800 personer på teatern här i stan
  • fött tio barn.

För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.

Busse.
Busse.

– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?

Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.

Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:

Share
36 kommentarer

ESC på tv!

ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.

Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.

– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.

Jimmy Jump i toppluva.

När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:

– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?

(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)

Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.

Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.

Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.

Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.

Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.

Bianca Castafiore utan juveler.

Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)

Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.

Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.

Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:

– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!

Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara “melodifestivalsbra”.)

Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.

Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.

Eller två.

Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)

Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)

Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.

Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.

Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.

Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.

Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.

Här är en gammal favorit som jag ska trösta mig med i väntan på vinnaren: ”I See a Star” med Mouth & McNeal.

Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.

– Do I have to sing now?

Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:

Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Share
30 kommentarer

Melodifestivalen 2010, del 2

Här försöker man twittra som en modääärn en, och så kommer det 200 nya tweets var tionde sekund. Jag kör bloggrapport istället!

1. Manboy med Eric Saade [sa-a-de]. Stackarn har för små kläder och blir på slutet dränkt i vatten. Hur går det nu om han ska sjunga en gång till? Låtens text … humdidum, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy. Väldigt mycket BWO.

– Vad är en mänbåj? säger Sjuåringen.

Men byter han kläder nu – om han måste dränkas en gång till? Direkt till final. Ha! Då måste han ju bli dränkt igen! Neeeeeeej! Det kom inget vatten! Och där sitter Molly Zandén och gråter flickvänstårar. Och jag tänker på Womanizer med Britney Spears.

2. Hippare hoppare med Andra generationen och frontfiguren Dogge Doggelito i kläder som är både ohippa och illasittande. Vita brallor? Haha, Måns säger att man ska rösta på Dogge om man vill ha en cykel på köpet!

– Hipphopp ska vara coolare, säger Sjuåringen. Yo!

3. Innan alla ljusen brunnit ut med Anna Maria Espinosa som rimmar ”vinden” med ”himlen”. Oj, hjälp, hon sjunger falskt. Ajaj, så nervös. Men jag gillar frippan, lite 1940-talshingel. – Aaaaaaaah aaaaaaah aaaaahhhh! skriker hon och klänningen sitter som en säck.

– Konstigt hår, säger Sjuåringen.

4. Come and Get Me Now med Highlights & Mist och en sångare i *ryyyys* vita jeans. Nämen alltså … 1993? Oj, en som körar vid sidan har knallröda  jeans. Sångaren fladdrar och kniper med handen över micken precis som Charlotte Perelli. Låten är lite som … The Corrs? Hela församlingen vid tv:n kräks, medan Sjuåringen glittrar med ögonen och trallar med:

– Det är ju helt underbart! säger han.

Nu kräks vi lite tystare.

5. Sucker for Love med Pauline som har Mimmi Pigg-frisyr och lite Amy Winehouse-röst. Stencool. Jättejätteduktig! ”My heart is pounding for you” sjunger hon och låter hela överkroppen dunka i takt med musiken. Tyvärr vill jag ha en sådan där klänning. (Får inte. Kallas ålderskris.) Andra chansen.

– Usch! säger Sjuåringen med avsmak.

6. We Can Work it Out med Andreas Johnson, som jag gillar när han inte sjunger med Carola. Men det låter som en annan … ”Jerk it Out”? Nämen se, han har ju samma sångställning som Thåström! Direkt till final.

– Tummen upp! säger Sjuåringen.

7. Underbart med Kalle Moraeus & Orsa Spelemän och en allmogemålad Stratocaster! Men för att vara en elgitarr låter gitarrplonket väldigt akustiskt. Igår på OS-invigningen spelade alla violinister sönder sina stråkar. Här ser det lite lugnare ut. Andra chansen.

– Blärk, säger Sjuåringen.

8. Manipulated med Hanna Lindblad som ser ut som hon … ah, hon som är gift med Michael Douglas men nu sjunger hon ju ”I Was Made for Loving You Baby” utan Kiss.

– Tummen ner! säger Sjuåringen.

Mellanspel med Dolph utspökad i lösflätor och påmålade fräknar. Inte riktigt lika läckert som förra veckans motorcykel, trummor, Elvis och karate. Jag föredrar Dolph som karl.
__________
Ååååh. Måns sjunger Kent med Glada Hudik. De ler mot varandra så att hjärtat smälter och eftersom mitt hjärta dunkar för basket, kommer morgondagens match att bli komplicerad att genomföra. (Det är nu ni rynkar pannan och tänker att jag inte är helt logisk.)

Share
25 kommentarer

Besvikelser

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)

  • Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
  • Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
  • Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
  • Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
  • Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
  • Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
  • Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.

Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:

Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. Så här såg det ut 2008:


Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!

Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)

Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.

Share
27 kommentarer

Ok då, omgång 3

Bedrövligt, sa Bill om Melodifestivalomgång nummer 3. Bedröhövligt, sa Bull och dupontarna höll med. Inte tänkte jag skriva något om det heller. Men ok, så här tyckte jag idag:

Ironi och Petra Mede och knätofs. Samer. Jättelarvigt. ’Schäkta, men ironi måste vara intelligent för att funka på mig. Hur roligt är det att förväxla Dalarna med sameland och eskimåer? (Och alla på Hawaii har bastkjol.) Uppdatering efter Bea-kommentar: I Dalarna finns det visst samer, så då tar vi bort ”ironin” och gör det hela … roligare? Nope. Intressantare? Jooo, ok. Slut på uppdatering.

”Jag vill ha en trekant med EMD” sa Petra Mede … eh, det blir ju en fyrkant. Faktakontroll, bruden, faktakontroll. Uppdatering: Bea (som verkligen har koll säger) att rimmet löd ”när livet känns b, hoppas på trekant med EMD”. Slut på uppdatering.

Bidrag 1: Velvet, det var ju hon från förra året – descha voooo. Då sa vi i radion hela tiden ”Velvet med ’Deja vu’ – eller som hon säger, descha voooo, höhöhöhö”.

OGHHHH! Sicken tårtig klänning Velvet är nedsänkt i.

Nej men vad i … Velvet kliver ut ur klänningen. Sådär nakna i bara trosor var vi ju klädda på basketplanen 1978. Tensontrosor hette brallorna. (Måste försöka hitta en bild.) Huärk.

Repliker från tv-soffan: Fjortonåringen gillar hennes ben och Sexåringen ger henne 100 poäng. Nioåringen säger att man kan ju i alla fall nynna låten – ”fast tyst”. (Nej, jag vet inte heller vad det betyder.)

Bidrag 2: Ja just det, dra skämt om kungens rösträtt. Jättekul. Och bada i långklänning, Petra Mede. Verkligen fyndigt. Typiska påhitt från det allra första brainstormingmötet när ingen får dissa andras idéer. Hjälp. Jag låter ju bittrare än en nyskild 63-åring. (Se där en replik som kunde ha kommit ur Petra Medes mun.)

Men här kommer en grupp med helt hopplöst namn – och de är ju i alla fall glada! Den där gammaldagsmicken hade väl syster Graaf häromåret? Åh, vilken extremt snygg tjej som spelar trummor. Ja, det här blev jag glad av! Röda kostymer och allt. Nu ska jag leta upp gruppnamnet och klistra in här. Leta, leta. Äpple c, äpple v: Rigo & The Topaz Sound featuring Red Fox. Puh.

Bidrag 3: När jag intervjuade Bert Karlsson i höstas, sa han Molly Sandén i varannan mening. Vi ignorerade det, eftersom det är så han gör när han vill promota en ny stjärna. När intervjun var slut, sa jag bara ”Vem är Molly Sandén?”.

Någon idiot har valt klänning åt flickebarnet. Är hon månne gravid? Hon låter lite som Sanna Nielsen, väl? Åh, så trist.

Bidrag 4: Trallala, åh, vad de är söta och oj vad de sjunger i stämmor och oj vad jag skulle vilja se Esther Williams eller Anna-Lisa Ericsson mitt bland killarna. Trallala. När vi spelar EMD på radion blir jag alltid lite glad. Men jag kan inte riktigt skilja på Ola och Danny eftersom jag inte kollar på Idol. Skit, jag kan heller inte skilja på Mattias och Erik heller.

Me like. De var roliga och proffsiga. Låten? Har ingen aning, jag älskade dem med eller utan musik. Trallalaaa.

Bidrag 5: Tänk att jag en dag under tidigt 90-tal sa till mig själv att ”nämen Rickfors är ju en snygg karl”.

*svälj*

Nä dra på trissor. Ännu en trumtjej. Oj, det här är ju vingar för pengarna i ny tappning. Han sjunger bra, men den kommer inte att gå hem i stugorna. Alla som gillar millimeterrättvisa vad gäller könsuppdelning kommer helt ologiskt att rösta sig galna. När såg man senast en man med tjejband på detta vis?

Bidrag 6: Maja Gullstrand har jag också intervjuat, hon var fullständigt förtjusande. Fast i mörkt hår. Hon jobbade på cirkus då. Och sjöng som en liten klocka – men den här låten funkar inte. De dansande tjejerna har däremot mycket snygga klänningar med lite 50-talsstuk. Undrar om hon är släkt med Christer (400 meter häck).

Bidrag 7: Ha! Ha! Petra Mede berättar om en staty av Bert Karlsson som är en snöhög! Ha!

Oh dear, artisten Sofia har på sig Catwomans kläder och sjunger på grekiska. Att sjunga på ryska hade man ju av röststrategiska skäl förstått. Men grekiska? Så jävla FÖRFÄRLIGT.

Tror ni att den där nallen som heter Björkman styr tillställningen och bestämmer hur startfälten ska se ut och vem som ska sjunga när så att den som han hejar på ska vinna? Det verkar förvånansvärt ofta vara så att den mest kända artisten sjunger sist.

Bidrag 8: Tänk om man tar fel på EMD och BWO. Och ELO.

Hjälp, Alexander Bard har ridhjälm och låten är hemskt trist. Kläderna är förfärliga och ljuspinnarna barnsliga. Usch. Tror Bard månne att detta ska tilltala den internationella juryn? Men visst ser den sjungande Martin fortfarande ut som pôjkn i ”Döden i Venedig”?

Sammanfattning: Urk.

Men ni får gärna komma med era avvikande åsikter i kommentatorsbåset – eller dela med er av de kriminella handlingarna i gårdagens inlägg här nere. Vi är inte särskilt bra på att vara kriminella, hörni.

Share
21 kommentarer

Melodifestivalen i min källare

Titta, Tommy Nilsson som vann 1989 hade bara ett enda intresse.

Ikväll är det första omgången av schlagermelodifestvalmaratontävlingen. Och jag är inte hemma.

Förra gången jag missade en Melodifestival var 1980, när någon sa till mig att det var ett kapitalistiskt påfund och att jag istället borde hänga med till Storgatan i Luleå i 30-gradig kyla utan mössa. Det fanns ju också en minimal chans att även Han skulle komma och dra runt på Storgatan. Redan efter en halvtimme ångrade jag mig och Han kom inte – det var ju för böveln Melodifestival på tv! Tomas Ledin vann alltså i läderbrallor utan att jag såg det.

Jag har rotat lite i källaren för att kompensera för det jag missar ikväll och hittat mapparna med urklipp från 1996, 1997 och 1999.

År 1996 vann denna låt, men redan då var en av kvällens deltagare med …

 

… Andreas Lundstedt, numera i Alcazar.

 

Liksom året efter, 1997 och då tippades han till och med som vinnare.

I klippet här ovan finns så mycket att läsa. Vinnarna – Blond – fick inte alls högt betyg, men Måns Ivarsson hade en kristallkula eller ett sjätte sinne som inte är att förakta. Han skriver att Wille Crafoord kommer att få Povel Ramel-stipendiet. Vilket han fick senare detta år. Eller så är det helt enkelt så att Måns Ivarsson på denna tid styrde världen.

Favoriten 1999 var denna – men vann gjorde …

 

… Charlotte Nilsson (Perrelli). De där under – Crosstalk med fyra plus – kom sexa. Någon som kan nynna låten?

Kommer ni ihåg att Martin hamnade i ”Så ska det låta” och vägrade sjunga? Moooget.

Nä, nu ska jag inkassera en födelsedagspresent: någon slags föreställning och hotellövernattning i Stockholm. Och eftersom jag har en miljon tillfällen att se på andra deltävlingar den närmaste månaden, lider jag faktiskt inte det minsta. Vilket känns väldigt vuxet och förnuftigt. Rentav moget.

Share
16 kommentarer

Melodifestivalen, eller nej …

… för det är ju bara en semifinal. (Efter inlägget nedan vet vi ju alla vad en semi är.)

Jag är alltså en sådan där patetisk Melodifestivalgalning. Men när det nu är uttagningar och förtifjorton semifinaler i Sverige och när en urdålig låt vinner framför Sing for Me med Andreas Johnson och jag sitter framför tv:n en vanlig torsdag och ser på den ena korsettklädda ylande människan efter en andra, nä då … längtar jag efter Michelangelo, Lady Antionette och I See A Star.

Kitsch, någon? Det hela påminner om en souvenir vi har här hemma. Ett plasthus i guldfärg som föreställer Vatikanen och som blinkar i rött när man trycker på en knapp.

Share
13 kommentarer

Treåringen tittar än en gång på Melodifestivalen

1. Andreas Johnson
– Han! Killen! Cool kille!

2. Björn Kjellman
–Han är grön! Pelle Svanslös! (*) Fåglar! Han kastade pinnen och fångade! Han kastade hatten! Var är den? Fjärilen tog den!

3. Linda Bengtzing
– Swoarrt! (= svart) Hon grååååter. Nu har hon shorts! Precis som jag!

4. The Poodles
– Bomber! Wow! Det här! Hon är den coolaste! Wow! Yeah! Det brinner överallt, jag såg det!

5. Magnus Carlsson
– Det är en kille. Jag har en ostbåge.

6. Rednex
– Mamma? Tokig musik! (dansar och headbangar och skrattar)

7. Carola
– Superman! Som Superman! En Superman!

8. Magnus Bäcklund
– Nej, det brinner. Oj, förlåt att jag rapade.

9. Kikki Danielsson
– Moa har en sån pyjamas.

10. BWO
– Den där lilla farbrorn var där förut.

(*) Barnen har tittat på Pelle Svanslös-julkalendern en miljard gånger – med Björn Kjellman i huvudrollen. Fantastisk iakttagelseförmåga.

Share
20 kommentarer