Etikett: jobb

Språkbrev från maktens korridorer

Publicerat av olle den 17 december 2008 10:07

Det är alltid lika trevligt när Riksdagens språkbrev droppar in. I nummer 82 skriver språkvårdaren Jonas Bergenfalk lättläst och pedagogiskt om ordbildnings-oklarheter och böjnings-brydsamheter. Till exempel får vi veta varför det är så tokigt att skriva ”avslut” istället för ”avslutning” eller att varför man bör skriva ”bostadslåntagare” med ett utan foge-e.

Nördigt? Javisst. Vi äro nö-ördiga a-a-a-lla!

Prenumererar gör du genom att skicka ett mejl till jonas.bergenfalk snabel-a riksdagen.se.

Komplettering 7 januari
Språkpoliserna fick mejl från Jonas Bergenfalk:
”Jag såg den lilla notisen om Riksdagens språkbrev i din blogg. Trevligt! Tyvärr måste jag ändå resa en liten invändning mot texten såsom den blev formulerad. Jag tycker inte på något vis att det är tokigt att skriva ”bostadslånetagare”. Tvärtom tvekade jag länge om vilken variant jag skulle rekommendera innan jag bestämde mig för varianten utan -e-. Som jag försökte redovisa finns det ju goda skäl för och emot båda stavningarna. Nåväl, det var inte så viktigt; det var hur som helst trevligt att bli omnämnd. ”

4 kommentarer

Måste bara

Publicerat av Lotten Bergman den 3 december 2008 16:01

När man på scen frotterar sig med stor- och berömdheter måste man ju tala om det för världen, right?Ordens magi. Bredvid mig sitter Viveca Bergstedt-Sten, sedan kommer Mustafa Can och Erik Blix. Bakom talarstolen gömde sig Jan Mårtensson tyvärr. Som ni ser är Can mycket imponerad av mitt resonemang.

Bloggaren Jenny kom och hälsade och jag blev så glad att jag som aldrig visar ömhetskänslor för främlingar, kastade mig om halsen på henne. Och hängde min kamera om densamma eftersom jag ville ha lite dokumentation.

Det är tur att jag inte måste tala teckenspråk. Foto: Jenny.

Dagen var mycket intressant, men det här med bloggosfären ääääär ju ett mystiskt intrång på bokstäverna. Den enda paneldiskussion som inte ramlade in på bloggämnet var min, och tur var väl det. Hört från de andra på scen:

– Pfhnyys, ptja, vi inom ”gaaammelmeeeedia” … som bloggarna behagar kalla oss, vi …
– Ja, även vi måste ju tyvärr blogga numera.
– Det finns ju allt från modeorakel till kändisar som bloggar.
– De bloggar som är något att ha försörjer sig på reklamen.
– Nej, jag är ju ingen bloggläsare, men jag anser att bloggarna är …

Nästa gång ska jag ha följande svar redo:
– Nej. Jag läste en bok en gång. Den var bedrövlig, så det tänker jag inte göra fler gånger.
– Usch, ja, nej, skor gillar jag inte. Fick skavsår av sådana en gång.
– Brasilien? Nej, där har jag aldrig varit, men det är ju fullt av otrevliga människor där.

12 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2008 09:31

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?

38 kommentarer

Tre män och en näsa

Publicerat av Lotten Bergman den 18 november 2008 08:17

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

37 kommentarer

Det hårda arbetarlivet

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2008 13:05

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten … ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

34 kommentarer

Har inte riktigt tid

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2008 13:50

Jag skulle förstås vilja blogga, rimma, springa, cykla, lattja, mejla, baka, rapportera om mammografin, spela basket eller sticka nålar genom mina egna ögon hellre än att redigera detta:

Egendom som ägs av försäkringstagaren eller av annan än försäkringstagaren som är namngiven i försäkringsbrevet, om egendomen anges i försäkringsbrevet med objekttyp och i förekommande fall försäkringsbelopp och egendom som ägs av annan än försäkringstagaren – utom egendom som tillhör arbetstagare eller kunder – som är byggnad, fastighetsinventarier, maskiner och inventarier samt varor och som försäkringstagaren är ersättningsskyldig för eller i skriftligt avtal med ägaren åtagit sig att försäkra.

Men det kan jag ju inte. In i redigeringsgrottekvarnen, Lotten!

24 kommentarer

Alltid redo!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2008 12:16

Jag ska idag leta fram ett gäng glada scouter för ett radioreportage på tisdag. (Men jag är liksom bara assistent – jag jobbar inte på radion på tisdagar och får därför inte vara med och ställa knopiga frågor.)

Johan Ulveson som (ryyys) Farbror Bosse.

Farbror Barbro, som inte alls är scout.

Själv är jag alltid redo. När radion i onsdags krävde att jag (till förmån för Världens barn) skulle agera körskolelärare (trafiklärare) och rya om handbroms (parkeringsbroms) och öva de riktiga blinkningarna i rondeller (cirkulationsplatser), var jag förstås jätteredo. I direktsändning.

Det allra första greppet.

– Tryck ner kopplingen, vrid på nyckeln, släpp!
– Oj.
– Ha kopplingen nere. Prova att trycka ner gasen.
–Wroooom!
– Bra, släpp nu sakta på kopplingen så kommer bilen att rulla framåt.
– … Öh … Det händer inget.
– Släpp lite mer på kopplingen. Pedalerna ska mööööötas luuugnt.
– Det händer inget! DET HÄNDER INGET!

Just det. Jag hade glömt att be honom lägga in en växel.

Vem var den stackars eleven? undrar ni. En trafiklärare. Som naturligtvis skrattade halvt ihjäl sig. En dam ringde sedan till radions telefonsvarare och skrek att det var bedrövligt och botten samt en skam för SR att jag inte hade klarat det bättre eftersom hon hade lärt upp alla sina tre barn och det ju var hur lätt som helst.

Jag var alltså inte redo. Och minsann har jag inte ringt till 15 olika scoutföreningar nu. Som inte alls var redo för radioprat.

Redo – men bara ibland!

Jag var scout i två år i Lund – mest för den blåa skjortan med alla märken på. Men när vi en gång var på läger och jag fick ligga och sova på en vind med regnläckage och sedan drabbades av en två månader lång skrällhosta och vi dessutom flyttade till Luleå där scouterna hade gått ihop med Unga Örnar och bara hade en möglig källarlokal som den lilla ömtåliga Lotten fick astma i, var det slutscoutat.

Oj. Nämen. Ser det ut så här idag? Pinnbröd över öppen eld då?

21 kommentarer

Jag borde verkligen inte vara vaken

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2008 00:03

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:

… klicketiklick, beställ, beställ, klick, klick, välja-välja, trallalalaaa …

Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.

Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:

Till Göteborg den 19/10.

Från Göteborg den 20/10.

Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.

Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)

Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.

30 kommentarer

Jag ska bara dra ut mina naglar och trä på mig dumstruten så känns det lite bättre snart tror jag

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2008 16:20

Språktidningen är ju en kul tidning. Med många bokstäver och intressanta artiklar. Jag skriver i den om hur det är att vara noggrann redaktör och så lär jag ut korrläsning och uppfinner redigeringsglasögon. Väääääldigt nyttig kunskap på min ära.

Dessutom har Språktidningen och jag numera en mack ihop. Eller i alla fall en kul idé.

Den ser ut så här:

Gå en rolig kurs!

Två eftermiddagsföreläsningar med avslutande vinmingel ska vi klämma in i november. En heter Ordfrossa, den andra heter Regelvärk. Bara det är ju så kul att vi nästan fnissar ihjäl oss.

Men.

I utskicket som i dagarna går ut till alla miljarder prenumeranter står det fel mejladress för alla som vill anmäla sig. Det är ju mindre kul.

Och vem har korrläst inbjudan? Vem har korrläst? Eller … vem har inte korrläst?

Svar: redaktör Bergman. Som har mejladressen lotten@bergman.com, och inte ”.se”. Jag känner mig som Stålmannen, som sitter och stirrar framför sig med en klump kryptonit i handen. Jag är Susanna Kallur som stupar på första häcken och jag är Ulf Samuelsson som grät på en presskonferens när en svensk journalist mitt under brinnande OS 1998 hade avslöjat att Uffe inte längre var svensk. Jag är Stefan Holm som re…

Äh. Proportioner! Skärp sig, ta sig i kragen och gör rätt nästa gång, redaktörn. Jag är Charlie Chaplin istället. Jag är Harold Lloyd och Buster Keaton.

Såja, nu känns det lite roligare.

Uppdatering
Visdomsord från Orangeluvan: Om alla bara gjorde rätt och vad som förväntades av dem hela tiden, skulle vi varken ha penicillin eller surströmming att fröjdas åt.

(Ni som bara läser inläggen ska veta att det alltid är farligt kul i kommentatorsbåset. Jag har begåvats med de bästa kommentatorerna, nämligen.)

22 kommentarer

Tusen trådar på en gång!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 september 2008 22:27

Eller i alla fall tre?

1.
Jag sitter under varje ledig minut (ha ha) och redigerar försäkringsspråk. Jag eliminerar ordet premie (= pris, det kostar) och jag kör find & replace på

Det är jättekul! Kolla vad jag hittar på:
”Skadehändelsen är inte ersättningsbar inom ansvarsmomentet.”
Som betyder:
Din försäkring gäller inte för [fyll i det som hände].

En till:
”Bevisbördan för styrkande av skadeståndsskyldighet bärs av den som kräver ersättning.”
Som betyder:
Du måste bevisa att du har rätt till ersättning.

Bilden hittad här.

2.
Jag försöker få ihop ett basketmatchprogram i fyrfärgstryck, med intervjuer och snajdiga fotografier.

Ett amerikanskt basketlag utan matchprogram runt 1915.

Spelarna ska presenteras med svar på frågor som i mångt och mycket liknar blogguppmaningar:

Som ni ser är det dags att hitta på finurligare, roligare och mer fantasieggande frågor. Hjälp!

3.
Jag planerar min resa till Göteborg och bokmässan som egentligen heter Bok & Bibliotek. Eller det gör jag ju inte. Jag funderar på om jag kanske skulle börja planera för min resa till … eller det gör jag ju inte heller. Egentligen går jag bara och tänker ”det var nåt jag tänkte på, va vare, va vare?”

Sådan där avspärrning med tjockt rep vill jag äga. Coolt att ha liksom. (Uppdat.: Enligt Bengt i kommentatorsbåset är det denna bild som symboliserar de tusen trådarna.)

På torsdags- och fredagsmorgonen ska jag gå omkring på mässgolvet och leta intervjuobjekt som vill bli intervjuade i direktsändning. Jag har bokat tid med chefredaktören för Språktidningen och med chefredaktören för Nationalnyckeln. Finns det fler chefredaktörer som vill bli intervjuade kanske? Jag ska fråga vad de tycker att ordet ”skada” ska bytas ut till inom försäkringsvärlden, det ska jag.

Ni som inte har varit på bokmässan – så här är det ungefär:

I en monter sitter en för allmänheten känd författare och akademiker. Han blir intervjuad och har så stor publik att folk sitter på golvet, står lutade mot själva montern, nästan ligger vid hans fötter. Även alla som bara är på väg förbi lyssnar. Ingen ler, ingen rynkar pannan. Ingen lyfter på ögonbrynen eller ens kliar sig i örat. De ser ut som statyer. Men det gör inte författaren. Han viftar och skriker och mumlar om vartannat. Jag hör:

– Ja, på fyrahundratalet mummel mummel mummel och då! Mummel mummel … Men varför? VARFÖR? Mummel mummel *yviga gester* mummel. Men varför? För att hans FRU mummel mummel … På fyrahundratalet! FYRAHUNDRATALET! Mummel mummel.

Åhörarna fortsätter att slött titta på honom. Ingen lyfter ett finger för att hjälpa honom med mikrofonens finesser. Det är därför han skriker så. Han försöker helt enkelt väcka sin publik.

(Detta var min beskrivning från år 2005. Vem tror ni författaren var?)

26 kommentarer