För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.
– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!
Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.
Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att
- jag bara var hypokondriker
- just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
- man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
- det finns raser som inte är allergena.
En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.
Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)
Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.
Men: ”Everything that doesn’t kill me, makes me stronger!”
Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.
- Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
- Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
- Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
- Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.
Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.
Inget hände.
Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:
– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.
Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!
- Efter 35 minuter kliade det på hakan.
- Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
- Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
- Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
- Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)
Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.
Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.
—
Läs om Annas katt-test.
Ursäkta uttrycket, men HERREJESUS! Nu säger de att det är högst individuellt vilken individ man reagerar på. Det kan vara kvalster, det kan vara hudflagor, det kan vara urinämnen.
En katt eller hund som allergiker inte reagerat på betyder inte att den är ”säker” för alla allergiker.
Själv blev jag knottrig på armar och hals av min egen hund. Det blev lite rött och det kliade, men jag lät reaktionen hållas och väntade ut den. Mycket riktigt var den snart borta. Om det var pga självsuggesion eller att min tolerans ökade låter jag vara osagt.
Men jag blir liiiite trött på att människor ska utsätta andra för sina ”garanterat allergisäkra” djur! Det blir bara jobbigt om/när det visar sig att allergikern inte alls tål djuret.
Nåja. Lycka till med experimentet! (Förresten lär man kunna behandla bort allergi med hjälp av sprutor i ett halvår eller ett år.)
På Sällskapet Sibirisk katts webbsajt står det med ilsket röda bokstäver: ”Tänk på att allergi kan vara väldigt individuellt och olika personer
kan reagera olika på samma katt.
Så det finns INGA GARANTIER!”
Är du verkligen säker på att du ska göra det?
Suvi, det är inte alltid som hyposensibilisering botar en allergi. Ibland kan det till och med bli värre! Och om man är allergisk mot flera olika saker måste man visst behandlas separat för varje allergi, har jag hört.
Haha, Lotten kommer att stå där med armarna i vädret som Jon Voight på det skenande tåget i Runaway Train och vråla ”Whatever doesn’t kill me makes me stronger! ”
Jösses vilken cliffhanger!
Runaway train … det enda jag minns av den filmen är att det var ruskigt kallt i scenerna och att de borde frysa fast.
Men antagligen var det ändå någorlunda troligt utfört eftersom jag blir så himla upprörd över när de inte beter sig som om man kunde frysa fast för de inte har upplevt det.
Eller så var jag naiv när jag såg filmen.
Så här gick det när jag lät mig kattnappas till sibirisk kattklappning
PS Lotten det blev inte vi i år heller.
Sitter Lotten på akuten?
Nejdå, Dieva, jag blev bara tvungen att handla, fixa, äta, kolla tonårsfinnar, leta kemibok, borsta diverse tänder och läsa saga.
Känner mig redan bakfull.
Tur att du överlevde. Men jag, som själv är gammal kattägare och egentligen en stor vän av alla sorters djur utom grodor, är ändå lite irriterad på alla dessa husdjursfanatiker.
Man tar det som en personlig förolämpning om någon är allergisk eller bara tycker det är obehagligt med djur. Ganska respektlöst, på nåt sätt.
Alla SKA tycka om djur, särskilt mina djur! (Han e ju så snäll, har aldrig gjort en fluga förnär.)
Det är lite jihad över alltihop, faktiskt.
Jag håller med Stellan — precis som när jag ju vill att alla ska spela basket och kolla på EM-fotboll …
(Oj, vad jag kommer att göra lyssnarna förbannade i radion imorrn.)
Nu stoppar jag in mig i ett nötskal:
1) Spela boll!
2) Ha inte pälsdjur!
3) Tyck om Kent!
4) Drick vin!
5) Städa lagom.
(Gör det ni också. Ergo: ”Om jag fick ge min omgivning fem order, skulle de vara:”.)
Anna: Jag tänkte protestera genom att inte lyssna på sommarpratarna. Oj, vad de ska lida av detta.
Allergier är en bitch. Etter värre är det med folk som ska bota en hela tiden. Jag har hälsat på ickeallergena kaniner, hästar, katter och fåglar och blivit lika allergisk varje gång. Desensibiliering tror jag inte heller på, jag är för bövelen uppvuxen på bondgård. Jag tycker du gör klokt i att hålla dig borta från djuren, Lotten. Jag är osmart nog att ha några av varje sort ändå (:
Men Lotten!
”1)Spela boll!”, menar du att både hand- och fotboll också är OK nu plötsligt?
I övrigt skönt att kattbesöket avlöpte väl. Är själv kattägare men skulle aldrig drömma om att försöka övertyga andra om att ”det säkert går bra”. Men så är jag också skolad i immunologi.
Åh, men jag, som har sagt upp alla mina kabelkanaler och nu upptäcker att jag saknar Animal Rescue oerhört mycket (misskötta djur räddas och blir avlusade, avmaskade, matade och gosade med tills de blir friska) – jag får nästan en tår i ögat av bilden på Lotten med katten. Lotten med en gosig katt i knäet! Det är så fiiiint!
Orangeluvan (söstra mi) är sju år yngre än jag, så hon har aldrig sett mig röra ett pälsdjur.
Så här dagen efter är jag darrig av medicinen och fortfarande täppt i näsan, men inte alls så påverkad som jag brukar var efter en allergisk reaktion.
Det går i vänskapskretsen en historia om en äldre man som bor ensam ute i en stuga i skogen. Vid besök brukar han strö ”visdomsord” omkring sig. Oftast handlar det om misstron mot det moderna samhället.
Mitt favoritcitat från honom är just: ”Allergier hit och allergier dit. Jag tror helt enkelt att dom känner efter för mycket”.
😀
SUE THEM! (nä, inte katterna)
Pseudonaja: haha! Riktigt jywwat.
Jag är allergisk mot diverse och är allergisk mot pälsdjur. Jag har fått hyposensibilisering mot 2 saker. Ena gav extremt god effekt. Det andra får man leva med.
Du har väl en epipen Lotten?! Annars går du fan i mej och skaffar en om du tänker å yrkets vägnar fortsätta såhär. I närkontakt med vita lejon och sånt.
Jessika: Jag har inte en epipen, och visste inte förrän nu vad det är. Den ska man väl ha i höger benficka, grabbar?
Och lite rapport så här drygt ett dygn efter allergichocken: jag mår bra. Mycket bricanyl har det blivit, men så har jag också buggat mig svettig på en verandafest (med fotbollen i öronsnäcka).