Hoppa till innehåll

Etikett: #blogg100

Tips på ett fantastiskt trevligt beroende

För nytillkomna tittare ska jag berätta att ni är är välkomna hit och att man här kan skriva kommentarer utan att riskera något. Oftast hälsas man välkommen av en kommentator som heter Örjan och ofta kommer tokar in och rimmar helt off topic medan andra delar ut musiksnuttar som inte heller har med ämnet att göra. Blogginläggen handlar om basket, bokstävlar, underliga fakta och humor samt sport. (Märk väl att jag inte låtsas om hotellmögel och borttappade persedlar samt baaaarnen.)

Nu ska jag tipsa om mitt senaste knark.

fry_iq

Många – men inte tillräckligt många, för då hade världen varit en roligare plats – ser liksom jag på QI, som är en brittisk BBC-frågeshow som har gått som smort sedan 2003. Egentligen skulle Michael Palin ha varit programledare, men han tvärvägrade när han insåg att han än en gång skulle tvingas vara ”the straight guy” som skulle sitta och vara normal och trist bland massa komiker. Ironiskt nog engagerades istället Stephen Fry, som verkligen inte är straight.

Det handlar om allmänbildning, fantastiska fakta, roliga skämt, ovidkommande trivialiteter och … och … förstår ni? Det är som kommentatorsbåset! Och jag är naturligtvis Stephen Fry där i mitten. Här kommer nu hela första programmet. (Resten finns på Youtube, men man kan förstås också köpa boxarna för då får man nog extramaterial.)

QI betyder ”quite interesting”, och det är för att dela med sig av lite intressant information som man får poäng i programmet. (Men det är inte viktigt.) Fry styr allt och leder gärna in diskussionen på snuskiga skämt medan Alan Davies som sitter på hans högra sida ska vara den som vågar ge de självklara svaren och spela lite ”daft”. De andra paneldeltagarna byts ut, men många återkommer många, många gånger. Publiken skrattar lite för högt för min smak, men man vänjer sig. Poängen delas ut lite på en höft, men tydligen sitter en redaktion med älvor  –”QI elves” – och räknar och hjälper Fry och sufflerar i hans öra.

Stephen Fry och Alan Davies.
Stephen Fry och Alan Davies.

Det jag tycker bäst om är att man inte ska säga det uppenbara, för då går larmet och så får man minuspoäng. Likaså om man säger något som har visat sig vara en faktoid. Deltagarna (inte minst Fry) skämtar gärna om ”the gay community”, hur otroligt obegåvade människor är i vissa delar av Storbritannien, hur skottar sluddrar, hur fransmän de facto är galna och så härmar de dialekter så att jag varken hör vad de säger eller förstår skämten.

Och jag bara skrattar och skrattar. Jag har sett alla avsnitt i rätt ordning och har nu börjar på säsong 5, vilket betyder att det snart kommer att ta slut. Då måste jag nog gå i kloster eller åka jorden runt för att inte bli galen av saknad.

Eller så talar ni om för mig vad jag kan göra istället.

Share
44 kommentarer

Gränsöverskridande, musikaliska män?

Jag är som vanligt sist med det senaste och begrep först idag att det finns en artist som sjunger som en karl men ser ut som en 15-årig, docksöt tjej och enligt folkbokföringen är en 17-årig kille från Sundsvall. Han kallar sig Yohio med versaler, men jag skriver till och med Ikea med gemener så call me a rebel. Nu tar vi ett rejält hopp, men ett relaterat sådant.

För 57 år sedan lät ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley så här:

Den 2 februari 2013 låter ”Heartbreak Hotel” så här – med nyss nämnda Yohio (dock utan lolitaklänning):

(Passa på att se – de här Melodifestivallåtarna har underliga rättighetsregler med mankemang och spoilers samt extralysen så man vet aldrig hur länge de är tittbara.)

Artisten Yohio har ett dopnamn också: Kevin Rehn Eires. Det där ”Rehn” kanske låter bekant – och nu ska ni få höra: släkten Rehn är nästan som Ingrossoarna, Bergmännen eller Skarsgårdspöjkarna!

Det här med att vara gränsöverskridande, begåvad, talför och musikalisk samt 17 år är däremot inte något nytt, vilket vissa medier låter påskina. Pah, kolla här på David Jones som kallade sig Bowie ibland (utan krångliga versaler) 1964:


Att Bowie i klippet ovan inte spelar snabbt på gitarr eller sjunger är ju synd, men jag hade också hittat på The Society for the Prevention of Cruelty to Long-haired Men om jag hade velat ha publicitet för 49 år sedan.

Så. Inte är vi väl särskilt chockade över unge Yohio? Måtte han bara ha medhörning när han framträder i första Melodifestivalomgången och måtte alla kvällstidningsjournalister ta det lugnt med pågen.

Själv ska jag fylla år, kolla på basketmatcher, laga paella till spanjorer och leta fram en försvunnen sko – se så gränsöverskridande jag är!

Share
49 kommentarer

När jag räknade fel och påverkade säkert uppåt 100 människors fredag

Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.

Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads ”Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.

Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.

Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.

Mäh.
Mäh.

Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:

Enkelt? Pah.

Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):

  • 1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
  • 2 Är Muhammed en gud?
  • 3. Är plast ett grundämne?
  • 4. Är house en musikstil?
  • 5. Finns det sju världsdelar?
  • 6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
  • 7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
  • 8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
  • 9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
  • 10. Rider man barbacka utan sadel?
  • 11. Är katten ett rovdjur?
  • 12. Kom bronsåldern före stenåldern?
  • 13. Är en lungsäck en väska?
  • 14. Var Picasso en uppfinnare?
  • 15. Är 50 procent av 500 lika med 250?

Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.

Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.

Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:

Fel!
Fel!

Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:

– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?

Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.

När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.

Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.

—– Ångerpaus ——

Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.

  • Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
  • Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
  • Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
  • Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
  • Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
  • Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.

The action såg ut så här:

Radiopersonal i upplösningstillstånd.
Radiopersonal i upplösningstillstånd.

—– Whiskypaus ——

Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Ack, den här bilden togs innan vi visste.

Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.

Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.

Men jag är i alla fall inte ensam:

Zick zack med lottodragning 1988.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Share
65 kommentarer

Borttappad

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

  • vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
  • cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
  • två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
  • grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
  • filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
  • kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
  • kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
  • hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.
Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Först kom ”den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].
Åh, man tackar.
Åh, man tackar.

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

… plommonstop …
… plommonstop …
… nycklar …
… nycklar …
… domarpipor …
… domarpipor …
… tandborstar …
… tandborstar …
… och alla glasögonfodral.
… och alla glasögonfodral.

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.
Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.
Share
63 kommentarer

Hur dog Oscar Levertin?

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”?

(Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.)

Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara för att jag fick den frågan på en tenta när jag läste ”littvet” i Lund. (Frågan ställdes säkert bara för att läraren ville poängtera att Lund hade haft litteraturhistorieprofessorer längre än Stockholm. Men hur länge? Nä, det minns jag inte.)

Levertin var skribent på alla möjliga olika sätt och blev dessutom kompis med Heidenstam – och alla som var kompisar med Heidenstam blev antingen frigjorda eller galna och förr eller senare nakna.

Bevis 1: Heidenstam och Fröding.
Bevis 1: Heidenstam och Fröding.
Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.
Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.
Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och Fröding igen.
Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och (en lite svullen) Fröding igen.

Levertin skrev och skrev och blev publicerad vart han än vände sig. Som 26-åring recenserade han den unge debutanten Heidenstam (se mustaschmannen ovan) med dessa ord (länken går till hela recensionen):

”För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit »riktiga dikter». Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmeln är blå.”

Livet lekte, Levertin verkade inte vara en särskilt grubblande och svårmodig person och minsann lärde han inte känna allas vår Carl Larsson också.

Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)
Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)

Liksom alla andra konstnärer drabbades Levertin av tuberkulos och fick därför arbetsro på sanatorium, vilket får mig att känna att så länge vi inte ser till att konstnärerna av idag drabbas av tuberkulos, måste de göra konstiga videoinstallationer för att få till lite kosing och arbetsro.

Strax efter att tavlan här ovan var färdig, tackade han Carl Larsson, gick hem med tavlan under armen, drog på sig en halsfluss, gick till doktorn och fick ett mycket effektivt gurgelvatten att bota sig med.

Gurgelvatten? Hm. Vi måste läsa i Ugglan!

Gurgelvatten, Gargarisma, med., en lösning eller blandning af antiseptiska, sammandragande eller lindrigt retande ämnen med vatten eller med något aromatiskt te, hvilken blandning nyttjas till svalgets sköljning under långsam utandning, hvarvid ett gurglande ljud uppkommer. [—] Till gurgling begagnas bl.a. svag koksaltlösning, klorsyradt kali (3–5 proc. – försiktigt på grund af medlets giftighet!), svag alunlösning e.d. Ibland användes te på fläder, kamomill eller salvia till gurgling, vanligen med tillsats af det ena eller andra verksamma medlet, t.ex. af spanskpeppartinktur, 10–12 droppar i ett halft glas vätska.

En natt vaknade Levertin ur (de förmodade) feberångorna, hostade till och kände den bekanta smärtan av halsflussens wobbler med sju rejäla krokar. Han stapplade upp till handfatet i sitt rum och svepte glaset med vatten som stod där, förberett kvällen innan.

Men det var ju inte vattenglaset han tömde. Det var förstås gurgelvattenglaset. Stackars Levertin drabbades av en anafylaktisk chock och dog, blott 44 år gammal.

Avslutningsvis en liten bekant truddelutt:

Share
63 kommentarer

Båsmeter

båsmeter, det som en rimmande kommentator i tomrum skapar under en viss tid. Den är per definition knappt eller drygt en metrisk meter eftersom allt som bekant går snabbare när man har kul. Det abstrakta mönstret med humoristiska höjningar och sänkningar förhöjs genom en skanderande, taktfast läsning (som hejaramsor vid en basketmatch).
subst. ~n båsmetrar 
ORDLED: båsmetr-ar
• inexakt versmått: kommentatorns påhitt skapade båsmetern 
HIST.: sedan yngre bloggsvensk tid, 2013; av lat. bloggus metrum, grek. bloggitron metron ’meter’; versmått.

Gårdagens blogginlägg hade rubriken Kärleksbrevet jag minns. Om jag inte hade haft så olydiga kommentatorer i kommentatorsbåset, hade alla skrivit om sina egna kärleksbrev eller olyckliga kärlekshistorier och båset hade fyllts av hjärtan och rosor, kattungar och stenar med påmålade visdomsord som t.ex. ”Älska.”

Men icke. Ökenråttan konstaterade snabbt: En ny poesiform är utsprungen, ur båsets rot och stam.”

PK fick nämligen för sig att ta min rubrik och baka om, parafrasera och förroliga den. Här kommer ett urval av hans kreationer:

Existensen jag finns
Tåget jag stins
Flirtningar jag quinns
Bilder jag lins
Byxor jag jeans

Ni ser mönstret? Ord + jag + något som rimmar på -inns och som på något sätt hör ihop med eller associerar till första ordet. Anna fattade galoppen, och bidrog raskt med några egna:

Brasor jag brinns
Yllen jag spinns
Hudar jag skinns

PK kontrade:
Nassar jag skinns
Eldar jag brinns
Tävlingar jag vinns
Koppor jag svins
Takdroppet jag rinns

Christer hängde på:
Daniel jag prins
Regioner jag provins
Rockslagsmärken jag pins
Bakverk jag muffins

muffin

Och så fortsatte det!

Christer:
Armhävningar jag chins

chins

Pysseliten (som myntade termen ”båsmeter”):
Honung jag bins
Glas jag vins
Skidor jag lavins
Bröd jag lavains!

Niklas
Slattar jag rinns
Ladin jag Bins
Egon jag dins
Enbär jag gins
Broscher jag pins
Hanses jag sins

Min djefla man
Versmått jag alexandrins

Med all världens poetiska frihet stoppade Anna som en revoltör plötsligt in extrabokstav:
Staket jag grinds
Hakor jag kinds
Knubbiga jag trinds

grind

Haikupoesin har fått en konkurrent!

Share
87 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

kärleksbrevEftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

”Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

edgar_frances

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devin– a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Skärmavbild 2013-01-27 kl. 23.45.56

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Så här satt vi inte.
Så här satt vi inte.

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

Share
63 kommentarer

I onsdags krockade jag lite med bilen

För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.

Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.

Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.
Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.

Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.

(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)

Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.

Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?
Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?

Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.

Ur den där rutiga lådan dök gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.
Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.

Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.

Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och eventuellt bromsspår.
Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)

Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:

– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!

Och så åkte hon iväg.

Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt  VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.

Exhibit A and B.
Exhibit A and B.

Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?

Well. Hon kom aldrig.

Share
70 kommentarer