Etikett: kändisar

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2023 01:03

Jag är omgiven av folk som ser svart på tillvaron. Bengt Grive hade till och med kunnat dra till med ”mörksvart”. Är det inte dystert, så är det det rent dystopiskt. Det är därför jag längtar efter Sickan Carlsson.

(Här måste jag ta en planeringspaus. Om jag ska fortsätta nämna gamla döingar som ingen människa under 40 minns, är det kanske på sin plats med några fotnoter. Eller förklara på vägen ner mot botten av inlägget? Kanske är bloggläsarna så få och gamla numera att jag kan komma undan med referenser som går i svart-vitt? Eller vad nu Bengt Grive hade kallat det. Äh, jag skriver vidare och ser vad som händer.)

Sickan Carlsson (1915–2011) var alltid glittrande glad, energisk, frejdig och tjosan.

En annan glad typ som hade kunnat pigga upp är ju Hawkeye/Alan Alda i M*A*S*H*. Han var en av mina idoler redan i mitten av 70-talet (snäppet under Kar de Mumma och Gits), och ibland rotar jag fram nåt gammalt klipp på Youtube strax innan jag ska somna. Japp, för man ska somna leende som en annan Sickan Carlsson.

Så, undrar ni, vad är det folket runt mig gnölar om? Förutom krig, höga matpriser, skolelände, marsvädret, ond & bråd död samt brustna hjärtan och hälsenor, får jag lyssna på de framtids-skrajsnas litanior om ryska krigsslag genom tiderna, handlingen i 1984 och allt om AI, den där förnicklade AI:n.

(Planeringspaus igen. Ska jag förklara AI? Nu meddetsamma? Eller är artificiell intelligens allom bekant och kan till och med börja skrivas med gemener: ai? Hmm. Äh, jag skriver vidare. Det ordnar sig säkert.)

Artificiell intelligens håller på att ta över allt konstnärligt skapande, sägs det. Den kan måla tavlor, skriva böcker, knappa in kod, prata all världens språk och hitta på roliga skämt. Jag testar och ber AI:n skapa en rolig slutpoäng till en inledning som jag skriver med min egen hjärna, mina egna fingrar och min egen fantasi. AI:ns bidrag står i fetstil:

Bengt Grive, Sickan Carlsson och Hawkeye kommer in i en bar. Bengt Grive, som har på sig en spaljégrön kostym, beställer en sockerdricka. En liten stund senare smuttar den sprudlande glada Sickan ironiskt nog på en Whisky Sour, medan Hawkeye förgäves frågar efter en hembränningsapparat. Bartendern slår ut med händerna och säger:

– Det här måste vara ett skämt.

Badoom-dish?

Nä, nu tar jag mig i kragen och ser som min uppgift att sprida lite glädje. Varför inte med två helt olika tidningsrubriker?

Här kommer en från Aftonbladet 1955, skapad av ingen mindre än nyss nämnda Bengt Grive.

En öländsk bonde spelade fotbollsmatch för Kalmar, men flydde från planen – med färja – när han fick bud om att en av hans kor kalvade.

Och så har vi The Times (UK), som 2018 fick folk att tro att BLT-sjukhuset (eller kanske Räkmackelasarettet) hade mosat fem personer till döds.

Förklaring: Sjukhusen där fem patienter dog av matförgiftning, är nu offentliggjorda.

Sov och ät gott, kisa mot solen och njut av snödroppande istappar! Snart blir allt bra igen!

Fotnot
Ni som är under 40 kan ställa följdfrågor i kommentatorsbåset.

32 kommentarer

När Chaplin pratade med Helen Keller och Einstein

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2019 21:12

En dag 1918 eller 1919 (källorna varierar), fick Helen Keller hälsa på Chaplin, som höll på med antingen A Dog’s Life (1918) eller Sunnyside (1919).

Eftersom Chaplin sedan länge var särskilt intresserad av hörselskadade och deras handalfabet, var han (enligt alla tillgängliga beskrivningar) alldeles till sig i trasorna. Han berättade hur han tänkte sig att filmerna skulle fungera för dem som inte hörde, och Helen Keller fick antingen en tolkning via Anne Sullivans teckenspråk i handen – eller så höll hon sin hand på hans mun för att själv kunna tolka det han sade.

Så här. Förmodligen var mustaschen i vägen. Eller bara lite kittlig.

Kommen så här långt, är det svårt att inte leta vidare efter känt folk som Chaplin träffade och det han sägs ha sagt till dem. Liksom Kar de Mumma kunde han ha gett ut en bok med titeln ”Folk som mött mig”.När Einstein gick på filmpremiär med Chaplin, applåderade hela publiken som tokar. Enligt någon som var där (hur nu denna kunde höra detta, måste man ju fråga sig), gick dialogen så här:

Chaplin:
– De applåderar mig för att alla förstår mig. De applåderar dig för att de inte förstår dig.
Einstein:
–Vad betyder det?
Chaplin:
–Ingenting, absolut ingenting!

Einstein & Chaplin på premiären av ”City Lights” 1931.

Men via irrfärder på internet hittade jag nyss den allra konstigaste kändis-möter-kändis-bilden. Nancy Reagan måste ju ha träffat alla möjliga celebriteter under sina år först i Hollywood, sedan under åtta år i Vita Huset. Särskilt varm och uppsluppen eller ens rolig lär hon inte ha varit – men man kan ju anstränga sig om situationen kräver det, kanske?

Men att gå så långt att man sätter sig i knät på Mr. T och dessutom pussar honom på huvudet …? Hm.

(Jag lovar att posera exakt sådär om jag får träffa någon av mina favoritidoler.)

33 kommentarer

Hur söker man jobb egentligen?

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2014 23:25

paula_abdul_lakers — Paula Abdul som cheerleader i L.A. Lakers – basketlaget ni väl känner till?

När jag gick i gymnasiet ringde jag till Danderyds sjukhus och frågade om de hade plats för ett sjukvårdsbiträde. Javisst, sa de och lät mig gå en kort kurs – och så jobbade jag på sjukhus och vårdhem på alla lov i fem år.

När jag nästan var färdig med min utbildning (bestående av 150-nåntingpoäng blandade småhopp), bad jag chefen på Nationalencyklopedin om jobb. Tre månader senare började jag jobba och från den redaktionen kom jag inte på tio år.

Igår satt jag på tåget och lyssnade på en kille i 20-årsåldern. Alla andra runtomkring var knäpptysta – de läste, lyssnade på musik eller sov. Killen pratade högt och tydligt så att någon i den andra änden verkligen skulle höra det viktiga som sades.

madonna_donuts — Madonna som biträde på Dunkin’ Donuts. (Men hur stavar de egentligen?)

– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Jag praktiserade hos er för några år sedan. Nej praktiserade. Ja just det, en veckas prao. Fast jag var sjuk en dag så det var bara fyra da… nej. Jag förstår. Men någon annan kanske minns mig? Malin? Anna? Lasse? Inte? Men Katrin Persson, jobbar hon kvar? Inte? Aha, kan jag få hennes nummer eller ska jag googla fram det? Ja just det. Ta…

Jag funderade på om jag skulle coacha honom lite, men kom på att främmande tanter på tåg ska passa på att sova när de kan.

– Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppsstolpe och jag söker Katrin Persson. Tack.

Sådärja, det var ju en bra inledning!

– Katrin Persson? Hej, jag heter Niklas af Silverguldknoppstolpe och jag var din praktikant för några år sedan. På Pluttiluttföretaget AB. Mhm. Ja just det. Nej. Nej. Nej, smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Prao. Okej, men jag undrar om du ändå skulle kunna lämna referenser …? Om jag skulle kunna lämna ditt nummer som referent … om du ändå sk… Smal och blond. Niklas af Silverguldknoppsstolpe. Nej, jag förstår eftersom du säkert träffar många praktikanter. Jaså inte? Men om jag … refere… 2006 tror jag … ja, i sjuan. Nej. Ja, men tack ändå. Nejvisst, jag förstår. Tack.

Hugh-Jackman-gympalarare — Gympaläraren Hugh Jackman med sängkammarblick.

Stackars Niklas. Han gör så gott han kan och så kommer ingen ens ihåg honom. När han i 50-årsåldern är framgångsrik företagsledare, kommer han att minnas dagarna när ingen ens mindes honom. Michelle Pfeiffer jobbade som biltvättare, Patrick Dempsey var jonglör, Whoopi Goldberg var bårhussminkös, Nicole Kidman massös, Hugh Jackman var gympalärare och Michelle Pfeiffer jobbade i kassan på Ica (eller motsvarande) medan både Matt LeBlanc och Harrison Ford var snickare. Och stackars Niklas kommer bara att kunna säga:

– Njäeh. Jag praktiserade i fyra dagar i sjuan. Sedan gjorde jag ingenting förrän jag ärvde detta företag av en gammal faster för ett år sedan.

Eller hur?

Annat är det med den yngre generationen Bergman. Jösses vilka irriterande overachievers som bara får alla jobb och uppdrag som de pekar på. I morse åkte Tjugoåringen till Stockholm för att hålla en presentation inför representanter från Svenska Basketbollförbundet. Och plötsligt skriver förbundets generalsekreterare på Twitter att ungen är fantastisk och detta retweetas så att jag måste ställa mig på en stol och skrika ut över världen:

– MEN DET ÄR JU MINA GENER! TA MIG ISTÄLLET!

41 kommentarer

Elton Johns mammas tapeter och bebishantering

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2012 00:10

Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.

Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:

Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.

Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?

Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):

Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Foto: John Olson. — Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Lite underligt. Foto: John Olson.

Med Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.

"Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Perfekt!" Foto: John Olson. — ”Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Håll stilla! Braaa! Perfekt!” Foto: John Olson.

Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara ”gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.

Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.

Bonusbild!

Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.

Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.

54 kommentarer

Bokmässan: hissar, bilfärd, releasefest, hotellrum och Gösta Ekman

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2010 14:28

Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).

Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?

Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.

Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.

1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:

– ALEXANDRA DAAARLING!

Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.

2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)

3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.

Kolla, verkligheten stämmer inte med gps:en! — Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!

Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.

Det var jättesvårt. (Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!) — Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)

Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.

Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.

Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).

4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.

Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:

– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!

Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.

En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):

”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.

Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.

Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”

Sedan satte han sig ner och åt chips.

Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.

Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.

Och så skriver (den på bilden inringade) karln Lotta. — Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.

5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?

För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)

Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.

För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:

Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!

6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)

7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!

(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)

Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.

23 kommentarer

Olycksfåglar

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2008 23:11

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

28 kommentarer

Dagens armhålor

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2007 09:03

Tydligen är det en liten storm i Ola Salos armhåla. Tydligen kan man på riktigt vara upprörd över att karln har hår växande där. Tydligen kan man söka och finna tusentals bloggare som inte gillar Olas orakade armhåla. Eller om det kanske bara är irriterande att han de facto visar upp håret när han står på scen med The Ark. Uppdatering: Stationsvakt skrev också om detta häromdagen!

Här har jag en mycket bestämd uppfattning: låt männen slippa raka sig, de har tillräckliga bekymmer med haka och överläpp och hinner dessutom dammsuga åt mig mycket oftare om de slipper oroa sig över hår som tar över kroppar som när inlandsisen invaderade jorden.

Jag känner ingen som inte har hår som gror i armhålan. Men jag känner många som tar bort de små ekorrarna. Och sedan 1983 gör jag det också. (Fick skäll och en rakhyvel när jag gick i high school i USA.)

Julia Roberts för ett par år sedan.

Den mest berömda kvinnliga armhålan sitter kanske på Sophia Loren. På otaliga foton från 1950-talet poserar hon i den ena vackra klänningen efter den andra. Uppvisandes håriga armhålor. Då var det inte särskilt konstigt – modet föreskrev inte noppning, plockning, ryckning och ansning. På 50-talet var de ju mer irriterade över bröstens rundade former och försökte struta till dem.

Numera är hår-bilderna på den undersköna Sophia Loren så många att jag misstänker att de har photoshopbehårats fram – tidigare har jag bara sett en enda hårig bild av henne.

På friidrotts-VM i Helsingfors 1983, vann tjeckiskan Jarmila Kratochvilova 400-metersloppet för kvinnor.
Det här med rakning och bikinimode inom idrott hade inte helt slagit igenom än, och vi som tittade var inte nämnvärt bekymrade över armhålorna. I ”Aktuellt 1983” (varifrån jag har tagit bilden) står det inte ett ord om dopningsmisstankar utan bara att Kratochvilova slog världsrekord (47,99 s) och var outstanding. (Sven Nylander kom fyra i häck. Tänka sig. )

Men tänk om modet om tio år har bestämt att vi ska ha så lång hals som möjligt och man i Hollywood

opererar in titanpinnar i nacken
tar bort nyckelben för att få flaskhals
sover med halsställning.

Då kommer vi att säga att det var bättre förr, när vi bara behövde raka oss överallt för att passa in. Barnen kommer att säga ”vaddå raka?” och jag kommer att blogga om lena ben och liljevita armhålor.

33 kommentarer