Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:
Jag började blogga.
År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.
Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.
Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.
En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.
Men.
Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.
Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a. Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.
När Trumpen var i faggorna i USA för drygt åtta år sedan, skrev jag mycket om galenskaperna. Det var fascinerande hur tokig man kunde vara och ändå bli vald till presidentkandidat, resonerade jag. Och analyserade än det ena uttalandet, än det andra – eftersom jag är förvånansvärt intresserad av världspolitik.
Under rubriken ”Trumps gloria på sned” skrev SvD detta om token den 2 juli 1990.
När Trump plötsligt vann valet 2016, tappade jag styrfart vad gäller intresset för utrikespolitiken och ville inte längre följa med i nyheterna. Sedan gick åren – och så vann knäppgöken tokvalet 2024 också … och nyss höll han det där talet som jag bestämde mig för att inte titta på eftersom jag vill yla mot månen, slå sönder danskt porslin och riva ner tapeterna när Trumpen pratar. Men så tittade jag trots allt på några klipp och hörde att han bl.a. ska
”ta tillbaka” Panamakanalen från Kina
utropa nationellt nödläge och skicka militärer till gränsen mot Mexiko
lämna Parisavtalet (igen)
låtsas att transpersoner inte finns
avskaffa statliga subventioner för elbilar och borra efter all olja i hela USA (”drill, baby, drill!” sa han släpigt)
ge berget Denali tillbaka det amerikanska namnet Mount McKinley
hämnas på tidigare presidenter
se till att Elon Musk får sin vilja igenom angående en tripp till Mars (för att jorden kommer att gå under?)
skicka ut kriminella som kommer till USA direkt från fängelser och mentalsjukhus i hela världen.
Den sista punkten är lite extra intressant för språkkunniga. Jag pratade med Trettiotvååringen, som har en teori om att Trumpen som en papegoja upprepar detta om en invasion av patienter från mexikanska mentalsjukhus (asylum). Han har helt enkelt hört något om asylum (asyl) och fattar inte …
Efter varje mening under talet ställde sig publiken upp och applåderade sin frälsare så att de förmodligen har träningsvärk i låren imorrn. (Drygt 150 squats.) När han sa att ”an assassin’s bullet ripped through my ear” och att han räddades av Gud ”to make America great again” visste förtjusningen inga gränser.
All världens politiska ledare som under åren har varit kritiska mot USAs knäppa politiska karta, skriver nu på sociala medier och gratulerar Trumpen – för att
detta krävs av dem?
de inte vill ha stryk?
de är väluppfostrade?
de faktiskt vill gratulera?
Varma gratulationer? Statsministerns konto på X har programförklaringen ”News and speeches from Prime Minister Ulf Kristersson”. (Besök för guds skull inte X, för maken till otrevliga diskussioner finns inte. Man får mardrömmar av dem redan innan man somnar.)
Nu finns det många som säger att det är ett medvetet drag, detta att Trumpen förefaller vara helt jädra koko. De hävdar att han är så mån om att folk ska vara rädda för honom att han säger till sina rådgivare att sprida rykten om att ”vi måste göra som han säger, annars vet vi inte vad han kan hitta på”.
Det är ju nästan ännu läskigare än om han är knäpp.
Nämen titta vilken kul stavning i SvD idag! Trrump!
Nu kollade jag på den väldigt uppdaterade Vita huset-sajten, där Trumpen antingen har intagit en despotpose eller gör sig redo för en tango.
Huäääärk.
Det är ett himla pekande när det gäller megalomaniska män. Lenin, Karl XII, Napoleon och Rochambeau. [CC, mina skärmdumpar]Avslutningsvis kommer här ännu en liten rubrik.
Har ni några tankar om framtiden? (Om inte i USA, så i största allmänhet.) Eller så konstaterar vi bara tillsammans med Alf Henrikson följande:
Runt 1979 kom de två basketspelarna Ray Tarnowski och Kalle Barton varje vecka till vår skola för att lära oss att spela basket. Men det visade sig att de hellre pratade med oss – så vi stod i en halvcirkel runt dem och pratade och pratade.
En gång hade Kalle (som egentligen heter Charles) hamnat på omslaget av någon tidning, och Ray retade honom för detta – oklart varför. Vem vill inte vara på omslaget av en tidning, liksom?
– You’re an oooooomsläigspojka! retades Ray, som inte kunde något annat svenskt ord än just detta.
Jag skrattade och skrattade. I handen höll snurrade jag samtidigt ett halsband med en liten, blå glaselefant.
När Kalle Barton började jaga Ray Tarnowski med bollar runt gympasalen skrattade jag såpass okontrollerat att mitt den lilla, blå glaselefanten hamnade på en av mina utstående framtänder. Pffiong! slog den lilla berlocken av en bit av höger framtand.
Vem vill inte vara på omslaget av en tidning? sa jag 1979. Idag kan jag säga ”åååh, inte på omslaget igen” … eftersom det är där jag är. Rödmosig och trött – som man ju blir av basketträning – stoltserar jag med att förmodligen vara den enda i Sverige som har coachat och spelat i ett och samma lag i 26 år. Om Ray hade sett mig, hade han ropat:
– You’re an oooooomsläigspojka!
Titta, ett sånt där onödigt tankstreck fick jag också!På den lilla bilden i mitten kan man se att jag har ett ”fult skott”. Detta beror på att vi lärde oss att skjuta så på 1970-talet när det varken fanns barn- eller dambollar och herrbollen kändes tung som ett bowlingklot.
Här kommer tre andra exempel på när jag var omslagsflicka – fast inte alltid synlig …
”Posera vid trädet” sa fotografen. ”Vi klättrar upp i det istället!” tjoade jag och hoppades att det skulle bli en roligare bild. Eh.Tänk va, att vi var föremål för ett hemmahosreportage! (Här är blogginlägget om rådjursskallen.)Här syns jag inte. Read all about it!
Er tur! När figurerade ni i tidningar? Om det är DN eller SvD kan ni be mig hitta artikeln eftersom jag har tillgång till arkiven!
(Och hur gick det med den avslagna tanden? Jo, sex år senare flyttade jag till Lund, där en underskön tandläkare klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som under åren mött mig utan att knysta ett ord om små fiffiga plasthörn. Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det fast och inväntar nästa högtid.)
Uppdatering!
Kommentatösen Ökenråttan skickade ett bildbevis; även hon försöker få alla att spela basket.
Perfekt skotteknik med ena handen under bollen och underkäken som stöd från sidan.
Nu ska ni få se den absolut fulaste gran som någonsin har släpats in i ett vardagsrum. Det är faktiskt inte ens en gran, utan en gren. Från en trädgård i närheten!
Grangrenen kapades med granägarinnans goda minne, bars hem under stoj och glam, putsades lite i fotabjället, ombads att böja på nacken och påkläddes under högtidliga former. Om Godzilla hade varit en julgran, hade han sett ut så här.
Men som vi skrattade!
Julen kom och gick utan missöden (förutom tre helt normala besök på akuten), men vi fick oönskat besök av Jerry. Han kanske är en av flera, men jösses vad han ställer till det.
Lådan för plåtar under ugnen. Det är ju pepparkaksbakplåtspapperet, så självklart smakade det jättegott!En av alla chokladbitar som Jerry har gnagt på. (Hmmm, skärbrädan ser väldigt sliten ut såhär på nära håll.)
Jag stänger sedan tre veckor in allt gott i burkar, lådor, dubbla plastpåsar och väntar på att Jerry ska döden dö. Men icke. Fällorna gapar tomma. Istället hittar vi ännu fler spår av hans framfart; ibland upptäcker vi inte dem inte ens i tid.
Mums.
Några av de tusentals nattgästerna råkade i mellandagarna äta kasjunötter där påsen var trasig …
[nu kan ni pausa och andas en stund om ni fann detta lite läskigt]
I hallen såg det plötsligt ut så här, men ingen blev förvånad. Fast … Jerry verkade ha blivit väldigt rädd … eller akut dålig i magen?
Men nej, det var bara spanjoren som hade tränat på en konstgräsplan och fått med sig små plastkulor i skorna.
Jerry lever och frodas och använder fortsättningsvis mitt hus till att äta sig fet.
Men nu till mitt egentliga ärende: parkeringsjävlaskitapparna. Ni som inte kör bil – var glada över att ni slipper besöka sådana här ställen.
Parkeringshusen som byggdes på 1960-talet ser numera ut som miljöer i skräckfilmer. Men skyltarna med information om apparna är rena och fina och byts ut flera gånger om året.
Flera gånger i december råkade jag (och de mina) ut för
nya, obegripliga appar
ickefungerande internetvågor i de bunkerliknande parkeringshusen
gamla appar som inte funkade där det visade sig att appen inte längre existerade
plötsligt uppdykande krav på betalning utanför Coop, där det alltid har varit gratis förut.
GAAAAAHHHHH!!!
Jag kämpade med ovanstående parkeringshusbetalning i 15 minuter, men var tvungen att springa iväg och prata i radio i en timme. När jag var färdig och hade parkerat gratis och INTE fått böter, körde jag lättad ut ur parkeringshuset och möttes där av en stor, lysande skylt med bilens registreringsnummer. ”Tack och välkommen åter” stod det också!
– Varsågod, muttrade jag och åkte hem för att undersöka vad detta innebar.
Jo, just detta parkeringsbolag läser bara registreringsskyltarna och skickar sedan med snigelpost en pappersfaktura. Parkeringen kostade 6,72 kronor och fakturaavgiften var 99 kr. Dagen efter kom dessutom en påminnelse från ett annat företag eftersom jag inte hade betalat 4,23 kr på en parkering den 2 oktober, och att påminnelseavgiften var 199 kr. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad i hela friden jag gjorde den 2 oktober, så jag betalade.
I Sverige finns runt 15 parkeringsappar. I våra grannländer har de samma jävla system, men färre appar och högre krav på tillgänglighet. Och där är det inte kommunerna som för skattepengar utvecklar sina egna parkeringsappar …
Jag vet att det i Spanien fortfarande är vanligt med vanliga automater och att i Nederländerna cyklar så stor andel av befolkningen att bilparkeringar inte är ett problem. Men hur är det i övriga världen?
Eftersom jag inte vill att nåt jävla parkeringsappsföretag ska bli arg på mig om jag använder deras loggor, bad jag min hallucinerande AI skapa en bild. Paslystark, anyone? Swerdgk servig!
Under många år skrev jag TJOHO och öppnade champagne för Nyordslistan här på bloggen och så berättade jag om vad jag tyckte. Jag såg mig som en ögonöppnare som satt i framkant och spred hajpad kunskap till de eventuellt intresserade.
Sedan visade det sig att alla ju blev alldeles otroligt fascinerade av Nyordslistan, och att tidningarna skrev spaltmeter om den. För två år sedan satt jag i tv och pratade om epadunk och en poet läste upp en dikt som han hade filat på i flera veckor, men som han i direktsändning sades ha kommit på under den lilla stund som vi satt i studion. Pfft.
Här satt jag mest och tänkte ”förbaskat, i den här vinkeln syns ju inte svärmors klänning från 1972”. (Den är av 100 % knastrig polyester och ni som hänger här på bloggen vet att jag brukar ha på mig den på julafton.)
Repristriangeln blinkar nu: här kommer bilder från några av mina tv-framträdanden.
Plötslig intervju på Centralen. Minns inte ens vad det handlade om!Något språkligt i ”Landet runt” … tror jag.En icke-debatt om niande i programmet ”Debatt”. Den föregicks av en ”debattartikel” om du/Ni, som heller inte framkallade nån vidare debatt. Alla håller egentligen med mig om att vi inte vill bli niade.
Så vad lär jag ut idag då? Jo, att alla nyordslistor sedan 1986 finns på Språkrådsavdelningen här, och att det är superduperintressant att läsa listorna från förr. Då skrev ingen tidning om dem – ingen! Kolla här hur det ser ut i tidningsarkiven på DN och SvD.
Ordet ”nyordslista” förekommer några gånger i SvD på 1980- och 1990-talen, men inte mer än lite inom parentes. Från 2012 är det braskande rubriker!DN sparkade däremot inte igång den stora Nyordslisterapporteringen förrän 2012.
Alla 32 nyord från 2024 finns här, men jag drar upp några av dem här nedan.
avokadoskanner – en apparat som visar hur mogen en avokado är, vilket ju måste vara bästa uppfinningen sedan spinning jenny.
demure, [demjooor] – anständig, måttfull … alltså vad tusan, det kommer från influeraren Jools Lebron, som sa att hon sminkade sig ”very demure, very mindful”. (Himmel och pannkaka vilket jädra dumt nyord.)
drakdrönare – allittererande, eldkastande flygfarkost (allitteration igen!) som används i krig.
Den sprutar ur sig brinnande metall! Bra ord, men hemsk företeelse.
grön gumma – tidigare ostraffad kvinna som anlitas av kriminella nätverk. (Gumman är alltså tonåring.)
Magdamoderat – borgerlig väljare som röstar på S (partiledare är just nu Magdalena Andersson).
quishing – bedrägeri med hjälp av qr-koder. Bovarna och banditerna klistrar över en qr-kod med en annan som leder till en sajt som vips, stjäl alla ens pengar. (Phishing säger man om t.ex. mejlbedrägerier och smishing är luriga sms.)
slop – AI-texter av låg kvalitet, som skulle kunna heta AI-slop, AI-skräp eller AI-sörja istället. Jag frågade Ola Karlsson på Språkrådet om det inte i framtiden borde stavas slopp, och han höll med mig: ”Med två p, i synnerhet i böjda former som sloppet/sloppen (vilket genus det nu blir).”
umarell – en gammal gubbe som spanar på byggen som vore det en teaterföreställning! De kan till och med erbjudas inhängnad sittplats för att få titta bekvämt! (I norra Italien pratar man emilianska, och där betyder umarel, ’liten man’.)
Man bör ju undvika främmande ord, om man har en relevant, inhemsk vokabulär att tillgå!
Sammanfattningsvis skulle jag vilja påstå att alla ABC-bokförfattare kommer att hoppa av lycka, klappa händerna och glädjas över att äntligen slippa fastna på quinna, quagga, quorn och quiz.
Tjuvar fokuserar på quishing och sabbar snabbt din swish, tjing!
Fotnot och korr-brasklapp: Mina händer skriver nyårslistan varje gång jag menar nyordslistan.
Ni vet hur det är – man vill bara sitta och mysa framför brasan i juletider. Men så dör kakelugnen. Och på julaftonen åkte ett barnbarn till akuten med klämskada från en anfallande bildörr. På juldagen var det blod på en 25-meterssträcka när det andra barnbarnet skar sig vådligt i handen på ett trasigt glas. Akuten igen! Men med tanke på att december månad sedan Julkalenderns begynnelse dessutom har bjudit på en bruten tå, brand på vinden, tre ryggskott och ett sprucket ögonbryn verkar allt vara helt normalt.
Hade detta scenario varit ett avsnitt av House, hade Hugh Laurie nu rynkat pannan och sagt:
– We’re missing something. People don’t just spontaneously hurt themselves unless they’re contestants on a bad reality show. It’s not lupus—it’s the house. Maybe there’s something wrong with it: warped floors, hidden mold causing dizziness, or a vengeful ghost of bad architectural design. Cameron, Chase, go to Gillbergavägen 113 A!
Klart man måste ha en idolbild på den fantastiske Dr House.
Som brukligt är, måste jag ju nämna Översättarhelenas DRT-misstanke under Julkalenderns fjärde år:
I år satte sig hakke som vanligt och funderade natten till juldagen. Rimmade gjorde han också!
Hjärnan skrynklas som ett russin Årets luckor var ett dussin Lärjungarnas trogna skara Också tolv förmodas vara
Lucka 1: Johannes
Lucka 3: Judas
Lucka 5: Filippus
Lucka 7: Paradiset
Lucka 9: Bartolomeus
Lucka 11: Daniel (och Faaan)
Lucka 13: Jakob
Lucka 15: Matteus
Lucka 17: Andreas
Lucka 19: Paula (?)
Lucka 21: St George
Lucka 23: Petrus
Här är min lista, som har legat som bokmärke i de fysiska böcker som har varit förlagor så att jag inte som 2022 helt sonika skulle tappa tråden.
Som ni ser fascinerades jag över att det fanns tre olika John-karaktärer i Förnuft och känsla. Hundra år av ensamhet är hopplös vad gäller namn (men underbar som bok ändå) och detsamma gäller allt av Dostojevskij och (tydligen) Game of Thrones. Jaja, man vill som författare visa att så funkar namn i verkliga livet och signalera vilka i persongalleriet som hör ihop och inte – men denna förvirring är inte alls bra för den förvirrade läsaren som heter Lotten.
DRT i någorlunda klartext!
1 Bartendern Johannes skakar lätt på huvudet …
3 Låttitel: ”The Wisdom of Judas’ Mask”…
5 Jag råkade höra talas derom av min gode vän Filippus …
7 Hemlisbloggaren Nina Simone (1933–2003) började spela piano …
9 Av Bartolomeus F. Surfeldt, The Daily Newspaper
11 John, John och John (väldigt svag ledtråd, på engelska å allt)
13 Och han måste heta Bronson i efternamn. Jakob Bronson? Tomas Bronson?
15 Är det? Vänta, titta på det där Matteus-skrivbordet.
17 Paula går emot sin mors oro …
19 Andreas skrattade och sa att procentuellt sett …
21 De tyckte att Mattias skulle få en chans …
23 Petrus var kvar, en kort, stadig koloss …
Tack, tusen miljoner tack för ert goda arbete i båset! Paket kommer farande vad det lider och om jag får spunk och blir galen, kommer jag att skicka ut ännu fler vinnarbrev!
Nu infinner sig ett lugn och möjligheten att somna före midnatt, men det känns lite vilset och tokigt. Precis när jag tänkte den tanken, hamnade jag av en ren slump på allra första DRT-facitet 2005, och se där: jag var vilsen redan då. (Länken till 2005 funkar även den ser överstruken ut.)
Stackars alla båsister som igår fick massa tid över att hetsa inför morgondagen (ergo idag) eftersom HB var lättfunnen och luckan lättlöst. Tänkte jag och åkte iväg för att rimma i radio. Eftersom rim uppmuntrades och hurrades just denna dag, öööööööste ni in rim i luckan!
TACK! Jag kan inte nog berömma er. Länken till båset med rimmen har ni här – för tänk en dag i trista februari när inget annat sker. DÅ! Då återvänder ni till rimstugan och känner att livsgnistan återvänder. Där finns långa rim från Ninja-Malins, Karins, embryos och Hyttis tangentbord och oerhört mycket att njuta av. Några krumsprång kommer här:
Helena
Färden går genom regn och dimma
Båsmor beordrat oss att rimma
Många verkar detta fatta
men jag måste bilen ratta!
Vägen i luckan tycks vara svår
Hoppas vi målet lättare når
Aku
Mycket stök och flängande åt båd öst och väst denna dag, dock knappast så långa resor som av HB:s slag.
Frukttomten
Citronen, en mystisk figur,
ringde P4 om HB med sin lur.
Kerstin o Lotten nappade på kroken,
det blev ett rim på bästa boken!
(fast det bara var C******* som var token)
[Förklaring: Citronen är Frukttomten som är den man som ringde in till radiostudion för att önska ett rim för ett paket med ”Ängeln på sjunde trappsteget”.
hakke
En fiffig ung man ifrån Kent
sa ”Nyss var det fjärde advent.
Jag fick sista ordet,
med staken på bordet
jag ropade – här var’e tänt!”
Niklas
I båset hos rimgurun Lotten
Med dussinet tishor i potten
Det gissas på franska
Och kanske på danska
När skånskan ju ligger i botten
Maplestream (gjorde Jossilurens glad)
Med sitt leverne kan hen inte kallas from
Efter slag och skallar är måhända hörseln lom
Vissa påstår att att det är en pirat
Jag vet, tillsammans med en båskamrat
Att HB är Orlando Bloom
HURRA!
En sån därn profilbild vill jag ha. Nästan lite Mona Lisa över honom, va? (Foto: Bonniers arkiv.)
Årets sista HB var Frans G. Bengtsson [franskɛbɛŋtsɔn] (1894–1954), en njursjuk schackspelare som egentligen inte alls skulle skriva en lång roman i två delar.
Nu tar vi allt i kronologisk ordning med lite kuriosa insprängt här och där!
Frans G. Bengtsson föddes 1894 och bodde på det medeltida godset Rössjöholm i nordvästra Skåne. Hur denna barndom präglade honom beskrev han sedan i Den lustgård som jag minns, vilket är en bok som jag inte minns. (Men jag läste på nu och vet att han blev kompis med tjurkalv som hette Pelle, som han tog med på promenader som om vore den en ovanligt stor pudel.)
Efter studentexamen åkte Frans till Lund för att plugga: historia, litteratur och filosofi. Han var dock en bedrövlig student som bara kom till föreläsningarna lite då och då. Så här uttrycker sig en skribent i SvD 1956:
När Frans var ungefär 22 år, drabbades han av en mystisk njursjukdom som tvingade honom att skjuta upp studierna och åka hem till Rössjöholm. Där var han i fem år (vad äääär detta för konstig sjukdom?), vilket han tydligen trivdes med; han tog bara hand om gårdens djur och läste poesi. När andan föll på, läste han egenhändigt skrivna sonetter för djuren – särskilt de kalvande korna.
När han blev frisk (jag måste verkligen läsa på om njursjukdomar), återvände han till Lund och tog en fil.kand. genom att bara tenta av allt som han lärde sig under de fem åren på gården. Sedan blev han omhuldad, omtyckt och omhändertagen av massa lärare och vänner samt andra spirande författarbegåvningar i Lund – såpass att han med strålande recensioner debuterade som poet med Tärningkast (inte Tärningskast) när han var 29 år. Han hyllades då för ”sin klassiska och otidsenliga poesi”, gav ut några essäsamlingar och blev känd för att vara rolig, bildad och för att ha en sällan skådad formuleringsförmåga.
Sedan hankade han sig fram med mindre och större skrivjobb – hela tiden omgiven av påhejare som kritiker och litteraturvetare och Lundaprofessorer. Det finns historier om hur han tog på sig stora översättningsjobb och sedan handlingsförlamades och vips, försvann hela förskottet … och det gör ju ingen glad.
Under 1930-talet kom han äntligen på grön kvist eftersom han översatte först Männen från Ness och sedan många andra verk av Eric Linklater (dock inte Det blåser på månen), men det var inte förrän 1941 som han blev superduperkändis när äventyrsromanen Röde Orm publicerades i två delar: Sjöfarare i västerled (1941) och Hemma och i österled (1945). Den blev en enormt stor succé och har översatts till drygt 20 språk, bearbetats på massa olika sätt – och till och med blivit seriealbum.
Ni som är intresserade av hur luckan tillverkades (sånt som jag faktiskt inte brukar berätta om), kan lägga pannan i djupa veck och läsa massa bokstäver på först två text-bilder och sedan en sida i serieboken.
Frans G. Bengtssons Röde Orm av Charlie Christensen (1999).
Frans G. Bengtsson arbetade mycket långsamt och omständligt och var så noggrann att 30 meningar var ungefär det han fick ihop under en dag. (Om han hade tillverkat denna Julkalender hade han nu hunnit fram till lucka 19 … år 2005, ungefär.)
Som ni ser i texten ovan är Frasse (nu lade jag verkligen bort titlarna) inte alls vän av den språkliga reform som ägde rum ungefär när han gav ut sina böcker. Om ni vill fastna rejält och inte få ett enda någe gjort på hela julafton, kan ni låta SVT:s uppläsning av hela Röde Orm gå i bakgrunden när ni manglar, trillar köttbullar och putsar skor. Den arkaiska svenskan, som vi idag inte alls är vana vid, vänjer man sig vid på nolltid.
Det är SÅ mysigt. Här sitter Sissela Kyle och läser. Sedan byter de av varandra, alla artister och skådespelare, och några är lite taffliga och stakar sig medan andra (hej Sissela) är fullblodsproffs. Det är komplett njutbart!!!
Och hur gick det med stackars Frans Gunnar Bengtsson då? Jo, han bröt benet på ett osedvanligt olämpligt sätt och dog, blott 60 år gammal, av komplikationerna. Men i SvD från nästan prick 70 år sedan (1954-12-20) står det att han avled av ”sjukdomen” och inte mer än så. Kuriosadetaljer från då levande kulturpersonligheter är superintressanta att läsa:
Bengtsson, Olle Holmberg och Heidenstam för länge, länge sedan.
Nämen nuuuuu, hörni! Nu ska jag dra den sista lappen ur hatten – men kanske kommer det fler ”vinnare” när jag har skrapat fram allt som ska skickas till er. Jag viker och tejpar och skriver adresser – men behöver mejl från alla som ska ha nåt!
Igår nämnde Helena att hon har gissat i båset sedan 2011 och ALDRIG blidkat plommonstopet. Det är ju helt förfärligt. (Är ni fler? Säg till!!!) Nu bestämmer jag att Helena får en bonustischa! Och lappen … lappen … lappen … rafsrafs … här står det … Eva-L!
DRT – den röda tråden – kan ni fundera på till nån gång den 25 december! Då kommer sist-facit! Uppdatering 26/12: DRT-facit!
Än en gång: stort tack för alla roliga och finurliga rim!
God jul! Idag den 23 december är det sista luckan för i år – imorrn på julafton (när ni är upptagna med att tindra ögonen och putsa svålen) kommer facit och sedan är det dags för DRT (den röda tråden), som i år är feruktansvärt lätt att se. När man ser den.
(Lucka 21 fick ännu ett väldigt bra kommentatorsbås i facit. Just sayin’.)
Lycka, nej lucka 23!
Dan-före-dan-rap
Jo, morsan var boss, hon höll tunga för tand,
hon styrde sitt hem, med en kraftig järnhand.
Torsten sa: ”Hon blir mjukare snart så de så”
men nej, den morsan var järnstark och rå.
Jojo.
Åtta kids, men sönerna drog nitlotten,
den äldste red en tjur, tömde ölen till botten.
Nästa föll i havet; stormen rev och slet,
liv och död, ja, det är allt man vet.
Sen kom Arne, grabben med drama deluxe,
två grannfruar, han fucka’ hux flux.
Männen kom hem, det blev bråk och gräl,
Arne blev skraj, och dog nog ihjäl.
Jojo.
Petrus var kvar, en kort, stadig koloss,
hjulbent och hård, som en volvokaross.
På skeppet en kung, han visste sin shit,
men hemma han röjde med dumma påhitt.
Han sa: ”Saltat fläsk är det jag vill ha,
julsteken hemma är bara blaha.”
Morsan väste: ”Vad snackar du för skit?
Du äter ju som hästen varendaste bit.”
Han sov som en björn, men klagade jämt,
och pigorna tog han till halmen bestämt.
Morsan skrek: ”Pigan blir stursk och inbilsk,
du borde gifta dig, sluta vara så pilsk!”
Jojo.
Men Petrus garvade: ”Kan du nu tiga,
på Irland finns damer som är som din piga.
Men ta hem en sån, ack o nej, nej
det blir slagsmål för alla vill ha mej.”
Morsan blev vild: ”Vad vill du? Ska jag bara dö?”
Petrus ryckte på axlarna, ”Då kan jag dig strö.
Jag ger inga råd, så du gör som du vill,
jag fixar med mitt, och chillar mitt chill.”
Jojo.
Ack ja. Jomenvisst. Självklart.
Facit till lucka 23 kommer nån gång efter midnatt när det är julafton bliven!
Gonatt kära bloggbåsvänner! Klockan är mittinatten och alla borde vi egentligen sova som gamla riddare i ett rimmat drama på ungefär en miljard rader. Men hur i hela friden tolkade ni luckan, som ju var som en karbonkopia av ett 700 år gammalt epos om … allt?
Karin
Såhär då: någon eller några som ger sig ut i världen för att hitta svar på något?
Thermo citerar listigt Karin Boye!
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
– men det är vägen, som är mödan värd.
Helena
Om jag nu har hittat rätt så är verket verkligen ett pussel, som dessutom har lagts om många gånger med olika bitar. Och det påminner på ett intrikat vis om kalendern själv, även om det var tänkt att bli mycket längre. DRT: den där pilgrimsresan, vars mål har blivit ett världsarv.
Ardy
Det finns många badande kvinnor i historien.
Hemul
Nu har jag också hittat skomakaren. Fast kanske tillverkade han snarare gamla benvärmare?
Jååå.
Chaucer, målad av polaren Thomas Hoccleve 1412. Eller så var de faktiskt inte alls vänner. Men Hoccleve lovade på heder och samvete att Chaucer verkligen hade ett sånt därnt skägg.
HB var alltså den gamle stöten Geoffrey Chaucer (1343–1400), som är mest känd som författare till de obegripligt ambitiösa The Canterbury Tales. (Ni som inte har läst dem, pluggat vissa rim och skrivit ett gymnasiearbete om dem, hummar nu. Ni kliar er lite i skägget och säger ”mycket intressant”.) Familjenamnet Chaucer kommer från franskans chaucier, vilket tidigare antogs betyda ’skomakare’. Nyinkommen forskning visar att det snarare är en tillverkare av strumpor eller benkläder. Milsvid skillnad.
Chaucer var inte bara författare och poet, utan hade tid att valsa runt som en vindflöjel i några andra yrken, nämligen:
page och hovman hos Elizabeth de Burgh (säkert släkt med Chris de Burgh)
soldat under Hundraårskriget, där han blev tillfångatagen, men frigiven mot lösen
diplomat med uppdrag som tog honom till en mängd olika länder
tulltjänsteman i London, där han övervakade handeln och såg till att folk betalade tull
förman för kungliga byggprojekt som t.ex. di däringa småhyttorna Westminster Palace och St. George’s Chapel
skogvaktare i den kungliga skogen i North Petherton
parlamentsledamot, som representerade grevskapet Kent i det engelska parlamentet.
Och här går jag och knorrar över att jag ibland känner mig splittrad i min yrkesroll.
Chaucer skrev förresten på medelengelska (se nedan), vilket var ”folkets språk”, istället för latin eller franska. Som när Darin plötsligt sjunger på svenska och inte engelska, väl? Nu ska jag ge mig på ett nästintill omöjligt projekt: att berätta vad Canterbury Tales handlar om. Håll i er.
I prologen introducerar Chaucer en grupp om ungefär 30 pilgrimer som förbereder sig för en pilgrimsfärd. Berättaren är nog Chaucer själv, och han beskriver varje pilgrim i detalj och lyfter fram deras yrken, utseenden och personligheter. För att underhålla sig under resan föreslår någon en berättartävling: varje pilgrim ska berätta fyra historier. Pilgrimen som berättar den bästa historien ska sedan belönas med en gratis måltid.
Verket behandlar könsrelationer, religion och sexuell omoral inom det engelska samhället. Han kritiserar medlemmar av adeln, prästerskapet och bondeståndet, som ofta var i konflikt med varandra, och vågade göra det på ett frispråkigt sätt som man kanske inte kan föreställa sig idag … när tiderna är annorlunda …
[mutter, mutter]
Se där, så svårt var det ju inte. Hela klabbet finns på The Project Gutenberg och är så imponerande och svårförståeligt på en gång. Exempel vill ni kanske ha?
Här kommer de (tydligen) berömda inledningsraderna (som jag inte alls kunde):
Whan that Aprille with his shoures sote
The droghte of Marche hath perced to the rote,
And bathed every veyne in swich licour,
Of which vertu engendred is the flour;
Whan Zephirus eek with his swete breeth
Inspired hath in every holt and heeth
The tendre croppes, and the yonge sonne
Hath in the Ram his halfe cours y-ronne,
[…]
Det blir på modern engelska ungefär:
When April with its sweet showers has ended
The drought of March and pierced the root, well tended,
And bathed each vein with life in such a way,
It brings forth flowers on a bright spring day;
When Zephyr too with his sweet breath inspires
Fresh buds in woods and fields, and daylight tires
As the young sun in Aries makes its way,
Completing half its course in early May;
[…]
På svenska låter det enligt översättaren Harald Jernström så här:
När blid april med sina ljumma regn
har tagit marstorr jord uti sitt hägn”
och badat varje rottråd i den fukt
som skänker liv och skapar korn och frukt
och när Zephirus med sin andedräkt
i alla hult, på varje hed har väckt
de späda skott när solen, dagens drot,
vädurens hus till hälften genomgått
[…]
Hmmmm. Hm. Jahaja. Harrrkl.
Texten i lucka 21 var en förvrängd version av en liten bit ur The Canterbury Tales – den som heter ”The Wife of Bath”. (Nej, Bath har varken med badkar eller badhus att göra.) Den handlar om att kvinnan har rätt att vara självständig!
Se här videon som handlar om stycket.
Storyn är (om ni inte orkar kolla på filmen) att en riddare begår ett övergrepp mot en ung kvinna, och sedan benådas om han kan komma på något som alla kvinnor önskar sig. (Spoiler: han kommer på att de vill få vara självständiga.) På Chaucer-engelska beskrivs handlingen så här:
”He saugh a mayde walkynge hym biforn,
Of which mayde anon, maugree hir heed,
By verray force, he rafte hire maydenhed.”
Översatt till modern engelska kan det se ut så här:
”He saw a maiden walking ahead of him,
And despite all she said,
By very force, he took her maidenhead.”
På modern svenska kan detta tolkas som:
”Han såg en ung kvinna gå framför honom,
Och trots hennes motstånd,
Tog han hennes oskuld med våld.”
Men sedan förvrängdes allt till en julkalenderlucka som istället handlade om barn och hur föräldrar ska hantera dem. Så tokigt!
Nä, hörni, nu avslutar vi med luckdragning och några embryorader! Plommonstopet, komsi komsi … vem har vi väl här … hejsan Ökenråttan – som för statistik över lyckade gissningar!
Sista luckan kommer på måndag morgon!
Här kommer embryos brädgårdstomte!
farran stormrar in med brädgårdstomten i högsta hugg
herr räka jag har funnit den
okcså morran kommrer ut ur kröket med en brudkavel i högsta hugg okcså mjöl i hela frityren
julen är gräddad det julblar jag nu
yo
men var var den det undrar jag nu
han hade grått okcså glömt sej under skrottkärran det säjer jag nu
yo
men nu ska han tvagras okcså lagras tills julgrannen är på plast okcså då ska han strå på sin herdeplast
som vaneligt det säjer jag nu yo
okcså jag ska kroka grisgrynsgröt okcså strälla fram en liten kål åt honom
då blir det en rikctigt grod jul igår igen det säjer jag nu
Inte vet jag hur det har gått till, men kommentatorsbåsen till facitluckorna är jätteintressanta. Man kan hänga där hela dagarna! Plommonstopet ansåg att Hyttfogden behövde en tröja efter lucka 19, och det får man ju hålla med om.
Lucka 21! Den näst sista!
Det viktigaste är berättelserna!
För inte alls länge sedan, närmare bestämt förra veckan, begick en jädra man som heter Mattias ett fruktansvärt brott: han lurade ett litet barn att tomten finns på riktigt. Kungen dömde honom naturligtvis till döden för denna gärning, men drottningen och de andra kvinnorna som bodde på slottet bad om nåd å hans vägnar. De tyckte att Mattias skulle få en chans att sona sitt brott. Okejrå, sa kungen och bestämde:
– Om du kan svara på frågan ”Vad är det som barn mest av allt önskar?” så ska ditt liv skonas.
Så enkelt! tänkte Mattias och som vore det en pilgrimsfärd, reste han sedan till landets alla förskolor. Men … alla barn svarade olika. De ville ha högre veckopeng, prinsessklänningar, en lillasyster och massa annat. (Precis som i Sven Melander-sketchen.) När han hade gett upp och var på väg tillbaka till slottet, mötte Mattias en relativt uppkäftig liten unge i skogen. De talades vid en stund, och barnet svarade slutligen så här på frågan:
– Barn vill allra helst ha makt över sina föräldrar och bestämma över sitt eget liv!
Eftersom det var rätt svar, benådades Mattias vid hemkomsten av kungen. Men den ohängde ungen krävde nu att bli adopterad!
Av Mattias!
Så blev det, och därefter hände jättemycket som på något absurt sätt förvandlade barnet till en god och vacker människa.
Historien fortsatte på ett förtjusande sätt i en halv evighet och banne mig hittade Mattias till slut en hustru också. I badhuset!
Sensmoralen i denna historia är svår att överblicka (eftersom jag har hoppat över otroligt mycket), men vi kan lugnt konstatera att mänskligheten är mångfacetterad, bristfällig och komplex. Det är ju när vi förstår varandra som vi kan närma oss sanningen och rättvisan. Men det allra, allra viktigaste är att vi fortsätter berätta sedelärande historier – för hur ska vi annars förstå varandra?
Näää. Bild igen. Obegripligt att det fortsätter att komma sådana här intetsägande bilder!
Facit till lucka 21 kommer nån gång efter midnatt, eller kanske på söndag morgon eftersom vissa av oss måste ut och rulla hatt på lördagskvällen!
