Etikett: Julkalendern

Välkomna till facit denna torsdag i mitten av december! Bra jobb i båset, alla!

Stackars Ökenråttan löste lucka 11 på ingen tid alls:
– Ja, är det så att jag redan har hittat rätt, då är ju hela dan förstörd. Attans.

Kaffeflickan:
– Hmmmmmm, jag får ingen känsla för vad det här kan vara alls, faktiskt.

Christer tLDPT:
– Jag får däremot en helt klar känsla.

Pysseliten:
Jahapp, idag var det skrivkramp. Den diagnosen ställde inte Doktor House, alla hade lupus.

Niklas:
– Envist ringer en gammal historia om en författare mm som i persondatorernas barndom råkade sortera replikerna i en hel teaterpjäs i bokstavsordning och sedan inte lyckades reda ut röran. Men inget annat verkar stämma så det är nog inte hen.

Kerstin:
– Vilken dialog! Så mycket regn! Så många missförstånd. Sån snål svägerska! Fantastiskt!

Elfte luckan dolde alltså Jane Austen (1775–1817), som föddes som det sjunde av åtta barn i en brittisk adelsfamilj, vilket gjorde att hon redan som liten palt omgavs av böcker och intellektuella samtal. Samtidigt i Sverige härjade Bellman och Anna Maria Lenngren (som förresten dog samma år som Jane) – men de lär inte ha känt till varandra. Jag nämner detta bara för att det är fascinerande att sätta sig in i en viss tidsperiod. I Frankrike var det samtidigt otroligt rörigt: Voltaire dog, Franska revolutionen pågick, Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättades och Napoleon blev kejsare.

Precis som van Gogh arbetade Austen i hemlighet och var helt okänd hela livet eftersom böckerna publicerades utan författarnamn – ”By a Lady” stod det på omslaget till Förnuft och känsla (1811). När Stolthet och fördom kom ut 1813 fanns tillägget:

”Av författaren till Förnuft och känsla”

Jane Austen beskrev den engelska landsbygdens överklass – den miljö som som hon befann sig i, men hon skilde sig från andra kvinnliga författare (även de utan namn) genom att vara både rolig och ironisk mitt i all romantik. Dessutom vågade hon i skydd av anonymiteten vara samhällskritisk. (Som Bellman och Lenngren.)

När hon bara var 14 år skrev hon ”Love and Freindship” [sic], som med flit är felstavad lite här och där för att den enligt många olika källor var en ”parodi på kärleksromaner”. Jag förstår inte riktigt … var alltså kärleksromaner i största allmänhet fulla av stavfel? Jag letar vidare efter ett svar, men hittar ingen vettig tolkning. ”Felstavningen förstärker parodin på de romantiska konventionerna” … ah well, jag kanske inte begriper mig på parodier?

År 1818 publicerade en av bröderna två Jane-romaner postumt – Northanger Abbey och Övertalning – men nu med systerns namn utskrivet med tydliga bokstäver.

Nu till lilla Janes barndom, för även om böckerna andas överklass och hon var privilegierad på många sätt, skickades hon på det i mina ögon gaaalna brittiska sättet iväg för att studera.

Som åttaåring flyttade hon och hennes ett år äldre syster Cassandra tillsammans med kusinen Jane Cooper till privatläraren Mrs. Cawley i Oxford. Privatlärarens hem låg bara några mil från föräldrahemmet i Steventon, men resan tog då förstås flera timmar. (Som jämförelse: idag tar det drygt fyra timmar att cykla den sträckan.)

Efter några månader flyttade Mrs. Cawley med de tre eleverna till Southampton, där de insjuknade i ”putrid fever”, vilket enligt dagens kännare nog var tyfus. Familjen Austen fick inte på drygt en månad veta att flickorna var sjuka, men den lika sjuka kusinen Jane Cooper kallade på sin mamma – som skötte om de tre sjuka flickorna så gott hon kunde.

När Jane Austens mamma Mrs. Austen (som även hon hette Cassandra) till slut fick besked, åkte hon resolut till Southampton och tog hem sina döttrar. Jane, Jane & Cassandra d.y. återhämtade sig, men kusinens mamma – som följaktligen hette Mrs. Cooper – smittades och dog.

Systrarna var konvalescenta till 1785, när de skickades till internatskolan Abbey Girls School i Reading. Där pluggade de franska, stavning, handarbete, dans, musik och drama och trivdes – men kallades hem efter bara ett år 1786 eftersom det var för dyrt. Och då måste vi väl dra slutsatsen att den här adelsfamiljen faktiskt inte var så förmögen? Japp, precis – de hade status och privilegier, men tillhörde inte högadeln.

Nu kom jag på att Austens beskrivning av samhället kanske kan jämföras med Sveriges samhällsanalytiker (och mest tragiska HB): Emilie Flygare-Carlén. (Men om ni ska läsa det facitet igen får ni vara beredda på förfärligheter.)

När pappan Mr Austen dog 1805 kom familjen på obestånd, och de av de åtta barnen som inte hade egna familjer fick flytta in till en av bröderna i Southampton (ja, kolla nu vad bra med kartan här ovan). Under några år fick Jane Austen skrivro och gav från 1811 ut sina böcker, där hon satt på en liten stol med ett litet rangligt bord framför sig.

När Jane närmade sig 40-årsåldern, fick hon plötsligt konstiga symtom; hon var ständigt trött, svag och yrslig, tappade aptiten och hade ont i magen samt mådde illa. Modern vetenskap tror att det var Addisons sjukdom, och den ledde till att Jane Austen så sorgerligen dog.

Eländes elände.

När jag förberedde den elfte luckan, fastnade jag i filmatiseringen av Sense and sensibility från 1995. (Jag lyckades sparka igång dvd-spelaren, men efter tio minuter hakade skivan upp sig så då fick jag hyra den på en streamingtjänst istället. Jag äger säkert 500 dvd-skivor …) Det var för detta filmmanus som Emma Thompson (vars identitet jag antog i lucka 11) fick en Oscar, och hon höll verkligen på att skriva på det i fyra år och datorn kraschade verkligen på riktigt och kunde faktiskt bara räddas av hennes kompis Stephen Fry, som just då hade besök av sin polare Hugh Laurie.

Här i QI berättar hon den historien! (Jag har ställt in så att det startar på rätt ställe efter 2:52.)

Jane Austen hann faktiskt bara ge ut sex romaner:
Förnuft och känsla (1811)
Stolthet och fördom (1813)
Mansfield Park (1814)
Emma (1816)
Northanger Abbey (1818)
Övertalning (1818)

Ni ser. Om vi alla bara lägger manken till skulle vi de närmaste sju åren kunna skapa litterära storverk!

Hon är än idag en superkändis eftersom hennes böcker filmas i hur många nya versioner som helst. Om ni inte har sett skräckkomedin Pride and Prejudice and Zombies (2016), kan det vara nästa steg i allmänbildningstrappan! (Finns på SF Anytime och AppleTV.)  Kanske hade Dammråttan sett den, eftersom hennes kommentar löd:

– Oj, vilken ångest att ”tappa bort” ett manus sådär , men jag vet inte om det hade blivit någon hit även om det hade blivit sparat. För lite övernaturliga inslag och zombier helt enkelt.

Nä nuuu har ni väntat länge nog! Plommonstopet, giv akt! Jag drar en liten, liten, liten lapp, åhej!

PK!

Jag önskar er en trevlig torsdag så hörs vi igen i ottan på fredag! (Då ska luckan vara lagom svår, Ökenråttan!)

Pssstssstss! Om ni vill läsa om hur embryo sittrer vid brakbordet okcså brakar lussekrattor, klicka här!

Vi är nästan halvvägs komna i Julkalenderäventyret 2024! Lucka 9 skapade spretiga associationer och roliga ledtrådar samt väldigt många elefantfunderingar och omnämnanden om Calvados och somrar samt franska hälsningsfraser. Här kommer några! (Formateringen/radfallet har kajkat ihop i html-maskinen. Hmmm.)

Hemlisbloggaren i lucka 9 var Françoise Quoirez – som alla ju känner som Françoise Sagan (1935–2004). Namnbytet beror på att den ”lilla flickan” som med sin debutroman tog världen med storm hade en far, som helt enkelt inte stod ut med den förskräckliga boken. Han bad henne helt sonika att byta efternamn. (Men de var inte ovänner; relationen med föräldrarna var enligt alla som kände dem utmärkt.)

”Den lilla flickan” var såpass brådmogen att hon som 17-åring satte sig ner för att för hand i en anteckningsbok skriva en roman eftersom hon ville bevisa att hon inte var dum i huvudet trots att hon inte hade kommit in på den utbildning som hon hade sökt. Titeln tog hon från en dikt av Paul Èluard, och när alla hennes klasskompisar hade hjälpt henne att renskriva manuset på maskin, skickade hon det till två förlag. En klok lektör på förlaget Julliard gav detta omdöme:

”Fullkomlig sanning – dikt lika väl som roman. Inte en falsk ton. Psykologin är djärv men ofelbar, för de fem romangestalterna är så tydliga att de är omöjliga att glömma.”

Recensenterna blev upprörda, arga, förtjusta och kränkta, men öste för det mesta beröm över över ”Bonjour tristesse”. (Luckans surmagade recensent Bartolomeus F. Surfeldt finns dock inte.) Murvlarna kallade Sagan nedlåtande för ”den lilla flickan” i flera år, tills hon faktiskt fick lite respekt.

Romanen är bara lite längre än en novell, vilket passade läsarna alldeles utmärkt. Den är varken särskilt avancerad eller särskilt snuskig – men den gick hem i de franska chaleterna och översattes snabbt till otalet språk. På svenska fick boken heta ”Ett moln på min himmel”, vilket måste vara en av de tristaste titlar som någonsin skapats.

Den lilla flickan var cool, för hon tog framgången med ett lass salt och svarade journalisterna med en axelryckning att debuten faktiskt inte var nån ”riktig” bok. Hon förklarade:

”En riktig bok är fantasi, intelligens och styrka i perfekt samklang.”

Nobelpristagaren Annie Ernaux har sagt att hon och hennes kompisar läste Bonjour tristesse i smyg – kanske som att jag läste Hans-Eric Hellbergs ”puss” i smyg …? (Eh. Näe.)

Sagan förklarade själv att hennes bok gjorde sån enorm succé för att den (liksom otalet andra succéer) var före sin tid. När den kom ut fanns i Frankrike ingen feminism eller p-piller, gifta kvinnor fick inte yrkesarbeta eller ens öppna egna bankkonton. När alla hennes royaltypengar samlades på hög på förlaget, frågade hon sin pappa vad han tyckte att hon skulle göra med dem.

– Hur gammal är du? sa han (förhoppningsvis med en retorisk blinkning).
– Nitton.
– Gör det en nittonåring ska göra: slösa bort dem!

Så det gjorde hon – på fina bilar, långa nätter på nattklubbar, casino och massa whisky. Tydligen var det osedvanligt upprörande att hon körde bil barfota (det nämns ofta i källorna), så då gjorde hon det hela tiden. Och så krockade hon, och körde i diket och haffades för fortkörning och så ryckte hon på axlarna igen och körde bara ännu fortare. Hon förklarade:

”Hellre whisky och Ferrari än stickning och sparande.”

SVTplay har en bra dokumentär om Sagan!

Att ”den lilla flickan” sedermera blev beroende av både smärtlindrande piller, alkohol och kokain och hon skattefuskade och förlorade alla pengar på äldre dar nämns knappt i dokumentären – men det kanske är en självklarhet numera? Den lyckligt nyktra succéförfattaren kanske inte finns?

Hon skrev sitt eget minnesord, men jag hittar inte någon snygg, svensk översättning så ni får ta min hemsnickrade här:

”Sagan dök upp 1954 med en kort roman, Bonjour tristesse, som i hela världen ansågs vara skandalös. Hennes död – efter ett liv och ett författarskap som var lika behagligt som misslyckat – var skandalös enbart för henne själv.”

Men hennes son skriver gärna snälla böcker om sin mor!

Bonustips:
SVTs Babel har en liten diskussion om Bonjour tristesse efter 38 minuter här.

Nämen hörni! Idag drar vi två lappar ur plommonstopet! Rafs, krafs! På den ena står det … aha, Kråkan! Och på den andra … skrynklig och liten är den, lappen – Cecilia N.!

---

Om ni inte har läst om embryos prappiljotter än, rekommenderar jag denna länk varmt! Ljuvligt!

Och visst håller vi med om detta?

Hemul: Man önskar ju verkligen att SVT kunde ha sin luciasändning från Casa embryo i år!

Ojojojojojojoj, vilket spretigt bås det sjunde var! Jag förstod knappt hälften, men skrattade gott åt många kommentarer!

Pysseliten
Jag smurfar luckan. Klara, färdiga, smurf!

Maplestream
God morgon. Det är ju Tintin, lätt som en plätt, han är ju med på bild och allt. Sådärja då kan jag tuffa vidare mot dagens basketmatcher.

Niklas
Nä, sådana där moderna artister är inget för mig. Jag håller mig på läktaren och väntar på bättre tider.

Aku
Det spretar och har sig men kanske anar jag en liten niña?

Kaffeflickan
71 veckor leder till bruna ögon som i associationer ändå valsar tillbaka till blå, som det sjöngs om, i en film som antogs handla om/inspireras av HB men som inte visade sig göra det i alla fall.

Betong-Bess
Silkesstrumpor och själsstyrka fick mig att tänka på Dårfinkar och dönickar där Simone klipper håret kort och misstas för pojken Simon.

Helena
Vem vet vart tiden tar vägen? Nu fick jag alla pusselbitar att trilla på plats. Snyggt att de är så många och mångfacetterade, för vilken artist hon var! Jag hittade bland annat en gata i en mer än 2000-årig gammal nederländsk stad som är uppkallad efter HB. Nog sagt!

Ja! Nuff Said! (1968)

Hemlisbloggaren Nina Simone (1933–2003) började spela piano i kyrkan redan när hon var 3–4 år och hette Eunice Kathleen Waymon. Hela församlingen häpnade över hennes fantastiska talang, och vips fick hon gratis pianolektioner varje lördag – av en till allas förvåning vit pianofröken. (”Jag trodde att hon var en alien”, sa Nina på äldre dagar.) Varje lördag gick den lilla flickan över tågspåren till den vita världen för att lära sig att spela Bach, Beethoven, Brahms och de andra grabbarna.

Hon blev helt enkelt en fullfjädrad klassisk pianist. Som tonåring tränade hon åtta timmar per dag, och kom plättlätt in på den finfina privatskolan Juilliard. Sedan sökte hon in till Curtis Institute of Music i Philadelphia, och alla var så bombsäkra på att hon skulle komma in att hela familjen flyttade till Philadelphia.

Men hon kom inte in. (Skolan erkände sedermera att detta berodde på ren och skär rasism, och bad om ursäkt genom att 2003 – bara några dagar innan Nina Simone dog – utnämna henne till hedersdoktor.)

Familjen saknade nu vettig bostad och betalda jobb i en stad där de inte hade några kontakter. När Nina för att försörja sig började spela piano på olika inrättningar, insåg hon att väldigt få nattklubbsgäster uppskattade Matteuspassionen. Snabbt lärde hon sig den nya musiken (främst blues & jazz), och när klubbägaren efter första kvällen (natten) påpekade att hon skulle förlora jobbet om hon inte sjöng till låtarna, gjorde hon det. Med bravur! För att inte hennes föräldrar eller de sju syskonen skulle förstå att hon jobbade med att ”spela för djävulen”, bytte hon namn till Nina Simone, där förnamnet kom från det spanska ordet för liten flicka: niña.

Framgångarna kom slag i slag när hon träffade sin blivande man, som – förutom att marknadsföra henne hårt och driva henne som en kassako – slog henne gul och blå.

Hon jobbade sedan non stop under några år, och turnerade över hela världen. Hon var aldrig ledig. Så när vilade hon? Aldrig. Som en miljard andra framgångssagor kom succén inte bara med pengar och beundran, utan även med depression, manodepressivitet och plötsliga utbrott av total ilska. Under 1960-talets många gånger våldsamma medborgarrättsrörelse i USA, deklarerade hon frankt:

– Jag har aldrig varit helt emot våld. Måste vi döda, så måste vi. Och själva bli dödade.

När hennes nära vän och granne Martin Luther King sköts, tog Nina Simone ett stort steg genom att helt enkelt fly; hon skilde sig och flyttade till Liberia, sedan vidare till Schweiz, Paris och Nederländerna.

Jag kan absolut rekommendera den Oscarsbelönade dokumentären, som bl.a. producerades av Ninas dotter Lisa Simone Kelly. Dottern hatar nämligen filmen ”Nina” (2016), som enligt henne inte alls håller sig till någon som helst sanning. Man förstår att Nina Simone klassas som ett musikaliskt geni – även om hon för att över huvud taget fungera gick på tunga mediciner på 1980- och 90-talen.

Hur luckan var gjord: det var bara väldigt mycket tjat om blå färger och liten flicka samt massa låtar och plattor i nästan kronologisk ordning.

Plötsligt! Paaang! Plommonstopsdags!

Måste stoppa in några lappar i hatten. Ni ska bara veta att vissa lappar är så slitna att ma… ni tycker att jag babblar? Okej, nu drar jag … Citronen!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag morgon! Den är så simpel att läktarn kommer att eka tomt hela dagen. Ack.

Jag och många med mig skrattade gott åt embryo idag!

timtim okcså embryo – ett äventyr inuti en julkallelender

nej nej timtim öppnra inte

vaddårå

det kan varan en fallukca det säjer jag nu yo

en fallukca nej det tror jag då inte y
o
o
o
o
o
o
o
o
o

Äntligen en enkel lucka 5, va? Så att alla liksom gliiiider ner från läktarn och in i mittcirkeln … som är rätt kladdig av glögg.

Nu drar vi upp några kommentarer den dy som kallas kommentatorsbåset!

Pysseliten:
Jag phamlar i mörkret, så här dags måste man tända lampor när man stiger upp.

Hemul:
Elektriska bicyklar! Jag säger då det! Vad ska de hitta på härnäst? Åka till månen?

Citronen kan man lita på, även om detta ser ut som ren rappakalja:
Nu är det väl ändå en musikfråga! Familjen W*hlg**n är ju med i alla sammanhang så det är inte helt osannolikt att P******a är dagens HB. Hennes ”De talar om Rom Paris å Seine och om tågresor till Brittaniaa’ ” är riktigt medryckande om ni frågar mig. Om min HB mot förmodan är fel så kommer jag blicka ut i rymden.

Karin:
Ojordad!? Upp i rymden eller ner i haven? Och hvad är denne Filippus för phigur?

Christina:
Två tankar hoppar runt i min hjärna. En leder runt och runt och den  andra leder till ett nyinstallerat konstverk i Bryssel. [Är det en karusell?/Lotten]

Aha!
Känner mig lite som Nemos glömska kompis Doris (men vid mindre gott mod).

Kråkan
Han skrev ju mycket om olika sätt att färdas, att komma fram i tid, ibland med små chanser att komma tillbaka och en gång om att komma till Centralen; nu gäller det kanske mest att hitta kaptenen.

Såja!

Hur många litterära figurpar tror ni att det finns, där den ene är en lite stroppig karl och den andra är en högerhand som är listig och hjälpsam? Wooster har sin Jeeves, Don Quijote har Sancho Panza … och Phileas Fogg har ju Passepartout i ”Jorden runt på 80 dagar”, som utkom i svensk översättning 1873. (Därav språket i luckan.) De tågluffade (eller åkte på tågbluff enligt embryo) sig runt jorden på 79 dagar och vann vadet – läs om boken även om jag nyss avslöjade slutet!

Dagens hemlisbloggare är alltså författaren Jules Verne (1828–1905), som jag en gång i tioårsåldern blandade ihop med Jacques Cousteau, vilket för mina föräldrar var sådär rysligt roligt att de ganska ofta ville berätta för kreti och pleti om misstaget. Kolla nu årtalen på dessa höjdarböcker och fundera över var Jules Vernes motsvarighet befinner sig idag:

Resan till jordens medelpunkt (1864) – en expedition i underjorden.
Från jorden till månen (1865) – rymdresor 100 år i förväg.
En världsomsegling under havet (1870) – med kapten Nemo ubåten Nautilus.
Jorden runt på 80 dagar (1873) – ja, just det.

Ack! Fly mig en Jules Verne med vettiga framtidsuppfinningar! Nu!

Det intressantaste med Jules Verne är dock inte alla fantastiska böcker han skrev, där han ingående beskriver elsparkcykl… nej förlåt … tåg, båtar, månraketer, ballongflygning (även om Phileas Fogg & Passepartout inte använder detta färdmedel) och faktiskt ubåtar. Nej, det konstigaste är att han som 35-åring 1863 skrev en framtidsvision om Paris på 1960-talet, som hans förläggare refuserade för att den var absurt negativ och faktiskt – enligt honom – inte ens välskriven.

Manuset till ”Paris au XXe siècle” hittades 1989 i ett kassaskåp hos en (antagligen helt jädra pantad) släkting. Boken redigerades noggrant och gavs ut 1994. Den beskriver 1960-talets Paris med skyskrapor och allehanda uppfinningar, som är så bra påhittade att Jules Verne kanske trots allt nog kunde resa i tiden. Fiacres à gaz är gasdrivna droskor, vilket vi skulle kunna tolka som nutida bilar med förbränningsmotorer, och télégraphie photographique är en teknik för att överföra bilder via telegraf, vilket kanske skulle kunna påminna om våra numera relativt utdöda faxar.

(Åååh, vad jag var bra på att faxa. På Nationalencyklopedins redaktion var jag faxdrottningen som lätt skickade iväg 20 redigerade artikelmanus om dagen. Jag kunde byta toner utan att spilla, gnugga skrivarhuvudet rent utan att repa och fixa alla pappersstopp i världen utan att knota.)

Texten i lucka 5 skrev jag på svenska från 1873. Hurdå? tänker ni förstås eftersom det inte är helt lätt med alla verbformer och fv, hv samt e/ä. Jo, jag läste ett par kapitel i förstaupplagan av ”Jorden runt på 80 dagar” hääääär, och läste sedan 1873-artiklar i både DNs och SvDs arkiv (som jag betalar dyrt för). Då fick jag snabbt en känsla för hur det skulle låta, och skrev en låtsasdialog mellan de två huvudpersonerna. Sedan filade jag tyvärr på den jättelänge eftersom jag ville vara språkligt korrekt. (OBS: mejla mig om ni hittar språkfel, för jag vill gärna rätta!)

Se här nu ett stycke ur första upplagans kapitel fyra! Lägg särskilt märke till hur Passepartouts förvåning beskrivs.

Att komma undan med denna beskrivning är fantastiskt! Vänta, vi njuter igen!

”Passepartout gjorde stora ögon, hans pupiller vidgades och hans ögonbryn drogo sig uppåt; hans armar föllo slappa nedåt, hans kropp krympte ihop och allt visade att hans förvåning stegrades till den yttersta häpenhet.”

Söstra mi – Orangeluvan – och jag brukar skicka sms till varandra när vi i dagens moderna deckare hittar sånt trams. Som:

”Anna-Maria gav Pohjanen ett frågande ögonkast och han ryckte på axlarna samtidigt som han höjde på ögonbrynen, som för att tala om att de var klara.”

Sedan fyller vi systrar på med egna påhitt, ännu värre formuleringar:

”Jag lovade honom att inte gå. Hans ögonbryn vidgades med en rynkning och han slog frenetiskt ut med händerna i en avvärjande gest.”

”Framför de vibrerande ögonen kunde han inte ana att hon snart skulle svimma.”

”Han blängde ilsket på henne med ett kallt och likgiltigt ansikte.”

”Nej, sade hon kärleksfullt med uppspärrade ögonbryn.”

Hihihihi! Men förlåt, vi återvänder nu till den fantastiske Jules Verne med de uppåtdragna ögonbrynen och kollar hur det står i den franska förstaupplagan!

Det var som fan. ”Passepartout uppvisade med vidöppna ögon, höjda ögonlock och ögonbryn, avslappnade armar och slapp kropp alla tecken på förvåning som gränsade till häpnad.” (Ungefär.) Ålrajt, men hur hanterar man i Sverige denna beskrivning i en modern översättning av Jakob Gunnarsson?

Jahaja. ”Passepartous visade alla tecken till en förvåning som gränsade till bestörtning.” (Borde det inte vara ”tecken på”?)

När jag nu tänker efter, var ju Jules Vernes sätt att beskriva stor förvåning faktiskt mycket roligare.

Vi som är medelålders med lite plus i kanten, minns hur Jarl Kulle och Loffe Carlsson sprang omkring på tåg i främmande länder i tv-serien (se bild till vänster), men det verkar inte finnas några filmsnuttar kvar att titta på. Men man kan lyssna på intromusiken – som jag tack och lov helt har förträngt.

Ursäkta, jag dribblar visst bort korten och glömmer helt bort att nämna hur Jules Verne 1886 blev skjuten i foten av sin brorson, och att stackars Verne därför haltade tills han dog 19 år senare.

Eftersom jag har haltat sedan knäoperationen 2013, är jag ju på god väg att bli ett med Jules Verne. Nu ska jag bara skriva en förträfflig fantasybok om 2120-talet. Teleportering, anyone?

Men nu: plommonstopet och jag hälsar er välkomna till nattens lappdragning. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att skicka till er, men håll ut! Något blir det! Jag draaaaar en … en nykomling! BJ! 

Lucka 7 – som är jättelätt – kommer i ottan på lördag!

Pssssst: Det finns en ”Jorden runt på 80 dagar” från 2004 på Netflix just nu.

– Vasarusaru? En julkalender som kräver massa jobb utan inkomst? I 20 år? Vaffan säjer du?

Jag fick denna fråga idag, och höll sedan en svarsmonolog om ideellt arbete inom basketen och lycka samt glädje i kombination med bokstävlar och så höll jag upp ett varnande pekfinger mot min kontrahent och antydde att inga protester skulle komma att emottagas.

Ba så ni vet!

Jag är god vän med den protesterande här ovan, så det är helt okej. Nu går vi direkt på målet och rabblar några kommentarer och ledtrådar och yrslingar till lucka 3!

Viss frustration anas inledningsvis:

Hemul
Men jag behöver jobba idag! Jag har egentligen inte alls tid att googla runt bland verktygsrappare, visigoter och barn som inte kan sova!

Thermo
Byter ut katten mot ett lejon och Aisopos fabler dyker upp . Men sagor är ju inte moderna i dag eller kanske i en ny form bara. Svårt att förstå och hänga med i allt nytt.
Härlig lucka med många möjligheter att googla och få svar på funderingar vad olika begrepp står för t ex vad är Billboard-listan.

Niklas hade rätt (och kommer att förklara i kommentarerna)
Jag har en idé som naturligtvis är alldeles uppåt väggarna. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ha rätt finns det en film om en film som inte blev av men som ändå blev av fast inte då när den skulle blivit av.

Ökenråttan
Jaha, då var det roliga slut. Vi vet vem HB är. Nu gäller det bara att formulera en finurlig lettråd, till fromma för våra kära medbåsister. Hmmm.

Anna
Åsnan på vägen
Blickar sorgset mot läktarn
Förvillad, konfys

Karin fattade galoppen:
Jag trodde att jag lämnade en listig ledtråd till en naiv världsresenär. Glöm den bästa av världar!

Magganini
Det utomland jag har åkt till är Spanien förresten, ifall nån är intresserad.

Karin
Jag är också intresserad av din by, Magganini. Eller kanske du är i en by vars namn du inte vill nämna?

Brid
Nähäpp, det här blir inte bättre framåt kvällen. Jag sätter mej och lyssnar på lite Cornelis-skivor istället.

Håkan (hakke)
Jag kastar mig upp på min springare och rider i full kareta i riktning mot låten som kommer efter 4 och före 6. Men eftersom jag inte ens har ett litet ridborgarmärke går det åt pipsvängen och jag hamnar på läktaren, igen.

Dagens hemlisbloggare (HB) är en gammal goding som dock inte har varit med och lekt här tidigare trots klassikerstämpeln.

För HB är, som många av er i kommentatorsbåset anade, Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616). Oooohhh, tänker några av er när ni ser årtalet 1616 eftersom ni liksom jag ju har pluggat in viktiga årtal. (Eller inte.) Men just 1616 är ju så intressant eftersom alla ju vet att Shakespeare och Cervantes dog ”samma dag”: 22/23-ish april 1616 fastän länderna ju hade olika almanackor så egentligen dog de med tio dagars mellanrum … vilket ju inte alls är ett sammanträffande eller ens intressant. Dessutom dog ytterst få kulturpersonligheter just 1616, så vem bryr sig?

Så vi fortsätter i en annan ände: det där med bilden här ovan.

”El caballero de la mano en el pecho” har faktiskt och tyvärr ingen bevisad koppling till vår HB, men symboliserar tydligen tidsandan och skulle faktiskt kunna vara Cervantes himself. Fan trot, för var tusan fanns alla kameror på 1600-talet? Man har även sagt att karln på målningen ser ut som en riddare och enbart därför skulle kunna vara rollkaraktären Don Quijote.

– Pah och pfffft! säger jag och skakar frustrerat på mina fortfarande blonda nudelsoppelockar som faktiskt med tanke på årens flykt och tidens gång samt sorgerliga saker borde ha grånat för länge sedan.

Men okej. Nu ska vi inte älta bildens och datumens äkthet utan fokusera på HB. Nu tittar jag stint på dig, du läsare. Tänk dig nu att du går i sjuan 1978 och måste hålla en redovisning om denna bok. Du harklar dig. Ehuum.

– Don Quijote är en skitrolig parodi på riddarromaner och många tycker att det är den första ”moderna romanen”. Alltså modern som ”modern förr i tiden”. Don Quijote, som alltså egentligen heter Alonso Quijano, är en adelsman som blir galen av att läsa riddarromaner och tror att han är en riddare. Hans polare Sancho Panza är en jordnära bonde som rider på en åsna och …
– Vem bryr sig om att Alonso Quijano är hans riktiga namn? säger Rolle, som alltid sitter längst bak i klassrummet.
– Eh, säger du och harklar dig igen.
– Haha, joooordnära är väl alla bönder? säger Krille, som förstås sitter bredvid Rolle.

Du sträcker nu på dig för Rolle och Krille har ju en kompis som heter Kalle, som är en jädra besserwisser och han ska fan inte få chansen att klaga.

– Don Quijote ger sig ut på äventyr. Okej? Han slåss mot väder … eh, väderkvarnar som han tror är jättar. Fiendejättar, okej. Men de är inte fiender utan bara … väderkvarnar. Och han har en h…häst, som heter Rocinante tror jag och DEN HÄR BOKEN ÄR FAKTISKT JÄTTEVIKTIG!
– Vad heter åsnan? säger Kalle nu – med ett drygt flin.

Och det är nu du har trumf på hand, för du vet att åsnan inte har ett namn utom möjligtvis kanske ”Den gråe”. Så du svarar:

– Inget, men ibland kallades han I-or, och eftersom A.A. Milne gillade Cervantes tog han det namnet!

Detta är förstås en jättelögn, men Kalle blir tyst.

Sedan fortsätter redovisningen med massa fakta om Cervantes, men eftersom ingen egentligen vet hur det kom sig att han kanske blev fängslad för att han hade fuskat med räkenskaper eller varför hans ena hand blev ”obrukbar” efter en skada i magen under slaget vid Lepanto redan 1571, eller om han verkligen togs som slav av pirater, känns allt lite väl vagt.

Så då avbryter vi trippen till 1978 och återvänder till 2024 … när ingen egentligen har fått fram mer vettig fakta om Cervantes. Men jag vill verkligen göra likadant och skriva en parodi-roman om digitalisering, sociala medier, populism och kränkthetsnormen. En annan dag.

Avslutningsvis en bild på den franske operasångaren Lucien Fugère, som 1910 spelade Sancho Pansa i ”Don Quichotte” av Jules Massenet. Bara för att han ju ser ut precis som jag föreställer mig att Sancho såg ut.

Men nu till en vinnare! Jag och Plommonstopet är kompisar igen efter nästan ett års försummelse, och jag rör om och draaar en stackars vinnare som inte vet vad som kommer att skickas … LottenPotten!

Ny lucka publiceras i ottan den 5 december!

Psst.
Alla eventuella liknelser med verkligheten 1978 är förstås påhittade. Not.

Oh dear, nu är embryo sådär himla bra igen.

embryo okcså abuabu kajkrar in i storkmarkcnaden som västra bluffalo bill okcså bluffalo bull

nu ska vi köpra books det säjer jag nu

yo

jag vill ha ett par i korkodilskinn

okcså jag ska ha ett par i grummi

grummibooks det undrar jag nu

yo

är det så väst vilda västen det undrar jag nu yo

det trykcer jag

trykcer du

ja tänkc på klimatgrisen okcså allan översvimningar det säjer jag nu yo

det stänkcte jag inte på