I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?
Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:
– Oh ja! Vad kul!
Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.
Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.
Men ack.
Pepparlocket for åt pepparn och pepparkornen lade sig att mjukt vila i den utsökta pastasåsen.
Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!
Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.
Men si! Av A-hallen såg jag bara halva – om ens det! Den kanske till och med delas in i tre olika delar?
Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.
Denna bild tog jag redan 2009, när jag var lika klisterfascinerad som nu.
Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.
– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.
Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.
– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.
Under timeouterna stod två män i grå tröja med röd handduk i handen och liksom vaktade på respektive lag.
– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.
När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.
Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)
Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.
Och hur har ni det?
Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.
Att jag helt frivilligt nu har klistrat etiketten ”kulturtant” på mig själv, förvånar mig högeligen. Men i december dök den här fantastiska bilden upp tillsammans med ordet ”Kulturtantskollo”:
Jag kastade mig på anmälningsknappen och skickade gladeligen iväg massa tusenlappar; om jag någonsin i mitt liv har köpt grisen i säcken, var det då. Fast eftersom Lisa Förare Winbladh skulle stå i köket och röra i grytorna hela helgen visste jag i alla fall att den grisen skulle smaka mumma.
En ost och en Lisa.
Men vilka är de fem kvinnorna på den gamla bilden här ovan? När togs fotot? Är det spritreklam? Låt se nu … Med tanke på puffärmar och frisyrer är bilden nog från 1910-talet. Fotografen Dahllöf hade tydligen studio 1909–22, och bilden finns med titeln ”Skålande kvinnor” i ett digitalt fotoarkiv som hör till Göteborgs universitetsbibliotek. Men där nämns bara en av dem bombsäkert vid namn: Ada Nilsson. Men varför kan jag inte hitta mer fakta om tjejerna? (Uppdatering! Japp! Det är Ada Nilsson som stint tittar in i kameran näst längst till höger, och de andra fyra är kompisar. Men varför togs bilden?)
Jag tog med mig söstra mi – Orangeluvan – hit, och det visade sig vara ett vanligt drag eftersom det finns både systrar, bästisar, kompisar, kolleger och en mor–dotter-konstellation på plats. (Modern visade sig vara den person som 1999 producerade ett litet russin till informationssnutt som ligger på SVT: ”Kvinnorna på Fogelstad”.)
Så vad gör man här? Hittills har vi babblat och ätit och absurt nog utan protester ställt oss upp och sjungit t.ex. Wiehe, Afzelius och vaggvisan Tula hem till pianoklink! Imorrn ska vi bl.a. babbla, äta, se på teater, stretcha och kolla på film, sy paljetter på jeans, lära oss skrivövningar, promenera, se på en utställning om de fantastiska kvinnorna på Fogelstad samt äta och babbla lite mer.
Uppdatering: Christina Jutterström (85) kom och höll ett föredrag om idolen Bang! (Jag satt och stilla och uppförde mig men ville egentligen ställa mig upp och applådera efter varje mening.)
Christina Jutterström sitter till höger om den trearmade lampan.
Det vackra skolhuset som vi håller till i (som syns allra längst upp i inlägget) kallas ibland Lilla Ulfåsa. Det var 1925–54 samlingsplatsen för kvinnor som utbildades i demokrati, samhällsfrågor och medborgarskap. Numera är Fogelstad det vanligaste namnet, men även Fogelsta, Fågelstad och Fågelsta har synts på vägskyltar i trakten.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök, en kurshelg, ett kolloäventyr till detta underbara hus som drivs ideellt av en stiftelse med hårt arbetande volontärer. Man kan hyra huset helt på egen hand, men man kan också söka ett boendestipendium.
I utställningslokalen finns allt från stora planscher om kvinnorna på Fogelstad till forna tiders obegripliga toapapper.
Bakplåtspapper i småbitar, liksom.
Jag, som ju har skrivit otalet mötesprotokoll och dessutom (hej AI) håller föreläsningar om protokollskrivandets ädla konst, blev mycket, mycket imponerad av Fogelstads till synes stora kärlek till protokoll.
Se bara på den klädda och broderade pärmen!Språket! Stilistiken! Namnen! Om jag någonsin får händerna på den där tidsmaskinen jag har önskat mig sedan åttaårsåldern, är det hit jag åker.
Jag skulle tippa att min kommande bok om [insert ämne för jag har inte kommit på något] blir en kioskvältare om jag skriver den just i dessa kulturhistoriskt fantastiska miljöer.
Eller så åker jag kanske bara dit på sommarkollo för att få äta Lisa Förare Winbladhs mat.
Det här är delar ur ett smaktest som Lisa genomförde med oss.
Avslutningsvis en liten rundtur!
Kulturtanternas fotbeklädnader – med mina gortexdojjor längst bort. (Och ett imponerande långt element!)I biblioteket hänger en lampa som påminner om en Selma Lagerlöf-hatt!Kommer jag att kunna hålla mig från att flytta på det lilla bordet och kolla vad som finns i golvluckan? (Svar: nej. Men det var faktiskt bara en trappa ner i i källaren, mer såg jag inte.)
Jag har bestämt mig för lyxen att när jag föreläser i Stockholm passa på att gå på teater på kvällen. Jag tycker nämligen väldigt mycket om teater.
Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.
Jag lyxade inför föreställningen till det med en 42-kronorstepåse från Espresso House, och höll på att få allt i knät när lilla wellpappringen som skyddar från brända fingrar plötsligt gick sönder. Mina basketreflexer och kemistgener (kemister varken spiller eller bränner sig) gjorde att jag klarade mig oskadd. Men huj, vad kissnödig jag blev under första akten.Sufflösen som glatt godkände att jag tog en bild på henne. (Och som sa att man får kalla henne vad man vill, men hellre sufflös & sufflör än lastbilschaufför.)Jag säger alltid goddag till Ferlin när jag är i Stockholm – och ser nu att ciggen som han hade i munnen inte längre är avsågad. Den är helt bortretuscherad!
Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]
När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.
Skoja ba. Alla barn körs ju till skolan och släpps av på krypavstånd till entrédörren. Här måste dock alla med barnvagn eller rollatorer vända.Den här bänken plogades in så effektivt att endast en trött boll kunde kastas på plats.
När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!
Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.
Nä, det är som bekant svårt att sia. Särskilt om framtiden.
Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)
Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)
Nödbostad i Stockholm 1926. (Stadsmuseet F83205)
Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.
Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!
Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026
1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga
Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!
2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart.
– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!
Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)
3.Antalet beslut som måste fattas, minimeras
Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.
Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.
4. Rätten att inte delta – som självförsvar?
Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:
”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”
”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”
”Detta angår faktiskt inte mig.”
”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”
Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.
En obehaglig känsla av ”nä nu är jag slut som bokstavsarbetare” och ”det är nåt jag inte fattar” infann sig i höstas. Jag läste rubriker om hur ungdomar (av oklar ålder) sa ”six seven” eller till och med ”sex sju” och skapade oreda i alla sammanhang.
En kompis till mig berättade om hur hennes 14-årige son i klassrummet var med om något som förvirrade även honom. Det inleddes med att läraren gav denna order:
– Ta fram kopiorna om fotosyntesen och läs sidan sex, sju och…
Där exploderade klassrummet i en kakafoni av hamrande på bänkarna, tjut, skratt och målbrottsröster som brölade ”SIX SEVEN”. Den redan hårt prövade läraren gav upp, skrek något som lärare inte plägar skrika, och stormade sedan ut ur klassrummet.
Så extremt infekterat var uttrycket … som ingen riktigt verkar förstå. Och nu är just detta uttryck med i Nyordslistan – den där listan som inte är SAOL, som inte är en inkörsport till de fina salongerna, som inte speglar alla språkanvändare på en gång, utan som visar oss vad som språkligt sett har hänt under det gångna året.
Så här står det i Nyordslistan 2025, som publicerades kl 07 denna morgon:
six seven
[ett nonsensuttryck]
Eleverna frågade även hur många böcker författaren har skrivit och fick veta att han skrivit 62 stycken.
– Men jag har fem stycken på gång så nästa år kan jag säga six seven … avslutar författaren till elevernas stora jubel.
(Ljusnan 28 november 2025)
Kommentar: Six seven eller 6 7 kan bland annat uttrycka att någon är likgiltig eller att något är medelmåttigt. Ofta har dock uttrycket ingen särskild betydelse. Ursprunget är sannolikt artisten Skrillas låt ”Doot doot (6 7)” som användes i många virala basketvideor i sociala medier. Många sådana videor består av klipp med basket spelaren LaMelo Ball som är 6 fot och 7 tum (201 centimeter) lång.
Aha! Basket! Äntligen! (Förlåt, fel fokus. Språk ska det ju handla om nu.)
Nonsensspråk! Fantastiskt! Uttrycket har ingen särskild betydelse! Dadaismen – here we go again! Jag förstår nu att six seven bara är ett uttryck för tidens anda … och att vi inte alls måste förstå eller försöka hitta mål och mening med allt. Och särskilt inte six seven.
När världen blir svår att förstå, har språket ofta svarat med att sluta betyda något alls – alltså som en skyddsreflex. (Ja, i den mån språk kan agera.) Så var det med dadaismen under världskrigen, vilket jag skrev om i våras. I Sverige hade vi tyvärr väldigt få dadaister som gjorde väsen av sig … eller så lyckades de inte nå fram eftersom vi svenskar så gärna vill förstå. Om vi inte får skratta, för då är det helt okej att inte fatta. (Nu borde jag ha skrivit en hel rimmad nonsensdikt, men det hinns inte med.)
Här kommer mitt scoop: Povel Ramels och Lennart Hellsings fantastiska nonsenstexter är det svenska bidraget till dadaismen, fast så sent att dadaismen sedan länge hade blivit omodern.
Lennart Hellsing 1952:
Dinkeli dunkeli doja
heter en grön papegoja
Dinkelidunk heter en munk
som bor i en pepparkakskoja
Povel Ramel 1957 (de tre första av nio verser):
Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.
Hej, sa Kvark till lille Tork:
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass.
Tripp och trapp och trypa.
Se hans lilla faster!
Six seven är alltså en modern variant av samma nonsenstradition, som dyker upp när verkligheten känns för tung, världen till synes är galen (i den mån en värld kan få denna diagnos), politikerna pratar strunt och den yngre generationen inte finner något annat sätt att protestera än att mala sönder språket så att det blir obegripligt.
Jag har kollat i DN, SvD, GP, Aftonbladet och Expressen, som helt korrekt konstaterar att Nyordslistan 2025 präglas av ord som har att göra med storpolitik, säkerhet och beredskap. Nonsensuttrycken kan ses som en ventil eller bara ironi ”i en pressad tid”, skriver de.
Men ingen av dem hyllar dadaismen. Jag gör det, och välkomnar obegripligheterna! (Jag är med andra ord inte alls slut som bokstavsarbetare.)
Nonsens, gallimatias och rappakalja på er alla! Jag repriserar härmed mitt manifest från i våras!
Förra julen kördes små barnbarn i skytteltrafik till akuten (bl.a. klämskada & skärskada). Den här julen var det feber, hosta, snor och lite mer feber som satte prägeln på särskilt julafton. Och idag – på annandagen som ju är den stora DRT-dagen – var det min tur. Jag har sovit ända sedan jag vaknade i morse, och när jag inte sov, kunde man hitta mig med frossa under ett dunbolster, fylld av synd-om-mig-känslor.
Febern ligger som ett våtvarmt omslag inne i hjärnan såpass tungt att jag inte ens förmår skriva utropstecken, för det känns alldeles för klämkäckt. Och apropå feber, så har vi ju några sjukliga DRT-gissningar:
Dina:
DRT är nog kringflyttande, ev knepig barndom för det verkar alla HBar upplevt.
Ardy:
Däremot är jag lika lost som alltid när det gäller röd tråd – uppväxtsskildringar, alter egon eller bara pest och annan otäck död?
Hemul:
Jag har tänkt att den röda tråden är rödvitblå i år. Det har varit idel länder med rödvitblå flagga. Inte så tydligt i den sista luckan, men där nämndes ju ändå en eventuell fransk mor, och bocciaspelet på bilden var rödvitblått.
Pysseliten:
Min DRT är ”Pionjärer och revoltörer”. (Att många har koppling till Frankrike, pesten, och döden ser jag som villospår.)
PK:
DRT är äventyr. Det är min gissning.
Helena och hakke har förmodligen slopat nattsömnen, julklappsinköp och dopp i grytan till förmån för DRT-klurande. (Det är i detta skede i DRT-facitprocessen som jag drabbas av yrsel, tar mig åt hjärtat och hellre presenterar era gissningar som det rätta svaret istället för det som jag hade tänkt ut.)
Helena:
Jag vacklar mellan två idéer som mitt förslag till årets DRT. Den ena är pristagare, då påtagligt många av årets HB har mottagit många och högt skattade priser. Dock har jag inte lyckats hitta priser förknippade med eller tilldelade Jean-Paul Marat eller Giovanni Boccaccio. Dessutom tycker jag själv (med smittämnen som eget expertämne) att mitt andra förslag är intressantare, så det får bli min gissning: sjukdomsdiagnoser. Här är listan:
Lucka 1: cervikal femurfraktur (lårbenshalsbrott)
Lucka 3: böldpest, det vill säga infektion med Yersinia pestis
Lucka 5: loppbett
Lucka 7: epilepsi
Lucka 9: Parkinsons sjukdom (Watterson skapade 2011 ett porträtt för att utauktionering till stöd för Michael J. Fox Foundation med anledning av Richard Thompsons Parkinsondiagnos)
Lucka 11: kronisk bronkit
Lucka 13: dermatitis herpetiformis var min egen gissning, men DNA-analysen kom fram seborroisk dermatit som orsakas av jästsvampen Malassezia
Lucka 15: leukemi (som detektiven Adam Dalgliesh fick som en falsk diagnos) psykisk ohälsa (”dåliga nerver”), cancer eller möjligen Parkinsons sjukdom (då PD kan stå för Parkinson’s Disease)
Lucka 17: schizofreni
Lucka 19: selektiv mutism
Lucka 21: äggstockscancer (ämnet i filmen Wit)
Lucka 23: böldpest (igen)
hakke:
I år har mina tvärsäkra uttalanden om DRT vacklat från French connection via jubileum och priser till exotiska djur. Min första DRT-tanke var att Lotten helt fräckt skyltade med tråden öppet från början, så att Jan Guillou inte bara var vår första HB utan också vår röda tråd.
3: Camus ger den franska kopplingen
5: Phoebe uttalas ”Fiiib” och Guillou skrev i FIB
7: Undset ger den norska kopplingen till Guillous morfar, som ju varit en viktig inspiration till hans romansvit om Brobyggarna.
Efter att ha läst igenom hela kalaset igen har jag nu fastnat för en annan gissning.
DRT 2025: ”Döden döden döden”. (Möjligen ”sjukdom och död”, eller kanske ”Wanted, dead or alive”. Det sistnämnda låter vagt bekant, har det varit DRT tidigare?)
Lucka 1: ”Det var förmodligen döden, eller extremt dålig stämning …”
Lucka 3: ”Mitt på tröskeln stötte hon med foten emot en död mus.”
Lucka 5, facit: ”Om jag nämns nånstans år 2175 … hade jag blivit glad fastän jag ju är död.”
Lucka 7, facit: ”… fadern var rejält skruttig … och dog blott 40 år gammal när Sigrid var elva år.”
Lucka 9, facit: Är Hobbe död eller levande? ”… det beror på att tigern för honom ju är levande.”
Lucka 11: ”Det är inte allom bekant, att jag som barn var sjuk. […] Det sägs att sådana barn – om de liksom Proust och Kafka överlever …”
Lucka 13: ”Förbaskade jävlarns skit! Jag är ju död!”
Lucka 15: ”Medan de var där så var tiden tyvärr inne, när det var dags för honom att mördas med en silverdolk.”
Lucka 17: ”Några grabbar och en livlös kropp låter ju spännande …”
Lucka 19: ”På bladet återfinns endast följande text: Jag dör …”
Lucka 21: ”Begravningsstämning”
Lucka 23: ”Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass …”
Pukor och trumpeter, små hattar och serpentiner till er alla! Jag är stolt över era utredningar som vore jag er mor! Och banne mig har jag inte plötsligt hittat tillbaka till utropstecknen!
Ni förstår att i den här DRT-rollen är jag Brasse, medan Magnus och Eva representerar Helena och hakke.
För årets DRT var helt enkelt årets tolv månader.
Jane & Jan
feber
marsvin
gräsmånaden
majs
juniorer
julidag
Augustus
september
doktor
novell
Decamerone
Med tanke på att jag några gånger sedan 2005 har misslyckats med DRT – helt enkelt glömt bort den eller krystat fram något obegripligt – är jag glad att jag lyckades i år. Förra året var DRT Jesu tolv lärjungar, så nästa år blir det väl Kalle Dussin eller nåt? Hur ser listan ut i sin helhet?
2005: UPA – Utan Personligt Ansvar
2006: Kompetens
2007: ”Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog.”
2008: Himmel och helvete!
2009: Hatt
2010: I Am the Walrus
2011: Historien om någon
2012: Kortlek
2013: Grundämnen
2014: Tio guds bud
2015: Helsings ABC
2016: Döden
2017: Äppelträdsgren
2018: Ett facit
2019: Döden
2020: Flora och fauna
2021: Far, flyg och krascha!
2022: Inget, nada och helt fel! (misslyckades med “bob/boll-hund/rund”)
2024: Jesu tolv lärjungar
2025: Årets månader
Elsa Beskow, fast väldigt suddiga bilder. (Lite symboliskt eftersom även DRT är suddig.)
Plommonstopet har skött sig med den äran i år, och ovanligt många tröjor har skickats ut. Men en till ska jag dra! Prassel, prassel … PK!
Årets sista embryo kommer här!
takc för allan minneslukcror vi har andvent för att kommra ihåg allting vi har glömt
Adjö, adjööö Julkalendern 2025 (förutom DRT, som kommer på annandagen)! Sistluckan 23 var tydligen plättlätt för de flesta. Redan i arla morgonstund hoppade några av er ur bingen, glatt tjoande!
Ninja i Klockrike:
– Min Gud, jag tror jag kan det!
Vilket jag naturligtvis inte gör, för varför skulle jag göra det när jag inte begripit en enda lucka hittills i år. Dock! Jag utbrister ändå; Min Gud, jag tror jag kan det!
Örjan snuddade vid XXXX-stämpeln:
– Någon sportmurvel som fått Boccamerone-snuva?
Aku var diskret som få:
– Har inte läst HB så kan inte uttala mig om verket är dekadent eller inte.
hakke:
– Och min gud, jag tror att Ninja-Malin kan det! Tur att jag är lyckligt ogift med en litteraturvetare så att även jag har lite koll.
Nina:
– Ett helt gäng små c verkar det vara idag. Och ett stort D.
Maplestream:
– Känns lite dött.
Lucka 23 innehöll en text som i ursprungsmodell faktiskt är nästan 700 år gammal: Decamerone. Men huuuur skrev man böcker i mitten av 1300-talet? undrar ni nu. Okej, jag kommer till det.
Ett 1800-talsporträtt av vår hemlisbloggare.
Författaren till verket var Giovanni Boccaccio (1313–75), som var resultatet av en utomäktenskaplig relation där modern idag är komplett okänd, medan fadern tydligen tog hand om sin lilla parvel på ett alldeles utmärkt sätt. (Visst vill man veta mer?)
I de dokument som fortfarande finns att granska, står inget om Giovannis mamma. Hon kan enligt världens samlade forskargärning ha varit en
tjänstekvinna i Florens
fransyska i Paris
adlig italienska som inte fick dra skam och vanära över sig och släkten.
Det man däremot har konstaterat med säkerhet är att Boccaccio har många för sin tid väldigt starka kvinnoporträtt i texterna. (Och sedan drar forskarna massa associerande slutsatser om den försvunna modern ur detta faktum.)
Fadern skickade sonen till Neapel för att han skulle utbildas till köpman och jurist – vilket han misslyckades kapitalt med. (Trösterikt för alla som inte klarar sina studier.) Istället satte han allt fokus på hovkultur, klassisk litteratur, poesi, filosofi och naturvetenskaperna. I samma veva skrev han sina tre första verk (Filocolo, Filostrato och Teseida), och det är nu jag måste berätta om hur det dåförtiden gick till att ”ge ut en bok”.
För det är lite som dagens print on demand.
”Maastricht Book of Hours” (ca 1325). [CC] British LibraryAllt – allt – skrevs långsamt med fjäderpenna, doppad i bläck, på dyrt pergament (kalv-, får- eller getskinn). Boccaccio skissade inte, skrev inte sidor som någon annan sedan korrade, strök inget och omformulerade sig inte – och när boken väl var färdig, ja då var den färdig. Men om någon sedan ville ha exemplar nummer två av nyss nämnda bok, ja då skrev (oftast) författaren själv av den allra första boken och kunde då passa på att göra förbättringar. Exemplar nummer två var helt enkelt den andra upplagan.
Är det månne vin i kalken?
Dessutom skrevs allt för högläsning, vilket kan jämföras med radiomanus eller den process som ljudböcker BORDE genomgå så att replikerna skrivs för en lyssnare, inte för en läsare.
Exempel på tystläsningsrepliker:
De tittade på varandra med viss avsmak.
– Du din lilla råtta! sa Jan till Leif, samtidigt som han sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais.
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg! kontrade Leif.
Exempel på samma repliker, fast inlästa av en skådespelare:
De tittade på varandra med viss avsmak. Jan sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais och sa:
– Du din lilla råtta!
Leif drog ett väsande, djupt andetag och svarade: – Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg!
[Brasklapp till alla som blir störda av ovanstående repliker: de är blott mina fantasier.]
När man lyssnar på en bok, behöver man alltså först veta vem som pratar strax, inte höra repliken först och sedan förstå vem som yttrade den. Retoriken bör i högläsningsmanus även vara rytmisk, lite upprepande samt tydligt strukturerad på ett sätt som inte alltid krävs av läs-böcker. (Detta är min åsikt. Om jag lyssnar på ljudböcker? Nja, ytterst sällan.)
Tillbaka till Boccaccio nu, för han skrev chockerande nog på toskanskt folkspråk, inte på latin. Det betydde att folket på gatan kunde förstå historierna, som alltså inte var riktade till kyrkans män utan till lekmän – kanske till och med till kvinnfolk!
Böckerna lånades ut vid hovet, i olika nätverk (jodå, redan då fanns sådana), inom klostervärlden, på universitet och vid privata salonger. Om Boccaccio själv inte var tillgänglig, fick någon annan vid behov kopiera hela rasket för hand. Säkerligen gjordes en hel del ändringar även då.
Men … så stod ju Gutenberg och tryckte i kulisserna med sina revolutionerande typer, så efter 1450 trycktes Decamerone i för den tiden enorma upplagor, och blev dessutom snabbt översatt.
Om man jämför med samma tidsperiod i Sverige, så var det Heliga Birgitta som var först med att få sina religiösa uppenbarelser och profetiska visioner nedtecknade … fast fortfarande på latin. En bok (på latin) fanns kanske i blott ett enda exemplar, som dessutom var låst till ett specifikt kloster. Jomenvisst, vi var ju lite bonnigare än italienarna, som satt där med sitt varma klimat i stora städer och vågade skriva så att folk fattade. Först 1483 trycktes den första boken i Sverige, men den innehöll tyvärr trista, moraliserande fabler – på latin.
Nejmen vänta nu igen, det var ju Boccaccio jag skulle berätta om. Okej, när digerdöden slog till 1347 kollapsade faderns ekonomi alldeles, och när Boccaccio såg hur samhällsordningen upplöstes, började han skriva på storverket ”Decamerone”. Den handlar om tio personer som under tio dagar berättar en historia var – när de har flytt digerdöden i Florens. Boken innehåller
oanständigheter
list (särskilt av de mindre bemedlade)
maktdiskussioner
religion
klassfrågor.
En 1700-talsmålning av handlingen i Decamerone. Ser ju jättetrevligt ut! (Universal History Archive) [CC]Boken tog fem år att färdigställa (det tror jag det, med fjäderpenna på pergament), och som jag har förstått det försörjde sig Boccaccio på att skriva texter åt de icke skrivkunniga och på att hålla föreläsningar om Dante på universitet. Han blev kompis med Petrarca, och dessa två i sitt mini-kotteri räknas enligt Wikipedia ”som övergångsgestalter från medeltid till renässans”. När Petrarca dog, ärvde Boccaccio femtio floriner – som han ombads använda till att köpa en rejäl, varm morgonrock att ha på vintern.
Som expert på Dante Alighieri, skrev Boccaccio en biografi över sin idol, men fascinerande nog skrev han även en biografi över 106 berömda kvinnor: ”De mulieribus claris”.
Ett 1500-talsporträtt av Boccaccio eller Petrarka (ja, källorna viftar och pekar åt alla möjliga håll!). National Trust, Blickling Hall. [CC]Luckan med idrottande landslagsmänniskor på höghöjdsläger hade faktiskt förnamn vars inledande bokstav stämde med namnen på de tio i Decamerone.
Avslutningsvis får ni nu en fullständigt absurd trailer till Pier Paolo Pasolinis filmatisering av ”Decamerone” från 1971. Sätt på er hörlurarna, för ingen i er närhet kommer att stå ut med musiken.
På Netflix finns en miniserie från 2024. Den heter visserligen ”The Decameron”, men sedan är likheterna slut. (Jag såg två avsnitt, men mest pga. de roliga kläderna.) Recensionen av Jan Söderqvist i SvD var kul:
I pressmaterialet sägs den vara ”löst inspirerad” av Boccaccio, men jag menar att det där med ”löst” är något av en överdrift. Och möjligen det där med ”inspirerad” också. Vad Jordan har gjort är att hon har lånat en titel, några personnamn och vissa ytliga linjer från en ramhandling. Vilket strängt taget innebär att titeln innebär vilseledande marknadsföring.
Det var det! Boccaccios liv finns sammanfattat via information från böckerna, anteckningar i marginalerna och brev. Han blev aldrig förmögen, och var bitter för det – men hade ändå ett glatt humör. Han var självironisk och ångestfylld på en gång – och mycket noggrann med sitt skrivande. Ja, som en normal författare kanske?
Nu ska vi dra tre vinnare! (Det är högst oklart hur många tröjor som Plommonstopet väljer att spotta ur sig. Eller varför) Här kommer de!
Hemul
Maplestream
Hannoia
Välkomna till DRT-facit på annandan! (Någon eller några ska vinna tischor även då.)
Här kommer embryos av ledtrådar fyllda poem om Nobellsamlingen!
embryo
embryo
embryo hallon hör du mej det undrar jag nu yo
embryo: är du vakren
EMBRYO HALLON
tyskc jag skrivrer
vad skrivrer du nu det undrar jag nu yo
en nobell
aha
jag tänkctre flå nobellpriset det säjer jag nu
yo
vad handelar din nobell om det undrar jag nu yo
om en ugn förvirkad tomtelurare som hetrer embryo okcså har råkt till medellöstiden okcså träffrat barna medellös okcså deras farra okcså morra okcså hästkor okcså en krullig kund
vad händrer med dom det undrar jag nu
dom skrivrer
aha: okcså vad skrivrer dom det undrar jag nu
dom skrivrer om sina flöden okcså nävertyr: allan hamnrar i hamnrar i skumma tomtekvartrer där dom blir jagrade av allan mögliga sorters branditer okcså prirater
hu: hur slutrar det det undrar jag nu
yo
grott okcså väl hemma på julafton med prakcet under julgrannen
aha: okcså vad är det i embryos prakcet det undrar jag nu
yo
en nobellsamling skulle jag gissla men har ingen varning eftrersom det är ju en hermelighet det säjer jag nu
Efter tjuförsta luckan var alla i båset helt slut i rutan och slickade sina sår för att orka med denna lucka – den sista 2025. Hederstischavinnaren embryo fick sällskap av den glada Ingela, och nu har vi bara en dragning kvar!
Lucka 23 härmar ett verk med en fabulös kreatör.
10 x 10 =100
Tillbörligt är, kära läsare, att allt, som företages i tider av oro, börjar med ordning och överenskommelse. Ty när vardagen rämnar och kroppen värker mer än själen orkar bära, måste människan finna ett sätt att uthärda – om inte genom fromhet, så genom sällskap.
När därför förkylningen gick i dalen, och vilopulsen steg som vore den besatt, sammankallades tio personer till ett läger. Luften på platsen var tunn, reglerna många och träningsvärken obönhörlig. Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass, hosta på fel dag eller inställda intervaller till följd av snuva.
De sju kvinnorna voro Pernilla Wiberg, som var initiativtagare och en ledargestalt, Frida Karlsson – den passionerade och intensiva, Frida Hansdotter, berömvärt balanserad, den energiska Ebba Andersson, den på planen så eleganta Lotta Schelin, Nilla Fischer – mer disciplinerad än alla andra och den allvarsamma samt uthålliga Evy Palm.
De tre männen voro den strukturerade och stabile Peter Forsberg, den känslomässige Fredrik Ljungberg och den frispråkige Daniel Ståhl.
För att dagarna ej helt skulle uppslukas av pulsdata och kvällarna av klagan, beslöts enhälligt att en person varje dag skulle utses att råda över ordet. Denna skulle bestämma samtalsämnet och var och en av de övriga skulle, utan undanflykter, framlägga en berättelse ur sitt liv, lämpad att skänka lärdom, förnöjelse eller åtminstone igenkänning.
Och så skedde.
Varje dag utsågs en kung eller drottning bland de tio deltagarna vid höghöjdslägret. Denna person bestämde dagens tema och fastställde ordningen för de andra nio – utom för Daniel Ståhl som alltid talade sist.
Några exempel för att illustrera gången presenteras härmed.
Den första dagen berättade bland andra Pernilla Wiberg om hur hon, när hennes värden voro sämre än någonsin, valde att framställa dem såsom ännu sämre, och därigenom vinna både vila och särskild omsorg. Alla förstod, och ingen klandrade henne.
Den andra dagen hyllades särskilt Frida Hansdotters berättelse om hur kärlek – fastän förbjuden av tävlingsledningen – fick plats mellan felaktigt bokade pass och dimhöljda spår.
Den tredje dagen stod Nilla Fischer ut med sin berättelse om övermod, och hur ett extra pass kan kosta mer än det ger.
Så gick de tio dagarna med tio berättelser per dag, fyllda av ord, skratt, mild förargelse och den tröst som endast uppstår när människor delar sina brister snarare än sina meriter. Om någon i detta sällskap ibland talade om disciplin, återhämtning och laganda med särskild iver, märkte de andra hur samma person ibland tog genvägar i det fördolda – vilket de i stillhet fann vara mer mänskligt än klandervärt.
När lägret var till ända och de återvände hemåt, voro de varken fria från träningsvärk eller fullkomligt botade från oro. Men alla hade de inkasserat en och samma förkylning.
Och detta, kära läsare, är skälet till att dessa historier nu anförtros eder.
Näääe, nu är vi trötta på onödiga bilder!
Facit till lucka 23 kommer nån gång efter midnatt – några minuter in på julafton!
Nu kommer facit till lucka 21, som är till brädden fyllt av filmsnuttar. Om ni inte har era hörlurar till hands och någon bredvid er sover: ta fram lurarna nu.
När ni under dagen klurade på lucklösningar (”Gogelidi gogelida”, som Betong-Bess skrev), for jag omkring i bil i fyra timmar och satt sedan på konsert i en kyrka (Juloratoriet), så jag kunde bara hoppas att ni hade det bra. Lite bekymrad var jag allt. Men det löste sig förstås!
Ardy:
– HB finns på riktigt.
Hemul hade helt rätt:
– Skulle ekvationen kunna vara H+S = L+F?
Godiva:
– På tal om det fick jag plötsligt begär att se om min favoritfilm, Much ado about nothing. Såg den flera gånger på bio och sen när jag beställde filmen som dvd kom den med norsk undertext och omslag: ”Stor ståhei for ingenting”.
Nina:
– Min gissning verkar stämma, men nu behöver jag ägna återstoden av dagen åt julstök och sömn.
Johan var jättelistig på samma tema som Hemuls ekvation!
– Jag gillar Hemuls ledtråd och korrekturtecknen i marginalen. Ett annat fint tecken är &.
Det är inte ofta jag hittar nu levande personer att göra en lucka av – och dessutom en levande person som näääästan är i min ålder. Och glad! (Ni som var med från början vet att deckarförfattarinnan CL och musikerförfattaren UL blev sura när jag härmade dem.)
Emma Thompson (f. 1959) är sannerligen ingen novis i filmvärlden … Hon har tagit emot bl.a. två Oscars, tre BAFTA, två Golden Globes och fick 2018 titeln Dame av drottning Elizabeth. Skandalöst nog tog hon emot kraschanen iklädd gympaskor istället för nåt högklackat.
– Men de var ju jättesnofsiga Stella McCartney-dojjor! sa Emma och fnös åt krigsstilsrubrikerna.
Emma har två polare som heter Hugh Laurie (som hon är f.d. flickvän till) och Stephen Fry (som hon för att reta brukade strippa inför). Dessa har förstås varit hemlisbloggare i tidernas begynnelse: Hugh 2008 & Stephen 2013. De tre träffades på Cambridge och hittade på alla möjliga olika föreställningar i gruppen Footlights – och har dessutom umgåtts flitigt under åren. (Hennes examen på universitetet var i engelska, så hon kan säkert korrtecken också.)
Eftersom Emma Thompsons båda föräldrar var skådespelare, var steget inte långt till tiljorna. Men det här med att skriva ett Oscarsvinnande manus av Jane Austens ”Sense and Sensibility” är en annan sak; hon höll dessutom på med manuset i hela fem år. Hela tiden våndades hon, och tvivlade samt led alla helvetes kval. Och så en morgon i mitten av 1990-talet var hela filen på den antika datorn (antik med dagens mått mätt) korrumperad. Det enda som var kvar var … skräp. Jag rekommenderar en titt här nedan, där Stephen Fry konstaterar att HAN borde ha fått den där Oscarn:
(Jag har ställt in starten på rätt ställe, så det är bara två minuter ni behöver titta på. Denna incident kunde ni förresten läsa om redan i Jane Austen-luckan förra året.)
Luckan bestod av ett tackmanus till ett pris eftersom Emma
tar emot rysligt många priser överallt i hela världen och hela tiden
håller roliga tacktal
är den enda person som har vunnit Oscar både som skådespelerska och manusförfattare.
Papperet ligger på småbitar av filmaffischer där Emma Thompson är med. Grunden till tacktalet i luckan är trist, platt, intetsägande och blaha blaha. Anteckningarna, utfallen, kommentarerna och redigeringen är Emmas ord (fast ur min penna). När hon håller tal är hon ironisk, ibland elak (mot vissa makthavare) och ytterst välformulerad. Hon är känd i branschen som den som ändrar mest i manus när hon egentligen bara är anlitad som skådespelerska eftersom hon ställer logiska frågor om repliker, stryker och lägger till.
Och alltid är hon snyggt klädd. [CC]Här är tacktalet från när hon fick en Golden Globe för filmmanuset, där hon låtsas att hon är Jane Austen – som inte har mycket till övers för Emmas arbete:
Slutet är extra flott:
”I attempted to converse with Mr. Sydney Pollack, but his charms and wisdom are so generally pleasing, that it proved impossible to get within ten feet of him. The room was full of interesting activity until 11 p.m. when it emptied rather suddenly. The lateness of the hour is due, therefore, not to the dance, but to the waiting in a long line for a horseless carriage of unconscionable size. The modern world has clearly done nothing for transport.
P.S. Managed to avoid the hoyden Emily Thompkinson, who has purloined my creation and added things of her own. Nefarious Creature!”
Graham Nortons talkshow är en guldgruva när det gäller att få se celebriteter slappna av och vara roliga. (Till och med Robert de Niro har fnissat i den där röda soffan.) Här ser ni Emma Thompsons ironi och hur hon helt tar udden av (den likaledes roliga) Robbie Williams kommentar om barnafödsel.
Under intervjun kastar Emma sig på golvet, hon erbjuder de andra gästerna bananer och när Robbie Williams berättar att det kändes som om han såg ”my favourite pub burning down” när hans förstfödda gjorde entré, säger Emma lite försiktigt (eftersom de har pratat om plastikkirurgihysterin i Los Angeles):
– Did you… have you rebuilt her…?
– Er… no… we haven’t bothered rebuilding her yet.
– No. You’d better live with the ruins for now.
När vi ändå är inne på Graham Norton, ska ni få se hur samspelta Emma Thomson och en annan Hugh är: Hugh Grant.
Om jag kunde, skulle jag ge mig själv ledigt från alla måsten för att under kanske en månad titta igenom alla filmer som denna min idol har varit med i. Låt se nu. Om jag hoppar över tv-filmer, tv-serier och dokumentärer …
The Tall Guy (1989)
Henry V (1989)
Dead Again (1991)
Howards End (1992)
Much Ado About Nothing (1993)
The Remains of the Day (1993)
In the Name of the Father (1993)
Junior (1994)
Sense and Sensibility (1995) (även manus)
Carrington (1995)
Jude (1996)
The Winter Guest (1997) (även manus)
Primary Colors (1998)
Love Actually (2003)
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
Nanny McPhee (2005) (även manus)
Stranger Than Fiction (2006)
I Am Legend (2007) (cameo)
Brideshead Revisited (2008)
An Education (2009)
Nanny McPhee and the Big Bang (2010) (även manus)
Men in Black 3 (2012)
Beautiful Creatures (2013)
Saving Mr. Banks (2013)
The Love Punch (2013)
Effie Gray (2014)
A Walk in the Woods (2015)
Alone in Berlin (2016)
Beauty and the Beast (2017)
The Meyerowitz Stories (2017)
Late Night (2019)
Dolittle (2020)
Cruella (2021)
Good Luck to You, Leo Grande (2022)
What’s Love Got to Do with It? (2022)
Matilda the Musical (2022)
Next Goal Wins (2023)
Wow. Fly mig en knäoperation eller två med tre månaders sjukskrivning!
Innan vi avslutar ska ni få lite kuriosa om Emmas skådespelande pappa Eric: han översatte det franska manuset och var berättarröst till barnprogrammet ”The Magic Roundabout”!
Fast ni kanske inte minns …?
Nämen hörni, nu ska jag dra en vinnare i det näst sista facitet. Fast först måste embryo få en hederstischa eftersom han jobbar minst lika hårt som jag under ojämna datum i december! Herr Plommonstop! Giv akt! Nu ska vi dra en lapp! (Kuriosa: här kom först en lapp med embryo upp. Det har hänt flera gånger tidigare, men inte när jag precis har gett bort en hederstischa till samma person.) NU! Ingela!
Välkomna till lucka 23 – sista gåtan – i ottan den 23 december! DRT-förklaringen kommer den 26
Att embryo i lucka 21 förärade oss med TVÅ poem var fantastiskt! Ettan finns här, och tvåan kan ni läsa här nere! KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR!!!
VEM ÄR DET SOM SKRIKRER DOM DÄR EMBRYOKROMENTARERNA DET UNDRAR JAG NU YO
det är ju jag
OKCSÅ VEM ÄR DU DET UNDRAR JAG NU
jag är benjamins systra det säjer jag nu ser du skärvan i din blåst
OKCSÅ DET ÄR ETT KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR DET SÄJER JAG NU YO
du behövrer väl inte skrikra jag hade väl lite deleaotur det säjer jag nu
förplåt om jag böjde rösten men hela lottens lukcra verkcar bestrå av korvekturfel det säjer jag nu
det är kanske en lertår det säjer jag nu till dragens gråta
JAG FATTRAR INGERTING JAG GRÅR HEM OKCSÅ TAR EN MUGG GLUGG
ja det är ju fjärdens använd okcså vinterstolstrået: årets kortaste drag det säjer jag nu
Ojojojojoj. Här satt jag och våjnade över hur svår den nittonde luckan var, medan kommentatorsbåset i facit bara trallade vidare i vardagen och roade sig med ordinära lördagsbestyr. I nyss nämnda facit fick Eva-L och Magganini chansen att vinna näst-näst sista dragningen – vilket de gjorde! (Och jag står fortfarande tålmodigt i kö för att få låna HB i lucka 19 på biblo här i stan.)
Lucka 21 … Detta innebär att vi bara har den allra sista luckan kvar på tisdag. Är detta månne ett tack till en snabbt hopkommen, prisbelönt novell? En långfilm? En roman? Eller en hel encyklopedi? Eller … är det ens ett tack?
Nänu. Nu får det vara nog med distraktioner. Vad är det här för trams? En onödig och ovidkommande bild!
Suck.
Facit till lucka 21 kommer nån gång efter midnatt!
takc för allan minneslukcror vi har andvent för att kommra ihåg allting vi har glömt
det säjer jag nu
yo