Etikett: kompetens

”Är vi så tråkiga?” sa Dick Cavett till den döde gästen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 februari 2018 18:36

Dick Cavett (f. 1936) var en av världens alla intervjuare som hamnade i tv, men som gjorde succé genom att vara lite roligare och lite mindre respektfull än andra – och som lyckades få även motsträviga superstjärnor att öppna sig. (Brasklapp: jag har inte koll på alla andra tv-nissar från denna tid, så egentligen baserar jag denna min positiva uppfattning om honom blott och enbart på hans sätt att uttrycka sig i skrift nuförtiden.)

Dick Cavett hade under en farlig massa år kvällsprat på amerikansk tv, där han i 90 minuter (att jämföra med dagens kanske 7–10 minuter per kändis) försökte få tröga musiker, sura politiker och motvilliga författare att säga nåt kul. Han åkte till Sverige och intervjuade hela ABBA i en sjusärdeles trög tillställning, där det i alla fall blev lite uppsluppet när Björn lät påtala att Dick hade på sig lånade boots som inte passade, varpå de visades upp samtidigt som han – Dick – låtsades vara indignerad.

– …boots stuffed with toilet paper, sa Dick.

(Klicka här och titta när alla fyra abborna en stund senare sitter med stenciler framför ansiktet och försöker sjunga på kommando.)

Cavett sa alltid att det bästa är att som intervjuare faktiskt lyssna på vad intervjuoffret säger. Vilket vi ska försöka göra extra mycket nu när tiderna går mot riksdagsval i Sverige. (Återkommer till detta senare i vår.)

Men tillbaka till Dick Cavett och hans absolut värsta intervju. Nu är han ju en gammal man, men fortfarande träffar han okända människor som utbrister:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Det var 1971 och som gäster i shåvven denna kväll var först en hälso- och fitnessexpert i 70-årsåldern som berättade att han skulle bli minst 100 år. Han hette Jerome I. Rodale och var fantastiskt rolig och helt perfekt som gäst och fick Dick Cavett att smaka på sparris som var kokt i urin. (För den kombinationen ju måste vara det nyttigaste som finns?)

– Jag är vid så god vigör att när jag igår föll nerför en trappa, skrattade jag hela vägen ner! sa Rodale och alla i publiken skrattade med honom.

Nästa gäst som kom in i studion var en tidningskrönikör vid namn Pete Hamill. Han hälsade artigt på Rodale och satte sig bredvid honom. Och började berätta en rolig berättelse om när han sk…

– XXZZZKKKRRSSCHHHH! hördes Rodale snarka i stolen bredvid honom.
– Oooh dear, skrattade Cavett, eftersom man ju som lite dryg men kanske rolig person snarkar till när någon berättar något som är på gränsen till tråkigt, och så fortsatte Cavett med att säga: Are we boring you, Mr Rodale?
– This is bad! utbrast Pete Hamill och försökte ruska av sig Rodale som underligt nog hade lagt sitt huvud på Hamills ena axel.

För hälsoförespråkaren och mannen som skulle bli 100 år, Jerome I. Rodale, hade tvärdött.

Programmet spelades in två timmar före sändning, men sändes förstås aldrig; istället visades utan förklaring en repris av ett tidigare program. Men fortfarande kommer folk fram till Dick Cavett och säger:

– I’ll never forget the look on your face when that guy died on your show!

Därför säger Dick Cavett med en dåres envishet att

man inte ska tro på sanningvittnen
man ska lyssna på vad folk säger, och säger de inget, är de förmodligen döda.

Om ni vill titta på ett annat, inte heller sänt program med Cavett, så titta på det här från 1969 med Groucho Marx.

Om ni är otåliga, kan ni klicka på den här länken som börjar när Groucho har sjungit färdigt efter drygt fyra minuter.

Tillägg till alla mina nya alldeles jätteunga läsare: den gamle gubben i det sista klippet var en av Marx-bröderna och hans mustasch var i filmerna faktiskt bara påmålad! Och här finns en filmscen med honom (och bröderna) som svarar på frågan ”hur många människor får plats i en båthytt?”

32 kommentarer

Syslöjdstrauma: kudde i lapptäcksteknik

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2016 11:48

Till syende och sist är jag en hejare när det gäller att sy. Jomen, så är det. Jag har genom åren sytt egna kläder, barnkläder och min egen brudklänning. Symaskin is liksom my middle name – trots mitt bedrövliga tålamod när det gäller noggrannhet.

Men nu ska ni få höra om när den nuvarande Trettonåringen för två år sedan var med om ett syslöjdstrauma. Alltså kallar vi honom härmed Elvaåringen.

En eftermiddag kom han hem alldeles bedrövad efter att ha haft syslöjd. Han hade nyss varit sjuk i en hel vecka och alla de andra barnen i klassen hade hunnit sy färdigt sin kudde i lapptäcksteknik och när Elvaåringen försökte skynda sig, sydde han fel och så kom han hopplöst på efterkälken och bröt ihop och grät. Klasskamraterna försökte trösta honom och den just då vikarierande lärarinnan försökte också trösta honom. Till slut kom de på att han efter skoltid kunde komma till syslöjdsrummet och sy en stund.

Det gjorde han, och den snälla vikarien gav honom sedan tyglappar och tygbitar och instruktioner i en fin plastficka så att han skulle kunna göra kudden färdig hemma.

Under en vecka satt Elvaåringen och jag och klurade ut hur lapptekniken skulle utföras – strikt enligt instruktionerna på papperet. (Men inte alls som den lapptäcksteknik som jag hade lärt mig, så vi var verkligen tvungna att läsa ordentligt.) Den stolta modern tog förstås några bilder under processen:

SIGGESYR — I detta skede sa Elvaåringen: – DET HÄR ÄR JU ROLIGT!

Han klippte, han nålade, han sydde, han strök och han sydde ännu mer och på morgonen samma dag som det var dags för syslöjd i skolan, var vi färdiga. Kudden skulle bara fyllas med fluff och sys ihop. Men … den ordinarie läraren underkände kudden snabbt eftersom den var gjord hemma. Han sa till Elvaåringen:

– Den här kan du lika gärna ha bett någon annan göra. Börja om från början. De andra eleverna får göra gosedjur, men det får man inte om man inte först har gjort en kudde.

Jag kontaktade förstås skolan och förklarade att vi hade gjort precis som den vikarierande lärarinnan hade sagt. Men den ordinarie läraren bemödade sig inte ens att svara. Kudde ett var slängd, kudde två var underkänd och kudde tre var inte ens påbörjad.

Vi bet ihop och övade hemma. Oj, vad vi övade. Jag skrev instruktioner och fotograferade hur Elvaåringen genomförde allt, inklusive kuddstoppningen – och vi gjorde det på mitt sätt. Här några moment ur övningsveckan:

fluffsiggesyr — ”Markera var du vill ha öppningen där du ska stoppa in fluffet.”

siggesyrmaskin — ”Glöm inte att fästa tråden genom att köra fram, tillbaka och fram igen.”

”Klipp av hörnen, men akta sömmen! Vänd ut-och-in på kudden så att fina sidan kommer fram och pilla och tryck i hörnen så att de blir snygga.”

siggehandsyr — ”Fyll kudden med lagom mycket fluff. Trä lagom (!) lång tråd på en synål. Gör en knut genom att rulla tråden på fingret. Stick in nålen så att knuten ’göms’ på insidan när du börjar sy. Tänk på att fästa tråden på slutet!”

Till slut kom så dagen när det var dags att på en 90-minuterslektion klippa tyg, sy, fluffa och fästa trådar. Jag beslutade mig för att följa med och sitta bredvid den lille under lektionen – som vore jag en curlingförälder med helikoptertendenser.

Och tur var väl det. Läraren må ha varit ämneskompetent och skräddare eller ha haft drömmar om de stora modehusen i Paris, men någon lärare var han icke, så legitimerad han var. Barnen satt snällt och lyssnade på hans luddiga instruktioner, det var tyst och lugnt i klassrummet och alla ville verkligen bara sy sina gosedjur. (Utom min son som bara ville sy sin tredje kudde.) När Elvaåringen i en kvart hade suttit med handen uppräckt för att få ställa en fråga utan att läraren ens hade tittat på honom, tog jag kommando. Jag svarade på hans och de andra barnens frågor och jag gnisslade tänder av ilska. Jag är övertygad om att det kom rök ur öronen och att jag förkortade min egen livslängd med tio år.

Kudden blev äntligen färdig och av läraren slängd i en kuddhög med orden:

– Jag betygsätter den nästa vecka.

Om den nuvarande Trettonåringen gillar att sy? undrar ni nu. Nej, han skulle hellre vara utan sin mobil i en vecka än att klippa i en tygbit.

Den färdiga kudden har vi under högtidliga former slängt.

106 kommentarer

Att läsa Ikea-katalogen och Språktidningen på en gång

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2015 00:02

Jag fick liksom halva Sverige Ikeakatalogen i brevlådan häromdagen. Den försvann omedelbart eftersom familjemedlemmarna är vansinnigt trötta på mitt årliga, relativt monotona och enkelriktade samt faktiskt på alla fronter tröttande prat om särskrivning och andra … skrivexperiment. Alla på Facebook påtalade det ”olämpliga” i att kniven var i fokus på allra första uppslaget. Well.

vaffaneredarforettstreck — Kanske var det bara för att distrahera från andra underligheter?

Harrkl. Det är ju som så att jag … som bekant … har svårt att hålla fokus när det enligt de svenska skrivreglerna står ”fel”. Se gärna på mig som en sned gurka eller en felkonstruerad såg: jag funkar liksom inte när jag fastnar i språnget.

Kolla på texten ovan. Jag tvekar alltså (som en vägrande häst framför ett hinder) strax efter det versala IKEA och kommer ungefär till katalalogapp… innan jag måste backa till IKEA och kolla vad det var som blev tokigt. Sedan söker jag förstås tröst och förståelse på annat håll och skickar en tanksamhetens tanke till rubrikmakaren som satte in ett fullkomligt korrekt mellanslag mellan upptäcka och ellipsligaturen.

Men i nästa sekund … oh no. Ellipsligatursmellanslagssabotören har varit framme.

Jag bläddrar lite fram och tillbaka. Kollar på soffor och bokhyllor samt mattor, inser att det är en tydlig trend med transparens samt att Ikea nog vill bjuda in kunderna genom att visa äkthet, ursprung, ärlighet och varornas beståndsdelar. (Eller så läste jag bara det nånstans.)

ilse_ikea_liv — Men hur många liv har du, Ilse? (Ah. Hon är kanske en katt.)

Plötsligt faller min blick på något till vänster, lite bakom Ikeakatalogen (ergo IKEA katalogen): Språktidningen! Så ljuvligt! Jag måste genast tvätta av mig särskrivningsbesudlingen genom att hoppa ner i ett bad av korrekt placerade mellanslag!

Jag lär mig kvickt att en selfie som bara föreställer en snopp (hej alla spamrobotar) kan komma att kallas snoopie, att ”magnetröntgen” inte är röntgen utan magnetkameraundersökning (vårdpersonalen säger ”MR” som förkortning för magnetisk resonanstomograf) samt att språkgranskning bygger på synnerligen bred kompetens. Men vänta, vanudå?

myskoetymologi — Ordet ”taxi” skulle alltså komma från en tysk familj? Vabaha?

Verkligen? Nu måste vi kolla i SAOB.

I klarspråk nu (SAOB är inte alldeles lättläst): pffft för familjen ”Turn und Taxi”!

Nu förstår ni vilket hårt liv jag lever, va? Rödpenna och gula notisar kantar min väg medan mina spritpennor dras till av Vägverket fabricerade museiskyltar. (Om de inte tillverkades 2010 eller senare, för då är det allas vårt älskade Trafikverk som har snurrat till det.)

Men, förstår ni, det beror bara på att jag ju är synnerligen bredkompetensig.

100 kommentarer

Spetskompetens

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2007 00:35

Nu har jag under en viss tid försökt läsa modebloggarna. Si och så många läsare kan ju inte ha fel. Jag tycker ju om långklänningar från Nobelmiddagen och läser med stort nöje om kändisar som inte har lyckats i sitt klädval. Jag kanske har läst på fel ställen? Eller så har jag bara inga referensramar när det gäller mode. Precis som de som inte läser här eftersom de inte har basket som intresse. Eller barn. Eller hus. Eller grannar. Eller böcker. Eller datorer. Eller syskon. Eller ett språk. Eller hår som nudelsoppa.

Apropå nudlar. Som ju har sitt ursprung i Asien. (Jättesnygg övergång!) Jag var och åt på ett helt ok wok-ställe där det brinner i kastrullerna. Men först skulle vi välja mat.
Det roligaste skrivfelet alla kategorier är ju särskrivning, det vet vi ju. Avstavning kan också vara rätt kul. Joorå, jag har nog skrattat åt ett och annat stavfel också.

Men här har vi ju en helt ny bloggidé: mat-i-mode-bloggen! Eller är det kanske djurbarn-i-tyg-bloggen ..?

Hur som helst kan jag inte riktigt släppa detta med spets. Jag tycker inte om spets. Inte på kycklingar, inte på människor. Det ser rogivande och vackert ut när folk knypplar, men resultatet vet jag inte riktigt vad man kan göra med förutom att banka fast det längs skafferihyllorna. Dolly Parton ramar ganska ofta in sin hylla i spets, men det är nog bara för att betona, ungefär som understruken text fungerade förr i tiden – innan den betydde länk. Den allra minst omtyckta spetsen är för mig nylonstrumpor med spetsmönster – de ser ut som slingriga åderbråck och får mig att tänka på operationer där man måste gå in i ljumsken för dra till och räta ut ådrorna.

Ok. De serverar inte kyckling i spets. Inte heller på spett. Den trista sanningen är att kycklingfilén nog har lags att vila i spetskål. Ungefär som på lakan med påsydd spetskant, tror jag.
Denne man är inte en kyckling i spets.

16 kommentarer

Retorik?

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2006 08:00

Jag är på väg till Stockholm för en tre dagar lång föreläsningsserie i ämnet ”Konsten att sälja in sitt budskap”. Det konstiga i sammanhanget är att det är jag som ska hålla föreläsningarna.

Vem? Ska jag? Va? Jag, som inte kan sälja ens en väl fungerande bil (gick till slut för 1 kr) eller en alldeles perfekt fungerande lägenhet (gick till slut för 5 000 kr mindre än vi hade köpt den för). Fast ännu konstigare är ju uttrycket ”sälja in”. In i vaddå?

De som ska lyssna på mig arbetar i en bransch som på fullt allvar skulle kunna säga ”Vi ska evaluera initieralskedet för att möjliggöra implementeringen, som ska styras upp för att kunna involvera tänket för verksamhetens ökade profit.”

Tänk om jag skulle ta och inleda föreläsningen med en rejäl prutt.

12 kommentarer

Kompetens hit och dit

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2006 01:03

Jag brukar hjälpa till när mina kompisar söker jobb och stipendier. Jag pekar med hela handen och säger skriv så, flytta det där, ändra, stryk, ta bort och stava rätt. Mycket beskäftigt.

Hemlis: Jag har aldrig sökt jobb till mig själv, så jag vet faktiskt inte riktigt vad jag håller på med.

Det tog lång tid innan jag fick klart för mig vad ”han stämplar” betyder. Jag såg framför mig hur den arbetslöse för att få de där åtråvärda slantarna var tvungen att stämpla brev eller trycksaker eller bara vad som helst.

Hemlis: Jag har aldrig varit arbetslös. Ja, jag vet, jag borde skämmas. Komma här och komma på mina höga hästar.

Nu har ännu en kompis fått jobb och ännu en kompis tilldelats stipendium. Därför vill mamma av mig (”jobbsökarproffset” … hrrrm … harrrrklll) få hjälp för att hon vill jobba fastän hon är en gammal pensionär.

Vi etablerar situation: Mamma är 69 år, akademiker ut i fingerspetsarna, pigg och frisk med hela lårbenshalsar och gedigna språkkunskaper i tyska, franska, italienska och svenska för invandrare.
Nu börjar det hända saker: Vid fyra olika besök hos Arbetsförmedlingen har hon försökt att registrera sig som arbetssökande. (Mamma är inte en hejare på datorer.)
Och så kommer vi snabbt till klimax: När hon äntligen trodde att hon hade lyckats med registreringen, kom ett pappersbrev från AF med orden: ”Du är ej längre aktuell som aktiv arbetssökande hos oss”.

Tänk om någon utan förvarning hade placerat mig på en gata i 1800-talets Paris och gett mig order att till exempel redogöra för naturalismen och den dåtida problemdramatikens habila realism. Eller bara bett mig att ta på mig korsetten och mjölka min ko.

14 kommentarer

Kompetens

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2006 00:03

I’m a sucker för kompetens.

I många fall, faller jag för kompetens som jag är fjärran från själv – vilken pianospelare som helst kan få mig att tappa hakan av beundran eftersom jag i nio år misslyckades så komplett med mitt eget pianospelande.

J-O Waldner är en sådan pianospelare, fast med boll och racket.

För mig är hans spel som att titta på balett är för andra. Jag säger ”Ååååå” och suckar ”Thhiiitthhha” när han briljerar och skriker ”Nääää” när tricken inte riktigt håller.

Johnny Depp är för mig också kompetens. Visserligen kan även han missa öppna upplägg och spela in ”The Astronaut’s Wife”, men ända sedan ”21 Jump Street” har jag haft ögonen på honom. Några påstår att mitt ooooande och aaaaande bara beror på hans utseende. Tssst!

Birgitta Andersson i vad som helst av Hasse & Tage, Carola när hon slipper vråla, Jimmy Page, Carolina Klüft … Personifierar de kompetens?

(Och så vet ni att ”Tssst!” är världens bästa argument när någon protesterar och man inte riktigt har kläm på vilka vettigare saker det finns att säga?)

20 kommentarer

Kan inte! (Vill inte?)

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2006 09:29

Fyra saker som jag är dålig på!

Jag är hemskt dålig på att lägga matvaror och ställa vinflaskor med streckkoden åt rätt håll och är därmed skyldig till mången kassörskas och kassörs nacksmärtor och utslitna leder. Vänster och höger kan jag däremot skilja på eftersom jag sög på höger tumme när jag var liten och fortfarande känner att det är den som kan stoppas in i munnen.
Jag kan inte installera och uppdatera datorprogram. Hur jag än gör, klickar jag fel, släpar ikoner åt pepparn och glömmer att slänga gamla versioner. Soppåsar har jag tvärtom inte något problem med, de kan vara läbbiga och överfulla med teblad på toppen. Jag bara nynnar en stump, ler mot solen och rycker upp påsen, släpar den till soptunnan och installerar en ny påse.
Jag ser inte att skor är fula eller gamla eller oputsade och kan inte för mitt liv finna tålamod att ens skölja leriga stövlar. Konstigt för en som en gång i tiden funderade på att göra lumpen. Broder Jakob är tvärtom väldigt duktig på att ha snygga skor och ville alls inte göra lumpen.
Jag är urdålig på att damma. Mirakeltrasor i all ära, men jag (och min syster) ser inte ens dammet. Hm, detta verkar falla under samma kategori som skoputsning. Hjälp. Jag är puts- och gnoanalfabet.

28 kommentarer