Etikett: jobb

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2008 08:15

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.

Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.

Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.

Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?

Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)

De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
putsarkitektur
lisener
mittpartiets betoning och lanternin
takfotens konsolfris
fönsteromfattningarnas listverk
fönster med avgjord renässanskaraktär
slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?

24 kommentarer

Gissa vem som kom på besök

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2008 15:48

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
arbetarklassen finns visst (självklart!)
ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

15 kommentarer

”Jamen min hund är väldigt ren av sig” (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juni 2008 14:56

Det är vansinnigt enkelt att fotografera en söt katt.

För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.

– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!

Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.

Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att

jag bara var hypokondriker
just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
det finns raser som inte är allergena.

En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.

Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)

Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.

Men: ”Everything that doesn’t kill me, makes me stronger!”

Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.

Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.

Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.

Inget hände.

Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:

– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.

Herrejisses och hjälp, den rör ju på sig, kan den gå sönder, hur ska man hålla? När fick jag så här stora händer? Vänta, om detta hade varit ett spädbarn, hur hade jag hållit då?

Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!

Efter 35 minuter kliade det på hakan.
Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)

Höger öga före testet och nu efter drygt fyra timmar. Känns mycket värre än det ser ut.

Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.

Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.
—
Läs om Annas katt-test.

23 kommentarer

Vi är guuuuule …

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juni 2008 20:14

… nä, det är ingen schwung i det där.

– Hur känns det?

Denna hårda arbetsdag med fyra timmars radio-direktsändning från Parken Zoo gav mig erfarenheter som att

väcka en husvagnsägare som var klädd i endast tatueringar
motionssimma med en amerikanska (jag är nästan alltid klädd i bikini i radio)
granska en vit tiger som revirkissade
köra vilse med SR-bil på cykelstigar
förgäves leta efter Fantomen
möta djur i skamvråbur (den busiga krokodilen, den busiga bältan och den busiga apan)
intervjua en djurparkschef
intervjua en vd
bli kallad ”lilla vän” av en på alla sätt och vis liten man
kolla på pirayor
svettas i floder
stuka en axel.

Nu har jag laddat inför Sveriges match mot Grekland genom att dricka öl och ikläda mig landslagströja. Måste bara sparka i kakelugnen före matchstart, så går det säkert bra. Vänta nu, var lade jag barnen?

Såja.

Uppdatering:

Fredrik Ljungberg manglades, Chippen blev skadad, Henke ville bli utbytt men blev det inte och Grekland spelade bedrövligt så att Zlatan och Petter ”Håkan Mild” Hansson gjorde varsitt mål. Alla som intervjuas på tv är jättefulla nu.

23 kommentarer

Skicka in roliga språkfel – vinn en språkpoliströja

Publicerat av olle den 13 april 2008 10:26

Tillägg den 3 september: Nu har det lilla restlagret av språkpoliströjor dessvärre tagit slut. Men vi återkommer med fler skojiga tävlingar längre fram.

Faktum 1: Vi, Olle & Lotten, uppdaterar våra föreläsningsbilder och tycker att vissa av de exempel vi använt oss av känns lite nattståndna.

– Borde man inte lägga till några nytagna foton på skojiga särskrivningar och upplyftande syftningsfel?

Faktum 2: Bergmans Bokstäver har bytt typsnitt (från Stone Sans till Gill Sans). Det betyder att vår berömda språkpoliströja från och med nu har fått en ny design.

– Vad ska vi göra med vårt lilla restlager?

– Nä, nu tror jag att det är dags för en tävling!

Reglerna är enkla:

Skicka in foton på uppenbara skrivfel. Det går också bra att skanna in t.ex. tidningsidor; huvudsaken är att det syns att det handlar om ett autentiskt exempel.
Om vi tycker att exemplet i fråga är så kul, intressant eller avskräckande att vi beslutar oss för att tillverka en föreläsningsbild av fotot så vinner du en språkpoliströja.
På föreläsningsbilden kommer vi att sätta ut namn och – om så önskas – webb- och mejladress till den som tagit fotot.
Ett urval av de bilder som kommer in kommer att publiceras på denna blogg.

Nio stycken tröjor i storlek L och M ligger i pappas kappsäck och väntar på dig och dina medtävlare. Är du tidigt ute kan du få välja storlek – annars får du ta vad som finns.

Tävlingen pågår till dess att alla tröjor har funnit en ny ägare.

Nota bene! Vi kommer bara att använda oss av foton på språkfel som utförts av personer som har haft en vettig chans att lära sig svenska skrivregler. Den syrianske pizzabagaren eller den dyslektiske bilmekanikern – som gör så gott de kan – kommer inte att hängas ut.

Finstilt: Vi förbehåller oss rätten att fortsätta använda fotot under våra föreläsningar utan att upphovsmannen får ytterligare ersättning. När det gäller andra användningar av fotot sker särskild förhandling om villkoren.

12 kommentarer

Bloggarna tar över P1

Publicerat av Lotten Bergman den 9 april 2008 06:10

Jag vet inte hur många gånger bloggen har fört mig på irrvägar i livet. Och nu menar jag inte de gånger som jag har åkt på till- och utställningar bara för att ha något att skriva om. Nej, under en tid blev jag intervjuad av alla tidningar om sudoku, sedan hamnade jag i ett inredningsreportage och igår ringde de från Lantz i P1 med självaste Annika och en bisittare som visade sig heta Carina Berg. Vi skulle prata om semikolon.

Men jag var inte ensam – för det handlade ju om Översättarhelenas specialområde (eh, svenska), så jag pekade med hela handen och bad P1-redaktionen att ringa även henne. (Företaget hennes heter gubevars Semikolon.) Och så ville de prata med Den djefla mannen, som ju ser ut som ett semikolon. På eget bevåg valde radion även att kalla in Alex Voronenko (jisses så fel jag tänkte) Voronov (heter han ju), en ledarskribent som inte är riktigt villig att nyttja semikolonet som han ju bör. Enligt mig.

Lyssna här, om ni orkar. (Vi kommer in efter 27 minuter.)

Jag hade läst på och formulerat kloka meningar i förväg. Men sade helt andra saker, vilket irriterar mig våldsamt. Vem är det som styr min vilja egentligen?

Under intervjun hann Ö-helena alldeles korrekt (om än lite omständligt) uttala ordet ”omständligt” hela tre gånger. Programledaren hittade däremot på ett nytt ord: ”öppenhjärtlighet”. Jag snackade hockey. Men nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och be er om hjälp:

Finns detta även på svenska? Kolla:

,—

Berätta om detta i mina ögon nykomponerade tecken – ett komma plus ett tankstreck? Vabaha? Vofför? När, var och hur?

Och så avslutar vi med ett semikoloncitat. Det är George Bernard Shaw som skriver till T.E. Lawrence:

You practically do not use semicolons at all. This is a symptom of mental defectiveness, probably induced by camp life.

Fler citat här.

Ö-helenas rapport här.

34 kommentarer

Kolon!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 mars 2008 23:32

G’morrn, pojkar och flickor. Idag ska vi tala om kolon. (För det gjorde jag så initierat på en föreläsning för blott läkarsekreterare och fastän jag hade 413 andra saker att tala om, fastnade vi ändå på kolon.)

Kolon är en signal att ”nu kommer det något”. Det kan handla om direkt anföring (följt av stor bokstav):

Då sade han bryskt med rynkad panna: ”Men dra åt pepparn!”

Det kan vara placerat före en uppräkning (och då följs det av liten bokstav):

Mina förfäder var speciella: en ofta arg mormor, en väldigt liten farmor, en relativt stor farfar och en vansinnigt gammal morfar.

Det kan föregå en förklaring (och följas av liten bokstav):

Jag hade varit ganska snygg om det inte hade varit för vissa detaljer: tänderna, öronen, näsan och vårtorna.

Kolon kan också finnas i förkortningar som 12:e och S:t Petersburg och för att markera genitiv som i EB:s (fast det går bra att skriva EBs också).

Pengar blir extra tydliga när man har några och om man skriver kolon mellan kronor och ören – 59:50 kronor.
Olles orienteringkartor trycks ofta i skala 1:15 000, men jag tycker ändå att de är svåra att tolka.
Klockslag tenderar påminna om klockradioapparater (obs, listigt plural) om man pluttar in ett kolon: 07:03.

Nåväl.

Efter föreläsningen kom en av läkarsekreterarna fram till mig och sa:

– Och jag som trodde att kolon betydde tjocktarm!

/Lotten

6 kommentarer

Igår kom jag på en sak

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2008 23:03

Igår på väg till radion satt jag som vanligt och mejlade och surfade. Resan tar bara en kvart, men jag hinner fantastiskt mycket samtidigt som jag har radion i öronen och skygglappar så att jag inte ser någon som känner mig och som vill tala om livet och vädret. Jag är alltså helt komplett asocial 06:31–16 06:46. Då tä…

Nej, det var ju inte det jag skulle berätta om.

I radion yrade vi om hur vi älskade våra Macdatorer och hur konstigt det är att materiella ting kan generera så starka känslor och att det känns som om vi numera inte kan leva utan datorn, när en av de andra på redaktionen rusade in och sa att vi ju var på tok för sakfixerade för hon kunde i alla fall inte leva utan sin Leffe. Helt korrekt, sa vi och försö…

Men det var ju alls inte det jag skulle berätta.

Efter radiojobbet kastade jag mig på tåget för att åka till Stockholm och föreläsa. Jag åt en utsökt macka med brie och salami, men fick en chock när allra sista tuggan bestod av en oliv i en jättestor smörklump. Mannen bredvid mig vi…

Fast nu kom jag bort från ämnet.

I föreläsningslokalen var stora vita tavlan ovanligt kletig och svår att sudda ut när jag kom dit, så jag bad om en sådan där sprutflaska som sprejar bort gamla anteckningar – och som får mig att verka noggrann och renlig. ”En som bryr sig om att the white board ser fräsch ut måste vara synnerligen kompetent” ska deltagarna tänka. Det första som hände var att när kurssekreterarna strömmade in, lyfte en av dem på huvudet och drog ett djupt andetag.

– Åååh! Här luktar det ju … sprit! sa hon med ett förväntansfullt leende.

Men inte var det sprit jag skulle berätta om. Utan om en av kursdeltagarna.

Ibland står jag inför en grå massa och talar utan att någon utmärker sig förrän efter kanske tio minuter. Ibland är det en arg karl med armarna i kors längst fram till höger som sätter stämningen tills jag börjar berätta om citattecken, för då blir alla på bra humör. Men igår behövde jag inte titta på någon annan än Bodil, som satt någonstans i mitten. Här är mitt kärleksbrev till henne:

Bästa Bodil!
Du är den i särklass bästa åhörare jag någonsin har haft. Visserligen sa du inte ett ljud under föreläsningens tre timmar, men du såg från första sekund helt salig ut. Du log, du lade huvudet på sned och rynkade pannan, du gapade av förvåning, du ruskade på huvudet och jag tänkte att snart skriker du Halleluja! och ställer dig upp med armarna uppåt sträck som jag när vi gör mål i VM.

Tack!

Och detta är vad jag kom på: jag älskar Bodiltyper.

Inte Bodil, men ett liggande halleluja.

23 kommentarer

Knoppar brista på löpande band …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2007 00:54

… och visst gör det ont. Man blir äldre och visare och får större och större fötter. Plötsligt ska jag inte föda barn någonsin igen och plötsligt är mitt jobb inte längre mitt jobb. Två ytterligheter:

Efter tio år på Nationalencyklopedin sade jag upp mig, flyttade 60 mil och startade egen firma med den djefla mannen. Inga knoppar brast och endast den bedrövliga flyttfirman orsakade smärta och ond, bråd möbeldöd.
Efter sju år som kåsör i Sydsvenskan, blev jag uppsagd. Den knoppen brast så brutalt och smärtsamt att jag fann mig tvungen att börja blogga.

Mitt nuvarande yrke är att åka runt och hålla föreläsningar om skrivregler. Det är vansinnigt roligt och jag har alls inte sökt mig bort, så den kommande yrkesparentesen svider lite i föreläsningstarmen. Men ytterst lite. I plånboken svider det, för i min nya yrkesinriktning kan jag inte tälja guld. Dessutom är det tidsbegränsat – som ett projekt – och dessutom … (hjälp) vet jag faktiskt inte om jag är bra på’t … Jag ska i en ickekommersiell radio vara som t.ex. Adam Alsing eller Gert Fylking varje vardag kl. 07–10 fem dagar i veckan från 1 februari till 30 juni.

(Måste fortfarande vara lite hemlig, inga papper är påskrivna.)

Gissa om jag ska hissa bordet upp och ner och upp igen.

– Goomåååååårron! Nu gör vi armar uppåt sträck allihop!
– Nu ska vi se här, Nina Hagen ska vi spela för alla morgonpigga!
– Jag ska läsa en dikt – det tycker alla om, eller hur?
– Jaha, nu har vi fått fint besök av årets trollerimeister, du får berätta hur du trollar så att lyssnarna fattar.
– Dagens sudoku: 2489765112389875387618736…

45 kommentarer

Gårdagen i bilder och lite reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2007 00:41

Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.

Ser ni pi?

Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)

Femtonåringen poserade.

Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.

Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!

Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.

Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)

—-
Och nu blir det reklam!
Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?

Den 1 december 2005 såg det ut så här.
Den 1 december 2006 såg det ut så här.

(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)

Uppdatering
Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!

42 kommentarer