Hoppa till innehåll

Etikett: jobb

Hotellblasé?

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om … Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet … utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

  • cykling
  • restauranger
  • slingriga gator
  • enorma lampträd
  • stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)
Share
24 kommentarer

Har du gjort läxan?

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

Share
19 kommentarer

Ett proffs slår upp fakta i böcker

Svenskan fick i somras en toppenidé: små blänkare om ord som inte finns i SAOL men som är finurliga, roliga och nyskapande. ”Lexikala luckor”. Även vi läsare får bidra med förslag. (Sedan följer tidningen upp det roliga med en reflektion med den larviga kvällstidningsrubriken ”Nya ord från SvD:s läsare men SAOL är inte intresserad”. Och? Snyft, snyft, vad vi är kränkta?)

Mina favoriter är:

 

Blygskryt [substantiv], att genom att framhålla sina enkla vanor, sin fantasilöshet, dåliga smak och sitt bristande kulturintresse få någon annan att känna sig som en fåfäng elitist eller snobb. [—] (Gunnar Harding)

Skrylling [substantiv] -en ~ar; Person till vilken släktförhållandet är så avlägset att ingen riktigt mäktar med att reda ut begreppen. [—] (Åsa Johansson)

Motroad [adjektiv], det tillstånd då man skrattar åt, eller låter sig roas av, det man egentligen inte tycker är roligt. Lämnar ofta eftersmak av varierande bitterhetsgrad. [—] (Paulina Helgesson)

(Littorinexamen, ressentimental, frizonera, åskådespelare, sladdpost, pysselsättning, pingvinisk, laicism, tölpifiering, tankefjun, blem, snarkofag, bortlängtan, nymfolepsi, dracularisera, 1900-talist [utt. nittnatalist], starkspråk, mingelska är de övriga. Förutom ett som jag har utelämnat, mer om det nedan.)

Ett Scrabble-forum diskuterade 2005 vettiga ord som saknades i SAOL, och nu när jag kollar, är nästan alla med i 2006 års upplaga. Det är coolt, det är roligt med både nya och gamla ord och att läsa listan över borttagna ord är nästan lika kul som att gå på Gröna Lund. Bottinklädd! Lakejsjäl! Hugnerlig! Ilgodsexpedition! (Sorry. Nördvarning.) Fler ord finns här.

Men nu till det underliga. Ett av orden som SvD listar kommer på förslag från Dick Harrison, professor i historia vid Lunds Universitet. Jag vet inte om han har blivit ombedd att skriva eller om han har suttit på sin kammare och klurat helt själv. Hans förslag på ord som borde stå med i SAOL:

Färst [superlativ av adjektivet få], benämning på förteelse i plural, som i jämförelse med andra, liknande företeelser (även de i plural) har uppnått en grad av fåtalighet som sätter det i särklass. Ex: ”I går kom få personer hit, men i dag var de färre. Allra färst kan vi antagligen förvänta oss i morgon.

Nåmen ska vi inte ta och kolla i vahetteren, den däringa boken, professorn?

Se där! SvD-redaktörn kanske också skulle behöva slå upp det?


Jag citerar nu Språkrådet apropå ”färst”:

Det är ovanligt, men försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst. Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som ”lägst antal”, ”det minsta antalet” etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Bloggare! Gån ut och förkunna ordet: färst finns!

——-
Uppdatering två sekunder efter inläggets publicerande:
Språkrådet tar emot förslag på nyord hääääär. Den djefla mannen har skickat in ”dampa” och Översättarhelena har föreslagit ”sverka”. (Man måste liksom inte ha uppfunnit ordet själv för att det ska vara ett ”nyord”.)

Uppdatering igen
Här kommer nyordsförslag ur kommentatorsbåset:

anless – annorlunda (jfr ”han är lite annars”)
beblänga – titta på (Alf Henriksonskt ord)
bortvalbar – inte oumbärlig
gohällig – snäll
jaha-upplevelse – den mer relaxade versionen av aha-upplevelse
kallefiera – oförklarligt försvinna spårlöst ur handen som i ”men jag hade den ju här alldeles nyss!”
nöss – avtryck av katt- eller hundnosar på blanka ytor
ryska – samlingsnamn för väska, ryggsäck och liknande
[tanken] perkulerar – att idissla en tanke liksom (jfr perkolator)
sekrutt – dålig, skruttig, kass
uhällig – dum
valfrid – att slippa göra val ideligen (valfrihet i all ära, men …)
örebrohatt – ersättning (för tvivelaktig tjänst), muta

Ord som nämndes, men som redan finns med i SAOL:
asa – glida, släpa
glyttig – barnslig
rälig – ful, otäck
grisk – hetsig, ivrig
förbryllelse – förvirring

Share
47 kommentarer

Mån om varumärket?

Att ha ett eget företag kan vara besvärligt och vi småföretagare försitter inte en chans att få berätta om hur vi sliter för småsmulor och hur hemskt vidrig momsredovisningen är. Dessutom måste man vara snyggt klädd och uppträda propert och inte sitta och fisa i restaurangvagnen på X2000 om företagsloggan syns på tröjan.

Jag har fått brev från ett aningen större företag än vårt: Skandia. (Tur att man ”skriver dagbok på internet” så att förvåningen kan redovisas någonstans.) I ett eminent uppslagsverk läser jag:

Under 2005 hade Skandia i medeltal 5 800 anställda. Den sammanlagda försäljningen uppgick till 128 miljarder kr.

Betänk då hur Skandias avdelning för kopiering och kodkortsutskick sitter på rangliga pallar, i trasiga kläder, knaprandes på torra brödkanter. Allt för att spara på resurserna.

Klicka gärna på bilden ett par gånger för att se de vingliga raderna, färgen som inte är och de försvinnande bokstäverna. (Men det är jag som har suddat på kodkortet.)

Nu är jag ju inte särskilt bra på estetik utan mer koncentrerad på bokstävernas kombination och relationer till varandra. Men, hörni, ni andra med varumärkesjobb och AD-talanger samt ordnings- och färgsinne … ser det här bra ut?

Lite så här förstorat kan man ju i alla fall läsa’t.
Share
27 kommentarer

Läs mina tankar

Igår pratade jag med skruhundrafnuttjon människor som jag inte hade träffat förut. Alla talar vi med varandra med baktanken:

”Ah. Den här människan kan jag kanske ha nytta av.”

Då kan det ju förstås ha med olika nyttor att göra. Jag läser era baktankar:

  1. hon kanske kan bjuda mig på lunch så att vi kan jobba ihop senare så blir jag rik
  2. han kanske kan anlita mig till sitt enorma företag så blir jag rik
  3. lysande, en potentiell barnvakt – så att jag kan jobba mer så blir jag rik
  4. underlig människa, men framgångsrik … jag håller med så tycker han om mig och ger mig jobb så blir jag rik
  5. men så imponerande, hon kan ju allt och här får jag ta del av kunskaperna som jag kan använda i mitt jobb så blir jag rik

Men hur framstår jag där jag skakar hand och ler och försöker framhålla mig själv och mina fantastiska fördelar? Jag fastnar ofelbart på skryt som verkligen inte imponerar på någon som skulle kunna göra mig rik eftersom jag snabbt som en ödla i en flottpanna klämmer fram att jag

  • har fem barn
  • bloggar överallt
  • är beredd att skippa jobb för att inte missa en basketträning.

Skicka mig på säljdigsjälvträning!

Fast jag har i alla fall lärt mig att räkna till tio och hålla tand för tunga. (Tand för tunga? Låter som en spansk läspning. Nåväl.) Dessa repliker lät jag under gårdagen passera utan att bli ironisk:

– Jag flyttade till Tensta bara för att visa alla att man faktiskt kan bo i Tensta.
– Jag läser inte bloggar. För de är illa skrivna.
– Det var bättre förr.
– Man måste tänka mer på de svaga i samhället, de starka är för starka och bara förstör.
Barnen måste få större inflytande på dagisverksamheten.
– Man borde faktiskt sänka myndighetsåldern, det är kränkande att … (hörde inte resten av den meningen eftersom alla mina i tankarna formulerade, ironiska meningar blockerade hörselnerverna).
– Sverige är ett språkfascistiskt land.

”Mhm, jag flyttade till Eskilstuna bara för att visa att man faktiskt kan bo i Eskilstuna och nu ska jag flytta till Åmål av samma anledning. Just det, jag har aldrig sett en film men jag vet att de är dåliga allihop. Visst, jag längtar tillbaka till när vi inte hade internet. Ja, vi borde alla vara lite svagare till mans. Barnen – de förtryckta baaarnen – borde få bestämma allt själva, ja, särskilt borde de få skapa en ny kostcirkel, den gamla är så trist med fibrer å så. Sure, jag tycker att vi skippar myndighetsåldern och alla andra myndigheter. Låt mig få berätta om fascism …”

Pfuh. En inblick i min hjärna var det, ja.

Share
26 kommentarer

På konferens

Jag är på Norra Latin! Här har Carl Larsson, Bruno Liljefors och Prins Eugen klottrat jättemycket på väggarna.

Nu är det ju inte längre en skola utan ett en konferenslokal. Spektaklet (i positiv bemärkelse) heter ”Ordens magi”.

Göran ”Jag är ingen talare” Hägg ska prata, Magnus ”Jävlar” Ljung ska svära, Olle Josephson ska språkråda och till och med Carl Jan Granqvist ska taahla. Alla ska de stå bakom en talarstol som är stor som en flyttcontainer.

Talarstolen, Erik Blix och en liten, liten föreläsare.

Man hade lika gärna kunnat ställa en skokartong med endast ett pratande huvud på ett bord där framme, mer än så ser vi ju inte. Kroppsspråk? Kanske, men inte vad vi ser. Gester? Nej, alla håller krampaktigt i talarstolens handtag för att inte falla omkull. Men vi hör bra!

Skådespelaren (som jag då i min enfald skulle ha kallat skådespelerskan) Pia Johansson inledde med en kvarts prat om ord. Plötsligt kommer det en övning: hälsa på någon annan.

Usch.

När jag sitter i publiken vill jag sitta i publiken och bara ta emot allt som en liten fågelunge. Jag vill inte tala med eller klämma på okända människor. Om jag däremot skulle bli uppkallad på scen, skulle jag med små glada skutt hoppa dit för att ta emot åhörarnas jubel.

– Nu ska ni hälsa på den person som sitter bakom er och berätta vad ni är bra på och dessutom ge den personen beröm för något! säger Pia Johansson på fullt allvar.

Ser ni nu framför er hur alla människor i en stor lokal vänder sig om och … hälsar på … den som sitter bakom ..?

Share
39 kommentarer

Idag 2: Allmän rapport

På Bokmässan finns egentligen bara ett rätt sätt att äta: en matsäck. Tyvärr är vi ju inte så förutseende, så en och annan macka har jag spillt i tangentbordet. Idag var köerna längre än någonsin förut, så detta blev min lunch:
Eftersom det varken är bröd eller potatis eller ens pasta, är glassen det mest GI-inriktade jag har ätit sedan Eldkvarn spelade på Kåren.

Kommer ni ihåg den mystiske montermannen med enmansshow? Jag kunde inte riktigt glömma honom, så jag ställde mig att stirra en stund.
Han … slipar knivar? Han bjuder på muffins? Nej! Han …

… ser in i framtiden!

Uppdatering:
Jag har inte hittat på honom; även Jonas Thente har lagt märke till montern i det absurdas gränsland.

Vart jag mig på mässan vände, stod folk och berättade hur de mådde just för tillfället.

– Är du lika trött som jag?
– Mhm. Helt sänkt.
– Har inte gått så här mycket på flera år.
– Trött i öronen också.
– Och ögonen.
– Skavsår.
– Nacken, ryggsäcken väger sääääkert fem kilo!

Förr i tiden knäcktes vi av höstskörden, vårsådden, klättring upp på Kebnekajse för att leta efter bortsprungna kossor och sjuttontimmarsskift i gruvan. Tänkte bara påminna om det.

Efter tre dagars boktrampande gick jag in på Liseberg bafatt. Man var ju ändå i faggorna. De där stjärnorna på the red brick road där inne är fascinerande eftersom Lasse Dahlquist, The Osmonds och Laila Westersund samsas på samma sätt om utrymmet som t.ex. Jimi Hendrix. (Endast 18 dagar före sin död uppträdde han här.)

Och visst blötte jag ner mig totalt i Flumeride. Det trevligaste var förstås plaskåkandet före nerförbackentjoandet.

På väg hem till Översättarhelena gick jag rakt in i denna skylt:

Det var en gång en kamera. Han tyckte om paraplyer och slängbara kameror och … sade jag paraplyer? Se filmen på dvd!

Detta är en gräddsifon, vilket var en fantastisk nyhet för mig. Grädde i, lock på, patron i skruv, platjoff så har man vispgrädde. Jag kommer aldrig mer att vilja vispa grädde en med elvisp. Kan man uppfinna fler sorters sifoner? Marängsifonen, var finns den? Havregrynsgrötssifonen?

Share
34 kommentarer

Idag 1: På tåget (uppdat. korv)

På väg mot Göteborg åker jag med tre så utmejslade karaktärer att om jag hade placerat dem i en roman hade recensenterna kallat dem ”överdrivna” eller ”orealistiska”.

En är två meter lång och nästan lika bred. Hans underarmar ser ut som mina väldigt muskulösa basketvader. Han är helt snaggad och har grov, svart skjorta och svarta byxor med fler fickor än jag har om jag så slår ihop alla i hela min garderob.

Smygtagen bild 1.

På hans skärp sitter åtta (8) skinnbehållare som var och en är lika stor som en proper aftonväska. Nu har han säkerligen inte läppstift, rouge, huvudvärkspulver och näsduk i dem utan snarare handgranater. Två par handklovar hänger också och skramlar. Både kängorna och nacken är grövre än Sportknäcke.

Den andre mannen är 100 år och har en orienteringskarta av rynkor i ansiktet. Hans kläder är nog inköpta för ett par decennier sedan och gjorde av något material som slutar på -on och på huvudet sitter en rutig hatt. Med sig har han en otympligt stor bur med två undulater.

Smygtagen bild 2.

Nu kommer den tredje – en rastaman i dreadlocks och grön-gul-röd mössa som hade passat på en treliterstekanna. Han vill prata med den gamle.

– Du har fåglar med dig?

Ingen reaktion.

– Fina fåglar du har, man!

Fågelmannen tittar med knipande läppar upp mot rastalockarna och två världar krockar utan ljud.

Och däääär hällde jag kaffe över mig. Aj. Jag som var så snygg och proper nyss.

Men! Rastamannen bluejackar mig! Och kallar sig Bob Marley! (Det ploppar alltså upp en ruta på min dator där det står att jag antingen kan acceptera en invit av honom eller inte.) Och nu pratar högtalaren! Stopp, alla intryck krockar i huvudet!

Knaster knaster. Vi har problem med korvvagnen. Ni kanske känner att det gungar ovanligt mycket idag. Det är pga. problem med korvagnen men handlar inte om säkerheten utan bara komforten. Använd lock på kaffemuggarna och sitt ner så mycket som möjligt. Jag upprepar: det är bara fel på korvvagnen. Knaster klick.

Hon kan inte ha sagt korv. Korg? Kurv? Tjorv?

——-
Uppdatering
Ah. Tack! SJK mejlar en förklaring:
”Det var fel på korglutningen – det där som lutar vagnskorgen i kurvorna så att det inte ska kännas att tåget går så fort som det faktiskt gör.”

Share
21 kommentarer

Payback time … education style!

Nu måste ni faktiskt gå kurs för mig.

Den 26 september kl 09–15 i Stockholm (pdf här).

Det handlar om (gääääääääääsp?) skrivregler och tips och skrivtricks samt historiska tillbakablickar. De som gäspar är vanligtvis så få att jag brukar pussa dem på flinten och erbjuda syretillägg. Jag kanske tar upp detta under dagen:

  • Ska man skriva de, dem och dom huller om buller?
  • Har SAOL-redaktionen blitt helt galen?
  • Måste man skriva ”e-brev” när ingen säger det?
  • Hur kul är det med särskrivningar?
  • Vad har smajlisar och citattecken gemensamt och vad är situationstecken?
  • Ska vi värna om fnuttar och streck samt svårtstavade ord som ingen känner till?
  • Varför ska man ha skrivregler på jobbet? Alla fattar väl ändå vad man menar?
  • Hur skriver man bäst en punktlista?

Alla som anmäler sig före senast onsdagen den 5 september (i övermorgon) får en ettårsprenumeration på Språktidningen. Sex timmars rolig allmänbildning med mig som domptör kostar special price only for you endast 1 900 kronor trots att jag i vanliga fall är tre eller fyra gånger så dyr.

Visserligen kan man för 1 900 kronor istället köpa en sekruttbil eller en höstkappa och försvarliga mängder mjölk, men det här är inte en kurs för privatpersoner. Den här kursen ska arbetsplatserna bekosta eftersom den förvandlar alla deltagare till språknördar som sprutar tydliga budskap omkring sig lika effektivt som Stieg Larsson skrev deckare. (Ser ni att jag kan vara populist också?)

Nittonhundra spänn är en fis i rymden för de flesta företag, även de allra minsta. Våga ta det hemska kurssprånget!

Anmäl er


—-
Dagens bonusbilder
är två konstverk. Ett hittade jag på anslagstavlan nyss:

Misstänkt kreatör: Femtonåringen. Kanske heter han Fibermacka fyrkantsbyxor? Eller – ve och fasa – är det månne en blivande rondellhund?

Det andra konstverket tillkom när ett av våra Iittalaglas (som Glassbilen har gett oss) gick sönder på ett intressant sätt.

Kreatör: Trettonåringen. Visst påminner det om … iooo oiii … The Clangers?
Share
37 kommentarer