Etikett: jobb

Jag borde inte bry mig om kvällstidningarna

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2007 00:26

Jag är medveten om att det finns nästan ett hundratal nobelpristagare som jag inte har läst, men borde. Jag vet att det finns ett antal omålade fönster som väntar på mig. Jag skulle egentligen börja sova i större sjok. Livet är bara sååå kort, ju. Men kvällstidningarna på nätet lockar mig precis som vitt bröd, potatis, pasta och andra gifter.

Nogsamt rengjordes sedan den blodiga plastpåsen som ytterst kostsamt hade inköpts för att fyllas med orm för att chocksamma gäster skulle avskräckas från hamburgerinköp.

Lika som bär. Den till vänster är Aftonbladet, den till höger är Expressen. Den kvinnliga polisen var tydligen väldigt omanlig eftersom detta faktum noggrant angavs. Sedan undrar jag lite om det är bilen som i Aftonbladets rubrik har knivskurit den kvinnliga människan. Krystade rubriksättningar om andra yrkesgrupper råkar ut för förfärligheter:

Kvinnlig lärare snubblade
Kvinnlig sjuksköterska tappade tand
Manlig skådespelerska glömde replik
Manlig konstsimmare fick kramp

Männen och Kvinnorna måste ju ha haft Änglavakt och lindriga Skador när de kroßades och redigerades av den tyska Redaktören.

De där gift-spindlarna (även kallade änke-spindlar eller numera garage-spindlar) och gift-ormarna blir allt vanligare. Sjuk-husen är över-belastade av spindel-bitna människor som ju inte skulle ha importerat kalifornien-bilar in the first place. Och i garaget! Vilken förolämpning!För när de inte är bitsugna, då biter de ju inte folk. I alla fall inte i garage.

Lottens känner till några fler med påhängda s.

Robbie Williams
Johns Hopkins University
Martin Borgs
Kungens av Danmark bröstkarameller

Blix är ett namn som tvärtom har tappat en bokstav.

16 kommentarer

Bristande knoppar

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2007 06:45

Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:

När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.

Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:

Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.

Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.

———

Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)

Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.

——-
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?

5 kommentarer

Gårdagens lunchjogg

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2007 00:02

Vi är lite larviga, är vi inte det?

Här är ett exempel:
Man köper en motorgräsklippare för att det ska gå snabbare (och vara lättare) att klippa gräsmattan så att man hinner åka och styrketräna.

Jag tar gärna ett annat exempel:
Man tar bilen även om det bara är tre kilometer till tågstationen och får leta parkeringsplats i tio minuter bara för att man sedan ska komma hem snabbare för att hinna cykla lite på motionscykeln.

Gör istället som jag: ta en lunchjogg!

Igår eftermiddag föreläste jag på Olof Palmes gata 31. När det var 35 minuter kvar innan jag skulle börja och jag precis hade konstaterat att adaptern, datorn och kanonen kom överens och OH-apparaten inte var helt nerdammad, suckade jag lyckligt och tänkte ”aaah, 35 minuter mitt i livet, kanske en kopp te?”.

I samma sekund insåg jag att jag faktiskt hade glömt nätsladden hemma. Om jag hade haft en pc, hade jag bara lånat en någonstans. Om jag hade varit beredd, hade batteriet varit uppladdat. Men jag hade ju bara en urladdad iBook med magnetkontakt.

In i handlingen kliver nu datorföretaget Provectum som har kontor på Holländargatan 27. ”För de har ju en sladd!”, ropade Min djefla man i telefonen när jag beklagade mig. Och så fortsatte han med att vråla:

– Spriiiiing!

Så då gjorde jag det.
Den röda garntråden var ungefär 600 meter lång på ditvägen, men i nerförsbacken på väg tillbaka inte mer än 550. Eller så var det upploppskänslan som gjorde att hemvägen gick en hel minut snabbare. (Tog jag tid? Jahadå. Föreläser jag i högklackat och tajt kjol? Nehejdå.)

De fyra minuter jag sedan hade tillgodo före föreläsningen, ägnade jag mig åt att torka armhålorna med baksidan av händerna och att badda pannan med ryggsäckens vadderade axelremmar.

Det enda jag nu grämer mig över, är att jag glömde berätta om min hjälteinsats för auditoriet. De såg mig svettas som Rocky, men visste inte varför eftersom jag bara yrade om stavningar, formuleringar, citattecken och moderna skrivregler.

Men nu vet ju ni.

28 kommentarer

φ är även en premiss i argumentationsanalys

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2007 10:14

Redan för fem år sedan började jag längta till pensionen. Jag, som inte ens jobbar i en gruva i England eller har utslitna leder, har mage att klaga?

– Jamen om det är så jobbigt skulle du inte ha skaffat fem barn!
– Jaha, och hur har du tid att blogga, va? Va? Va?
– Och varifrån tror du pengarna till pensionen kommer?
– Buhuuuu, stackars, stackars välfärdsmänniska.
– Dagens i-landspr…

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Men på samma sätt som jag längtar till att få göra en resa till New York eller bara bada i Borsöknasjön, längtar jag efter att få vara lite mindre splittrad.

Idag ska jag

röntga den krånglande käken
gå på kvartssamtal
skriva två kåserier
dammsuga i alla fall undervåningen
sätta nytt blixtlås i ett par favoritjeans (jädrar, måste hämta symaskinen som varit på lagning i flera veckor)
våga köra Bilen Utan Bensin till macken
redigera tre försäkringsbolagstexter
handla mat (15 liter mjölk och 10 liter fil och sånt, ni vet)
ragga deltagare till våra kurser i maj (kom, alla bloggläsare, kom!)
förbereda kvällsmaten (varken min djefla man eller jag är hemma ikväll)
(faan) hänga den där tvätten som var klar redan igår morse.

Men plötsligt slog det mig! Jag blev röd om öronen, slog handen för munnen (så stoppar man olämpliga tankar, ja), knep ihop ögonen, stönade (nu börjar det bli absurt) och kved. En sådan skam. En sådan förnedring. Jag borde bli katolik så att jag kunde bikta mig och få denna förfärliga synds förlåtelse.

Håll andan och i er nu.

Det jag ju egentligen längtar efter … är ju att få vara hemmafru. Förlåt.

En lanthusmor. Ur Hemmet och vi – en bok om liv och arbete (1953).

Så var det sagt. Jag vill bli hemmafru när jag blir stor. Jag vill ta hand om hus och hem. Kedja fast mig vid en skampåle, häng ut mig och låt JämO kasta ruttna ägg på mig.

——————-
Bloggöl ikväll!

– Jahadu, så du har tid att förlöpa hemmet och lämna dina barn vind för våg för att gå på puben?
– Ja, precis som gruvarbetarna i England gjorde. Mormor tar hand om barnen.
– Just det, du utnyttjar den äldre generationen som svart arbetskraft!
– Jajamensan! Skål!

28 kommentarer

Å nu blir det reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2007 10:40

Produkten ifråga är blond, blåögd och 172 cm, men passar lätt in i alla sammanhang ändå. Med ett enkelt handgrepp kan du få produkten att rabbla intressanta fakta, sprängfyllda med roligheter som genererar kunskap. Snubbel, trill, spill och andra hoppsan-moment fås helt utan extra avgift. Med en enkel kopp te i därför Med lite te stjälpt i därför avsedd hålighet skapas turboeffekt.

Operativsystemet är stabilt och kraschsäkert och produkten behöver endast startas om efter fyra glas vin. (Ja, 3,5 går däremot bra.) Produktens intellekt är intakt, crispigt och crunchigt på ett innovativt sätt. I pipeline ligger ständigt nya tankar som lätt kan implementeras för önskad effekt.

Produkt: Lotten-paketet.
Innehåll: Sex timmars föreläsning var som helst i Sverige.
Tema: Moderna skrivregler, dråpliga exempel, svar på frågor, tips på skrivteknik. Och skratt.
Kontakt: Mejla.

_______________
Upp till bevis, det är så många som säger att jag bloggar ”i onödan” och att jag istället borde skriva någonstans där jag får betalt för’t. Om jag nu får några föreläsningsjobb av er, kan jag fnysa, sätta näsan i vädret och redovisa bloggrelaterade inkomster.
_______________
Förresten: kom gärna med fler exempel på modeord och floskler! Pipeline och implementering börja kännas lite omoderna, eller hur?
_______________
Uppdatering: En ny föreläsning bokad! (Men oj, vad uppdragsgivaren inte visste att jag hade en blogg. Alltså har denna annons inte gett något resultat än. Vad är egentligen detta för skruttigt medium?)

26 kommentarer

Hey, Ikea-lovers out there

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2007 15:14

Jag åt nyss en näringsrik lunch bestående av chips, lättöl och glass. Vet inte varför, men när Ikea Family-katalogen kommer, behöver jag stärka mig. Frågorna i dagens Språkpolis är tre:

Hur skriver man företagsnamn?
Hur många särskrivningar kan man läsa innan man storknar?
Hur många Ikea finns det i Karlstad?

Vi börjar (naturligtvis) bakifrån – med nr 3. På en av de första sidorna i Family-katalogen står det nämligen:

”I sommar öppnar IKEA sitt 17:e varuhus i Karlstad.”

Piffigt. Med tanke på att Karlstad har drygt 80 000 invånare, behöver de inte trängas ens på lördagarna utan bara sprida ut sig på de olika varuhusen.

2. Särskrivningar är ett gissel. Men de är roliga. Läs på den insomnade Skrivihop.nu eller Avigsidan. Skratta. Fnissa. Peka finger.

Meeeen. I Ikeakatalogen börjar jag sprätta chips och fnysa öl efter endast fyra sidor.

Problemet är att Ikea vill skriva sitt företagsnamn som sin logga: med versaler. Jovisst, Ikea betyder Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, men vi ser det inte längre som en förkortning utan bara som ett namn. Och då skriver man det med en versal först och gemener sedan, precis som Nisse, Pelle och Gudrun. (Jag märker att vi glider in i fråga nr 1 nu och geggar ihop den med nr 2. Helt ok.)

På omslaget läser jag:
”Här gör vi din nya IKEA katalog”
På första uppslaget – i redaktörsrutan:
”Efter att ha läst sönder en IKEA katalog …”
På sidan med senaste nytt:
”IKEA REKLAMEN MEST BELÖNAD I VÄRLDEN”

Snälla rara Ikea, skriv Ikea, skriv Ikea-katalog, skriv Ikea-reklam, skriv Ikea-madrass och skriv Ikea-köttbullar. Och larva er inte med fjantigt reklamspråk. Om en vattenkanna:

”Nu finns den i en ny citrusgul ton, som väcker lusten att jobba med de gröna fingrarna.”

Andra företag med osäker stavning:

SAS (inte Sas)
Abba AB (inte ABBA så länge det handlar om fisk)
O’Learys (inte O’Leary’s)
Saab (inte SAAB)
Matextra (trots att företaget skriver MatXtra)
Room (inte r.o.o.m)
Astra Zeneca (trots att skylten i fönstret ser ut som AstraZeneca)
Göteborgsoperan (fastän det står Göteborgs Operan på själva huset)

—————————————————————–
Helt off språkpolistopic:
Beröm ska Ikea däremot ha för att de skriver ut länkar till några bloggar, som har skrivit om när de var på Ikea:
Annas oklarheter och insikter
En mammas dag
Flitiga myran
Sara vill fara

Har ni fler exempel på krångliga företagsnamn?

Klurig fråga: hur tror ni att man skriver detta:
[kanalpluskanaler] ?

2 kommentarer

Rapport från en skurhink

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2007 02:28

Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.

Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.

Fyra timmar utan förpliktelser.

Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.

Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.

(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)

Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)

Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.

Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.

Beatles, people, mera Beatles!

Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.

Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.

33 kommentarer

Mitt yrke och en fest

Publicerat av Lotten Bergman den 15 januari 2007 09:48

Jomensåatt. Det här är ju bara en blogg, ni vet ”en sorts dagbok på nätet”. Det vimlar av mystiska människor som är intresserade av att läsa ”dagböcker på nätet”. Många av dem läser utan att ens förstå att man kan kommentera det man har läst (klicka här nere på antal reflektioner XX) eller om man så vill, bara läsa kommentarerna (lättläst om man klickar på klockslaget här nere). Några kommenterar och förgyller ”dagboksskrivandet” så till den milda grad att jag kan vakna mitt i natten och bli tvungen att högt säga till mig själv:

– Nej, Lotten, du måste inte kolla kommentarerna nu. Du måste sova!

Men man kan ju inte bara ”skriva en sorts dagbok på nätet” – man måste ju ha ett yrke. Eftersom många har undrat, ska jag nu berätta att jag är

fil kand (blandade småhopp: svenska, engelska, drama-teater-film, litteraturhistoria)
redaktör (men det var jag egentligen bara 1988–1998 på Nationalencyklopedin)
föreläsare (om hur man använder det svenska språket så att så många som möjligt förstår vad man menar)
kåsör (ja, som Ehrenmark och Kar de Mumma).

Att vara fil kand tjänar man inte en spänn på. Redaktör är jag ju inte längre, det drar jag bara till med för att skryta. Som kåsör tjänar man 50 öre i timmen. Så, ja, jag försörjer mig på att föreläsa. Egentligen borde jag varje dag i min blogg (”en sorts dagbok på nätet”) skriva så här:

Klicka här om du vill anlita mig som varande Sveriges roligaste och i ämnet mest kunniga föreläsare. (Gör det! Gör det!)

När första bandet av Nationalencyklopedin kom ut, hade vi releaseparty i Stockholm fastän redaktionen satt i Skåne. Vi var uppklädda till hårfästet och underhölls av Povel Ramel, hamnade på efterfest på Café Opera, fick ont i fötterna, såg en mobiltelefon och sov på hotell. Jag var 25 år och mina stora ögon var större än någonsin. Jag skakade hand med ständige sekreteraren och kulturministern och kramade om sådana människor som går på releasepartyn utan att egentligen ha något med den releasade produkten att göra.

Och nu är jag själv en sådan. På onsdag ska jag gå på Tjuvlyssnats releaseparty trots att jag bara tjuvlyssnar till husbehov. Jag kommer fortfarande i klänningen från 1989 – ska jag ta den? Och basketdojjor till?

(Naturligtvis rapporterar jag på torsdag om vem jag kramade, här i min ”dagbok på nätet”.)

Bilden föreställer en annan encyklopedi: Nordisk Familjeboks andra upplaga (1904–26), även kallad Ugglan. Jag är nämligen även uppslagsboksnörd. Det tjänar man heller inga pengar på.

39 kommentarer

Fattar ni vad jag menar?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 december 2006 11:29

Nu haver jag någntg läst som jag ville jag vore trallala va fattar ni va jag menar lite hoppsahejsan!?

Nej, förmodligen förstår ni inte varför jag skriver så konstigt och förmodligen blir ni lite nyfikna. Men jag har just läst något som jag måste citera.

– Du är mycket inne på det här med skrivandet, du. Egentligen är det ju skit samma hur det är skrivet, bara mottagaren förstår vad du menar. Språklära och rättstavning har inte så mycket med kommunikation att göra, det är i viss mening mera en halvfascistisk ordningsfråga.

Innan vi fortsätter på den fascistiska vägen, kanske vi ska ta och slå upp i NE vad fascism är?

fascism, en antidemokratisk politisk lära som betonar ledarprincipen och särskilt bekämpar arbetarrörelsen.

(Läs gärna definitionen en gång till, lyft blicken och begrunda.)

Jag hittade länken till texten i citatet via Rosaercher som jag nu stavade fel med flit eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Där berättar de att Please cropy me har intervjuat Larsae Kollin, som jag har stavat fel eftersom ni ändå fattar vad jag menar. Hon är platinumäggsvinnare och Den Som Skriver – som jag inte nämner vid namn eftersom ni ändå fattar vad jag menar – tycker att det här med hur man skriver är skit samma och en ”skön, avslappnad och cool inställning till språket” (som trots citattecknen inte alls är ett ordagrant citat, men ni fattar ju vad jag menar, right?).

Ja. o vet man hu man skfer et speklar ju inte roll, barka atlla fattar vad man menar.

– Jag fådde den av moster Fia!
– Ja, du fick den av faster Ulla.
– Fick?
– Ja, man säger så.
– Faster Ulla?
– Ja, det var inte mos…
– Uäääääääh! JAG FÅR SÄGA SOM JAG VILL! FÖR DU FATTAR VAD JAG MEEEEENAR!

Kunskap är mackt, eller hur var det nu det var?

27 kommentarer

Förbaskade tisdag (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2006 06:16

Men hur gick detta till? Jag har försovit mig och ska sitta på ett internetlöst tåg mot Stockholm om 23 minuter och här står jag hemma med mascara i ena handen och andra handen på tangentbordet. Jag stavar bättre än jag målar, by the way.

– Olle! Ring efter en taxi! Säg att jag har värkar eller nåt!
– Men strunta nu i bloggen!
– ÄR DU HELT FRÅN VETTET!

Bilderna här nere hade jag i förväg draftat ut (hitta gärna på ett bättre uttryck, jag kan bara tänka på mascaran och tåget nu) – men hinner inte skriva något om dem. Och inget under dagen och inget på tåget hemåt. Stenålderståg.

Hitta på vad de föreställer, ni som läser, så kommer jag rusande och uppdaterar med sanningen efter föreläsandet … runt åttasnåret ikväll.

lottendead — Vad är detta? Filifjonkan, Mårran eller Misan? Och vems klänning är det?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Hyllningar och ovationer till ”Desperate Housewife” som lyckades lista ut att det är min farmors klänning … eftersom bilden ju är döpt till och sparad som ”farmors dress”. (Jag antar att det var därför du förstod, för du är väl inte släkt med mig och har sett klänningen live?) Farmor föddes 1895 och var en dryg decimeter kortare än jag, så jag borde verkligen inte kunna krångla mig i underverket. (Ja, ååh, jag är verkligen smärt och smal som en vidja, ville bara tala om det.)

Anledningen till att jag ser ut som jag gör är att vi ju som vi brukar, hade ett hejdundrande spökkalas sista helgen i oktober. Och jag föreställer min farmor, som gick hädan 1980 och därför ser lite sliten ut. Blasfemi, ja. (Jag borde egentligen ta ”Gravallvar” på orden och istället påstå att jag är Onkel Festers håriga syster.) Slut på uppdatering!

dukning in kitchen — Vad är detta? Ett sjöslag? Bästisgrannens kök? En scenbild ur Fanny och Alexander?

Uppdatering efter alla kommentarer:
Det här är då vårt kök efter maten på samma spökkalas. Att det ser flott ut beror bara på ljussättningen; listerna sitter inte på plats och golvet är missfärgat och taket bör målas. Men ”Ewa” sätter fingret på rätt plats när hon berömmer skafferiet: jag har byggt det av en Ivar, två Billy, spillved från källaren och en bortglömd gammal toadörr som gör att skafferiet ibland är ”upptaget”. Men R Skriverier har fel i att fotografen var stadig på handen eftersom fotografen i fotograferingsögonblicket var såpass ostadig på just handen att stöd togs mot en stillastående dörrkarm. Det är förresten otroligt vad Pernilla är skarpögd: Lindt-choklad, vin och dator är precis vad man ser. Slut på uppdatering!

Nu kommer taxin! (Varför får jag alltid mastodonttaxibilar med 137 säten när jag ska åka ensam?)

Uppdatering efter alla kommentarer:
Jag sitter alltid och alltid och alltid i baksätet eftersom jag när jag åker taxi antingen har pratat i åtta timmar i sträck och är till döden trött på mig själv eller ska prata åtta timmar i sträck och måste fokusera eller spara rösten. Eller så är jag kanske bara asocial. Min djefla man gör precis tvärt om – sätter sig i knät på taxichauffören för en djuplodande intervju. Slut på uppdatering!

21 kommentarer