Jag vred mig mödosamt (revbenet ställer till det) mot klockan och såg till min stora irritation att den var 05.05, och att jag faktiskt måste ha drömt att det ringde på dörren. Eftersom jag var helt ensam i huset, hade jag inte heller någon att rådfråga. Jag bestämde mig för att somna om. Men så började jag fundera.
– Tänk om det är Bruce Willis som har sprungit från mördarna och ligger och blöder utanför dörren!
Släpp in mig!
– Tänk om det är en gammal vilsen dam som inte kan hitta hem, och som behöver min hjälp!
Hjälp, var är jag?
– Eller … tänk om det är en helt vanlig bov med en pickadoll!
Pang.
Som ni förstår, tog jag mig själv i kragen och stånkade mig upp ur sängen och gick ner till ytterdörren; hade det varit en dålig film hade jag väl blivit omkullputtad av ett spöke där och då. Men nej. Ingen Bruce Willis, ingen gammal dam och ingen bov.
– Gå och lägg dig igen, dummer, sa jag till mig själv; jag bara behöver vara ensam hemma i fem minuter innan jag börjar prata med mig själv.
Eftersom jag inte somnade om och dessutom hade varit uppe och tittat på den utmärkta The Banshees of Inisherin till långt efter midnatt, blev det en tung dag vad gäller koncentration. Mycket stort fokus låg på att inte gäspa rakt i ansiktet på mina medmänniskor. Revbenet hjälpte mig vänligt genom att då och då göra ont så att jag skärpte sinnena.
Men mitt i en privatlektion med en elev som har svårt med ordföljd, konsonantljud och uttal av vokaler, ringde sotarn.
– Hej! Jag står här och ringer på dörren!
– Nej! Jag är ju inte hemma!
– Ja, och vi har ju sagt att jag skulle komma idag.
– Förlååååt, jag har brutit ett revben och inte sovit.
Någon timme senare stod jag inne på posten och försökte förgäves att utan leg hämta paket.
– Jag har brutit ett revben och inte sovit, så jag glömde min legimitation hemma.
– Legitimation, rättade personalen mig.
– Ja.
– Men har du laddat ner appen så kan du hämta ut via Bank-id och en QR-kod?
– Ja, men mobilens minne är fullt så jag fick radera och nu kan jag inte ladda ner appar.
– Höhö, både du och din mobil har inget minne.
– Varken … eller, rättade jag.
Sedan spillde jag en påse frysta blåbär över hela köksgolvet, öppnade ett brev som jag själv hade skrivit och som skulle postas, slog pannan i toasitsen och glömde helt bort vad buktalare heter på engelska. Nu närmar sig klockan midnatt. Jag har förvisso brutit ett revben och inte sovit, men är pigg som en guttaperka! I normala fall hade jag ju börjat tapetsera, sy gardiner, satt en deg och gjort armhävningar. Men nu?
Äsch, jag får nöja mig med att göra lite hjärngymnastik och vifta på tårna.
(I kommentatorsbåset finns lite hjärngymnastik: ett matteproblem som man kan lösa utan att vara bra på matte.)
Under basketpromenaderna som jag tar sedan mars 2020 (minns ni, vahettere, corona?) går och trillar jag över stock och sten med en basketboll i famnen. Mången mossa och lav har mildrat mina fall, men framför allt har jag blivit bättre på att hålla mig på benen. (De flesta av bilderna här nedan är från de senaste fyra åren.)
Tydligen är det något genetiskt, detta med att babbla, titta på himlen, snabbt vända sig om, tappa fokus och sedan stå på öronen; båda mina förändrar föräldrar har trillat en hel del genom åren. Men medan de fortsätter att ramla, har jag alltså blivit bättre på att inte göra det. Granruskorna vispar sår i ansiktet, stenar vinglar till, mossa släpper från stenar och ja ba:
– Oooiiiiiiiiiihuff, jag klarade det!
Till igår.
Och egentligen är allt den orienterande DDM:s fel, för han tog mig till spännande, nya marker och skogar som jag inte alls kände till.
Först trillade jag i djupa skogen utför ett stup (ungefär en meter högt) och landade så att läsglasögonen for av och luften gick ur mig.
– Är du okej? sa DDM medan han famlade efter mobilen för att föreviga ögonblicket.
Ja, det har ni förstått nu med anledning av bilderna här: mitt promenadsällskap vet att de ska ta en bild när jag är nyfallen.
– Huuuuuuuuhhhh, stönade jag eftersom det är så svårt att prata när man har landat på lungorna.
– Vad betyder det? sa DDM, som om vi inte alls hade varit tillsammans nästan dagligen sedan 1985.
– Hhhhhhhhh… okejhhhh‚ oooohhhh…
DDM tog bilden, jag hittade brillorna och luften, konstaterade skrapsår på vänster ben och höger arm samt en bula i pannan – och så gick vi vidare. Han gör det inte lätt för mig, för naturligtvis blev vi tvungna att hasa nerför ett jättestup på säkert tio meter samtidigt som vi höll i en halvrutten björk. Vi hittade sedan gömställen (om nån mördare skulle få för sig att jaga oss just här) och sönderrasade kojor (mördarnas förmodligen) samt järnvägsslipers (aka järnvägssliprar).
Framför allt hamnade vi plötsligt på platsen för Skogstorps sågverk, som numera blott består av förvridna armeringsjärn och söndervittrande betong. Ute på den stora plattan som var sågverket förr, gick vi försiktigt omkring och häpnade över hur det såg ut.
En envis liten björk har kämpat sig upp …
Men så här såg det ut 1946. [CC-BY-4.0]– Som efter en jordbävning.
– Efter en Godzilla-attack.
– Kanske ser det ut så här i Ukraina?
– Eller så ser det ut såhär överallt om 50 år när jorden går under.
– Ja, och UÄÄÄHH…FFFF AAAAH!
Där föll jag igen, mitt i en intressant mening som aldrig kommer att avslutas.
Jag landade på ett knä och jättehårt på höger sida av bröstkorgen.
– Förmodligen har det bara stått och förfallit sedan nedläggningen 2004, tänk a…
– UÄÄÄH IIIH … ÅHHHHHHHHH…
– Lotten?
– HUUUUUUUHHHHHHHH…
– Säg nåt!
– Hhhhhffffschhhh … ååååh. Keeehj.
– Bra, då tar jag en bild.
Medan jag sedan samlade mig och konstaterade att jag kunde tänka och tala, gick DDM iväg och var romantisk.
Om vi har begått nåt slags hemfridsbrott, så kommer vi att ha svårt att neka till anklagelserna. Fast vänta! Han skrev fel datum, så då har vi alibi! Heureka!
Sedan igår har jag knaprat smärtstillande och ställt in två privatlektioner samt bett DDM
skära bröd
bre mackor
knyta skor
öppna dörren
lyfta bort en liten låda som väger max 500 gram
ta av mig bh:n
sätta sockor på fötterna
dra dit pepparn växer i ett ögonblick när smärtan skar genom märg och ben.
Vårdcentralen har rekommenderat vila i kombination med aktivitet och smärtstillande, samt sagt att det kan bli värre om en vecka. Och att vad det än är som har hänt, läker det på en eller två månader. Jösses.
Som om jag hade trillat omkull, ligger jag därför uthälld i sängen just nu för att ladda inför att på onsdag stå på en scen i Gävle och prata om skrivregler …
Så här ser det däremot ut när jag går på platt mark.
Jag jobbar just nu med att ge privatlektioner i svenska språket. Vi sitter ner, konverserar, letar upp svenska historiska händelser, diskuterar nutiden och dåtiden, kollar på Pippi Långstrump, Fem myror och Fanny & Alexander samt pratar om hur knäppt olika språk funkar. Jag rättar uttal och ordföljd och fokuserar stenhårt på svenskans 17 olika vokalljud trots att vi ”bara” har 9 vokaler.
Idag hade vi lektion kl 09–12. Klockan 08.55 kändes det som om jag hade klivit in i ett spindelnät eller hade ett mystiskt hårstrå som var på rymmen. Eller som om någon kliade mig i nacken med en fjäder. Och krafsade i pannan. Samt mitt på huvudet. Kl. 09.10 och ungefär var femte minut en timme framåt lät jag så här:
– Läs på om Carl & Karin Larsson efters… VAFAN är det som kliar?
– Vad kul att du känner till Nils Holgersson! Den skrevs på en ovanligt modern svenska fö att Selma Lagerl… har jag nåt i ögonbrynet?
– Den svenska grundskolan är inde… men herregud, har jag en fluga i örat?
Med jämna mellanrum ställde jag mig upp och hoppade omkring, skakade på kalufsen, stånkade och klagade. Jag hann inte börja fundera över hormonrubbningar, hjärntumörer eller leversjukdomar eftersom förloppet var så snabbt. Plötsligt slog det mig att jag hade samma känsla i igår kväll, strax innan jag somnade.
– Jag undrar om jag håller på att bli galen! sa jag högt till min elev.
I samma sekund fångade jag någonting på halsen. Mellan tumme och pekfinger höll jag i ett litet djur som jag inte kände igen. Jag klämde till lite för att skadeskjuta monstret, och lade den på bordet mellan mig och min elev.
– HUH! sa han.
– Bläää, sa jag som vanligtvis inte alls äcklas av småkryp.
Då började den släpa sig framåt mot mig. Förmodligen hade den rynkad panna och ilsken blick. Den kanske kastade ur sig okvädinsord. Jag klämde då till den ordentligt så att det sa SPLATT och massa rött blod sprätte ut på bordet.
Jag tog fram mobilen.
Resten av lektionen gick utmärkt.
Hjortlusflugan bor alltså på levande hjortar och galopperande älgar, men ibland flyger den fel och landar på människor. Den kravlar omkring, tar ett bett, suger i sig blod och vänder sig sedan om och sliter av sig vingarna och byter i samma stund namn till Herr Hjortlus. Därefter kryper den omkring och irriterar så mycket den nånsin kan, och är oerhört svår att nappa tag i. Dessutom gör den det på mig alldeles i onödan eftersom mitt blod – och alla andra människors blod – inte går att livnära sig på.
Måndagen fortgick som den plägar göra med jobb, skogspromenad, kvällsmat och basket. På denna basketträning hittade jag – mitt i ett anfall – ytterligare två jädra hjortlöss på halsen! Den ena sprang till skogs (eller satte sig på avbytarbänken) och kom aldrig mer igen.
Den andra lyckades jag massakrera mot baskethallens sekretariatsbord.
Den djefla mannen, som ju är orienterare, är van vid dessa omkringklättrande blodsugare till felgångare. ”Japp, efter en lång bana kan jag ha tio–tjugo stycken på mig” säger han leende.
Yngve Brodin, expert på flugor och mygg vid Naturhistoriska museet, har några råd till mig:
– Se inte ut som en älg, lukta inte som en älg och flåsa inte så förskräckligt!
Här skulle jag har berättat för er om herrarnas EM-kvalmatch mellan Sverige och Österrike eftersom jag komplett och totalt missade lördagsmatchen som vi vann med 5–0. Dagens match började nyss, men här kommer inte nån rapport trots att det ju bara borde vara att gå in i vardagsrummet, trycka på några knappar, göra några val och sätta sig ner. Eller hur?
Men si, det där med påsättandet av tv:n gick inte alls. Matchen sänds på kanalerna 6 och 4play samt Viaplay som heter Allente (it’s complicated) och på inga sätt hjälpte detta mig eftersom vår receiver (som ser ut som forna tiders tv2-sändare) tydligen tvärdog (det är inte helt lätt att konstatera dödsfallet) och alla hjälpcentraler och supportavdelningar bara jobbar på kontorstid (fullt förståeligt – jag vill inte heller jobba skift).
Så då kan jag kanske berätta nåt annat intressant?
Jag har en liten blödning på höger pekfinger, som gör ont när jag skriver.
Igår hittade jag massa kantareller i en förvånansvärt mörk skog.
Under helgen som gick var jag i Dalarna med mina gymnasiekompisar. Vi rensade svamp i fyra timmar.
Under den kommande helgen kommer jag att vara på Öland med systeryster Orangeluvan.
Basketträningarna har börjat igen, och jag är långsammare än nånsin.
Alla barnen har flyttat hemifrån.
Om jag riktigt tänker efter, tror jag att jag skulle vilja bli uppfinnare istället för egenföretagare i bokstavsbranschen.
Och när jag nu har tänkt efter riktigt, inser jag ju förstås att jag inte har den blekaste aning om vad jag skulle uppfinna.
Jag ger under september månad privatlektioner i svenska, vilket är en intressant upplevelse.
Myggen i Eskilstuna irriterar mer än alla andra upptänkliga irriterande faktorer nånsin.
Minsann har jag inte en liten blödning även på vänster pekfinger. Som gör ont när jag skriver. Vad och vem kan jag med stark kraft ha petat på?
Enligt radion står det fortfarande 0-0! Jättespännande!
NEJ! 0-1! Nåt hände!
Men WTF, det var ju bra att jag inte ser matchen: 0–2 nu!
Straff: Österrike gör 0–3. Självklart.
Okej, lille Emil Holm petar in 1–3 på övertid.
Och hur har ni det i denna sensommarvärme som man inte kan njuta av pga. myggen? (Okej, jag vet att myggen har valt ut oss i Sörmland som blodgivare och att ni andra har det rätt bra.)
Det finns några saker jag har mycket svårt för – alltså som jag verkligen inte gillar. Och inte kan vänja mig vid. Några exempel:
Att stå i kassan på Lidl och inte ha tillräckligt med pengar för att betala maten (men numera kan jag tack och lov med några snabba tryckningar på mobilen flytta pengar från kris- och panikkontot).
(Ni läser nu med spänning vidare och undrar vad det är i ovanstående lista som jag har råkat ut för. Maj är det ju inte, och inte ska jag väl behöva göra reklam för mig, så himla etablerad jag är? *host* Nä, och skor har jag knappt haft på mig sedan midsommar. Och t¨ngen i rubriken, vad kan den ha för roll?)
I lördags konstaterade jag att det var en diger ärendelista jag hade framför mig. Tanka bilen, dumpa grenar och en ful kista på den världsberömda återvinningscentralen Retuna, slänga kartonger, hämta två flaskor specialbeställt ukrainskt vin, lämna tillbaka en tröja som ingen av sönerna ville ha, lämna in min cykel på reparation eftersom bakhjulets nav nog håller på att slitas ut, köpa jättegott bröd samt hämta kurslitteratur på biblo (barnlitteraturkurs på distans på Umeå universitet).
Det kändes bra, eftersom jag bävar inför den dag när jag kliver upp ur sängen och tackar nej till alla inbjudningar och aktiviteter eftersom jag just denna dag kanske är helt upptagen med att t.ex. klippa tånaglarna.
Efter att ha dumpat grenarna och kistan sa bilen att den behövde bensin pronto. Det var såpass bråttom att jag svängde in på en inte alls billig mack vid Bilia, där man köper Volvobilar för en halv miljon. Jag tankade lite, satte mig i bilen och vred om nyckeln.
Stendött. Inte ens en dödsryckning, inte ens en liten suck hördes från bilskrället.
– Men du har ju fått bensin?! Vad är det nu för fel? sa jag uppbragt eftersom jag (se ovan) ju hyser stark aversion mot motorstopp.
Det enda rätta i en sådan här prekär situation är förstås att sucka, gå ur bilen, öppna motorhuven och ta en selfie.
”Se här”, säger min blick, ”vad fan gör jag nu?”
Den djefla mannen (som inte kan nåt om bilmotorer) var på rymmen i Stockholm och alla som jag känner har miljövänliga bilar som inte kan användas med startkablar. Men på Bilia måste det ju finnas Volvokännare som gillar även 1999 års modell? Jag lämnade bilen med motorhuven öppen och travade in i bilutställningslokalen.
Allt blänkte så vackert. Alla säljare var vattenkammade och hade tajta kostymer. Kunderna var få, bilarna var många. Ingen tittade på mig i mina basketkläder och randiga regnkappa. Så jag gick ut till sekruttbilen igen.
– Batteriet är väl det enda som kan paja så att en bil bara stendör? tänkte jag. Får man röra batteriet om det är dött? Om jag rotar fram ett verktyg kanske jag kan pilla lite på batteriet? Vänta, va?
Jag stirrade på en av de där grejerna som man sätter fast startkablarna på.
Men … den där muttern sitter ju inte riktigt fast på bulten skruven?
Det enda rätta i en sådan här situation är förstås att sucka, rota fram en liten tång ur handskfacket, pilla på grejen och filma:
”Den ska inte vara lös” säger jag korrekt & konfunderad i filmen.
Med den där lilla tången (som sannerligen inte är en skiftnyckel), lyckades jag skruva på muttern så att den satt som berget. Naturligtvis smutsade jag ner mitt vita basketlinne, fick skit under naglarna och brände mig lite på nåt som var varmt.
Men ser ni vilken skillnad? Heureka!
Plötsligt hörde jag en röst.
– Jahaja, behöver du hjälp, eller?
Där kom en säljare i sin lilla kostym med en stor, röd hjärtstartare i famnen!
Ungefär en sån här.
– Bilen … den dog, men den brukar inte krångl… sa jag.
– Ojojoj, vilket litet batteri! avbröt mannen i den lilla kostymen och började bängla med hjärtstartaren.
– Vad … va… är det en …?
– Energistation. Med kompressor. Klart man hjälper en dam i nöd. Prova att starta nu.
Brrrruuuuuuuhmmm, så startade bilen. Jag tackade mannen i den lilla kostymen, tog min lilla tång som väl hade gjort underverk på sitt sätt, åkte hem och åt en stor äggmacka. Ännu har jag inte kommit mig för att slänga kartonger, hämta vin, lämna tillbaka tröjan, lämna in cykeln, köpa bröd samt hämta kurslitteratur på biblo eftersom motorstopp tar så himla mycket på krafterna.
Oh, the irony.
Japp. Svart-rött basketlinne är bättre att ikläda sig när man ska mecka med bilar och färgmatcha en energistation.
Sedan en vecka lider vi av myggtokar som anfaller som Messerschmittarna under andra världskriget. Bzzzzzz, bzzzz, bzzzz cirklar de några varv innan de attackerar.
En Messerschmitt-mygga i Frankrike 1943. De små männen är knott i denna liknelse. (Foto: Bundesarchiv.)
Eftersom vi pga. myggen inte längre diskuterar miljöförstöring, Ukraina eller ens dagens skolväsende, bestämde jag mig för att utreda, finna svar och förklaringar och kanske gå med i en antimyggförening i sympati med alla som bor runt myggstråken vid Dalälven och Klarälven.
Men först skrev jag till Anders Lindström Sveriges främste myggexpert vid Sveriges veterinärmedicinska anstalt (SVA). Jag förklarade först att jag inte är nån fjant eftersom jag är uppvuxen i Luleå och lika impregnerad med myggbett som någonsin Obelix var med trolldrycken. Svaret var … sisådär.
”När det blir pölar i skog eller gräsmarker så kläcks myggäggen. Om det är varmt så utvecklas de ganska fort genom fyra larvstadier och förpuppas. Sedan kläcks de fullbildade myggorna ur pupporna. Om det är mycket myggor som kläcks på en gång så märks det och upplevs som att det blir massor av mygg från en dag till en annan. Dey är ju det som händer vid till exempel Dalälven där man måste bekämpa larverna för att hålla nere myggmängderna.”
Jahaaaaa.
Min kollega Jonas Carnesten på P4 Sörmland fick mer ur Anders Lindström under en intervju, som man kan lyssna på här. En klargörande sammanfattning:
Att det regnande som fan i somras var bra för grundvattnet, och nu är marken liksom mättad. Istället för att blötan rinner undan blir det nu vattenpölar överallt, både i radhusområden och i skog och mark. Ovädret – som hette Hans – hällde extremt stora mängder över oss förra veckan, och då blev de där småpölarna som jättefina kuvöser för pupporna och kläckningsområden för myggorna.
Trösten är att fåglarna kommer att kunna äta sig feta i en månad framåt, för så gamla blir de här ”översvämningsmyggen”.
Det enda vi människor kan längta efter under den kommande månaden är tyvärr en rejäl frostnatt, för då dör myggjävlarna.
Bzzzzz zzzzz zzzzz zzzz …
Uppdatering eftersom jag ju måste relatera till rubriken på nåt sätt!
När fan blir gammal, får hon ilningar i tänderna och knastriga knän samt dålig syn. Särskilt de två sista tecknen skaver lite extra eftersom de försvårar en tripp till ättestupan.
Men hur är det med tänderna egentligen? De må vara utstående och väldigt synliga, men de har tjänat mig väl och gjort varje besök hos tandläkaren till ett stort nöje.
– Hej! Äntligen!
– Jaså?
– Ja, det här är jättekul! Jag har ju aldrig haft hål och får alltid så himla mycket beröm.
– Du har gått här … sedan [koll i journalen] … eh … 1999 …?
– JAPP!
– Konstigt att jag inte minns dig.
Äsch, spik i foten, tandläkare komma och gå och just den här kanske bara hade dåligt minne, trallade jag i tankarna och satte mig ner.
– Jo förresten. Det isar i tänderna.
– Mhm. Det är åldern. Tandköttet åker upp och blottar tandhalsarna och orsakar ilningarna. Gapa.
– ÖRK! Men jag har ju köpt rätt tandkräm och så borstar jag försiktigt med en eltandborste och inte äter jag godis eller dricker läsk.
– Men du äter väl mat och dricker vin? Det är lika illa det. Gapa.
Äsch, sicken tramsa, klart att godis är sämre än mat. Ska jag byta så att jag äter proteinpulver och dricker öl istället va, haha?
– Okej, men kan jag dra ner tandköttet som en halsduk så att tandhalsarna slipper på barhalsade genom livet?
– Nehejdu, nu sitter det där det sitter. Gapa.
– Kan du se att jag har varit jätteflitig med tandtråd?
– Faktiskt inte. Gapa.
Förbaskat. Ättestupor är det ont om idag, och förmodligen fanns de inte ens förr eftersom det enda skriftliga belägget är en isländsk saga – Gautreksagan. Och tandkrämen som enligt reklamen ska göra underverk funkar inte.
Men äsch, nu kan jag tydligen käka godis, strunta i tandtåden och faktiskt borsta tänderna helt galet fel tvärs emot alla rekommendationer eftersom inget hjälper!
Här blir det realtidsrapportering! I vardagsrummet står svärsonen, tillika spanjoren, och övar på spanska nationalsången (lalalalala-lalalalalaaa) medan jag försöker balansera tre knäckemackor på datorn. Barnbarn #2 klättrar på allt som går att klättra på, såsom ettåringar plägar göra.
Kommentatorerna och experterna SKRIKER I SINA MIKROFONER fastän studiomännen och ljudpersonalen säkert har talat om för dem att de inte behöver.
Två saker som jag tycker att man ska veta före matchen:
Den spanske coachen har varit i ett sällan skådat blåsväder och är tydligen innerligt illa omtyckt.
Amanda Ilestedt, som har gjort flest mål i Sverige, är släkt med Oliver Ekman Larsson (NHL), Fåglumbröderna (cykel) och Sven Tumba (legend på alla sätt och vis).
Spaniens startelva:
Sveriges startelva: Målisen
Musse med de vackra ögonbrynen: Zećira Mušović Backar:
Nathalie Björn, Amanda Ilestedt (ILestedt), Magdalena Eriksson, Jonna Andersson Mittfält:
Filippa Angeldahl, Elin Rubensson Lite framför mittfältet:
Johanna Rytting-Kaneryd, Kosovare Asllani (AsLLani, som har känningar i ljumskarna), Fridolina Rolfö Zlatan:
Stina Blackstenius’1
PFUIIIITTTT! Vi är igång och efter 3,5 sekunder blåser domaren ilsket i pipan och jag har ingen aning om varför. Det börjar bra.
’3
Kommentatorerna betonar att de 22 på planen spelar i världsklass. Ibland får vi också höra att de är världsspelare eller ”bland de bästa i världen”. I ett VM.
’9
Alla springer, kastar sig, gestikulerar, och nuuuuuu dog tv:n!
’16
Enligt radion (som sätts på när tv:n pajar) har inget särskilt hänt förutom att Sverige nästan gjorde mål. Och att Spanien nästan gjorde mål. Men hu… och nuuuuuu vaknade tv:n igen! Det är som Romeo & Julia!
’19
Om jag hade varit radiokommentator hade jag sagt nåt i stil med ”Sverige har bollen, bra passning, bra passning, passning, dålig passning, Spanien har bollen, bra passning, konstig pa…”
’22
Spanien har ett farligt skott på mål, men Musse ba tar bollen, rycker på axlarna och tycker nog att spanjorskan kunde ha tagit i lite mer.
’24
Nu börjar jag flacka med blicken och fundera över de coola efternamnen igen. Fridolina Rolfös anfader var konstnär som använde ”Rolf” som artistnamn. Gäsp, Spanien anfaller intensivt men bollen rullar Sveriges väg. Passning, passning, passning.
’27
Listigt. Sverige har kommit på hur man bäst trampar av skorna på spanjorskorna. Kommentatorerna börjar yra om matchen mot Japan och berättar för oss att Sverige inte får tappa greppet som i den matchen.
’29
– VI SPELAR MOT SPANIEN!
(Jag vrålar till tv:n, där de fortfarande berättar för oss om hur Japan nästan fick Sverige på fall.)
’32
Ni vet hur vi brukar driva med Italiens herrlandslags runda fötter och smärtkänslighet? Och skratta åt divorna som rullar 15 varv på planen och sedan obegripligt nog får frispark?
Well, så är det INTE i den här matchen. Tjejerna slår ut med armarna, blänger på domaren, spottar och fräser – men lider inte. Nyss blev en svenska knuffad i ryggen av en spanjorska. Hon föll som en fjälllbjörk, men domaren blåste inte. Svenskan slog då bort bollen med handen som vore hon en basketspelare, varpå Spanien fick den där frisparken. Spott och fräs samt utslagna armar och tillbaka i försvar.
Den frisparken överlevde vi eftersom Musse boxade ut bollen! Puh.
’43
Rolfö satte NÄSTAN bollen i mål! Åååååh!
Till min stora förvåning sa spanjoren i vardagsrummet ”nääää!” när vi inte gjorde mål. Vad händer? Hejar han på Sverige?
– Nejnej, men jag hejar på alla som anfaller.
’45+1
Pfffuiiiiittt! Kissa och snusa, koka kaffe! Paus!
Sammanfattning efter första halvlek: alla passade bollen med fötterna, några trillade omkull, men alla reste sig upp. Nu gäller det att dricka Gatorade, puffa astmamedicin och sätta på skavsårsplåster så att andra halvlek blir roligare!
’46
Nu kör vi! Asllani mejas ner av en monstertruck och får en frispark som går helt åt skogen uppåt vänsterläktarn. Men huj, vi springer mer tror jag! Och Musse kastar sig högre och längre! Nån måste ha spetsat Gatoraden!
’52
Jag lovar: Sverige spelar bättre nu! Hörnor och frisparkar och så ibland en liten rusch ner till Musse, och så tillbaka.
– Men kolla, säger jag till spanjoren i vardagsrummet. Så himla mycket längre är vi inte än spanjorskorna.
– Nä, kanske bara tio centimeter per spelare, säger den av ironi drypande spanjoren.
’56
”Spanjorskorna vill ha frispark” säger kommentatorerna en gång i minuten. Jag tolkar det som att de är trötta och att Sveriges duracellkaniner med sina cymbaler till fötter kommer att nöta ut Spanien.
’62
Nu har det börja regna rejält. ”Bra för Sverige, för vi är vana vid dåligt väder”, tänker jag.
– Regnet kommer att gynna Spanien, säger spanjoren i vardagsrummet.
– Eh, va? säger jag.
– Planen blir snabbare, och Spanien spelar med på korta passningar medan Sverige har långa som är svårare på en våt plan.
– Men vi är ju vana vid dåligt väder.
– Det är vi också.
Aha. Såklart.
’70
Under åtta minuter med svenskt regnoväder attackerade Spanien non stop medan Sverige bara sparkade bort bollarna av pur skräck. Det hela slutade med att Spanien gjorde ett underkänt mål. Pust och stånk.
’74
Domarna är oense och grälar lite. Linjedomarn vinner och ger Sverige inkastet. Expertkommentatorn tycker att så länge spanjorskorna inte gör mål, får de gärna ha bollen. Hon säger:
– Spanien får gärna ha bollen i sitt bollinnehav.
Och DÅ är vi tre millimeter från att göra tidernas snyggaste nickmål.
’77
Nu gör Sverige ett dubbelbyte (två på en gång), och det betyder … eh. Jag har ingen aning. Kanske att vi siktar på en förlängning? Straffar? Bronsmatchen? Om ett basketlag hade spelat såhär konstigt där de springer som tokar men passar bort alla bollar, hade vi bett om en timeout.
’81
Spanien gjorde mål! De har en basketspelare på 2 meter på planen och fuskar! Hon heter Paralluelo och Wikipedia påstår att hon är 174 cm! Vi ligger under med 1-0!!! Eller … VAR-kontroll … Är det offside …? Nej. Gah. Kommentatorn:
– Sverige behöver kliva fram och göra mål.
Ajajajajaj i baklida lår.
’87
Vi sätter in Hurtig på 180 cm medan den spanska målvakten sätter sig ner. ’88
MÅL FÖR SVERIGE! Etthundraåtti centimeter Blomqvist gör mål! 1–1, hurra!
’89
MÅL FÖR SPANIEN! HELVETE!!! 2–1, faan!
’91
Sju minuters övertid. Spanska målvakten ligger ner igen. Domaren springer ner till henne och hjälper henne upp och väser ”spela nu för ihelvete”.
Kommentatorn:
– Sverige behöver ta det lugnt och bygga upp sina anfall.
Jag:
– MEN SPRING FÖR LIVET, JÄVLA SLÖFOCKAR, BORT MED BOLLEN, MERA BLOOD!
Nu – fredagen den 11 augusti kl 09.30 – är jag ute på okända äventyr. Jag ska försöka simultanrapportera tjejerna som spelar kvartsfinal mot Japan. Jag kan väldigt lite om de svenska spelarna och absolut ingenting om japanerna. Men jag antar att de kommer att vara försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern. Och eftersom det är damer på planen, slipper vi se herrar som lider alla helvetes kval och rullar runt i smärtor, som kvider, som gråter av en liten knuff.
Tyvärr är senaste CC-bilden (som man slipper betala dryga böter för) på tjejlandslaget från 2008, vilket känns lite dammigt. Men så här ser i alla fall en fotbollsplan ut ovanifrån! (Foto: Izuddin Helmi Adnan, Unsplash.)
Det som kanske kommer att försvåra rapporterandet är att jag befinner mig i en aula på en skola med alla mina elever, eftersom jag är vikarie på SFI. Tänk er hur jag förklarade för dem vad som kommer att hända:
– Nu ska vi gå till aulan för att titta på fotboll.
– Vi spela fotboll i aula?
– Nej, vi ska titta på en stor tv-skärm.
– Varför? Jag vill inte.
– För länge sedan i Sverige, på 1970-talet hade vi två stora, nej jag menar bra idrottsstjärnor, nej, jag menar … Har ni sett Björn Borg-kalsonger?
Sedan trasslade jag in mig i ord som slalom, tjock-tv, Bengt Grive, pannband och till slut visste eleverna varken ut eller in. (De som inte vill titta, kan få sitta kvar och traggla glosor i klassrummet.)
En sak är i alla fall klar inför matchen; damlandslaget har mycket, mycket coolare efternamn än herrarna. Ljuv musik: Musovic, Björn, Ilestedt (alltså IL), Angeldahl, Rytting-Kaneryd, Asllani (alltså LL), Rolfö och Blackstenius. (Tyvärr har Schough, Seger, Glas och Hurtig annat för sig, eller så sitter de på avbytarbänken.)
Matchrapportering!
NU är det dags! Och våra spelare är så långa och blonda. Shortsen är lika korta som herrlandslagets runt 1984.
’3
Asllani kapas jämsmed ena fotknylan och vi får en straffspark. Jag och alla andra lärare i gulblåa tröjor tar oss åt hjärtat. Eleverna ser oberörda ut. Frisparken är bra, men resulterar bara i fortsatt hjärtklappning.
’10
Sverige är såååå mycket bättre än Japan just nu. Svenskar, svenskar, överallt svenskar. Japan skickar iväg en panikboll som rullar PÅ sidlinjen i minst 100 meter. När den kommer i nivå med Sveriges målis, springer hon ut från sitt gosiga målområde och tar hand om den. Med fötterna eftersom hon är utanför sin hage. Det är helt obegripligt att man kan trolla sådär med en boll med fötterna och inte bara ger upp och tar den med händerna istället.
’13
Nu får Japan en jätteläskig frispark nära vårt mål. Det är plättlätt att göra mål därifrån, sägs det. Men det var det inte, haha, för Sveriges Börje Salming som heter Rubensson stoppar bollen med tänderna!
’14
Hörna till Sverige. Domaren går fram till Blackstenius och ber henne (om jag tolkar gesterna rätt) att slå ihop en bok, hämta en glödlampa från övre hyllan och sedan inte lägga allt på gräsmattan. Hörnan går rakt i burgaveln. Ack.
’19
Jag kan berätta att skåningen Musse (inte friidrottaren) – vår målis – gjorde en helt sanslöst bra match mot USA i åttondelen. Hon är lång med fotbollsmått mätt (181 cm) och har ögonbryn som syns från tredje raden på Dramaten. Hittills har hon tack och lov inte haft så mycket att göra.
’21
Sveriges coach zoomas in. Han ser lika engagerad ut som mina elever.
’25
HURR… Alla i hela aulan reser sig konstigt nog upp – trots ointresset på ytan – när Sverige gör m… INTE gör mål. Alla skrattar och skakar på huvudet, för alla såg helt bortitok jättefel.
Blackstenius sköt lite grann som jag hade gjort i samma läge.
’32
MÅL! Sverige gör mål! Vi står i plockepinnformation med alla japaner som rostad lök ovanpå! Vi leder med 1-0!
Backen Amanda Ilestedt petar in den – bollen är faktiskt nånstans här på bilden.Sveriges glädje & Japans bedrövelse.
’41
Asllani må se ut som ett ljuvt kvinnoblomster, men hon är brutal och hård som en köttkvarn. Hon suger åt sig japaner och mal ned dem tills de ligger och skruvar sig som köttfärsmaskar på gräsmattan. Och sedan får Japan frispark.
’43
Men Asllani kan inte bara mala, hon kan även skjuta som Lucky Luke. Nyss fick vänstra målstopen en överraskande tjottablängare som fick oss alla att höja armarna och ropa på mål. (Ja, vi såg jättefel. Och Lucky Luke brukar inte missa. Jaja.)
’45+1
PFUIIITTTTT! PAUS! Snusa & kissa, koka kaffe!
Pausanalys med SFI-eleverna:
Kommentatorn Bojan Djordjic säger att ”Sverige måste fokusera på passningarna, annars dom riskerar att …”, och det är precis som alla noterar här i aulan helt fel ordföljd.
’47
Medan vi i aulan diskuterar ordföljd och dess eventuella nödvändighet, sätter andra halvlek igång och vi skjuter, vi springer, vi tacklar och passar och en japan verkar få handen på bollen och vips är Musse ute och letar boll uppe vid halvplan. Hjälp!
’50
Straff för Sverige! Det var hands! VAR-rummet reagerade! Domarn är underbar! MÅÅÅÅÅL! Vi leder med 2-0!
Angeldal och bollen! (Det är inte en boll bakom henne: det är straffpunkten. Den dag som fotboll spelas med två bollar, säger jag till.)
’63
Ursäkta avbrottet i rapporteringen – det blev så stressigt med massa japaner i vårt målområde. Eleven bredvid mig kommenterar att spelet måste spridas ut på kanterna och inte klumpa ihop sig. Korrekt. Han har spelat fotboll på elitnivå i 20 år, säger han. Jag kontrar med att jag har spelat basket i 42 år. Han är måttligt imponerad.
’70
Jag och den likaledes basketspelande läraren bredvid mig konstaterar att i basket behöver man bara ha split vision – titta rakt fram så ser man allt som händer i ögonvrårna också. Fotbollsspelarna måste hela tiden vrida på huvudet som tennisdomare för att kunna se allt, nu när de ju inte har ögon i nacken. Eleven bredvid mig tror att vi diskuterar dribbling.
’73
Sverige byter in Hurtig och Janogy eftersom Japans elva spelare har fått vind i seglen och far fram som hundra tvestjärtar i en brevlåda. Oh noooooo. Nu får Japan straff!
Njaaaa, svenskorna var ganska långt bort från Glenn Strömberg-imitatören från Japan.
’74
Domaren regisserar Musse, pratar med alla japaner, rättar till svenskornas positioner, Musse skrattar och skakar på huvudet, domaren fortsätter att domdera. Alla är tysta. Japanskan går fram mot bollen. Straffen går i ribban, ner i marken och till retur för Japan och TJOFF skjuter de bollen över målet! Puh!
Domaren ser ut att vara Spiderman som hotar alla (med ett spindelnätsskott) som vill springa in i målområdet för tidigt.
’84
Vi får in friska, fräscha ben med Jakobsson och Bennisson. Precis som efter förra bytet råkar Sverige i trubbel direkt. Nu har Japan en frispark jättenära målet. Men där har vi ju Mål-Musse.
’87
Frisparken går rakt i ribban, via stolpen och ner i marken. Musse signalerar att hon har ont. Hon viftar med händerna och rynkar pannan med sina vackra ögonbryn.
’88
Japan gör mål! Asch tusan hakar! Jädrar, reducering till 2–1. Vad händer med Musse? Hon har ont! Den svenske coachen ser uppgiven ut.
’90
HERREJÄDRAR! Det blir tio minuters tilläggstid! Hur ska vi överleva detta? Japaner, japaner och ännu fler japaner far omkring som popcorn i en gammaldags kastrull i straffområdet. Musse sätter sig i spagat! Nya japaner kommer in, de är minst 200 på plan nu!
’96
Det kan ju ingen människa stå ut med sånt här nervdaller. Det är knäpptyst i aulan. På jätteskärmen skriker kommentatorerna med rak ordföljd.
’98
Musse drar sig inte för att springa ut mot halvplan och sparka på förlupna bollar. Men ta det lugnt, människa! Du har ju ont!
’100
Japanskorna har italienskt blod i sig: de faller som bowlingkäglor även när de inte är i närheten av bollen eller några svenskor.
’112 PFIUUUUTTTT! Slut! Sverige är i semifinal i VM! Hela aulan skrattar och applåderar! Ingen pratar svenska! HURRA!
PLOFF, stänger vaktmästarn av skärmen 30 sekunder efter slutsignalen. Inga analyser här inte. De där kommentatorerna med fel ordföljd kan ju inte få påverka eleverna negativt.
Oh dear: semifinalen är mot Spanien (gulp) på tisdag 15/8 kl 10.00. Spanjoren i familjen kommer att få svårt att göra sig hörd.
Denna veckas arbetsläger är ett tio dagar långt krig mot Ölands flugor.
– Men ni kan väl bara gå ut där flugorna blåser bort? säger ni.
– Men pfffft, nu är det ju inomhus vi ska snickra, svarar jag uppbragt.
Tortyrpapper som funkar.
Icke desto mindre gjorde jag precis så igår: gick ut för att få vara ifred från de sömniga surrmonstren. Jag räfsade en äng och lade hö på hög, sorterade en miljard skruvar från anno dazumal. En del la jag si och andra la jag så. En del la jag åt sidan, en del la jag för sig. En del hade raka spår, dom lade jag för sig, andra var för korta, dom lade jag för sig. En del hade kantfnas, dom la jag på sitt håll. En del hade böjt sig, dom lade jag för sig, en del var angripna av rost, dom la jag åt sidan i en särskild hög för sig. En del hade kroknat, dom lade jag för sig, en del var prima självborrande, dom lade jag för mig. (Karl Nilsson)
Skruvar, bultar, muttrar och nån spik.
Bitsen – dyrgriparna som jag älskar som vore de mina egna barn – fick bo i en alldeles egen hög. Många verkar ha rymt hemifrån, så till min stora glädje måste jag nog köpa nya.
Denna gång har vi med oss vår glada, spralliga, pigga och roliga pappa, som irrar runt i ett alzhemierrus. Vi ser till att ha strikta rutiner och har honom att lyfta tunga saker och flytta nyslaget gräs samt äta palt och dricka kaffe så ofta som möjligt. Eftersom han inte kommer ihåg var han är eller hur han hamnade just där han är, påminner vi med stora lappar på väggarna. Det funkar alldeles ypperligt!
Nyplockade bär, pappa och min svåger. (Vi promenerar på Ölands järnvägs gamla banvall.)
Men störst fokus har vi på att snickra, fixa, riva, måla, tvätta och göra fel.
Här håller vi på att fixa bort treetex-väggarna i ett av sovrummen. Om det är svårt eftersom allt är snett och vint och smattarna och taket går i konstiga krokar? JAAAAA.Här fäster jag en krönlist på en färdigpanel (såna där stora sjok, inte en bräda i taget) som har pusslats ihop av olika sorter som inte alls matchar varandra. Det ska vi fixa senare.) Elsladden vilar så fint på mitt högeröra.I trakterna finns den gamla dansbanan, trajdaridajdaaa.
Nu till denna resas hyrbil. Ni vet hur det brukar vara – sätena går inte att fälla ner, bilen är pytteliten, bilen startar inte, bilens larm tutar hela natten … Men det är smällar man får ta när man inte kan köra sin egen sekruttbil alla långa mil.
Snygg va? (Men idiotisk. Den är gigantisk, men har pyttelitet lastutrymme.)
Well. När vi körde mot Öland i torsdags, stannade vi till för att äta lunch på Tindereds Lantkök längsmed E22. När vi kom ut till bilen, hade en smitare, bov, bandit samt klåpare knöcklat till båda dörrarna på vänstersidan.
Jag ser inte lika glad ut som i Lustiga huset, även om tankarna kanske går åt det hållet.
Nä, nu har jag suttit stilla vid tangentbordet på tok för länge. Flugor måste mördas och gammal gullfiber med äkta små glasbitar i måste krypa innanför kläderna!
I förgrunden står förstås en gammal tramporgel, som har fått ställa upp som snickarbänk i ett halvår nu.
