Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Protest mot kollektiv bestraffning

Jag kanske hellre skulle ta och engagera mig i kollektiv som hemlösa barn i Calcutta eller avlyssnade svenskar mot FRA eller varför inte hungriga pensionärer i vårdsvängen?

Men jag väljer idag att slåss mot kollektiv bestraffning inom ungdomsidrotten. (Ok, inom all idrott och överallt i hela samhället förstås, men vi tar en bit i taget.) Så här kan det gå till … förlåt, så här går det till – och det är mycket, mycket vanligt.

– Alla springer fem ruscher med böjda ben!

(En och annan karateinstruktör tänker nu ”aaah, vad skönt, det handlar inte om karate” medan halva läsekretsen tänker ”vad ända in i glödheta är det för idrott när man springer ruscher med böjda ben?”. Inte vet jag. Jag hittar bara på eftersom jag vill att ni ska förstå att det kan handla om vilken idrott som helst. Alltså: se nu framför er hur 15 tolvåringar ruschar allt vad de kan med böjda ben.) Tränaren rynkar pannan och för visselpipan mot munnen.

– Viiiisselpiiiiiiiiiip! Nä, hörni! Ni två – ja just det, ni två – böjde inte på benen tillräckligt! Därför måste ni alla göra 20 armhävningar! Och djupa ska de vara, annars får ni springa igen! Kör!

De tretton som böjde sig tillräckligt bestraffas för att deras två kompisar enligt tränarens omdöme inte ansträngde sig tillräckligt. Tränaren är nämligen av åsikten att

  1. de två slökorvarna blir mindre slöa om de bestraffas
  2. de tretton som inte slöade sig kan sätta press på slökorvarna
  3. alla kan böja lika mycket på sina ben.

Så himla dumt. Och förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen.

Fokusera på det positiva!

Fel:
– Varför är ni så få här idag? Kalle, Lisa, Nisse och Bettan har inte sagt att de inte skulle komma! Morr! Jag blir så förbannad!
Rätt:
– Idag ska vi ha kul! Eftersom ni är så få kommer ni att hinna öva lite extra på detaljerna.

Motivera istället för att bestraffa!

Fel:
– Bedrövligt. Det här var det värsta jag har sett. Alla springer tio gånger uppför trapporna där! NU!
Rätt:
– Jag ser att ni är trötta och okoncentrerade. Men tänk att för varje gång som ni tar i lite extra när ni är som tröttast, förbättras konditionen lite grann! Ser ni trapporna där borta? Försök att springa uppför dem tio gånger – men planera så att ni inte kollapsar efter två gånger! Några frågor?

Var tydlig!

Fel:
– Jag struntar i om ni förlorar matchen på lördag. Det är ju er förlust. Ni får förlora den bäst ni vill. Ni bryr er ju inte. Så då bryr inte jag mig heller.
Rätt:
– Ironi är när man säger tvärtom vad man menar. Det försöker jag verkligen att undvika. Och om ni någon gång tycker att jag säger konstiga saker som ni inte förstår, ska ni fråga vad jag menar.

Hade det där sista verkligen med kollektiv bestraffning att göra? Jahadå.

Berätta för mig om era erfarenheter och åsikter i kommentatorsbåset eller via mejl. Annars får ni göra 15 armhävningar på fingertopparna allihop! NU!

________
Här finns en pdf som ni kan skriva ut och sätta upp i klubblokalen eller på skolorna eller lägga i fikarum: lotten_kollektiv_bestraffning

Share
35 kommentarer

Stationsvakt och skelettet i Klara

I somras tog Stationsvakt på måfå en bild genom en glugg i Klara Kyrka i Stockholm. På bilden såg man helt klart och tydligt ett kranium.

Stationsvakts foto från i juli. Visst har han försökt klämma sig ut, adelsmannen i kistan där?

Idag skriver SvD om det. (Kan inte hitta på nätet.) Jag är nyfiken på om dan.nilsson@svd.se har besökt Stationsvakt eller ej. (Pfah! Nämna en simpel bloggare! Fnys! Eller har Stationsvakt tackat nej till erkännande så att jag trampar i klaveret här och nu?)

Men hallåååååå, journalisten: varför ser det så stökigt ut? Enligt artikeln är det ett gravkor vi ser, och tydligen brukar det se ut så här i dem. ”Det här har säkert inte varit öppet på 100 år” säger en byggnadsantikvarie. Nämen då är det väl på tiden att vi öppnar?

Nu blir det inflation i utropstecken:
Ok, kistorna är gamla – men inte kan de av ålder bändas upp så där så att den döde ser ut att vara på väg upp! Även om det är länge sedan de placerades där, kan man ju inte ställa dem på sniskan! Det här är så intressant att det knollrar sig i hjärnvindlingarna – man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är helt normalt! Man måste genast släppa in mig i koret för en brottsplatsundersökning! Jag lovar att ha tossor på fötterna, plasthandskar och ficklampa samt djup urringning som på tv!

Share
11 kommentarer

Nobelpriset i litteratur går till …

… Amos Oz.

Äh, ja skoja ba. (Kl. 11 på förmiddagen.)

Men alla andra gissar ju och lillasyster Orangeluvan känner nästan Peter Englund och av vibbarna oss syskon emellan känner jag att Oz är ett bra namn inte bara på fantasiländer i närheten av Judy Garland.

(Uppdaterar förstås med facit kl 13:01. Men så länge kan ju ni gissa i kommentatorsbåset. Alla som gissar rätt får något av mig.)
______________________

Herta Müller blev det, som har varit på många människors läppar men inte framför mina ögon.

Men så ovanligt rörigt det var vid presentationen. Fylking skrek ”äntligen” redan när Peter Englund kom ut genom dörren och en Expressenmedarbetare (jodå) höll upp en förtryckt löpsedel med Herta Müllers namn på och tjoade ”först med nyheten!”, vilket ju är en sanning med modifikation eftersom Peter Englund faktiskt var först. Inte får det mig att tänka ”åh, Expressen är verkligen en klippa” i alla fall.

– Hon pratar på, röker hela tiden men har hjärnan med sig hela tiden! hör jag nu på tv:n.

Vilken simultanförmåga.

_______________________

Om ni vill se Expressens fjöntreporter: klicka häääär. _______________________

Den engelska motiveringen var snygg, tycker jag:

… with the concentration of poetry and the frankness of prose, she depicts the landscape of the dispossessed …

_______________________

HURRA! Jag har fem blivande nobelpristagare i hushållet! (Herta Müller har tydligen beskrivit hur det känns när ens mamma råkar klippa naglarna för korta på sitt barn.)

_______________________
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!

Vad bra, alla är helt klart överlyckliga över valet. Och här står jag med dumstruten och längtar efter Fo och Pinter.

Share
33 kommentarer

Att snusa anno 1974

Ibland måste man helt enkelt upprepa sig. Jag har nämligen i ett annat sammanhang berättat om detta, som ju inte får försvinna i glömskans mörker.

Vilket jobb – att jeansklä en jordglob före de datorgenererade bildernas tid.

Liksom Kalle Lind (En man med ett skägg) är jag (en kvinna med skägg på benen) hemfallen åt nostalgi. Det är som knark, men man kan få tag på grejerna på laglig väg.

I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Expressenmedarbetaren Stig Nahlbom. (Jag letade reda på honom för att höra om det var hans mustasch, vilket det inte var.)

 

Stig Nahlbom hade 1974 fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. I texten ordvitsar han först om ”påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Artikeln är illustrerad med en snusskola som idag hade varit ett fall för Jämo eller Konstitutionsutskottet eller Barnombudsmannen eller de lede F! eller Hälsovårdsnämnden eller Pressombudsmannen eller kanske bara Agenda.

Share
Lämna en kommentar

Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

 

BUFFÉER. 1920–1940.

 

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

 

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

 

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

 

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

 

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

 

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

 

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

 

FOTO. Bergman 1988.

 

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

 

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Share
19 kommentarer

Sådant man lär sig i Göteborg

Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.

– Vagnen går om tre minuter.

Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.

Vad? Hur? Varför?

Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.

– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.

Snäcka. (Men inte sådana som vi brukar äta.)

Ok, snäckan kan ju ha slingr… Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?

Snäckskal fullt med kräfta.

Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?

– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.

(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)

Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.

Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)

 

Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.

 

Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.

Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.

(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)

Share
15 kommentarer

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- och bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

 

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…

 

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

 

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

 

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
Share
35 kommentarer

Jag är som en Studioman!

Målstolpe. Sådana kan man tydligen flytta på – men inte just på Gamla Ullevi. Mer om det nedan.
Målstolpe. Sådana kan man tydligen flytta på – men inte just på Gamla Ullevi. Mer om det nedan.

Ja. Studiomannen Lotten är på plats.

Nu är jag hemkommen efter en helkväll med Studiomannen. Vi såg Örgryte förlora mot Trelleborg – men själva tittandet var inte huvudsaken. Nej, det var jag som var på studiomannabesök.

Jag utrustades med programblad, headset och självlysande reflexväst och fick fri tillgång till hela alltet. Jag och Studiomannen lyssnade på grabbarna i bussen i öronen samtidigt som vi försökte ha åsikter om spelet samtidigt som vi försökte kolla om det hände något spännande på eller vid sidan av planen.

Synd bara att själva fotbollsspelet var så … lamt. Inte förrän ÖIS låg under med två mål började de härja lite med kapningar och ruscher medan coachen (som han nog inte kallas i fotboll) stod och skällde på dem som satt på bänken.

 

Här ska matchen börja, men Studiomannen har i öronen hört att han måste fördröja avsparken i 45 sekunder ”eftersom Stockholm är sena”. Därför står han på planen och gör tecken med armarna medan domarna och spelarna inte kan göra annat än att vänta.

”Det här är min snuttefilt” sa Studiomannen och visade upp två tidtagarur. (Jättegosiga, verkligen.)

Med det ena uret räknar han ner tid, med den andra upp. Om det är tio minuter kvar till något ska göras, står båda på 5,00 i halvtid. Det låter ju helt vansinnigt och onödigt nu när jag berättar – men så är det väl med snuttefiltar: de är svåra att förstå. (Jag har ju en kompis som hade en rattmuff som snuttefilt.)

Jag föreslog en tidtagarursförbättring: en färgad tejpremsa som visar vilket ur som visar vad. ”Pffft”, sa Studiomannen, som tydligen klarar sig jobb alldeles utmärkt utan tejp.

Här sitter Dunken i bussen med alla tekniska sändprylar. Han är ljudkille och helt oumbärlig, men heter tyvärr inte Dunken pga. basketkunskaper.

I våra headset hörde vi alla killarna i bussen och hur tjifen bestämde vilken kamera som skulle visa vad.

– Och ettan där, tvåan dääär, ettan där. Trean på liggande kille i mittcirkeln där. Tvåan på domaren där. EVS dääär. Bra. Fyran där och ettan där.
– Sjöhage ligger för femte gången.
– Ok, tvåan på Sjöhage dääär. EVS dääär.

EVS är slow motion-repris, men ingen kunde säga vad förkortningen stod för. Mot slutet av halvlekarna sa Studiomannen ”synk?”, varpå grabbarna i bussen och kommentatorn uppe på läktarna började rabbla namn på spelare och tränare. För ”synk” är på tv-språk sedan 1950-talet samma sak som när man på radioredaktionen pratar om en ”vju” – en person som man vill vjua. För att säga ”intervju” tar ju alldeles för mycket på krafterna.

Studiomannen till höger viftar igen. De där små reklamloggorna i bakgrunden tycker jag är så fåniga – men det kanske är meningen att man ska se dem undermedvetet?

 

Tom Prahl, tränare i TTF stirrade stint på min kamera. Studiomannen och jag enades om att tränare ska ha träningskläder som han, inte kostym och slips.

 

Marcus Allbäck stirrade också stint på min kamera. Han är (var, snyft) min favoritmålgörare i landslaget, men i ÖIS hade han inte så kul nu ikväll. Om de åker ur Allsvenskan lägger han nog av, sanna mina ord.

Alvaro Santos gjorde ett mål som blev underkänt pga. offside, men blev så ilsken att han gjorde olämpliga gester och sa dumheter till domaren. Och blev naturligtvis utvisad. Då måste spelaren egentligen gå upp på läktaren eller stanna i omklädningsrummet, men Santos ställde sig bara i spelargången och tittade på matchen samtidigt som han blev ompysslad av Joakim Geigert. (Hagges son.)
Bevattning av planen fem minuter före matchen. Det förstår jag inte alls att man gör – den var ju sunkig nog som den var! (Ja, Studiomannen och jag fick snedda över den gröna planen utan att bli tillsagda. Jag kände mig som en drottning!)

Och nu till målstolparna. Kim Christiansen, som är målvakt i IFK Göteborg, råkade filmas när han häromdagen flyttade på dem före en match. Nu visar det sig att alla målvakter går omkring och flyttar på målstolpar – om de går att flytta på. Men helst ska man ju göra det lite diskret, säger nu alla målvaktskolleger som alltid har flyttat stolpar.

Här visar ÖIS andremålvakt Fredrik ”Fritz” Persson i TFF hur det ska göras – som om man sparkar loss grästovor från dubbarna. ”Jävla Kim, nu kan vi aldrig mer flytta stolpar”, sa han och skrattade.

Tack för detta, Studiomannen! (Alla som låter mig komma på studiebesök anmäler sig i kommentatorsbåset!)

Share
17 kommentarer

Mötesteknik i Bergmans Bokstäver AB

Oj, Den djefla mannen har klätt på sig. Ska jag klä på mig? Äh, morgonrock över rutiga fulpyjamasen duger.

– Var ska vi sitta? säger han.
– Köket. Ska bara ta undan svettosten och rinnsmöret först, säger jag.
– Vem antecknar?
– Åh. Är det ett sånt möte.

Gah. Möten som kräver anteckningar slutar alltid i ”men potatis och lök är ju ganska billigt”.

– Ok, here we go.
– Du måste hitta fler föreläsningar nu i höst, Lotten.
– Ok. Och du måste sluta ta jobb som inte genererar pengar, Min djefla make, husbonde och VD.
– Ok.
– Hänger du tvätten så klipper jag gräsmattan?
– Ok. Finns det te kvar från i morse?
– Japp.
– Har vi koll på biljetterna till Bokmässan?
– Japp.
– Mötet avslutas.

Bra, tack, humdidum nu kan jag äntligen gå och klä på mig och blogga.

Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande i rutig pyjamas. I sängen. Men jag har

  • mejlat svar på elva skrivregelsfrågor (tjänat 0 kr)
  • korrat en basketklubbs programblad (tjänat 0 kr)
  • plockat äpplen i trädgården (sparat säkert 20 kr)
  • bokat en resa till Genève, där jag ska hålla en skrivregelsföreläsning för utlandssvenskar (ett uppdrag som kommer att sluta på plus minus noll).

Och så har jag ju bloggat.

Share
20 kommentarer

Ett minne från Lund

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

  1. lättklädd person i bakgrunden
  2. medlem i sexmästeriet
  3. allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

Share
11 kommentarer