I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.
Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)
I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?
Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.
Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?
Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”
Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)
Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.
Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.
Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.
Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!
Svensk ordbok:
planka, uppsågat, avlångt, fyrsidigt stycke trävirke av inte alltför liten bredd och tjocklek, minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm] bräda, utsågat, långsmalt, brett, relativt tunt stycke trävirke med förhållandevis stor längd.
Skogsordlistan (1994): planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm. bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.
NE.se planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek. bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.
Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)
När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.
Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)
Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.
Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .
Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.
Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.
Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.
Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!
I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.
Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här.
Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?
Jag gick in på biblioteket häromdagen. Helt mot alla regler och anvisningar gick jag inte till en dator och slog upp det jag skulle ha, och inte tog jag en nummerlapp heller. Jag stegade helt enkelt fram till informationsdisken, där tre bibliotekarier stod och pratade.
– Hej! Kan jag ställa en fråga fastän jag inte har nummerlapp?
– Dom är där borta …?
– Ja, men det är ju helt tomt här inne, så jag tänkte att det inte behövdes?
– O…k…e…j…
– Jo jag undrar om kåserier står på ett speciellt ställe eller om de sorteras in under romaner.
– Kå … vad sa du?
– K å s e r i e r.
Det kan hända att jag artikulerade lite väl tydligt. Det kan också hända att jag snörpte med munnen och rynkade ögonbrynen lite eftersom denna bortglömda konstart faktiskt borde ligga bekvämt i var mans mun. Eller i alla fall minne.
– Vad är det? sa bibliotekarien.
Då kom en annan bibliotekarie till undsättning. Hon hade förmodligen registrerat min återhållna upprördhet och antydan till snipighet.
– Du får titta i datorn själv och leta upp författarna för dom står lite här och där.
– Författarna står lite här och där?
Hade jag förstås kunnat säga, men det gjorde jag inte – nu fick det vara nog med surkärringsfasoner. Så jag gick till datorn och fann att avdelningen för kåserier på mitt bibliotek helt sonika heter ”magasinet”. Inga kåserier står längre bland alla de andra böckerna ovan jord. De står och samlar damm tillsammans med likasinnade och pratar säkert om forna tider när kåsörer fick användning för aftonkläder flera gånger i månaden.
– Ja, hej igen. Jag skulle vilja h…
– Nu vet jag vad kåserier är! avbröt den unga bibliotekarien mig. Tack för att jag fick lära mig!
– Åh, vad kul att höra! Jag skulle vilja låna Bang. Barbro Alving.
– Bang? Balving?
Nu ryckte den äldre bibliotekarien in igen. Med en armbågstackling såg hon till att den unga inte skulle ta skada av anfallande ögonbryn och artikulationer. Hon spände ögonen i mig. Jag tog sats:
– Barbro Alving. Samlade kåse…
– BANG. Jag vet vem Barbro Alving är. Jag hämtar i magasinet. Grrrfnff.
”Viola” (gift med Kar de Mumma), bredvid ”Eld” – men vilka är månne de andra två? (Foto: Sture Ryman, SvD, Stockholms stadsmuseum)
Ett dygn senare satt jag iklädd knallröda gummistövlar på ett stillastående tåg med ryggsäcken, Bang-boken, resväskan och hela jädra Sörmlands befolkning. Tåget hade råkat ut för motvind, uppförsbacke, lokförare som hade fastnat på andra tåg och inte hunnit fram, signalfel och sena vändningar. Tågresan Eskilstuna–Horndal har jag misslyckats med flera gånger, så jag var förberedd med lektyr, godis och vatten. Tåget kom iväg en timme försenat, men trots att vi rullade på rätt bra kunde inte ens Bang göra mig på bra humör.
Jag var så rysligt irriterad på alla som pratade högt i mobilerna, alla som spärrade platser med väskor, alla som drällde saker omkring sig och alla som över huvud taget befann sig på tåget.
– Är det bara jag som har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati?
Tänkte jag och klev av tåget i Sala utan min resväska. Jag satte mig i väntsalen eftersom det regnade, kollade mobilen, konstaterade att nästa tåg också var en timme försenat, reste mig upp och gäspade och …
– Skit! Skit! Skit! Väskan! VÄSKAN! skrek jag onödigt gällt.
Eftersom alla tåg var sena, hade tåget med den viktiga väskan dock inte rört sig en millimeter från perrongen, vilket jag såg från väntrummet. Jag ryckte åt mig min öppna ryggsäck, försökte stänga den under språngmarschen i de plötsligt geléaktiga gummistövlarna, knuffade mig förbi en barnvagn, plockade upp tandborsten som plötsligt hoppade ur ryggsäcken, skrek STOPP! och VÄNTA! till konduktörerna som precis vred på stängningsnycklarna. Jag dumpade ryggsäcken på perrongen rakt framför vagnen som jag nyss sprang förbi, bad om ursäkt, hoppade upp på tåget, såg min väska prydligt på bagagehyllan, lyfte ner den, trillade omkull, reste mig upp, sprang mot dörrarna, tackade konduktörerna med ett flåsigt ”ttthhhack” och höll på att krocka med samma barnvagn som jag hade stört två gånger tidigare.
Karma, karma. Jag (som kanske inte har hjärna, förnuft, sans och vett samt förmåga att känna empati) ska försöka att aldrig mer bli rysligt irriterad på alla som pratar högt i mobilerna, på alla som spärrar platser med väskor och på alla som dräller saker omkring sig.
Sorry. Är det inte tåg, så är det AI. Frågan är om jag nånsin har varit så ensidig i mina bloggämnesval!
Hur som helst. Förra året gick jag med i Författarförbundet eftersom jag både har skrivit och översatt tillräckligt många böcker för att kvalificera. Som medlem får man gå på en herrans massa tillställningar och ansöka om stipendier (som man inte får) samt frottera sig med inte alls likasinnade.
I onsdags gick jag och min djefla man till en paneldiskussion om AI med chips och rosévin, där panelhönorna var
en klok förbundsjurist
förlagschefen på Novellix (som har utgivit AI-genererade noveller)
en författare som ”står bakom” AI-boken Trisse Traktor
en författare och förläggare på Lind & Co.
Eftersom jag inte är odelat positiv till deras insats, slipper de stå med sina riktiga namn och istället gå under aliasen Juristen, Novellixen, Trissen och Linden. De skulle inför oss diskutera hoten och möjligheterna och vad t.ex. chat-GPT gör med alla bokstavsnördar.
Trissen berättade att han gav AI:n ”Chatbot Charlie” order att skriva en barnbok om en traktor, som nu är översatt till 80 språk. Den finns både som vanlig bok och talbok och går att låna på biblo. ALLT – text, bild och tal – är skapat av AI. Och boken kostar (gulp) 100 kr på Adlibris.
Trissen förklarade att AI är för författare som en hammare för en snickare: ett verktyg. Detta verktyg har författat … Oj, nu kommer spoliers! Jag kommer att avslöja hela handlingen, alla repliker och … ptja, varenda bokstav på bokens 19 sidor. Läs och begrunda, och fundera på varför det är tankstreck och inte bindestreck i sammansättningen.
Hej jag heter Trisse, och jag är en glad liten traktor.
En dag ville jag leka med min bästa traktorkompis, men han ville inte. Jag blev ledsen.
Jag började skrika och gråta.
Men sen tänkte jag efter och försökte förstå min kompis.
Vi pratade lugnt med varandra och hittade en lösning tillsammans.
Nästa dag bråkade jag med mina traktor–föräldrar. Dom ville att jag skulle hjälpa till på åkern, men det ville inte jag.
Men sen tänkte jag efter och insåg att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig viktiga saker.
En annan dag hade jag ett bråk med en traktor som ville ta alla mina leksaker.
Jag lärde mig att det är viktigt att sätta gränser och att dela på ett rättvist sätt.
Ibland bråkar mina kompisar om vem som är bäst på att köra.
Men jag lärde mig att vi alla är duktiga på olika saker, och att samarbeta istället för att tävla.
En dag blev jag arg på mina traktor–föräldrar för att dom inte förstod vad jag behövde.
Men sen tänkte jag efter och insåg att dom alltid försöker göra sitt bästa för mig.
Jag pratade med dom och vi löste problemet tillsammans.
Ibland kan vi inte komma överens och lösa problem själva.
Då är det viktigt att be en vuxen om hjälp.
Att tycka olika och att ha olika idéer är helt okej.
Det viktiga är att vi respekterar varandra och försöker hitta en lösning tillsammans.
När vi är bra kompisar och hjälper varandra blir allt mycket roligare.
Jahaja, ”hade jag ett bråk” minsann. Hrrm.
Vem äger denna text, tror ni? Oklart, för enligt Juristen ”uppstår upphovsrätt bara om det finns en människa bakom”. Men Trissen ”står ju bakom” boken vars text jag har rabblat här ovan – har jag då begått ett brott vad gäller upphovsrätten? Mjaaaaa, för enligt den kloka Juristen måste verket även vara ”tillräckligt originellt och uppnå viss verkshöjd”.
Puh. Verkshöjd. Puh.
Har frågat om tillstånd att använda bilden, men inte fått svar än. (Chansar tills jag får besked.)
Och nu till en plötslig association. Barnböckerna om Max av Barbro Lindgren är klädd i en språklig dräkt som jag inte förstår mig på. Om ni nu hade suttit på en universitetsföreläsning i barnlitteraturämnet, hade jag bett er skriva en femsidig jämförande analys av Max respektive Trisses språk.
Novellixen berättade hur förlaget hade gått tillväga när de skapade AI-novellerna, och sa att så himla enkelt var det inte.
– Vi fick ge den 6–7 promptar (order/frågor/beskrivningar) per novell. Plus ”kan du förbättra det här och det där”. Vår erfarenhet är att noveller egentligen inte är AI:s grej. Det var så mycket att göra med novellerna. Dessutom … dan före tryckning upptäckte vi att vi hade gjort novellerna i trean, inte i fyran, så då fick vi göra om dem!
(Förklaring: Chat-GPT finns i två versioner, där trean är gratis och lite sämre, medan fyran är en betaltjänst som är bättre.)
Linden berättade sedan att AI är jättejättebra på att skriva baksidestexter och att många översättare använder sig av tjänsten DeepL. Den gör en rå översättning som läser av sammanhanget, men som sedan måste bearbetas; översättningen kräver alltså mänsklig bearbetning för att bli bra. Men så förklarade han att AI kan översätta dåliga böcker så att översättningen blir ”good enough” – den ska bara vara ”tillräckligt bra” för läsarna. Naturligtvis satt jag då och funderade på hur man står ut med att ge ut dåliga böcker och dessutom vem som sedan vill läsa dem när de inte ens är bra på originalspråk. Sedan sa Linden nåt som fick mig att tappa fattningen, hakan och tre chips.
– Inspirerade av Sigrid Undset skriver många författare liknande serier … asså 30 böcker i en serie … Och översättarna vill inte översätta, för böckerna är inte bra … Dom vill helt enkelt inte!
VA! En författare som tackar nej till skälig betalning för att boken är av dålig kvalitet? Jag känner inte en enda översättare som kan unna sig den lyxen. (Att protestera kom inte på fråga, för vi hade redan blivit ombedda att sitta ner och spara alla kommentarer till sist.)
Trissen slog därefter fast att yrkesgrupper ju har alltid tillkommit och försvunnit, att alla är rädda idag eftersom de måste förändra hur de agerar.
– Annars kommer de att lämnas efter i dimman, sa han med en bombsäkert tonfall. Man måste fråga sig själv ”hur ska jag utnyttja detta?” istället för att bara känna att allt är ett hot. Fokusera på möjligheterna, inte hoten!
Juristen tog vid och sa klokt:
– All utveckling är inte av godo. Vi måste reflektera och tänka själva. Vi får inte tappa bort hantverket och förmågan att tänka. Det pågår massa stämningar i hela världen om upphovsrättsliga intrång. Författares verk används av AI utan någon som helst betalning, och så kan vi inte ha det. Vad innebar egentligen digitaliseringen för konstnärerna, översättarna och författarna? Jo, de fick mindre ersättning och stora bolag håvar nu in stora pengar.
En lång, gammal man i publiken reste sig upp och sa långsamt med tyst röst:
– Vi måste tänka på läsarna, för de är kärnan i det vi håller på med. Läs HC Andersens Näktergalen. I den digitala versionen kommer kejsaren av Kina att dö.
Man kan läsa Näktergalen på Runeberg … som förresten kanske också är en bokstavsinsamlande bov som AI:sarna använder sig av? (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)
Nu kan ni leta upp Hasse Alfredsons Varför är det så ont om Q och klura på om Lettrosugen kanske gör boken till ren science fiction. Den är helt enkelt Google, fast 1968.
Än en gång länkar jag till SVT och självaste Hasse. (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)
Frågan kvarstår: är jag bara avundsjuk och ogin för att jag inte kom på att jag kunde bli författare via AI och översatt till 80 språk? (Nä, vet ni vad. Det är jag inte.)
Ordentlig källförteckning
Alfredson, Hans, Varför är det så ont om Q?, Bonnier, 1968
Andersen, H. C., Älskade sagor, Corona, Malmö, 2002
Fernholm, Nicholas, Trisse Traktor, Nicholas Fernholm AB, 2023
Lindgren, Barbro, Max boll, Rabén & Sjögren, 2004
Det ska inte handla om tåg idag. Jag håller med om att jag fastnar i tåg-vinkelvolten när det åks och jag tänker att denna gamla uppfinning som tåget är, ju funkade så mycket bättre i en ickedigital värld. Eller … inbillar jag mig bara?
(Fast kanske måste jag nämna tåg ändå. Tjugoåringen åkte Lund–Eskilstuna igår och kom inte hem vid 17-tiden utan 01.30 inatt, och dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens högtalarutrop. Såja, nu har jag lagt det tunga oket [alltså ”jag måste få berätta om vårt lidande-oket”] från mig.)
Nej, idag ska jag be er om hjälp med att minnas produkter som fanns förr, men som aldrig slog. Nej, inte sådana som har blivit omoderna utan sånt som helt enkelt var dåliga idéer. Eller … utmärkta uppfinningar som bara inte hade nån marknad. Som vi kanske kan återuppfinna?
Jag kan söka sponsorer som man gjorde 1885!Och skriva reklamtext som man gjorde 1896!
Apropå 1896, så var det året för den läkande kudden – det första av mina tre uppfinningsexempel från USA.
”Den är lika säker som någonsin solens strålar.”
Den lidande personen inandades en blandning av ”tjära och andra medikamenter”, som kudden var laddad med. Stackarn fick sedan mot en viss ersättning berätta för omvärlden hur astman försvann som genom ett trollslag … Alla pälsdjursallergiker låg vanligtvis och pep och rosslade nätterna igenom, men när de fick andas tjära, då tog de minsann sin säng och gick ut på stadens gator och torg, där hästarna sprätte allergener omkring sig. Så då fick de lidande och i brist på tjära gå in och andas i den helande kudden igen.
Det andra exemplet visar reklammakarnas redan då tydligt utvecklade förmåga att kränga konserverad gröt. Kalla fötter är tydligen roten till mången ond sjukdom som reumatism, nervsmärta och allmän svullnad samt lungsot (tuberkulos). År 1900 sneglade någon på de inte alls så populära elbilarna och såg att batterierna ju skulle kunna användas på en annan marknad. Bort med yllesockar och fodrade skinnskor! Nu ska snyt och snor utrotas med batterier!
Med dessa sulor blir man inte kall om fötterna och därför aldrig någonsin heller förkyld!
Och så till det tredje och sista exemplet – sträckbänken från 1914. Då var basketen 13 år gammal, och kanske kände man då att världen behövde fler tvåmetersmänniskor? I annonsen fastslås med emfas att denna uppfinning kommer att vara den viktigaste under resten av århundradet. Jomenvisst, ryggraden blir normal, irriterade nerver frigörs, kontrakturer och förkortade ligament trollas bort – och dessutom hjälper utsträckningen kroppens dränage genom att ”oönskad vätska från såreller kroppshåla” leds bort. Men vart?
Men framför allt blir man garanterat längre.
Dessa tre fantastiska uppfinningar har jag hittat på Internet Archive; en lite svårnavigerad sajt med rysligt roligt innehåll.
Kommen så här långt tänkte jag att en AI kanske skulle kunna hjälpa mig att lista några liksom ”onödiga uppfinningar”. Jag var noggrann och förklarade vad jag menade med min fråga, och prompt fastslog AI:n att dessa uppfinningar är helt onödiga:
surströmming
alkomätaren
dubbelsängen som är två enkelsängar bredvid varandra.
Ur Blekinge museums arkiv ser vi här kommendörkapten Ekeroths säng från 1934.
Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.
Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)
Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.
Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.
Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.
Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.
Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.
1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.
Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …
2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln. En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.
Under radiopratet utredde jag bl.a.
om oxfilé är detsamma som nötfilé
fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
kompareringen av få
byracka
sybarit
varför och vart man drar åt pepparn.
3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?
Sa jag inte i radio. Grr.
Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.
4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.
Grr.
Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.
Se på fan, jag manglar till och med på avigan!
Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).
Skit och skräp.
5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.
– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.
6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.
Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!
Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräckblandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.
7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.
Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.
8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!
Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.
Sedan jag lärde mig skriva nån gång på 1970-talet har jag berättat om missöden på tåg. Förseningar, värme, kyla, galna människor, borttappade väskor, bortglömda väskor och även stulna väskor. En gång kräktes vi alla – fem barn och två vuxna – så brutalt (av matförgiftning) att tågvagnen säkert fick skrotas.
Ja, nu anar ni att ännu ett tåg-äventyr är på ingång.
Jag och Tjugoåttaåringen samt hennes dotter Lilla M (snart 10 månader gammal) inledde i morse en resa till Lund för att fira Trettioettåringens dotter Lilla F (ett år idag). Eftersom Snälltåget är billigare och ballare än SJ, valde vi att med god tidsmarginal ta Mälartåget till Stockholm.
Interiör från Mälartågets cykel- och barnavdelning. Oerhört opraktiskt och dumt planerad.
Vi gick en promenad till Kungsträdgården, stoppade fötterna i fontänen och sedan knallade vi mot Centralen i ugn och ro för att där kliva på just Snälltåget kl 12.30. Vi strosade på bakgator för att undvika trängseln på Hamngatan, vi filosoferade över kyrkogårdar och vad man egentligen får göra på dem (picknick?), pekade på Bellmans monument (inte grav), vinkade till Ferlins staty och tittade på härket till hotell som skymmer Klara kyrka. Solen sken och Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida.
En inte alldeles ovanlig syn.
Snälltåget skulle som sagt avgå från Centralen kl 12.30, men när vi klev in i den stora vänthallen fick vi en smärre chock. Replikerna gick så här, där vi stirrade på den obegripliga, gröna tavlan med avgående tåg:
– Men 12.30-tåget är ju SJ? sa jag förbryllad.
– Kolla, Snälltåget går ju 12.15, sa Tjugoåttaåringen.
– Men klockan är ju 12.15?!
– Ja …
– Vi springer! Spår 12!
– Men mamm…
Utan att ens fundera över vad jag gjorde, puttade jag vagn, dotter, barnbarn och mig själv till rulltrapporna, åkte ner, sprang med löjligt komplicerad packning uppför trapporna till spår 12.
Under tiden strosade den unga modern i lagom takt åt samma håll. ”Vi har ju missat tåget, men okej, mamma kan ju få springa om hon vill”, tänkte hon.
Uppe på perrongen såg jag
Snälltåget
att alla dörrar var stängda
konduktören, som stod på perrongen och spanade längsmed tåget.
– Hinner vi kliva på?
– Va?
– Får vi kliva på?
– Ja, ta den närmaste dörren, sa han lugnt och pekade.
– JAG HAR EN BARNVAGN OCKSÅ! DEN KOMMER SNART! ropade jag samtidigt som jag öppnade dörren och hivade in massa väskor som landade på två skåningar som stod i kön till toan.
– Ah due!
– FÖRLÅT!
Nu var i alla fall väskorna på tåget. Jag kastade mig mot trapporna.
Den unga, strosande modern med barnvagnen hörde mig ropa från perrongen, och satte därför iväg i full fart och började släpa vagnen uppför trapporna som leder till spår 12. Där kom jag plötsligt flygande samtidigt som en främmande kvinna också uppfattade situationen och tillsammans lyfte vi vagnen. Vips var vi framme vid tågdörren.
– Halleå, sa skåningarna leende, vi har flöttat dina sakår till hörnet dänna.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa konduktören.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa jag som om Tjugoåttaåringen inte hade hört.
– Ta Lilla M, så tar jag isär vagnen, sa hon.
Klockan 12.17 rullade Snälltåget iväg med oss på insidan.
Detalj från Snälltåget – ett härligt handtag som alltid funkar.
Vi stod förstås i fel vagn, men efter att ha pratat med skåningarna och konduktören och konstaterat att jag helt enkelt hade hittat på avgångstiden 12.30, satte jag igång att släpa och baxa väskor och vagnsdelar.
Packningsröran. Ni ser rabarbern? Den har pallats hos grannen (fast vi bad om lov först) och ska ätas i Lund.
Jag klämde även ur mig spanska svordomar över de ickefungerande automatiska dörröppnarna mellan vagnarna, det ska erkännas. Vagnsunderreden äro av hävd icke smidiga.
Puh! Jag svettades här som efter ett 400-meterslopp.
Det fiffiga i kråksången är att på Snälltåget kan man för en inte alltför blodig kostnad boka en hel kupé! Helt perfekt! Där inne kunde vi utan att störa någon annan spela musik, sjunga vaggsånger, äta kladdig mat och lukta svett.
Heja fina Snälltåget och snälla Snälltågskonduktören! (Humor hade karln också, för han skrattade åt allt jag sa resten av resan.) Och tack, ni två skåningar som godmodigt accepterade att jag slängde saker på er!
Snälltåget känns på sina ställen dock lite … ofärdigt. Det här, t.ex., är bagagehyllan.
Nu ska de små kusinerna Lilla M och Lilla F få frottera sig med varandra på ett sällan skådat sätt – och vi ska äta rabarberpaj i långa banor.
Som ni ser är de redan lagda åt det intellektuella hållet.
Pssst!
Aha. Nu ser jag att tåget hemåt på torsdag går kl 12.30. Hm. Jag tror jag förstår.
I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.
Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.
Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.
– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.
Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.
Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.
Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.
Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.
På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.
Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”
När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.
I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:
2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar
3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”
4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!
5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.
Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.
Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.
Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.
Som ni vet är jag mycket digital. Ni kan kalla mig Digital-Lotten, för jag är ofantligt förtjust i datorer och mobiler och Google – och nästa vecka ska jag minsann till en AI-konferens i Lund.
När den digitala världen inte riktigt var uppfunnen och jag jobbade som redaktör på Nationalencyklopedin, var det jag som pillade med printern och fixade faxen, för jag gillar att grejja med grejer. Vi hade förvisso IBM-datorer med gröna bokstäver på svart bakgrund och en blinkande, grön fyrkant till curser – men särskilt lattjo var det inte att jobba med detta verktyg.
Så kom då den välsignade mejlen och datorer med mus, följda av sökmotorer – och resten av den historien känner vi ju alla till. En dag år 2000 berättade jag för 23 personer på en föreläsning om svenska skrivregler att det fanns en ny sökmotor som hette Google. Några av deltagarna beskrev detta senare som ”ett minne för livet”. (Själv minns jag tydligare första gången jag såg något förutom muspekaren som rörde sig på skärmen.)
Nu har alla de fem barnen gått ut skolan och läxorna är ett minne blott – men fyttisjuttsingen vad vi har kämpat med dessa helvetiskt idiotiska skolarbeten som grundar sig på obegripligheter och sooooom jag klagade och svor ve och förbannelse över dessa läxor. Idag håller många med mig. Jag minns vansinnesuppgifter som denna, som yngste sonen fick i sexan:
”Vad vet du om Leonardo da Vinci? Sök reda på information på internet.”
Efter en timmes gråt och tandagnisslan (han visste inget om da Vinci och kunde inte sålla bland all info) slog jag upp detta universalgeni i den tryckta NE och lät grabben läsa där istället. Mycket besviken kunde jag dock konstatera att den spegelvända handskriften inte nämndes där.
Digitaliseringen får lätt skulden för sånt här, men det kunde lika gärna vara nåt annat det var fel på, kanske
lärare
samhället
lärarutbildningen
politikerna
rektorerna?
Jag läste att ”Regeringen river upp Skolverkets plan för digitalisering i skolan”, vilket innebär att Skolverkets plan för att öka digitaliseringen inte blott kritiseras av skolministern, hjärnforskare och barnläkare samt föräldrar, utan även av 58 av varandra oberoende forskningsinstanser. Wow, liksom. Forskarna konstaterar utan undantag att ”barn förstår mer om de läser riktiga böcker och att de lär sig mer om de skriver för hand”.
Därför vänder jag mig nu till några av de ungdomar som jag umgås mest med: tre universitetsstuderande, två doktorander, en kurator, en internetguru och en civilingenjör. Läs nedanstående även om det ser maffigt och tjockt ut. Jag har lagt in lustifikationer här och där så att ni ska hålla humöret uppe: kreativa, amerikanska skolelever som löser prov och hemläxor på ett annorlunda sätt.
Men nu till min uppmaning och fråga till ungdomarna!
– Berätta nåt digitaliserings-relaterat från er skolgång! Är vi överdigitaliserade anno 2023?
”När jag gick i högstadiet (2009–12) gav man ut iPads till eleverna som behövde gå i sommarskola. Tanken var att det skulle underlätta i undervisningen, antar jag. Tvärtom: det blev bara en distraktion eftersom de endast användes för att spela Temple Run på. Om jag inte minns fel fick man också köpa loss paddorna för en mindre summa. Vi andra som inte gick i sommarskola fick dela på en datorsal som bara hade minidatorer som körde Windows Server 2003. Men jag var glad, för minidatorerna (egentligen serverdiskar) var också kul. De var proppfulla av virus och annat malware som folk hade laddat ner – bland annat ”Fun planet”. Vi brukade köra Super Smash Bros (första spelet) på rasterna, i ungefär en frame per second. Vi kallade det för ”smash-schack” eftersom varje slag tog ungefär en minut.”
– Åhå. Undrar hur man smidigast uttalar ”smash-schack”.
”Jag tror jag gick i skolan före överdigitaliserings-eran. Vi hade i gymnasiet 2007 en nymodighet vid namn SkolSoft där man kunde se sitt schema, sjukanmäla sig och se vilka läxor man hade, om nu läraren hade tagit sig tiden att lägga upp det vilket inte var en självklarhet. Väldigt kompakt och funktionellt gränssnitt med pyttelitet typsnitt.”
– Det heter SchoolSoft, och finns fortfarande. Det ser nästan likadant ut också.
”Jag är också före överdigitaliseringen! Ett exempel på det är formatet på exams, alltså de slutprov som skrivs på IB-programmet de sista veckorna på det sista året. (Allt man har lärt sig under gymnasiet komprimeras till tentor. Alla IB-elever i hela världen skriver dessa examensprov samtidigt, och alla får samma frågor. Proven rättas av okända examinatorer som kan sitta var som helst i världen. Alla elever får ett unikt ID som man skriver på alla prov och papper – det är förbjudet att skriva sitt namn på pappren, då kan man bli underkänd. (Betyget baseras på hur det har gått för alla som har skrivit provet enligt en standardiserad kurva.)
Man hade ju kunnat tänka sig att lärarna år 2012 kunde skanna in elevernas prov och skicka dem till examinatorerna. Men nej – ALLA prov skickades per snigelpost. På våren, före exams, gjorde vi ”Mock Exams” som ett slags säkerhet om en postbil exempelvis skulle fatta eld eller posten skulle komma bort på nåt sätt. I så fall skulle resultaten på dessa ”låtsasprov” gälla för det slutgiltiga betyget.
En annan sak som inte var digitaliserad: på universitetet satte lärarna upp allas tentaresultat på en anslagstavla i trapphuset. Det räckte att veta nåns födelsedag och initialer så kunde man räkna ut vad denna hade fått på tentan. Både tentapoäng och betyg!
Oj, jag tror inte att jag svarade på frågan.”
– Johodå! Allt är av intresse!
”Jag brukar väldigt ofta ta upp detta ämne med mina kompisar på skolan. Det som är så intressant är att alla håller med om att digitaliseringen och sociala medier har skapat mer problem än vad det har löst. (Exempel: i sjuan skapade någon i min klass ett fejk-konto och skrev till en klasskamrat i mitt namn.) Om jag kunde ändra på något i min barndom, skulle jag se till att jag inte rörde en padda eller en mobil förrän jag var typ 15. Det har såklart varit bra att vi har haft tillgång till all information via nätet, men samtidigt betyder det att vi har tillgång till all skit också.”
– Dina föräldrar skulle ha ryckt paddan ur händerna på dig! – Ja, varför gjorde ni inte det? – Eh.
”Jag märkte inte av det så mycket i grundskolan, men när jag började i gymnasiet störde jag mig på att mina nya klasskamrater plockade fram sina mobiler så fort det blev rast. Det gjorde det mycket svårare att lära känna folk på den nya skolan när de satt och skrev till sina gamla kompisar.
Om jag tittar utanför skolan och mer på livet i övrigt, så tycker jag att det är synd hur hjälplösa vi blir utan mobiler. Av den anledningen brukar jag se till att inte använda mobilen som verktyg till allt. Till exempel undviker jag att köpa tågbiljetter i mobilen om det går, för att om den tar slut på batteri är jag körd.
Men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Folk kan jobba hemifrån för att tillbringa mer tid med sina barn, människor som känner sig ensamma kan hitta vänner på internet, fler kan dela med sig av kreativa verk på till exempel Youtube – och om man är osäker på om något är sant eller inte kan man lätt kolla upp det.
Jag såg en kortfilm idag och insåg att förr kunde man (nästan) bara nå ut till folk via film om man var anställd på ett företag och arbetade med deras filmprojekt. Låt säga att jag vill skapa en en timme lång video om palissader på medeltiden. Ingen filmstudio hade ju gått med på att publicera den på 1970-talet, men numera kan jag bara lägga upp rubbet på internet och nå ut till nördar med samma intresse.”
– Tänk om Youtube bara försvann en dag. Ploff ba. Och inget ersatte.
”En annan sak! Många yngre har jättedålig handstil numera, det är svårt att rätta tentor emellanåt för att det faktiskt inte går att läsa vad personen försökt skriva.”
– Åh! Ja! När jag vikarierade på Mälardalens universitet fanns det en elev som fick dispens för att skriva tentan på datorn till skillnad från alla andra just på grund av detta!
”Jag håller med om handstilsproblemet – min erfarenhet är dessutom att detta är starkt kopplat till kön, av någon anledning. Nästan alla mina kvinnliga elever skriver prydligt, men med snubbar kan det se ut precis hur som helst.”
Nu har jag inte någon slutkläm här som löser alla världsproblem och ser till att skolan funkar bättre än den gör idag. Även jag gick ju i en galen skola med konstiga idéer (som att vi inte hade något fastställt schema utan fick ha vilket ämne vi ville när vi ville) där nästan allt vreds åt det politiska hållet. Mer än en gång blev vi tillsagda att delta i demonstrationståg mot än det ena, än det andra. Min stackars handstil är förfärligt ful eftersom jag fick lära mig ”den nya” (skolöverstyrelsestilen) på våren i fyran, och jag är inte alls bra på geografi eftersom mina lärare inte prioriterade detta OÄ-ämne.
Nu får ni gärna berätta i kommentatorsbåset om er skolgång och hur ni upplever digitaliseringen! Kan ni betala räkningar, sätta på tv:n, köpa tågbiljetter, beställa receptförnyelse på 1177 och dessutom förstå hur skolplattformerna funkar?
Här går jag i ettan på Svenshögskolan i Lund 1971. (Nedre raden, tvåa från höger. Dörrnyckeln i ett bomullsband om halsen och enorma sidenrosetter i håret.)
Ni vet mitt levebröd – Bergmans Bokstäver som vi har drivit sedan mitten av 90-talet – som ibland kräver reklamliknande primalskrik som ”hjääälp, alla föreläsningar brann inne under corona” och ”lyssna här vad intressant jag var i radio” samt ”nä nu ger jag upp och undervisar på SFI istället”.
Ett av alla dessa rop på hjälp är något som jag kallar ”Bergmans Bookface” – ytterst små, putslustiga redogörelser för konstiga ord och uttrycks etymologier. Jag lägger ut dem på Facebook (därav ”Bookface”), och där ligger de och skvalpar till ingen nytta alls. En av dem ser ut så här:
”Det finns tre teorier” betyder förstås att det ju inte är jag som har hittat på etymologierna.
Idag fick jag tips om att lyssna på avsnitt 69 av Anders & Måns oerhört populära podd. Runt sju minuter in i snacket börjar de tala om ”att slå en sjua”, och de citerar minsann ”Bergmans Bokstäver” – alltså min text här ovan. Så här låter det:
– Facebooksidan Bergmans Bokstäver hävdar att uttrycket slå en sjua ”hade sin glansperiod på 50- och 60-talen, men numera är på utdöende”.
– Mmm, det är bara gamla stötar som du och jag som, jag, som gammal lingo…
– Jag säger aldrig slå en sjua Måns, gör du det?
– Nej.
– Hehehehee. Vidare hävdar Bergmans Bokstäver att ”det finns tre teorier om sjuans ursprung, nämligen den profil som själva organet plus stråle bildar”.
– Jamen det var ju det jag var inne på ju.
– Jamen inte bildar de… om man tar snopp och strålen ihop, inte blir det väl en sjua?
– Nä det skulle ju vara då om kisset rinner baklänges, längs med toppen av snoppen.
– Nej, nej.
– Nej, nej.
– Nej.
– ”Det gula mönster som skrivs i snön när männen lättar på trycket utomhus på vintern.”
– Eh. Det kan ju bli vilken figur som helst – varför skulle det bli en sjua?
– Ja absolut. Och så tredje teorin: onomattepoesi [sic!], det vill säga ”sju” låter lite som ett porlande ljud.
– HA!
– Tihi.
– NÄE, DET DÄR VAR SKI… DET DÄR VAR VERKLIGEN DÅLIGT! Nån har skrivit ett blogginlägg om detta?
– Ja, hahaha.
– Det var dåligt. Och nu har vi tagit upp det i vår podd. Det var dåligt.
Det var inte alls dåligt, så det så. Här har utförts forskning i gamla dammiga böcker och grävts fram info medelst nysningar. Som för övrigt nog är ett onomatopoetiskt ord.
Något som däremot är rysligt dåligt är att jag trots idoga försök inte har lyckats utreda varifrån dessa två uttryck kommer:
1.
– Han har skägget i brevlådan. Någon har hamnat i en besvärlig eller prekär situation, ofta som ett resultat av sina egna handlingar. Försökte skägglurken stoppa in hela huvudet i brevlådan för att suga upp värdefulla försändelser kanske? (Och märk väl att brevlådan är den som vi lägger brev i medan postlådan är den som brevbäraren lägger brev i.)
2.
– Javisst, rakt av slips! (Något är okomplicerat och enkelt att förstå. Inte alls svårt och komplicerat eller krusigt som en kravatt och en svårknuten fluga. Men vem sa så och när? Gah!)När man som jag jobbar med etymologier och annat språkligt, gäller det att inte ta första bästa förklaring och bara säga ”den tar vi”. Nej, jag måste redogöra för alla möjliga olika teorier – som teorin att skägget i brevlådan helt sonika hittades på av en för stunden kreativ översättare runt 1959.
Därför är jag fortfarande oerhört nöjd med att jag efter tre års letande äntligen hittade anledningen till att man kan säga så här:
– Sådärja! sa kärringen, pissade på syltan.
(Hon slog inte en sjua på syltan, för det gör bara män.) Förklaringen är att syltan är så erbarmligt trist och fadd att lite urin gör den bättre, lite saltare kanske? Man säger alltså så när man förbättrar något lite, lite grann. Och det är minsann inte alls dåligt.
Pssst.
Bilden högst upp visar några av Skäggen. Helt utan brevlådor dock.
För sju år sedan ringde min telefon när jag var på basketträningen. Det var på den tiden när vi ägde två bilar och varje bil hade två bilnycklar, och vi kunde lyxa till det med att vara på vift och träna samtidigt. Numera har vi en bil med en bilnyckel … men nu gick jag visst händelserna i förväg.
Jag svarade i telefonen, där dagen för sju år sedan, och hörde min orienterande djefla man (aka Olle) flåsa upprört. Han sa:
– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …
Den gången såg det ut så här när jag äntligen lyckades hitta honom.
Igår var det så dags igen. Varför han trivs med att springa i drygt en timme på kvällen i nollgradigt och duggregn är en gåta, men vanligtvis går det ju bra. Jag svarade och han sa:
– HALLÅ! Jag … nåt helt osannolikt har hänt. Jag sprang, och sprang och sprang men när jag kom tillbaka till bilen såg jag att bilnyckeln var helt borta!
– Var hade du den?
– Runt halsen i ett nyckelband!
– Inte i en ficka …?
– Nej, men det var ett väldigt bra nyckelband …
Han började hacka tänder, så han småjoggade när vi pratade.
– Okej, sa jag. Jag har druckit vin. Spanjoren är på träning till kl 21, och i så fall skulle du få vänta i två timmar på honom. Grannarna har druckit gin & tonic (jag hade varit där och tackat nej till en sådan alldeles nyss) och … ja, vad ska vi hitta på?
– Jag … brrrr hutter sk-a-a-a-k … jag … jag ringer nån!
– Det är ju Valborg, så …
– … ja, det är nog ont om nyktra människor som vill köra ut i skogen.
Då kom jag på att ett av våra fem nykteristbarn ju var i huset, och letade upp honom.
– Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen och jag har druckit vin, så jag undrar om du kan hämta honom, sa jag.
– Javisst, sa Tjugofemåringen och gjorde sig redo att bege sig till skogs för att leta efter sin fader. Kan jag ta cykeln?
– Eh. Jag vet inte, skulle du i så fall sätta honom i cykelkorgen? Nej, jag går över till gin & tonic-grannarna och frågar om vi får låna deras bil.
När det gäller gin & tonic hyser jag pga. överkänslighet mot besk smak en stark och innerlig aversion till just denna dryck och allt som därtill hör. På väg över gatan till grannarna fickringde Olle till mig. Jag hörde bara prassel och steg.
– HAAAALLÅÅÅÅÅ OLLEEEE! ropade jag i telefonen så att två hånglande ungdomar i vår busskur nästan kom av sig.
– Prassel, dånk, prassel, fnyys, hördes från Skogs-Olle.
Förmodligen stod han så här. (Bilden är tagen vid ett heeeelt annat tillfälle.)
– Hej! ropade jag inne hos grannarna. Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen, så jag undrar Tjugofemåringen får låna er bil och hämta honom!
– Absolut! Vill du ha en Irish coffee?
– Ja!
Men först ringde jag till Olle för att berätta att allt var löst.
– Jaha, jamen allt är löst. Jag har ringt en bärgningsbil som hämtar vår bil och så har jag hittat Lennart, som kan komma och hämta mig.
– Lennart som är Trettioettåringens barndomskompis pappa? Som vi inte har träffat på flera, flera år?
– Japp!
– Okej!
Ungefär så här ser de ut, de två skogsnycklarna som framtida arkeologer kommer att förundras över.
Tre timmar senare var Olle hemkommen och nybadad, jag hade fått i mig världens godaste Irish coffee, bilen var hämtad och placerad nånstans där någon dessutom var tillsagd att tillverka två (2!!!) sprillans nya bilnycklar.
Eftersom bilen är från 1999, undrar jag om den måste äta nån slags medicin som motverkar de 24 år yngre nycklarnas bortstötning.
