Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Dialektologi är som lite eljest

I våras läste jag ju en universitetskurs i konsthistoria där jag lärde mig allt om modernism. Uppsala universitet hade distansundervisning där jag nu ett halvår senare mest minns hur frustrerande långsamma föreläsningarna var. Och hur förkyld läraren var. Samt hur jag lade ner min själ i inlämningarna och tentan och uttryckte mig som ett skrivproffs och blev godkänd med kommentaren ”språket fungerar”.

Okej. Nu i sommar har jag läst dialektologi med en föreläsare som sitter fast i Finland sedan coronautbrottet. Det är också Uppsala universitet och distansundervisningen är precis lika kass – tekniskt sett. Man kan inte spela upp föreläsningarna på ökad hastighet, man kan inte stoppa dem och man kan inte backa eller hoppa framåt.

Men det är ett oerhört spännande ämne! Jag lär mig massa om dialektfonetik, fonemsystem, sydsvenska egenheter (att skånska låter som det gör), den fornnordiska böjningsläran (inte min favorit) – det faktum att norrländskan saknar numeruskongruens i predikativ ställning:

  • dom är trött
  • älgarna var stor
  • när pojkarna va liten
  • bakfull är vi på söndagar.

Nej, det här bryr sig verkligen inte många om, känns det som. Men jag njuter av tjocka L och bakre och främre R, när massa bokstäver faller bort i olika dialekter – men jag är innerligt trött på bråk om uttalet av kex.

Men här ska ni få se nåt kul! En dialektkarta! Kolla här var man säger ”eljest”!

ELJEST!

Nu kan ni kolla var man säger godis, gotter, ostbågar, ostkrokar, cola, coca, lagom, lagomt – och annat ur egen fatabur!


Och alla ni som har gäspat er hela vägen hit ner, ska få en belöning på ett helt annat tema: den mest perfekta loggan. Och en tung OS-saknads-suck.

Share
27 kommentarer

Granola = knaprig müsli (recept!)

Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.

Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!

Dessa onyttiga flingor är faktiskt nyttigare än mycket annat. Cigaretter till exempel!

Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.

Recept på Pontus grannåå-la!

  • 2 liter havregryn
  • 8 dl kokosflingor
  • 5 dl solrosfrön
  • 1,5 dl pumpakärnor
  • 1,5 dl linfrön hela
  • 1,5 dl mandelmjöl
  • 1 påse kardemummakärnor
  • 1,5 dl eller 100 g smör
  • 350 gram honung
  • 2 dl koncentrerad äppeljuice
  • 1 dl vatten
  • 1,5 dl kanel
  • 1 msk kakao
  • rostade mandlar
  • rostade hasselnötter
  • russin eller tranbär

Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.

Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:

• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att  tala till sädesgudarna.

Havre är liksom det svarta fåret i sädesfamiljen.
  • Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
  • Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
  • Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
  • Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
  • Skålen är för liten.
  • Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
  • Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
  • Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Jag undrar om man kan riva sockerbetor som mandelmassa.

Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!

FÄRDIGT! KNASTRIGASTE KNASTERN NÅNSIN!

Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.

Den här tumme-toppen, t.ex., lär jag aldrig se igen. Crispy crunchy.
Share
19 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Bloggen ser mysko ut …

… men det är kanske precis vad man kan förvänta sig i detta nådens år 2020? Högermarginalen är puts väck och vissa inlägg är fem kilometer breda medan andra faktiskt inte ens syns.

Lite passande konst kanske kan pigga upp?

Dalís ”La persistencia de la memoria” från 1931.
Picassos ”Femme au Béret et à la Robe Quadrillée (Marie-Thérèse Walter)” från 1937.
Share
20 kommentarer

Augustiallegori

Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik … Alfons?

Japp, nu är den här, månaden augusti. Jag är inte alls nöjd med hur juli har uppträtt och hötter med näven mot både vädret och månaden augusti, som jag anser trampade in på tok för tidigt. Jag har inte hunnit renovera alla fönster och inte på långa vägar hoppat i badsjön lika ofta som brukligt är.

Denna aversion mot väder och tid grundar sig måhända i en allmän osäkerhet om tingens beskaffenhet den kommande hösten; allt påminner om gungfly och kvicksand i kombination med motvind.

Hur ser ni på hösten? Vad kommer att hända, tror ni? Är det ens lönt att fundera och agera?

– Nej, Lotten, det är ingen idé. Dra nåt gammalt över dig och gå i ide istället.
– Tack, framtidsguden som bor i kristallkulan! Då vet jag!

Och annars? Jo! Kolla, jag byggde mig en frukostbänk! (Och detta projekt ser jag numera som en allegori om tillvaron.)

1. Trasig betong och spilld färg samt trevlig murgröna i östhörnan där det aldrig blåser.
2. Planering. Jättebra material från källaren.
3. Oerhört forcerad selfie. (Jag är för tusan högerhänt.)
4. Konsoler och färg från källaren! Allt kostade 0 kronor!

Där satt jag och åt frukost i en vecka och njöt – när det inte regnade. Vilket det ju gjorde varenda, vareviga dag. Föga anade jag vad regnet skulle ställa till med.

Men igår …

5. … pajade konsolerna helt eftersom deras inomhuskonstruktion byggde på sketet lim som helt slutade funka när det blev blött.

Jag och den djefla mannen satt där i godan ro och så KLATJOFS, föll vi båda ner i den trasiga betongen. Mina knastriga knän fick sig varsin smäll, ett långfinger stukades och på ena vaden har jag ett blåmärke stort som en julapelsin.

Äsch! Ner i källaren igen. Man ska inte ge upp! Man ska bita ihop, knacka i väggen, leta fram de finaste skruvarna, lägga vattenpasset korrekt och börja om från början!

6. Järnkonsoler!

Nu är frågan bara:

– Vågar jag ens provsitta bänken om bygget nu ÄR en allegori?

Share
17 kommentarer

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer

En sommardag i coronatider

Några ur mitt basketlag åkte igår till en släktstuga utanför Näshulta här i Sörmland. Det är en gammal gård som har gått i arv till en allt spretigare släkt som slår upp en friggebod när det behövs till en ny, ung familj. Nu står det mer än 100 år gamla boningshuset och blickar ut över tio sådana friggebodar och idyllen står som spön i backen när vi kommer dit med solsken i blick och mumsar på skogens blåbär och landsvägens hallon.

Om jag åt upp alla eventuella hallonmaskar? undrar ni nu. Jadå, kittlar dödsskönt i kistan.

Allt görs på coronasäkert avstånd och överallt står handsprit. Maten serveras utomhus och alla släktingar har bestämda platser där bara familjer som annars bor ihop får sitta nära varandra. Om det regnar så att det inte går att sitta ute, får man ett matpaket till sitt lilla tjäll. Den som lagar mat, lagar mat till alla, och aldrig fuskar nån och aldrig klagar nån och aldrig är någon det minsta lilla vegan eller allergisk.

Det är alltså helt overkligt. Dessutom finns på promenadavstånd en gård där man säljer ägg.

Äggen här på bilden var alldeles nyvärpta, så dem måste man vänta med att koka ett par, kanske fem dagar – annars lossnar inte skalet.

Bara för att jag var så nyfiken att topplocket i hjärnvindlingarna höll på att gå i taket, fick jag gå på studiebesök och se hur det går till när äggen kontrolleras.

Här kollas skalet med en lampa – genomlysningen avslöjar spräckta ägg och ägg som innehåller aliens.
AHA! En spricka! Massa sprickor!
Äggen som godkänns får en kvalitetsstämpel, och det är viktigt att minst 80 % av stämplarna syns jättetydligt.

Men vi i basketlaget är ju inte bara bärätare och äggjägare, vi är ju trots allt främst idrottskvinnor. För att bevisa vår styrka och vårt mod samt uthållighet, lade vi oss på tvärsen på en surfbräda (kanske heter den inte så) och sparkade oss över sjön till en liten ö där det skulle finnas kantareller.

Men sooooom vi kämpade. Det var så innerligt trögt. Vi trasslade in oss i näckrosor och fiskstim och halkade sedan mödosamt upp på ön där tallbarren attackerade oss i hålfoten.

Varför var det så himla svårt? Vi med våra basketmuskler borde ju ha klarat detta galant!

Den slingriga pilen är vår vägbeskrivning. Och … den raka pilen är orsaken till trögheten: centerbordet var nere och funkade som en mycket effektiv farthållare.

Här kan man se hur vi på vägen tillbaka far fram som racerförare – när vi hade insett hur otroligt dumma vi var och därför har dragit upp centerbordet.

Se på den lilla gula högen på brädan: sju dyrbara kantareller!

Men kan ni begripa hur en hel släkt vecka in och vecka ut hela sommaren kan umgås på detta vis utan minsta lilla skärmytsling eller ens glutenkänning?

Share
19 kommentarer

Mitt Sommarprat (på låtsas)

Hej, jag heter Lotten Bergman och det här är mitt Sommarprat!

(På låtsas.)

Redan som liten palt föddes jag. På vägen mot livets slut har jag spräckt båda ögonbrynen, opererat ett knä, tappat känseln i två tår och råkat elda upp ögonfransarna. Fast bara på ena ögat.

Det underliga är att jag trots alla dessa bedrövliga missöden inte är det minsta lilla bitter eller ens döende. Därför kommer jag nu – helt logiskt – att istället berätta om hur världen kommer att se ut om precis ett år.

  • Tågresorna är lika billiga som flygresorna var 2019 och det är plättlätt att åka tåg till London.
  • Flygresorna är lika dyra och obegripligt prissatta som tågresorna var 2019, och för att ta sig till Thailand krävs 72 mellanlandningar.
  • Alla motorvägar är enfiliga utom i de områden som fortfarande saknar lokaltrafik.
  • Gågator med cykelstråk i mitten har ersatt 90 % av alla bilvägar i stadskärnorna.
  • Hattar är högsta mode – för att dra blicken från resten av utstyrseln, som ser ut som skrutt men är oerhört bekväm.
  • Alla barn i skolan trivs.

Men hur vet jag detta och hur i hela friden kom det sig att det blev så? Jo …

(Här avbryts jag av cliffhangermusik. Eftersom ni inte lyssnar på radio, får ni istället en cliffhangerbild.)

Mystiskt träd i olycksbådande molnmiljö.

Vi börjar bakifrån med sista punkten i min framtidsvisionslista! ”Alla barn i skolan trivs” är inte fel ordföljd. Det är faktiskt alldeles korrekt för alla barn går inte i skolan. Men de som går i skolan, de trivs. Hur gick det till? Jo …

Eh.

Tyvärr har jag inte hunnit skriva mer än så på mitt påhittade sommarprat. Nu ska jag låtsas som om det regnar (behöver inte låtsas, ser jag) och baka lite bröd.

Vad tror ni om den 22 juli år 2021?

Kolla, det var inte ett träd, utan bara en liten rot som jag drog upp.
Share
17 kommentarer

– Nu blev det lite jobbigt, sa Marie Marvingt aldrig

Okej, ni vet när det känns lite motigt? Du har skoskav, barnen har löss, en pandemi härjar, grannen lär sig spela trumpet och pengarna tar slut samtidigt som du inte vet vad du ska bli när du blir stor?

För att inte tala om de där dagarna när du fastnar med ärmen i dörrhandtaget och slår huvudet i en skåplucka och trampar på ännu en legobit. Jobbigt.

Och då har jag ännu inte nämnt sånt som att bilen pajar, alla nyköpta avokador blir övermogna på en timme och du råkar köra tv:s fjärrkontroll i 90 °C med de nya lakanen. Jättejobbigt.

Inga av dessa moderna snubbeltrådar eller normala bagateller kan ha bekymrat fransyskan Marie Marvingt [mari marvää] (1875–1963) det minsta lilla. Det är helt obegripligt hur en människa kan hinna med så mycket som just Marie Marvingt – och hur konstigt är det inte att hon är så okänd för oss?

Jag skulle vilja brodera ut texten här och och nu med att hon talade fem språk, inklusive esperanto. Men det verkar inte vara det som andra fokuserar på, eftersom det bara nämns i förbifarten. Så vi kör igång nu med ”det andra”.

– Inget har gjort det som jag har gjort, konstaterade Marie Marvingt på ålderns höst, utan att på något sätt skryta eller överdriva.

Marie Marvingt föddes som fjärde barnet i en familj som då sörjde tre söner som dog i späd ålder. Mamman var sjuklig och brevbärarpappan sägs ha tackat sin lyckliga stjärna när Marie visade sig brås på honom och inte den klena modern – som dog 1889.

Pappan måste ha haft en kappsäck full med pengar, för han pensionerade sig och ägnade all sin tid åt att låta Marie testa vad som än föll henne in. Hon ville utbilda sig till sjuksköterska samtidigt som hon ville uppträda på cirkus, varför hon pluggade allt hon kunde om Florence Nightingales förehavanden samtidigt som hon tog privatlektioner av en cirkusartist och då lärde sig trapets-trick och det där användbara som Danny Kaye också kunde: att kasta sig upp på en häst i full galopp.

Hon blev med samma iver första kvinnan att bestiga otalet bergstoppar, hon vann många internationella kanottävlingar och slog alla upptänkliga rekord i långlopp i simning. Under ett av loppen följdes hon av ett fartyg med en italiensk orkester ombord – som spelade militär marschmusik för henne under de fyra timmar som loppet tog.

Så bytte hon gren igen (dålig fokus-ork?) och ägnade sig åt cykling.

Hon uppfann ett slags kvinnobrallor som gjorde att cyklingen funkade, men fick ändå inte på några villkor delta i Tour de France. Så hon cyklade hela loppet utom tävlan strax bakom männen, men såg till att hålla sig undan för allt som de råkade ut för, t.ex. björnattacker och småkillar som petade in pinnar mellan ekrarna. Av de 114 startande männen gick blott 36 i mål. Och 100 % av kvinnorna. (Alltså Marie, dårå.)

På vintern ägnade hon sig med liv och lust i alla grenar som hon hann, och tog medaljer i alla tävlingar. År 1910 delade den franska sportakademien ut en guldmedalj till henne i ”alla sportgrenar”. Ingen annan har någonsin fått emotta en sådan medalj, kanske för att det numera ju är så piffigt ordnat med ”tidig elitsatsning”.

Så bytte Marie sysselsättning igen och gav sig iväg i en luftballong med en kompis som hette Emile Garnier. Det höll på att gå helt åt pepparn eftersom de hamnade i en snöstorm vid Engelska kanalen. Ballongen for än hit, än dit i fem timmar och 52 gånger var den så långt ner att den nuddade vattenytan – men så mojnade vinden och de kunde ta sig i land.

– Vi var så trötta att vi nästan inte orkade klättra ur korgen! berättade Marie dagen därpå när hon och Emile kom med tåg till London och kunde ta emot folkets jubel.

Därefter lärde hon sig att flyga.

Hon beskrev detta passionerat och krasst:

”Den här nya sporten är jämförbar med ingen annan. Det är, enligt min mening, en av de mest berusande idrottsformerna, och jag är säker på att det blir en av de populäraste. Många av oss kommer att förstås att förolyckas innan dess, men de framtidsutsikterna kommer inte att hindra de modigaste. De sanna flygarsjälarna kommer att kompenseras för de risker de utsätts för. Det är så läckert att flyga som en fågel!”

Flygplan blev en livslång kärlek och hon hann även med att uppfinna (men inte tillverka) ambulansflyg strax innan första världskriget började. Under kriget arbetade hon som fältsköterska, och en av hennes svårt skadade patienter berättade att han var bekymrad eftersom han nu inte skulle kunna genomföra sitt uppdrag: att bomba den tyska militärbasen vid Metz.

– Nämen det fixar jag! sa Marie och övertalade sina överbefälhavare att låta henne ta över uppdraget.

Som hon lyckades med. Och naturligtvis fick hon fler uppdrag i samma stil. Men så tröttnade hon på detta och beslutade sig för att istället vara med som fotsoldat vid fronten – vilket ju var komplett otänkbart, kvinna som hon var.

– Pfffft, sa Marie. Då får jag väl klä ut mig till man, måla på lite skäggstubb och tala med lite mörkare röst.

Vilket gick så bra att hon inte avslöjades förrän en månad senare. Någon förbarmade sig då naturligtvis över henne, och lät henne ingå i ett prickskyttekompani som for fram på skidor i de italienska Alperna.

I 35–40-årsåldern var hon så berömd att hon faktiskt kunde försörja sig på att bara vara sig själv, samtidigt som hon arbetade som journalist. Varhelst hon kom, bjöds hon på mat och husrum – precis som dagens influencers tydligen jobbar. Hon föreläste om vad som helst – bl.a. ambulansflygplanen och sina idrottsliga äventyr, och hyllades över hela världen.

Hon cyklade sitt sista lopp 1961, och dog 1963 på ett ålderdomshem i Frankrike. Nu får ni alla lägga pannan i djupa veck och försöka analysera denna bild.

Dromedar på äng, Marie med skidor.

Här i filmsnutten kan man se henne prata – spola förbi resten för det är inte av väldigt hög kvalitet.

Eller kolla på hennes kroppsspråk i det här lilla klippet!

Själv tror jag att jag ska ta mig en tupplur.

Share
34 kommentarer

Att gå på bostadsmäklarnas visningar

Sedan nästan tio år går jag på hus- och lägenhetsvisningar åt kompisar och släktingar.

Det gör jag dels för att jag är så vansinnigt road av att folk ska flytta till min närhet att jag liksom inte kan låta bli, dels för att det är roligt att komma in i fantastiska hus med brutet tak och finurliga inredningslösningar.

Hm.

Men … nu är det inte lika kul längre. Det är hemskt!

Visningarna varar blott en halvtimme, sedan rusar mäklaren iväg till nästa visning med sin lilla skylt under armen. Och under denna halvtimme handlar det väldigt lite om fysisk distansering. Redan före corona kändes det lite väl tajt i de smala trapporna och den lilla tvättstugan.

Inredningsdetalj som andas kvalitet och estetik.

Det är alltid trångt som på en 50-årsfest redan i entrén, och ibland tar de blåa tossorna slut så att de presumtiva husköparna måste ta av sig skorna och klafsa omkring på parkettgolvet med tåbiran skvättande.

Jag är förstås väluppfostrad och diskret och tar massa bilder med klickljudet avstängt. Som vore jag James Bond on a secret mission.

“Måla snabbt nu, visningen börjar om en timme!”

Andra kommer i flock, knackar i väggarna och skriker att DEN HÄR ÄR BÄRANDE och HOPPLÖS BETONG samt HÄR SÄTTER VI IN ETT VALV! (Tror jag. Det är inte alltid jag förstår vad som skriks.)

En lampknapp nästan osynligt placerad i dörrfodret.

I och med att det alltid är så många på visningarna, hinner mäklaren inte småprata – vilket väl är mäklarnas superkraft annars. Så här låter det:

– VARFÖR SÄLJS HUSET?
– Ägarna har flyttat till sin sommarstuga.
– Skumt! Varför det?
– … knack-knack-knack …
– KAN JAG FÅ SE PÅ KRYPGRUNDEN?
– Javisst, men jag hinner inte n…
– … knack-knack-knack …
– HALLÅ! DET ÄR SANKMARK HÄR MITT PÅ GRÄSMATTAN!
– Nämen det tror jag inte, det är en grop efter ett träd som fä…
– MÖÖÖÖGEL. *sniff sniff* JAG KÄNNER EN KLAR OCH TYDLIG MÖGELDOFT.
– Husets besiktningsprotokoll finns i köket.
– … knack-knack-knack …

Dyrt kök med hörnkrock.

Men det hemskaste är att det finns så rysligt mycket som avgörs i hemlighet och i lönndom. Igår krånglade jag med tossorna i hallen medan min djefla man rusade rakt genom huset och ut i trädgården i strumplästen eftersom han verkligen inte står ut med knackandet och skrikandet. Då hörde jag hur mäklaren av en kvinna fick ett bud. (Att jag hörde det beror på att kvinnan viskade, och sånt som viskas hörs ju hur tydligt som helst.)

– Ja hoho. Vi vill lägga ett bud. Nu. Ett dolt bud. Femtitusen under.

Under vaddå? Bordet? Hallå, etiken, reglerna, lagarna och vad tusan är det här för maffiafasoner? tänkte jag och stukade tummen på den blåa tossan.

– Ja … alltså under utgångsbudet? sa mäklaren.
– Ja. Men dolt.
– Det ska alltså inte synas att ni har lagt ett bud.
– Precis.
– Då ordnar jag det på kontoret i morgon.

Källa: SVT.

Där lärde jag mig nåt nytt. Dessutom försvinner många hus från nätet och det enda man får veta är: ”borttagen före visning”. Då har någon hostat upp pengarna snabbt, lätt och över utgångsbudet så att säljarna lättade tackar sin lyckliga stjärna för att de slipper ha knackande, skrikande, tossklädda spekulanter i huset som fotograferar kleggiga trösklar, kvarglömd maskeringstejp och halva golvlister.

Klegg.
Tejp.
Golvlist.

Tar jag då blott fula bilder på misslyckanden? Nejdå, men jag vill ju inte visa upp alla med skräp fyllda bastur, alla mystiska armaturer och på legobitar upp-pallade kylskåp. Men sånt här skulle jag kunna sälja mina barn för att ha i mitt eget hus:

Lycka!
Förmögenhet!

Gårdagens visning led mot slutet av sin halvtimme och jag kom på att min djefla man inte hade synts till sedan han galopperade ut i trädgården. Jag gick ut på gatan, och si. Där låg han.

Komplett slut med husfoldern bredvid sig.

 

Share
32 kommentarer