Etikett: barnen

Ibland blir det fel, men det gör inget

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2008 19:59

Jag är ju kommandorskan i den här familjen. Jag pekar med hela handen, minns det mesta och skriver lappar med versaler och fetstil. (Samt kursiv kuriosa.)

Och så går det ändå åt pipan! Curlingsamordnaren drar sig kanske tillbaka med något gammalt över sig efter denna dag.

En sådär lagom road Salt Stellan (alldeles nyss). Foto: Trettonåringen.

Basketturneringen pågår för fullt, jag åker omkring med kamera, skriver protokoll, tar tid, inhämtar nya kaffemuggar, mjölkpulver, liniment och bananer när de gamla har tatt slut och berättar för alla om de konstiga domarna som började slåss. (Med varandra.) Ordern till Den djefla mannen löd i morse kl 07:15:

– Tioåringen ska levereras dääääär klockan 11:00, du ska skriva protokoll dääääär 11:30. Se till att han äter och har det gula matchstället på sig, att du äter och att Sextonåringen är vaken och medveten om att han vaktar Fem- och Åttaåringen innan du åker. Själv är jag däääär och skriver protokoll på fyra matcher som Trettonåringen spelar.

Trettonåringen får med fem sekunder kvar av första matchen en lårkaka som smakar sisådär och tvingar henne att stå över tre matcher – en vila som dock ska få henne i form till morgondagens final.
Tioåringen levereras till sin match utan matchställ (som han har lämnat på köksgolvet).
Den djefla mannen får leta upp en vikarie till protokollsysslan och kör hem för att hämta det gula matchstället.
Den djefla mannen klär på sin Tioåring ett helt felaktigt matchställ som är mitt och når honom till fotknölarna eftersom den ömme fadern bara högg första bästa gulaktiga påse i hallen – men Tioåringen hinner spela i andra halvlek!
Protokollvikarien vill bli ersatt för sin insats, vilket gör att jag (!) blir tvungen att skriva protokoll på en match precis när jag egentligen hade tänkt titta på Salte Stellans magiske son fem kilometer norrut.
Tioåringen får en elak boll rakt på näsan och sprutar sedan blod över hela golvet, där en humla redan sedan tidigare låg och dog.

Tioåringen (nr 8) iklädd rätt matchställ. Foto: Trettonåringen.

Nu ska jag skriva en mycket noggrann instruktion till den ytterst komplicerade morgondagen med matcher här och där (se förra inäggets kartillustration) och speakeruppgifter på finalmatcher. Jag säger som Karl IX till Kristian IV år 1611:

Där rätta dig efter!

8 kommentarer

Stolthet och fördom

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2008 22:36

Kemisterna förföljer mig.

Min pappa är kemist.
Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
Den djefla mannen är kemist.
Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)

Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH₄NO₃ – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

23 kommentarer

Föräldrauppror som rebellrevoltör?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2008 06:12

Jag attackerar min Femtonåring med frågor om hur man idag revolterar mot sina föräldrar. Han berättar om emo (med vederstyggligt plural: emos) som färgar håret svart, svärtar ögonen och har svarta kläder (tajta brallor) med röda detaljer och helst converseskor. Tydligen vill emosarna inte själva kallas emo utan bara ”alternativa”.

– Om du skulle vilja revoltera mot oss, hur skulle du göra då? frågar jag honom.
– Va? Varför skulle jag vilja det? svarar han och pekar på först sina jeans och sin hoodie och sedan på mina exakt likadana jeans och identiska hoodie.
– Alltså, du vill ju inte vara som vi töntiga vuxna – hur skulle du kunna markera det?
– Ok … öh, propellermössa och alldeles för små kläder?

Hopplösa unge. Swingpjattar och nalensnajdare gled ju runt i stora kavajer och hattar på 1930-talet – ska jag kanske tipsa honom?

Mods år 1964.

Raggare, skinnknuttar, mods, punkare, hårdrockare, syntare, hipphoppare och den mystiska grupp som nu har jeansen på halva rumpan har följt – alla för att (väl?) irritera den äldre generationen. Långt hår, yviga polisonger som går vilse i mustaschen och borttappade bh:ar har förstås följts av rakade skallar och en och annan strut- eller balkong-bh.

Nyss lärde jag mig att det i början av 1900-talet fanns en ungdomsgrupp som hette Wandervögel (ja, plural med umlaut). De levde sunt och enkelt och idkade friluftsliv och sjöng trevliga sånger i protest mot den äldre generationens konstlade, tillgjorda liv. Nämen så trevligt!

– Nä nu jävlar ska jag irritera mina föräldrar!
– Ja! Låtom oss tillsammans sjunga en sång och gå en promenad!

Så, ack bloggläsare, hur har ni revolterat?

Jag själv och mina barn är dåliga revoltexempel. Jag skolkade visserligen under tre månader den första terminen i gymnasiet, och visst hade jag supersnäva jeans … men annars är det ont om rebellerfarenheter. Den djefla mannen revolterade genom att tvinga sina föräldrar att inte titta på tv. Det värsta jag kunde ha gjort mot mina föräldrar hade nog varit att konsekvent stava fel eller strunta i regeln om dubbelt supinum.

Om detta hade varit mina föräldrar hade jag bara behövt kamma mig och stryka en knytblus.

Fotnot:
Ordet ”hiphopare” (se ovan) stavas inte med fyra s fyra p. Men det tycker jag att det ska.
Tillägg:
Man lär sig massor om emosar i kommentatorsbåset.

42 kommentarer

Språk jag inte kan

Publicerat av Lotten Bergman den 23 januari 2008 08:52

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.

65 kommentarer

Läbbiga ting i juletid?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 december 2007 09:56

Nedanför detta vanliga inlägg finns julkalenderlucka nummer 17. Inspirerad av ämnet i den och alla äckelmagade, nattvakna kommentatorer ska jag berätta vad vi i frukostflingorna respektive trädgård funnit har.

(Den där liksom tyska ordföljden i förra meningen tar man till när man inte har något roligt att säga egentligen.)

Om man ska hitta spännande saker som fingertoppar, maskar och harlortar i flingpaket, är det bra att inte hälla upp fil eller mjölk först. Hur skulle det se ut annars, om man med bild framträder kränkt och upprörd i kvällstidningarna – med filmjölk droppande från fingrarna?

Nej, sicken tur att Tioåringen blev lite misstänksam och hällde ut … denna alien på en vanlig tallrik först.

Klump.

Det är faktiskt inget farligt, det är bara som om flingfabrikens bottenskrap har samlats i en hård, paltliknande boll. Man kunde lätt ta sönder den. Märket var Coops eget och nej, jag har inte ringt och klagat. Jag slängde ut bollen på gräsmattan för smådjuren att kalasa på.

Sent igår kväll gick jag ut på den mörka verandan för att slänga ut två brinnande rostmackor till djuren som inte har skrämts av alla cancerlarm eller tror på GI. Då klev jag i något som till och med hade gjort Sigourney Weaver lite blek om nosen. Sktjschloofffsch (iklivandet). Skvimp (uppdragande av fot).

Klegg.

Här står jag med fångsten uppskrapad på vår allra snyggaste spade. Klegget är en f.d. halloweenpumpa som jag hade ställt utomhus när den började mögla i ögonvrårna. Och glömt bort.

Bränt bröd, flingklump och pumpaalien. Trerätters, liksom.

13 kommentarer

Gårdagen i bilder och lite reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2007 00:41

Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.

Ser ni pi?

Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)

Femtonåringen poserade.

Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.

Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!

Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.

Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)

—-
Och nu blir det reklam!
Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?

Den 1 december 2005 såg det ut så här.
Den 1 december 2006 såg det ut så här.

(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)

Uppdatering
Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!

42 kommentarer

Sådant man inte vet

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2007 10:24

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet … näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

——
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om … något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev … bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

19 kommentarer

Time flies

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2007 14:37

Jag vaknade i morse vid halvsjusnåret med ett skatbo till hjärna och två ruttna potatisar till ögon och tänkte förvirrat:

– Jag måste ha ammat minst femton gånger inatt.

Visserligen är det drygt fyra år sedan jag ammade sist, men känslan av ”jag-har-sovit-i-sjuminutersperioder” misstar man sig inte på.

Visserligen är jag på bilden sminkad av barnen. Men ni förstår?

Nu var det alls inte amning utan mul- och klövsjuka på Femåringen som hade stökat till sömnen.

(Ok. Det heter inte mul- och klövsjuka utan ”hand-fot-munsjuka” – vesikulös stomatit. Men han råmade som en ko halva natten. Av smärta i munnen, stackars lilla barn.)

Ni ser hur jag halvmosig ligger där i sängen, ganska nöjd ändå?

Plötsligt kom Trettonåringen inrusande och påminde om att ett besök på tandregleringen stundade.
När det var avklarat åkte jag med Femåringen till sjukhuset för ett läkarbesök.
Sjuåringens löss kräfva också sin quinna – barnen i skolan har fått för sig att man måste hålla en meters avstånd till dem med löss och att alla tjejer måste ha håret uppsatt för att inte de blodtörstiga lössen ska kamikazeattackera kreti och pleti.
En uppdragsgivare skulle per telefon förhandla om mitt arvode – i kassan på Coop.
Studsmattan dränks i snö i detta nu.

Och plötsligt hade hela dagen gått!

I receptionen på sjukhuset bygger de om så att allt hänger på halv stång och mätinstrument och datorer är uppallade på skrangliga stolar och gamla pulpeter. Gissa nu min replik!

Oj, bygger ni om?
Vad trevligt, det ser ut som … får jag ta en bild?
Och häääär sitter du med armarna i kors?

16 kommentarer

Att sortera eller inte sortera är en livsstil och en karaktärsbrist

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2007 11:38

När jag nyss fick syn på denna bild, utbrast jag i ett lyckligt ”åååååååå!”, ungefär som när en tolvåring tittar på en bild av en kattunge.

De tre yngsta barnen. Idyll eller idyll?

Min djefla man (som i vanliga fall är den som åååå:ar) reagerade tvärtom plötsligt, häftigt, spontant och ilsket på en gång – med händerna i sidorna:

– MEN HUR SER DEN DÄR BOKHYLLAN UT EGENTLIGEN?

(Jag ska inte servera en ny bokhylleutredning, men för nytillkomna tittare bara berätta att ordet ”bokhyllan” är ett understatement.)

– Ja, den är grön ..? sa jag som den ickepedant jag ju är sedan födseln.

Den djefla mannen satte omedelbart igång ett boksorterande som inte bara inbegriper alla böcker, utan även alla hyllor, alla barn, den motsträviga hustrun som endast med mutor kan fås att sortera något över huvud taget, den gode grannen på tillfälligt besök och tre deadlinear som plötsligt fick skjutas på framtiden.

För boksortering! Jag tycker att 2011 låter som ett boksorteringsår. Eller 2019 – när yngsta barnet flyttar hemifrån.

Så här far han fram. Och upp. Och ner. Och hu.

Han gillar systematik och tankekartor. Hon gillar ingen ordning på allting. Denna karaktärsskillnad oss mellan skulle kunna vara alla till gagn eftersom vi då kompletterar varandra, jag och den djefla mannen. Om det inte vore för att jag går totalt i baklås vid boksortering.

– Harrrkl, jag måste nog åka och handla mjölk, försöker jag lamt.
– Hm, vad var det nu jag skulle göra, jag måste åka till Stockholm en sväng tror jag, säger jag och kliar mig på hakan och tittar i taket.
– Fnys, host, jag är väldigt allergisk mot damm idag, hosthostar jag ansträngt.

Fast nu ordnar det ju sig idag. Jag måste nämligen åka ner till Lund och föreläsa. När jag kommer hem sent i morgon kväll är bokhyllorna nog färdigsorterade. Undrar om barnen kommer att få mat.

55 kommentarer

Tandställningen, hålfotsinlägget och utseendet

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2007 12:05

När jag föddes som en liten vingmutter, tillverkade mamma en nätmössa som skulle klämma åt de röda, utstående öronen så att jag som vuxen inte skulle vara olycklig.

När jag var i tvåårsåldern fick jag hålfotsinlägg för att inte gå plattfot genom livet. Jag är nu inte plattfot men borde få stöd för mina ickeelastiska hälsenor.

När jag var tio år fick jag en tandställning som skulle putta tänderna i rätt riktning (bakåt) så att jag inte skulle påminna om George Formby (som vid en närmare titt inte alls har mina tänder). Eftersom tandställningen var en nattmodell för gommen och inte satt fast, hittade jag den på morgonen oftast i armhålan.

Nu har Trettonåringen här hemma fått en tandställning av 1950-talsmodell eftersom en av hennes tänder gått vilse och hamnat helt bortitok. En metallbåge utanför munnen spänns fast på kvällen och sitter som ett skruvstäd åtsnörd bakom nacken. Trettonåringen är milt sagt inte särskilt nöjd med ”Kurt”, som vi kallar honom. Dock var han på skolans maskerad nyttig eftersom Trettonåringen vann tävlingen för bästa kostym. (Tyvärr syns Kurt väldigt dåligt på bilden. Men kolla maskeradprispokalen! Och den beigefärgade slipovern! Och kjolen! Och de stora tjockglasögonen som kostade 10 kronor på Myrorna! Och fotställningen!)

Men tillbaka till mig och mina kroppsliga tillrättavisaden. Öronen står fortfarande ut som på Sven-Bertil Taube (innan han fuskade och opererade dem), fötterna krånglar som på en trestegshoppare och tänderna strävar framåt. Dock var jag häromdagen såpass nöjd med både min festklädsel och sminkning att jag bad om att få bli fotograferad och inför framtida förfall förevigad.

Fotoresultatet.

24 kommentarer