Hoppa till innehåll

Etikett: barnen

OS: Vad kul att jag hade fel!

Vi har tagit ett silver genom Emma Johansson, som cyklade på smala däck i hällande regn i nästan fyra timmar – och det handlade inte om ett litet duggregn. Cyklop hade fungerat bättre än solglasögonen som alla antingen körde ner på nästippen eller helt sonika slängde ut i en kinesisk buske.

Spurten engagerade alla. (I pyjamas vid lunchtid, ja.)

En stackare från Kina gled i en kurva rakt ner i en mystisk, en meter djup rännsten så att Femåringen här hemma nästan började gråta.

– Men varför åker alla andra ifrån henne? Varför stannar dom inte och hjälper henne upp?

Nyss låg hon där på rygg med cykeln över sig.

Efter målgången fick vi se vinnaren (brittiskan Cook) skratta, gråta, gå omkring, kramas, pussas, gå lite mer, skratta lite mer och gråta lite mer. Men inte en enda sekund svensk glädje. Vad var det jag ville se då?

Jo, när det gäller cykling så finns det ju ett antal komplicerande faktorer. Doping är den största eftersom det inom cykelsporten finns ovanligt många atleter som råkar äta fel kosttillskott, ta fel tandkräm, andas in fel blod och anlita fel rådgivare. Men en annan faktor är att man ju cyklar i stall/lag/länder. Så här, va:

Vår bästa cyklist har under många år varit Susanne Ljungskog, känd för att hon länge använde vit kajalpenna runt ögonen. (Don’t ask.) När Emma Johansson just idag var i bäst form och först av de två i den stora klungan av obegripligt vinglande cyklister, var det Emma som fick chansen att vinna. Susannes uppgift blir då automatiskt att stanna kvar bak i fältet och absolut inte dra så att klungan hinner ifatt utbrytarna längst fram. Även om Susanne skulle drabbas av en energikick av guds nåde, är det inte läge att försöka vinna eftersom hennes lagkompis har chans att vinna där framme.

Därför ville jag se vad som hände efter målgången. Kramade Emma Susanne som tack för hjälpen såsom den överlycklige tvåan Gunde Svan kramade ettan Torgny Mogren i VM i Val di Fiemme 1991?

Share
12 kommentarer

Gårdagens outfit

Fjortonåringen och granntjejerna, som är tretton respektive tolv år, ringde plötsligt på dörren för att prata rappakalja och fnittra så att spott flög ur näsan och deras kroppsspråk liknade treåringars och alls inte de halvtruliga pubertetstjejers som jag är van vid. Jag vet fortfarande inte om de sa något eller om poängen bara var att jag skulle se att de var … tokiga.

Det är alltså en helt normalstor tolvåring i vagnen från 1972.

Swoooosch, så var jag själv i de tidiga tonåren igen. Utklädd nästan varje dag. Lillasyster Orangeluvan (som förresten var den som 1972 satt i den gröna vagnen) fick ofta agera statist när jag skulle föreställa något … tokigt.

Här kommer bilder från våren 1977:

Det där pianot har jag gråtit krokodiltårar i.

Enorma skjortsnibbar, blå plyschtröja, bolerojacka från min farmors balklänning, barnflickans röda, högklackade mockastövlar och en glad lillasyster i pälsmössa som fotpall. Helt naturligt. Den lila klänningen var även den farmors – och borta nu. Jag som sparar på allt, har alltså tappat bort farmors finklänning. (Blusen under var jag tvungen att ha – i brist på en bh – för att hålla enorma mängder sockor på plats.)

Ett halvår senare, under förvintern 1977, gjorde jag och grannen Bittan attacker mot främmande människors dörrar. Utklädda till något … tokigt … ringde vi på, pratade osammanhängande om precis vad som helst, vände på klacken och gick vidare. Hysteriskt fnittrande.

Den där lilla tyll-tutun har jag uppträtt i paw rihk-titt när jag dansade för Birgit Wettergren i Lund.

Och nu då? Jo, en gång per år är det maskerad i vårt hus. Men när man blir vuxen tappar man tydligen förståndet leklusten och vill inte längre se ut som något man inte är. För på maskeradinbjudningen måste det stå ”ni som inte vill klä ut er, behöver inte”, för annars kommer inte alla. Så tokigt.

Fast å andra sidan vill jag ju inte på några villkor dansa runt midsommarstången, så jag är väl lika knäpp jag. Inte heller vill jag sjunga karaoke eller äta svartsoppa. Om jag inte är utklädd till Madonna eller har en mitra på huvudet, förstås.

Två bilder till, kanske? Nu från våren 1978:

Så tokigt: Kulla-Gulla möter Oliver Twist? (Den där gråa kjolen var min mammas 1958 och vann maskeradpris förra hösten, sittande på Fjortonåringen här.)
Share
9 kommentarer

Uppmaning schmuppmaning

Mette uppmanar mig att redovisa mitt allra innersta i punktform. Jag har nu legat på golvet och nejat ett tag (dunkat nävarna i golvet och sparkat så kraftigt med fötterna att mina vackra tår blitt blå), så nu får jag välan göra’t då.

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag:
Jag planerar inte. Visserligen går jag omkring med ett relativt dåligt samvete för att jag inte har skickat fem VAB-papper till Försäkringskassan och visst borde jag laga punkan på Den Djefla Mannens cykel, men jag har verkligen inte någon att-göra-lista. Vilket kanske är anledningen till att jag inte är biljonär.

Vad jag gjorde för tio år sedan:
Jag blev stungen av en geting och gick genast in för att på min kammare tillverka denna gif (se till vänster) med pulserande tå. Ni tror att jag skojar? Icke då. (Däremot pulserar inte gifen här och nu. Ah well.) Jag har konsulterat dagboken (en primitiv blogg som jag alls inte tänker länka till) och funnit att jag just den 23 juli även rullade hatt med mina syskon:

Mina syskon (Orangeluvan till vänster, Broder Jakob till höger) är inte som jag. De har t.ex. inte genomskinliga kläder.

Platser jag har bott på:

  1. En etta på Hallands Nation i Lund
  2. En tvåa på Michael Hansens Kollegium i Lund.
  3. En trea på Skolgatan i Lund.
  4. En fyra på Skånegatan på Söder.
  5. En femma på Havsöringsgränd i Luleå.
  6. Ett sexrumshus i Väggarp.
  7. Ett sjurumshus i Eskilstuna.

Och några ställen till. Har man flyttat runt 20 gånger i livet så har man.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Jag skulle köpa en sådan här soffa:

De nuvarande Sextonåringen och Fjortonåringen på biblo i Karlskoga 1998.

Eller ok, fem stycken förresten.

Jag bollar uppmaningen vidare till:
Johnny Depp, Goldie Hawn, Michael Jordan, Gene Kelly och Sophia Loren eller deras respektive spökbloggare.

Share
8 kommentarer

Gissa vad jag ska göra (uppdat.)

Men denna bild är den enda ledtråd som serveras.

Den som vinner får pris! En bok eller en t-shirt eller en degskrapa eller några plåster. (Egen företagare, jajamensan.) Vinner gör man kanske genom att svara rätt, kanske bara genom att vara fyndig.

The Pale Green Woman kom först med rätt svar (rensa och sortera i stora skafferiet), och Pseudonaja får hederspris för den synnerligen absurda idén om att jag skulle skriva en kokbok.

Eftersom jag sedan en dryg vecka inte har blott fem utan hela åtta barn, delegerades jobbet ut till dem. De fick alla en timmes projektanställning och anslag med arbetsorder sattes upp på tre ställen i köket.

Swisch, swosch, så slängdes oöppnade mjölpaket från 2004, hittades ett glas med fyra mjölktänder (”Oj, dem hade jag glömt”, sa Tioåringen) och bestämdes att vi kommer att äta citronfromage till efterrätt i en vecka.

Nu ska de få snickra en veranda.

Share
29 kommentarer

Idag ska jag ringa till Midsommarvägen

Vad ska ni göra?

Jag har lyckats tillverka en midsommarkrans som ser ut som dagen efter.

 

Såja. Nu har vi i direktsändning ringt till Börje på Midsommarvägen i Luleå för att önska glad midsommar. Annat var det häromdagen, när Sulo …

… kom till studion …

… för att göra armhävningar.

Jobbar man på midsommarafton? Ja, så här:

(Nej. Jag fick inte testa nubbar i SR. Jag fick inte ens klirra med flaskorna.)

Om jag hade vågat vara lite crazy hade jag nu satt mig på en parkbänk med sushi och glögg. Jag hade kanske klätt mig i lederhosen och nynnat på Stairway to Heaven. Istället ska jag försöka hitta fyra liter jordgubbar som 1) smakar något 2) kostar mindre än 40 kr litern.

Bilduppdatering 1

Femåringen och jag lägger här sista handen vid Godzillafastsättningen. I år nådde vi inte ända upp. Om jag har krympt, stången vuxit eller gropen blivit grundare har vi ännu inte bestämt oss för.


Bilduppdatering 2

Bästisgrannen (som har slutat snusa) stal cigarrfimpen av sin bror (som har slutat snusa) och spetsade den på en gaffel för att – som vore cigarren en tandkrämstub – tillsamans med min bror (som har slutat snusa, men börjat igen) klämma ut det allra sista nikotinet. Själv satt jag och övade mig på att skriva svårlästa meningar.

Share
26 kommentarer

Nyttig … nej, rolig kvällsmat

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

Share
23 kommentarer

Nå, hur var det att äta sniglar?

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

Share
32 kommentarer

Hemliga rum

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

 

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

Share
26 kommentarer

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala … men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag … tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Share
17 kommentarer

Rapport om tingens beskaffelse

En stilla reflekt… äh.

*paus*

Reflektionen är inte alls stilla, jag far omkring och dammsuger och torkar golv och skurar toaletter och bryter av mina obefintliga naglar på fastkletade russin.

VEM I HELA FRIDEN LÄT OSS MÅLA KÖKSGOLVET VITT?

Say no more.

När vi ändå är i köket, ska jag berätta vad jag nästan inte kunde köpa i vår stoooora stoooohoora mataffär igår:

Hyllorna för bröd, morötter, rädisor och bananer hade sett bättre dagar.

 

Salladspåsar, tomater och ännu mer (mindre) sallad.

Affären måste ha hamnat i en tidsmaskin och placerats i Östtyskland 1979. Eller Leningrad 1984. Precis så här såg det ut där. Då.

Likadant var det faktiskt i söndags på en av våra större hamburgerrestauranger, där man kunde stå i omständlig kö som vanligt – men inte få pommes frites, lökringar, extra sallad, minimorötter, stark sås eller bacon. ”Problem med leveransen” sa tjejen i kassan och log för att en liten stund senare inför alla kunder skälla ut en ung hantlangare som tydligen var skuld till världens ondska.

Nej, då är det roligare att skåda Sextonåringen och Trettonåringen här hemma. När jag var i den åldern lockade jag hela dagarna håret med locktång (som om det behövdes) och sydde in brallor så att de blev snävare än snävast och skulle inte ens död kunna tänka mig att bli sedd tillsammans med mina föräldrar.

De två tonåringarna på väg till Valborgsfirande tillsammans med alla oss andra igår.

 

Denna traditionella happening som avslutar allt siste-april-firande kallar jag ”Eldvin”.

(Om ni nu kan läsa detta, betyder det nog att överflyttningen till nytt webbhotell har lyckats. Puh, då hinner jag nog inte städa mer.)
Share
14 kommentarer