Etikett: covid

Första, andra, tredje – covid!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juli 2022 21:26

Tre vaccinsprutor har jag fått, och nu ligger jag här med tredje omgången konstaterad covid-sjuka. Eftersom minnet är kort, har jag kollat bakåt och funnit att

ettan (före alla vaccinationer) var värst – jag skrev en mycket trött rapport på 13:e sjukdagen
tvåan var mystiskast – den attackerade två dagar efter tredje sprutan och maskerade sig som biverkning tills den avslöjades på sjunde dagen
trean verkar vara mildast – men med löjligt hög feber som jag inte riktigt känner igen.

Alla dessa sjukor, jösses vad de har ställt till med; resor har blivit inställda, vikarier har panikinkallats, deadlines har swoschat förbi. Men inte denna gång – jag har verkligen inget annat för mig än att ligga och snora, tvärsomna, vakna med frossa, sätta på en tv-serie som jag somnar till och tassa ner till köket på konstiga tider för att äta saker med konsistens eftersom smaken inte spelar någon som helst roll. Jag är klädd i shorts, linne och raggsockor, för det är tydligen det min feber gillar.

Precis som de andra covid-omgångarna är jag mer än lovligt trög. Sudoku, Wordle, Ordlig, Wordfeud samt korsordens magi och de små heureka-topparna går mig fullständigt förbi. Under en febertopp trodde jag mig ha löst lantbrukarnas enorma problem med maskrosor (det problemet finns inte) och uppfunnit den elastiska vinkelhaken. Tyvärr blandade jag ihop ordet vinkelhake med vinkeljärn, så det jag i yrseln hade uppfunnit var blott ett gångjärn.

Men, hörni – ”sjukor vi minns” är väl ett ämne som vi inte har avhandlat på länge? Jag har ju inte haft diarré i Indien eller kräkts i flygplan eller ens blött näsblod på scen. Fast jag blev ju sjuk på julen 1973 när vi skulle ha åkt till farbror Sten i Älvsbyn – och lika sjuk julen 1975, när vi skull ha åkt till mormor i Stockholm. ”Jaha, då blir det ingen resa” ekar fortfarande i mina av dåligt samvete fyllda öron. (Nej, det var inget vidare bildspråk. Men jag har ju feber, drygt 39 °C som rusar genom hjärnvindlingarna ungefär som varmkorv på rymmen.)

Men allra sjukast var jag på vår bröllopsresa 1991. (Cliffhanger. Febern hänger som en våt filt framför ögonen, så jag kan knappt se tangenterna. Återkommer en annan dag.)

Här ligger jag och yrar med ena bröstet bart. Min djefla man sitter bredvid med lika hög feber och undrar när han får låna sängen. (”La Miseria” av Cristóbal Rojas 1886.)

22 kommentarer

Rapport från sjuksängen

Rapport från sjuksängen

Publicerat av Lotten Bergman den 27 januari 2022 11:40

Ja, här ligger jag som vanligt i januari! Sjuk och ämlig! Så här beskrev jag sjukan i januari 2020:

Efter den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna. När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrat.

Och blev skickad i säng igen.

Januari 2021 var ju när vi alla i vår bubbla hade covid-19. Och nu? (Ni som har läst förra kommentatorsbåset har redan sett denna utredning.)

onsdag förra veckan: jobb på MDU, vaccinering, basketträning
torsdag: låg nerklubbad som en säl och bara sov
fredag: kunde inte vakna, ville bara sova
lördag: FRISK! gick en entimmespromenad och åt ikapp
söndag: fortfarande frisk på förmiddagen, gick sedan en promenad och blev trött som en gnu och fick svårt att andas
måndag: jobbade på MDU, pratade en helt timme i radio, fick feber, åkte hem, däckade och kunde inte spela basket
tisdag: nedbäddad med huvudvärk & feber, helt orkeslös
onsdag: jobbade tack vare Ipren hemifrån med Zoom och pappersarbete
torsdag (idag): feber, huvudvärk och en förlamande trötthet

Vän av ordning, förnuft, klokskap samt sans och vett frågar nu varför i hela friden jag envisas med att försöka jobba under iprenpåverkan. Well … det är roligt! (Och mitt vikariat går ut sista februari så jag får liksom passa på att ha kul innan sötebrödsdagarna med lön den 25:e är över.)

Så här sitter jag när jag inte sover. Så många detaljer – och inget är arrangerat. Jo, gitarrerna förstås. De är ”uppmuntran”.

Min djefla man förstår precis hur man piggar upp sin sjukling och gör henne glad och pigg: sällskap i sängen!

Spelar jag gitarr? Nej. Tycker jag ovanligt mycket om gitarrer? Nej. Men för min djefla man är gitarrerna som snuttefiltar.

Vänta, nu vet jag.

Stackarn som ligger närmast mig heter Skalle-Per och är Plannjas matchboll från 1979.

32 kommentarer

Hur har vi det nu då?

Hur har vi det nu då?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2022 02:39

Sedan den 13 mars 2020 har jag envist påtalat för alla att de borde skriva dagbok i dessa underliga tider. Och så har jag bestämt mig för att föregå med gott exempel och köpt en vrålsnygg dagbok (Flame Tree Scetch Book) och en fantastisk penna. Min plan var att alla om fem eller tio år skulle kunna häpna åt allt som de hade glömt, men som stod i dagboken: vad munskydd kostade, hur händerna såg ut som kebabstrimlor av allt tvättande och absurditeter som ”nästa vecka är nog allt normalt igen”.

Pennan tappade jag bort omedelbart och så här ser första uppslaget fortfarande ut. Men jag har gjort ett avtryck: en fläck!

Om jag hade skrivit dagbok som jag ju planerade, hade jag på gårdagens datum skrivit detta:

20 januari 2022

Igår fick jag tredje vaccinsprutan – den som kallas påfyllnads eller booster – och det gick som vanligt finemang. Sjuksköterskan hade ärvt ett byggföretag och sagt upp sig för flera år sedan, men höll på med vaccineringar sedan ett år. ”För det är så kul!”

På kvällen tränade jag basket och sen gick jag hem och kunde inte somna.

Idag kunde jag tvärtom inte vakna.

Sedan hade jag förmodligen inte skrivit mer, för hur kul är det att berätta om en dag där jag bara var vaken runt frukost, lunch och middag? (Därför ser ni att jag är klädd i pyjamas, för dagboksbilden togs i någon av vakenhetsperioderna.) Boosterdosen boostade alltså min sömnfunktion. Men nu är jag pigg och glad klockan 02 på natten eftersom jag ju sov hela dagen!

I min coronavärld är allt jättemegasuperförvirrat. MDU (Mälardalens Universitet där jag vikarierar till 1mars) har gett diffusa order om att undervisningen bör ske på campus – men att de lärare som kan, ska jobba hemifrån. (Nej, det går ju inte riktigt ihop.) Basketmatcher ställs in på löpande band samtidigt som ingen riktigt vet varför vi egentligen får fortsätta träna. Vädret beter sig likadant: snöstorm ena dagen, vårväder nästa dag, följt av en köldknäpp på tio minusgrader och ishalka överallt.

Bara nån dag senare hade all snö smält, men då dök ett norrsken plötsligt upp.

Några av släktingarna som jag har intervjuat om läget ska jobba på plats och frottera sig med 700 andra människor, andra ska sitta hemma på kammarn trots separata enmansarbetsrum på arbetsplatsen. Några har komplett frihet att göra som de vill, andra får strikta order där arbetstiden hemma respektive på plats kontrolleras med sekundexakthet. De som studerar får ibland sitta helt normalt och fnittra i en fullsatt aula, ibland med munskyddstvång blott använda var tredje stol. Några är sjuka mest hela tiden, andra sitter i karantän varannan vecka. Men en sak har vi alla gemensamt:

Vi avskyr att sitta i digitala möten.

Inledningsvis kändes det kul att via Zoom

hinka vin framför datorn med gamla kompisar
diskutera dåliga böcker med bokklubbarna
fnittra i möten när Nisse för femtonde gången frågar om han hörs
föreläsa i pyjamasbyxor och kavaj.

Imorrn ska jag pigga upp ~~åhörarna~~ mig själv genom att byta ut min profilbild till den här:

Kapten Zoom gick bara i fem program 1976, men gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Men hur har ni det? Eländes elände, foten i kläm och solsken i blick?

35 kommentarer

När söstra mi fick sin covidvaccinspruta

När söstra mi fick sin covidvaccinspruta

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2021 07:33

Lillasyster Orangeluvan fick igår sin första covidvaccinspruta, vilket för en sju år äldre storasyster som jag – i ett annat landsting (region) – känns bra.

– Ja, du är ju så himla gammal, så det är klart att du ska vaccineras.

Säger jag och försöker intensivt få tid till en spruta jag också. Meeeen: i brist på mina upplevelser, ska ni få ta del av hennes!

Orangeluvan tog på sig vaccinlämpliga kläder, keps, munskydd och ett glatt humör och cyklade iväg till den flyghangar eller militärbarack som stockholmarna har fyllt med sprutor. (I Eskilstuna, där det inte funkar alls ett enda dugg, skulle en enda liten mottagning sköta det. Det gick självklart åt pepparn.)

”Kön ringlar. Det är som ur en sci fi-film!”

Först stod alla i kö. Sedan satt de i kö – man ska sitta på en stol före vaccinationen för att få ner pulsen. Får man sitta i jägavila-ställning?

– Vilken puls? sa Orangeluvan i sina igenimmade glasögon.

– Hur gick det, hur var det, hur mår du, har du tagit bilder på SPRUTAN? tjoade jag.
– Jag har ingen simultankapacitet och var tvungen att koncentrera mig på att vaccineras och kunde inte fota själva akten, sa Orangeluvan lugnt.

Och vi ska vara släkt? Pffft. Men så fick jag en utförlig redogörelse ändå – en hel dialog via sms!

Vaccinatören var enligt Orangeluvan ”en mycket stockholmstypisk man med grånande skägg och mikrobryggt öl samt sju surdegsodlingar i kylen”.

– Hej! Jag immar igen. Är det här jag ska sitta? sa Orangeluvan till honom.
– Jajamän. Testa att tejpa munskyddet under glasögonen som jag gör, sa vaccinatören.
– Aha! Fiffigt! Men det beror nog på att jag har ett sånt snyggt men odugligt munskydd: det blir extra varmt.
– Jag ser det. Det är mycket snyggt.
– Jag vet. Ditt är jättefult.
– Jo, jag vet.

Orangeluvan tänkte att hon hade gått lite för långt, och försökte låtsas vara normal.

– Nej, jag klagar inte. Jag är tacksam över att få vara här, sa hon.
– Har du legitimation? svarade vaccinatören, nu helt normal han också.
– Javisst!
– Är du vänster- eller högerhänt, allvarligt allergisk, har spetälska eller sex tår på ena foten? sa vaccinatören.
– Höger och nej på resten, sa Orangeluvan, mycket nöjd över att vaccinatörens normala persona for all världens väg.
– Bra. Då tar vi vaccinet i vänster arm. Du får Pfizer och bla bla bla ömhet bla bla, fortsätt hålla avstånd.

Orangeluvan berättar:

”Jag funderade på att fråga om orsaken till att den tas på armen som man inte är -hänt på, är att den vaccinerade armen ibland lossnar och trillar av, men var inte säker på om vi hade den relationen efter två minuters bekantskap.”

Sprutan gavs utan att Orangeluvan kände någonting alls.

– Hur har du haft det idag? frågade hon honom.
– Ja, när jag tackade ja kändes det bra, då var det snö ute. Nu känns det ganska jobbigt, svarade vaccinatören.
– Aa. I sommarvärme, med plastförkläde och så, sa Orangeluvan och tittade på vaccinatörens munskydd, visir och stora skägg.
– Precis.
– Jag tycker du var väldigt bra på min vaccination.
– Tack, du med! Trevlig helg!

Därefter förpassades Orangeluvan till science fictionavdelningen igen, där hon i 15 minuter skulle sitta och spela cello eller nåt.

För det gjorde faktiskt Yo-Yo Ma när han hade fått sin första spruta. (Lyssning rekommenderas varmt.)

När det hela var avklarat cyklade Orangeluvan välbehållen hem igen med ett ovanligt stort plåster. Brukar man inte få ett sånt där litet beigefärgat som trillar av efter tio minuter?

”Jag känner just nu en metallisk smak i munnen och det ilar i en tand.”

Några timmar senare var Orangeluvan och plåstret på helt andra äventyr. Jag frågade hur det kändes.

– Vänsterarmen har inte lossnat, men min enorma axelmuskel ömmar lite. Ingen metallsmak eller något annat i övrigt!

Nu ska vi bara se om mikrochippet som Bill Gates ju har lagt i alla sprutor påverkar Orangeluvan framledes. Eller var det kanske Joe Biden som la i nervgift?

25 kommentarer

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2020 10:09

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur ”just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

19 kommentarer

Respiratorn, ventilatorn och ”coronavirussjukdom 2019”

Publicerat av Lotten Bergman den 18 april 2020 13:33

Fakta som är bra att känna till

En av Trumpens stollar till medarbetare over there, tyckte att vaccinet hade tagit alldeles för lång tid att framställa eftersom det ju var den 19:e varianten – ”it’s not like it’s the new Covid number one”. Sa Trumptokan och fnös.

Eftersom denna missuppfattning inte får spridas, kommer härmed NE:s definition:

covid-19 (av engelska coronavirus disease och 2019), luftvägssjukdom orsakad av ett virus i gruppen coronavirus; viruset identifierades första gången hos människa i Kina 2019.

Och som ni ser: det ska vara gement c på både corona och covid-19. Såja! Nu går vi vidare till den i dessa dagar så uppskattade respiratorn, som lika gärna kan kallas ventilator. Men respirator är lite bättre eftersom även ett stort ventilationssystem kan kallas ventilator. NE:s definition:

respirator (en bildning till respirera, ytterst av latin respiʹro ’andas’), ventilator, apparat för konstgjord andning vid nedsatt eller upphävd andningsförmåga.

Kuriosa som är kul att känna till

Respirator var för 130 år sedan inte alls en apparat för konstgjord andning, utan ett simpelt munskydd. Eller ett mer komplicerat munskydd.

Reklam för respiratorn ”Lungenheil” ur SvD 1920. ”Mot damm, giftiga gaser och syreavdunstning. Överträffar alla andra i industriellt bruk. Patenterad i alla kulturstater. I bruk över hela världen.”

Respiratorn kunde skydda hårt arbetande stenbrottsmän från damm i lungorna och skydda unga målbrottspojkar från kyssarnas farliga baciller.

[Ni lyfter blicken och undrar om jag skrev ovanstående bara för att få klämma in orden stenbrottsmän och målbrottspojkar i samma mening. Ni suckar. Och läser vidare.]

Se här vad man vet att berätta i en artikel i SvD 1891!

”En vetenskapsman i Berlin har sysselsatt sig med att analysera de faror som lurar i en kyss. Han har bl.a. räknat och klassificerat de bakterier som håller till i människans mun – över 20 olika arter. Han tycks ha kommit till den slutsatsen att de, som inte kan helt avstå från ett så livsfarligt bruk som kyssandet, åtminstone bör använda en respirator.”

Jag såg omedelbart framför mig hur folk kysstes med munskydd.

Betty Furness och Dennis Morgan repeterar en kärleksscen i ”Mama Steps Out” från 1937. Väldigt många källor säger att Dennis Morgan heter Stanley Morner, men det hette faktiskt hans rollkaraktär. (Foto: Keystone-France/Gamma-Keystone.)

Men förstod snabbt att det han – den icke namngivne vetenskapsmannen – menade, var att alla som envisas med att kyssas, till dagligdags bör använda munskydd. Vilken statussymbol (eller varningssignal?) munskyddet då skulle kunna bli. ”Jag har munskydd. Alltså är jag en människa som ofta blir kysst.”

Artikeln i gamla SvD fortsätter att berätta hur olämpliga kyssar faktiskt är, och att vi bör vänja oss av med dem. Men att det ju blir svårt.

”Om några tusen människoåldrar kan man möjligen ha utfunnit ett passande surrogat för kyssen. Men då är kanske bacillteorin föråldrad och doktorerna tillåter oss att gå tillbaka till en njutning, som vi då inte längre bryr oss om.”

Uppfinnare som kanske borde få mer cred

Man är i världen inte riktigt överens om vem som uppfann den moderna respiratorn, men vi i Sverige är av den bestämda uppfattningen att det var svenskar som gjorde’t.

En av dem är Bo Sahlin (SvD 1932). Föregångaren tillverkades av Torsten Thunberg 1924.

Och apropå att sluta kyssas: Anthony Fauci i USA (deras Anders Tegnell, liksom) tycker att det är dags att helt sluta ta i hand.

”I don’t think we should ever shake hands ever again, to be honest with you. Not only would it be good to prevent coronavirus disease; it probably would decrease instances of influenza dramatically.”

Stackars sydeuropéerna som kanske bör tvärsluta med puss på kind. Och åååååååååh så skönt för mig – jag som inte gillar att krama okända människor!

”Vi rör oss lite grann … på två meters håll …”

40 kommentarer