Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel.
I år ska vi inte lida, tänkte jag. I år ska vi frossa i döden!
(Jag ber om ursäkt redan i förväg. Bilderna i detta inlägg bör kanske inte granskas vid frukosten eller tillsammans med känsliga tittare. Känsliga läsare varnas också; detta är inte ett inlägg som hanterar döden med silkesvantar. Eller dito strumpor.)
Jag har hittat fantastiska bilder på målningar från 1500–1800-talen, men de hade inte några kommentarer eller bakgrundsfakta. Det var bara en massa anatomi-målningar som jag kände starkt för och ville titta närmare på, vilket är svårt när bilderna faktiskt är komprimerade. Så jag grävde lite.
När jag var i sjuårsåldern satt jag och granskade bilder på eksem, puckelryggar, akromegalidrabbade och polioskadade i en antik läkarbok som mamma och pappa förvarade i min ögonhöjd. Kanske är det denna min morbida sida som jag försöker odla just nu?
1. Det här är en stor tavla – bred som en basketcenter är lång. (Okejrå, 202 cm.) Det är en avliden fängelsekund som det karvas i och alla män runt kroppen har kunnat identifieras som läkare (främst då Willem van der Meer som håller i skalpellen), studentkompisar och prominenta män från Delft. Att obduktionen sker i skenet av ett stearinljus är säkert mysigt, även om ingen av männen verkar särskilt intresserad eftersom de blåstirrar på målaren Pieter van Mierevelt 1617.
2. Våra moderna ögon värjer sig (i den mån ögon kan det) inför detta motiv. Barn ska inte avbildas så här, säger vi. Men så har det inte alltid varit. Läkaren Frederik Ruysch (mannen som har tagit kommando på bilden) beundrades ofantligt för sitt handlag med döda människor, som han på olika sätt preparerade så att de såg levande ut. Och så hade han förstås ett alldeles eget anatomimuseum. (Jan van Neck målade tavlan någon gång i början av 1700-talet.)
3. Rembrandts målning av Nicolaes Tulp, som undersöker en anatomiskt sett intressant och helt korrekt arm, visar att man även kunde obducera i hatt år 1632. Tydligen var det verkligen så här; man kallade in alla intresserade till obduktionerna och så poserade man … tills likets förruttnelse väl fick alla att fly? Den enorma boken till höger antas vara ”De humani corporis fabrica” (1543) av Andreas Vesalius. Den döde mannen hette Aris Kindt och hade blivit dömd till döden för väpnat (”armed”) rån.
4. Dr Frederik Ruysch med skalpellen (han med anatomimuseet i bild 2) porträtterades 1670 av Adriaen Backer, och även om det inte går att finna en enda kvinna i målningarna av Ruysch, så var han även känd som barnmorskornas bäste vän och utbildare.
5. Här håller Sebastiaen Egbertsz en osteologilektion medan han står modell för … en konstnär … 1619. I källan där jag hittade tavlorna står det att konstnären är Nicolaes Eliaszoon Pickenoy, vilket verkar vara helt fel och lite påhittat av Dickens. I senare källor står det att målaren är Thomas de Keyser. Sedan fann jag detta klargörande:
”From 1746 until 1983, the painting was thought to be the earliest work by Thomas de Keyser, son of the town architect and sculptor Hendrick de Keyser. In a recent article, however, Pieter van Thiel has removed it, with convincing arguments, from de Keyser’s work and assigned it tentatively to Werner van den Valckert.”
Hur som helst hade jag gärna sett fler män i kruskrage.
6. Jaså, 1728 var de där i medicinska sammanhang synnerligen opraktiska perukerna och blanka silkesstrumpor högsta mode. Då målade konstnären/skådespelaren Cornelis Troost av den blott 28-årige läkaren Willem Röell … som verkar ha samma handlag som min knäläkare. Mannen strax bakom honom hette Pieter Clevering och var övervakande apotekare.
7. Rembrandt gjorde 1656 en stor tavla som dock nästan brann upp 1723 (eller mycket tidigare, källorna är inte eniga). Därför ser den konstig ut; man har helt enkelt klippt bort det förkolnade. Den döde 22-åringen Joris Fonteijns hjärna undersöks eftersom han var en seriemördare (kallad ”Black Jack”) som hade hängts tidigare samma dag, och man ville se om hans beteende kunde förklaras i hjärnvindlingarna. Rembrandts målning ser ju nästan tredimensionell ut med den dödes fötter rakt upp i åskådarens ansikte.
8. Enrique Simonets tavla (1890) med mannen som står med ett hjärta i handen (nej, inte en mobil) har analyserats och analyserats.
- Varför ser läkaren beundrande på hjärtat som han har skurit ut?
- Är det ens en läkare, såsom han är klädd?
- Handlar det om ren och skär socialrealism?
- Har han inte bara bokstavligt utan även bildligt slitit hjärtat ur henne?
Jag vill tillägga: är det en svamp där på bordet?
Glad långfredag på er alla!
Uppdatering
Jag måste dra upp Ökenråttans kommentar – med tanke på vad barn kan fascineras av:
Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.
Det finns moderna läkare som också håller på med döden som ”konst”.
Hm … hur ska jag uttrycka det här då … hm. Hmmmmmm.
Är hela denna post en present till mig? Jag är så fascinerad av detta ämne, och känner igen de flesta tavlorna men inte alla.
(Och jösses vad jag just har letat efter Smack the pony-sketchen där Doon Mackichan hånglar med ett skelett, men av någon anledning hittar jag den inte, snyft! Asch, åter till saltgruvorna …)
Det gläder mig att det finns fler än jag som fascineras! (Fast man måste ibland be om ursäkt för sin fascination när man får utlopp för den.)
DÄREMOT hatade jag – verkligen hatade – Fotografiskas allra första utställning med *oel-*eter *itkin som fotograferar mänskliga kadaver i konstiga positioner. (Jag vill inte skriva ut hans namn, så hemska var bilderna.)
von Hagens Body Worlds har jag sett, men det var en nyhet att han utför anatomiska dissektioner (obduktioner?) iförd hatt – inspirerad av Rembrandts målning av Nicolaes Tulp.
Glad Långfredag till er med! Här kvidderittar fåglarna och solen lyser.
Jag får bara upp kända Carolalåtar i huvudet när jag läser det här inlägget; Fångad av ett barnlik, Främling, vad döljer du för mej samt Anatommy tycker om mej.
Ja, vad barn kan fascineras av. Poeten Harriet Löwenhjelm och hennes lillebror Crispin hörde talas om likvax och blev alldeles till sej; det måste dom se. Och slutligen kom det en förnöjd notering i Harriets dagbok: ”Såg likvaxet!” Drömmen uppfylld.
Själv studerade jag skräckslaget min mormorsmors kursböcker i obstetrik; hon var barnmorska. Jag blev fast besluten att aldrig nånsin skaffa nåra barn.Om jag själv komme att överleva alla ruskiga utomkvedshavandeskap och tångförlossningar så skulle det ju bara vara ett under om även barnet överlevde.
Dagens tema (minns ni Jesus?) är ju inte heller något man skulle vilja bli utsatt för. Jag har svårt att bestämma mig för vad som är värst av följande:
1. vassa taggar runt huvudet och blod som rinner ner i ögonen
2. händerna fastspikade så det inte går att torka bort blodet
3. folk som kommer och hugger hål i sidan för att kolla om man kanske har dött
4. inget dricka
5. fötterna sitter också fast, men ser inte vad som hänt på grund av allt blodet
6. det där okristligt sura vinet som nån ”skämtare” tyckte att jag skulle suga i mig
7. oron att jag kanske tappat det där fåniga tygstycket så hela apparaten hänger till allmän beskådan
8. att farsan inte kommer och hjälper mig – verkar nästan som han övergivit mig
9. alla småkryp som vandrar omkring på mig utan att jag har en chans att vifta bort dem
10. att jag var så dum så jag trodde på Johannes
Otäcka sjukdomsbilder (bilder som visade sjukdomstillstånd, dårå) ville jag rakt inte se! Jag satte maskeringstejp över bilder på långt utvecklad basedows sjukdom, struma och annat som dök upp i barndomshemmets uppslagsböcker, så att jag skulle slippa att ofrivilligt råka få se dom.
Jag har ett liknande problem. När det verkar som om djur kommer att fara illa på TV så byter jag kanal. Kanske skulle tejpa över teven?
Så funkar jag med alla länkar med varningstexten ”OBS! Starka bilder!” Då stänger jag raskt hela fönstret för att inte riskera att få en minnesbild jag inte vill ha.
Eller sådana där jädra filmsnuttar med folk som trillar och gör illa sig. Uuuuuaaahhh! Bort!
Så kallad Darwineliminering. Ofta handlar det om grabbar som spräcker kulorna. Det borde leda till att befolkningen blir smartare med tiden.
Jag får rysningar av en karl som dissekerar döda människor iförd hatt, på 2000-talet! Men utställningen fascinerade mej enormt!
Det finns sedan länge en sajt dedikerad till Darwinelimineringar:
Winners of the Darwin Award must eliminate themselves from the gene pool in such an idiotic manner that their action ensures one less idiot will survive.
(Koppla av, Lotten. Den är helt fri från läbbiga foton och videosar).
Här en bild från 1559 av okänd italiensk konstnär:
Förbryllande med ett litet barn på bilden.
Lotten, nåt som bör passa dej, både med tanke på dina morbida intressen och den innevarande helgen, det är Isenheim-altaret (Grünewald tror man). Goggla får du se! Maken till ruskig korsfästelse får man leta efter.
Ha, gubben till höger pekar på Jesus lite som gubben på tavla 3 …
Gubben till höger är väl Johannes och han säger:
«illum oportet crescere me autem minui« vilket nog betyder:
Han måste bli större och jag måste bli mindre. Eller något sådant.
Skogsgurras beskrivning av dagens tema passar väl samman med Isenheimsaltarstycket.
För övrigt ett
… imponerande altarskåp.
Hej du, Angeta! Den skägglöse som stöder jungfru Maria är den yngste aposteln, Johannes och han med boken och lammet är Johannes Döparen, har jag erfarit ur skriften.
Uuuuh. Vad slö jag var som bara skrev ”gubben till höger”!
Skärpning, Lotten! Tio armhävningar! Fokus!
(Huset är fullt av släkt. Jag blev plötsligt lite introvert och ville dra mig undan för att kolla lite i kommentatorsbåset.)
Jag menade Johannes Döparen om mannen med boken och tänkte inte på apostlarna alls. Såg en liten filmsnutt om altaret, men hittar den inte igen.
Ett annat rätt imponerande altarstycke är Jan och Hubert van Eyks som finns i katedralen i Gent. Det har jag sett på plats.
Här kan man detaljstudera Gentaltaret.
Hos evangelisten Johannes 3:30 säjer Johannes Döparen: ”Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas”, bibel tryckt 1952, eller ”Han måste tillväxa och jag måste avtaga”, i en äldre upplaga, 1913. Den allra nyaste har jag icke.
Och så lärjungen Johannes; det kan bli för mycket; hans symbol är en kalk. Johannes evangelisten har en örn som symbol och Döparen har just ett lamm. Reynolds har målat en vacker Döparen-bild med Johannes som en liten herdegosse, en ropande röst i vildmarken. Johannes på Isenheim-altaret är ju så där paltigt klädd och med ovårdat skägg som man blir när man knallar omkring bortom civilisationen.
Vi såg Isenheim-altaret i Colmar tillsammans med barnen. Dom var hänryckta över hur läskigt det var.
En bok är också Johannes Döparens attribut.
Tack för infon, Ökenråttan! Med mina mycket ringrostiga latinkunskaper översatte jag texten på väggen. Är inte särskilt väl insatt i symbolerna för apostlar och andra. Borde nog läsa på. Väldigt mycket av äldre konst kryllar ju av symbolik.
Ja, attribut och symboler var ju viktiga när inte alla kunde läsa skrivet. Ikonografi är en fascinerande del av konstvetenskapen.
Och så rostig var du väl inte, Agneta!
Symbolrikt och omdiskuterat konstverk av Albrecht Dürer! Ja, jag läser fortfarande den jämrans Dan Brown-boken, The lost Symbol.
Själv är jag slav under ”Tyst vittne”, som går mellan kl 01 och 03 om nätterna. Det är tre rättsobducenter som i bästa Sherlockstil hittar avgörande bevis långt in i tolvfingertarmen eller på något liknande ställe. Serien är oerhört välgjord och signaturen är extremt vacker. Liksom Harry Cunningham. Om jag tittar på natten brukar jag sova under reklamen. Men oftast spelar vi in och så ser jag obduktionen till frukost.
Åh, här blir ju fullt av underbara ting!
Albrecht Dürer är en av mina absoluta favoritkonstnärer alla kategorier.
Och jag slavar inte så mycket under ”Tyst vittne” som min andra hälft gör — han tittar ofta på första halvan på kvällen (natten, säger nog andra människor …) och på andra halvan någon gång nästa dag (tänk vad play-politiken har revolutionerat även gammalt ång-teve-tittande!). Igen och igen och igen. (Lather, rinse, repeat.)
Men hur som helst får ämnet mig att tänka på vaxfigurer av anatomiska objekt, hela eller delar, friska eller sjuka, och den förmodligen finaste samlingen i världen finns i La Specola i Florens — skrolla* ner lite så kommer den ena fantastiska efter den andra!
* Det är väl jähätteroligt att en stavningsgalning på en blogg inte gillar ordet ”skrolla” utan vill skriva ”skråla”.
Är inte lärjungen Johannes och evangelisten Johannes samma en (traditionellt sett)?
Enligt modernare utsago är Johannesevangeliet visserligen skrivet för sent för att författaren rimligen skulle ha kunnat vara lärjunge. Tror jag. Var är teologen Cecilia?
Nämen Johannes Döparen är föregångaren (som doppade Jesus i en flod och en duva kom ner och så vidare); Johannes Evangelisten är ”den mest älskade aposteln” (lite fanfiction där, hmmm?) samt den möjlige galning som skrev Apokalypsen.
… undertecknat en som tänker fort och slarvigt, typ — och skriver fort och slarvigt! — men som definitivt tror att man ska hålla isär Johannesarna.
Hur som helst, Cecilia kan säkert reda ut begreppen åt oss.
Ja, alltså, Johannes Döparen är inte identisk med lärjungen eller evangelisten, eftersom att han halshöggs medan Jesus fortfarande vandrade kring och undervisade i liknelser et cetera. Så långt är alla överens. Det är senare det trasslar ihop sig.
(Det är mycket för sent för mig att skriva här egentligen.)
Ja just … då kommer vi till det faktum att evangelisterna (alla fyra) liksom förutsätts vara lärjungarna med respektive namn. Men det blir ju så krångligt då evangelierna är skrivna (hur är det …) sisådär 60 till sisådär 100 år efter Jesu liv (eller vad nu historikerna anser sig kunna tro, det här är verkligen ett område där mina kunskaper är ganska vaga).
Själva grundidén/grundmyten är ändå att lärjungen Johannes är den Johannes som skrev ett evangelium samt en … eh … knarkig vision av hur allt kommer att sluta.
Varför jag får tillfälle att skriva ett av mina älsklingsord: eskatologi (läran om alltings slut).
Humdidum – jag kollar alla attribut och symboler i den där Dürer-gravyren som Pysseliten la ut här uppe, 18:19. Spännande, vill jag lova. Men nu ska jag sova. Gonatt!
Hahahaaa, ”så ser jag obduktionen till frukost”, det är ju alldeles förfärligt roligt, Fru Decibel!
Cecilia N! Earth calling vår
prästvigdeprästvigda båsmedlem! Vi har Johannesproblem!Men, Lotten! Du må ha hur svårt att ta kritik som helst. Detta kan jag inte låta passera!
Jag delar Ditt morbida intresse.
Bra, HH, mycket bra.
Men Skogsgurra, vabahaaaa? Ta bladet från munnen och häv ur dig!
Återkommer imorgon för nu ska jag sova. Jag har bara hunnit läsa.
Hon är återuppstånden! Cecilia N är sannerligen återuppstånden!
Åh, jag ser fram emot vad Cecilia har att säga, förutsatt att hon har lust att säga någonting!
Under tiden: dåligt med rim här på sistone, så jag har dängt ihop ett. Eh …
Oh, kroppen som nu saknar liv
Blir öppnad av en slipad kniv.
Dess hemligheter i stor mängd
Uppvisas i båd’ bredd och längd.
Kotor och ådror, fett och hud
Tillsammans sägs va’ bild av Gud.
Intimare kan intet bli
Och intet gör mig mera fri —
När jag är död, finns jag däri?
/akrostikonist
Jag har alltid uppfattat Cecilia som kvinnlig.
Ojojojoj! Korrat nu!
Det tog du ju riktigt fint! Övning and all that …
Fascinerande med dessa nyfikna människor som lägger grunden för vår moderna medicin. Den som i torsdags lät Starke Mannen bli av med de sista resterna av sin hjärntumör med hjälp av en strålkniv.
Mest fascinerad var Mannen av röntgenbilderna av skallen som visade det titannät som han har över hålet i skallbenet…….
Lät han någon måla av proceduren, Ninja?
Betr. Johannesarna: Johannes Döparen är en person. Johannes evangelisten (örnen) och Johannes aposteln (kalken) har var sitt attribut för att definiera vilken av dem vi avser vid ett visst tillfälle. Cecilia: kan du utreda detta lite tydligare?
Självaste Graal?
Ikonografisk analys av Dürers gravyr Melencolia:I från 1541.
© Ökenråttan 2015
Den heliga familjen
Stenen är symbol för Jesus: ”stötesten som blev hörnsten”. Rökelsekaret = Maria: ”Det gyllene rökelsekaret som bär det glödande kolet (Jesus)”. Hyveln = Josef, timmermannen. (Är det en räknesticka där, t.v. om hyveln, SG?)
Regnbågen symboliserar Jesus tronande på himlabågen. Staden därunder är det himmelska Jerusalem.
Penningpåsen tillhör Judas. Nyckelknippan är Petri attribut (himmelrikets nycklar).
Klotet är en symbol för evigheten.
Kvarnstenen symboliserar ödet och kan också stå för straff.
Passionsverktygen som användes på Golgata
Spikarna, tången, hammaren och stegen
Dygderna
Stegen kan också vara dygdestegen, Jakobs stege. Dygderna bekämpar sina fiender lasterna. Hoppets fiende är svårmod, förtvivlan (melankoli). Titeln bärs av en fladdermus, symbol för kätteriet och djävulen.
Passaren är ett av dygden Prudentia-Klokhets attribut.
Vågskålarna är ett attribut för dygden Justitia-Rättrådighet. Kan också symbolisera domens dag. (Passaren och vågskålarna kan också vara Skaparens attribut: ”Vem mäter upp stoftet på jorden … Vem väger bergen på en våg … Jesaja 40:12, översättning från 1917.)
Timglas är ett av dygden Temperantia-Måttfullhets attribut. Kan också symbolisera döden.
Klockan symboliserar apostlarnas förkunnelse.
Den bevingade figuren är förstås Melancolia själv. Kransen på hennes huvud symboliserar evigheten. Dürer är ju noga med att avbilda riktiga blommor i sina verk, men jag har inte lyckats identifiera dessa blad.
Sifferkvadraten är en Jupiterkvadrat som ansågs skydda mot – tadaaa! – Saturnus fördystrande makt! Hjälper mot melankoli, alltså. Summan av dom fyra fältens tal, vågrätt, lodrätt och diagonalt blir 34. I nedersta raden ingår dessutom årtalet för konstverket tillkomst, 1514. Elegant, Dürer. Som alltid.
Sen finns det lite småkrafts ytterligare, som jag inte har lyckats identifiera. Och hunden, om det är en hund, sätter jag frågetecken för, tills vidare. Ja, nu får ni pussla ihop alla de här komponenterna och se vad ni kommer fram till. – Nästan skogsgurresk längd på detta inlägg, what?
Toppen, Ökenråttan! Vilken bra sammanställning.
Nu har haren lagt ägg i trädgården. Han har försvenskats och kommit en dag för tidigt i år. När jag var liten hade mina kompisar ingen aning om vem som kom med påskägg och påskharen hade dom inte hört talas om. Till mej kom han varje år på påskdagen och gömde ägg i trädgården. Tänk vad tiden och traditionerna förändras.
Alltså, själva Dürer-bilden finns hos Pysse kl 18:19. Kanske underlättar om man ser den … Och nu måste jag tydligen läsa Dan Browns bok om det här konstverket. Ständigt denne Dan Brown.
Morr. Helt nyskrivet och färdigställt påskaftonsinlägg for ut i sajbern så det sa swiiiisch. Felsökningen säger att jag ”inte var inloggad”.
Det finns tydligen författare som först skriver ett helt manus och sedan slänger det och börjar om från början, för då blir det bättre. Ska försöka se på det på detta vis.
Jag har nog inget att tillägga. Båset är vittert.
Johannes Döparen döpte Jesus och blev senare halshuggen. De var på något sätt släkt via sina mödrar.
Johannes aposteln brukar avbildas med en kalk, ev med en liten orm som flyr ur kalken. Apostlarna brukar avbildas med de attribut som tog kål på dem. Men Johannes hade getts en giftbägare. Men han bad över den och då flydde ormen (=den slutade vara giftig) och han överlevde och dog en mer normal ålderdomsdöd. (Det här har jag lärt mig muntligt vid en guidning och har ingen aning om var dessa öden finns bevarade. Antagligen nånstans hos katolska kyrkan. De är ”lite” närmare helgonen än den lutherska kyrkan.)
Evangelisterna (där Johannes anses vara samma som lärjungen, men det väl inte finns säkra belägg där heller) har också attribut: Matteus: en ängel eller människa (lite olika där); Markus: ett lejon; Lukas: en oxe; Johannes: en örn. Lukasförfattaren har dessutom skrivit Apostlagärningarna som är den direkta fortsättningen på berättelsen efter Kristi Himmelsfärdsdagen.
Hej, vad kul! Nu kom du ju hit mitt i allt påskande, Cecilia N!
Tack Cecilia N och Ökenråttan!!
Nej Starke Mannen lät inte måla av sig, ej heller proceduren och skyller detta helt lättvindigt på att han inte är dö än.