Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Stenografen, Riksdagshuset och ett scoop!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!

Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)

Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Cruella har här tolkat sina kråkor.

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.

Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).

Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)

Nu till scoopet!
Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?

Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?

Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:

Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.

OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) kommer att intyga äktheten.

Share
32 kommentarer

Att vara stenograf

Jag hade ingen aning om vad “I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!

Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.

Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.

Share
Lämna en kommentar

Födelsedagsrutiner

När jag var liten födelsedagsgratulerades vi på exakt samma sätt som vi gratulerar här i familjen nu när jag är vuxen. Det är skön(?)sång och hurrarop (trefaldigt för alla i Lund födda, annars fyrfaldigt) och en bricka med

  • tänt ljus
  • varm choklad
  • lyxfrukost
  • paket.

Alltså får min djefla man fil och flingor eftersom det är det enda han vill ha om han inte kan få havregrynsgröt, medan Femtonåringen helst vill ha rostade mackor med lemon curd. Jag vill ha skållhett te i en jättepotta och nyrostade mackor med massa smör och ost. Det brinnande ljuset orsakar alltid akta-, nej-, seupp- och aaaaaj-rop. Men det ingår i själva grejen.

I morse var vi sju som tassade omkring och försökte harkla igång rösten eftersom en 15-årig kusin bor i gästrummet under en prao-vecka. Och idag fyller hon år.

– Sssschhhh!
– Tyst!
– Klirra inte!
– Stäng kylskåpet innan det börjar pipa!
– BANG! BANG! BANG! BANG! 

Plötsligt bankade någon med jättemånga decibel på ytterdörren. Vi hyssjade med arga ögonbryn mot ingången. In klev då världens absolut minsta sotare.

”Den lille sotaren”. (I samarbete med H.C. Andersen & Antoine de Saint-Exupéry.)

– Jahaja, här har vi ett helt fotbollslag i köket! sa han och klättrade upp på en stol för att nå upp till fläkten, som prompt skulle kontrolleras klockan 07:10 denna morgon.

Vi tittade på varandra och tänkte att det var då ett underligt fotbollslag: sju halvklädda personer med sovskrynklor i ansiktet. Men så högg vi tag i brickan och drog efter andan – samtidigt som vi avbröts av sotaren som gav order till min djefla man.

– Har du satt uppe den här själv?
– Näe, vi hade hantv…
– Skruvmejsel!

Nu blev det lite rörigt eftersom sotaren bad den ickesnickrande djefla mannen om en kryss-skruvmejsel och den djefla mannen som aldrig någonsin ens nuddar verktyg gav sig iväg på en mejselutflykt i källaren precis när vi andra stämde upp i ett Ja må hoooon … 

(Om jag hade varit mer fokuserad på sotarens behov och mindre på det brinnande ljuset, sången och paketen, hade jag kunnat tala om att en skruvdragare låg under köksbordet, en nyladdad borrmaskin stod inne i duschen och att den svartröda verktygslådan bredvid frysen i källaren är full av mejslar från fem decennier.)

De fem barnen vid gästrummets fotände och den inte alls nyvakna kusinen öppnandes paket.

Såja, det var en morgon mitt i livet. Fläkten blev godkänd, tre barn kom iväg till skolan, en kusin satte sig på en okänd buss mot en okänd praoplats och två barn bäddades ner i sjuksängar. Den lille sotaren syns inte till, men vi vet inte om det beror på storleken eller att han de facto har gått någon annanstans.

Share
32 kommentarer

Mötesteknik, liksom

Jag vaknar, klämmer lite på träningsvärken och sträcker mig efter datorn. Så känner jag efter – vad är det för dag? Är det en dag när jag har en ocean av tid på förmiddagen och eoner av tid på eftermiddagen? Eller (jävlar) har jag

  • telefonmöte kl. 10:15
  • lunchmöte kl. 12:00
  • fika med chefen på Storföretaget kl. 14:40
  • föräldramöte kl. 19:30?

Ni som jobbar som jag – filosoferande vid datorn – ser meddetsamma att en sådan dag som ovan är en bortkastad jobbdag. Det kommer inte att skapas något. Dessutom måste jag ju komma ihåg att faktiskt ta mig till alla dessa möten. Och klä på mig! Fika mig hit, fika mig dit! Jag vill ju jobba! Räck upp handen alla som inte vill sitta på möte!

Måndagsmöte, tisdagslunch, onsdagsplanering, inlämning av bilen för besiktning på torsdag och jag kommer inte att komma igång förrän halv elva, fredagstårta.

Lisa tipsade mig om Paul Grahams ”Maker’s Schedule, Manager’s Schedule”. Det handlar om kreatören/tänkaren/skaparens schema kontra det ”normala” schemat med timsindelade dagar som t.ex. chefen på Storföretaget lever efter. Och tjong i kastrullen, vad jag kände igen mig.

Mina dagar är indelade i två stora sjok – två enorma, oskrivna ark som heter förmiddag och eftermiddag. Ett möte mellan 10:05 och 11:03 gör att jag knappt hinner tänka före tio, än mindre skapa något vettigt. Inplanerade möten gör mig helt enkelt mindre ambitiös.

– Men Lotten, jag trodde att du var ett under av effektivitet!
– Men Lotten, kan du bara skapa under perfekta förhållanden?
– Men Lotten, vem tror du egentligen att du är – ska hela världen anpassa sig efter dig?

Nej, men vi kan kanske kompromissa lite?

Med möten tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, hinner jag ta på mig tänkarmössan, veva igång den och till och med köra den varm. Men vad ska vi kalla de två olika schematyperna på svenska?

The maker: tankejobbaren, teoretikern, the almighty skapare?

 

The manager: kalenderbossen, chefen, den korrekta ledaren?

Nähäpp, inte så fyndigt. Har ni några andra förslag?

Sammanfattning: The manager är effektiv med många möten inplanerade i almanackan. The maker är effektiv med många timmars arbete på raken. Låtom oss alltså kompromissa med möten tidigt eller sent på dagen.

Länk till inlägget, om ni vill sprida detta evangelium:
https://www.lotten.se/2009/10/motesteknik-liksom.html

Share
22 kommentarer

Svininfluensavaccinet är inskjutet!

Jag har gått i demonstrationståg (är gubevars uppvuxen på 1970-talet i Luleå) och stått bland gulblåa supportrar för att komma in på Råsunda samt klämt mig ut ur Stadion efter en Coldplay-konsert. Men det är numera riktigt sällan som jag med likasinnade ute i verkligheten strävar mot ett gemensamt mål.

Matkö i Canada på 1930-talet.

 

Vaccinkö i Sverige 2009.

Att jag får den stora äran att vaccineras före nästan alla andra, beror på att jag pga. en liten diskret astma befinns vara i en riskgrupp. Det känns lite fånigt eftersom jag måste äta en kattpäls eller springa uppför Mount Everest i minusgrader för att få ett anfall. Men vad gör man inte för att få ett tillfälle att få blogga om sina upplevelser?

I kön var jag banne mig 30–40 år yngre än alla andra. Det var rollatorer, det var permobiler och det var foträta skor samt gigantiska handväskor. Strax framför mig stod en urtjusig 80-årig dam med röd basket basker. Bredvid och bakom mig stod grånade män med plirande ögon och moderna, jättestora glasögon samt tageltofsar ur näsa och öron. Alla ville de förstås konversera den unga flicka som jag ju i sammanhanget hade förvandlats till.

– Det här är förfärligt. Skandal. Jag har då aldrig varit med om maken! knarrade den tjusiga på lunda-skånska.
– Määäääään inte äääääär det så faaaarligt inteeeee, gnällde de tre männen nästan i korus.
– Titta på träden – så vackra, försökte jag, som ju inte bryr mig särskilt mycket om vackra träd.
– Men det var bättre förr, sa tjusiga damen.
– I alla fall bilarna, sa en man.
– Men inte datorerna, sa en annan man.
– Eller medicinen, sa en tredje man.
– Ja, fast precis så här stod vi och köade när vi skulle få poliosprutan 1957!

Och så stod vi där och fullkomligen öste minnen ur oss. Mina barndomsminnen krockade med deras medelåldersminnen och under hela diskussionen bidrog den tjusiga med ”usch” och ”näe” samt ”det tycker jag då rakt inte”.

 Inne i lokalen fanns 20 sprutstationer och sköterskor med operationsgröna kläder.
När vi hade stått i kö i 15 minuter, insåg den tjusiga damen att det ju skulle komma att gå kvickt, det här – och blev på ett sprudlande humör.
– Men klä på den stackars nakna statyn där borta något. Här går det undan. Titta på löven! Jaja, det regnar i alla fall inte på oss. Jag har varit så nervös för det här, men nu ser jag att …
(Min vetenskapliga undersökning säger än en gång att 91 % av alla surpuppor bara är rädda.)
Här får jag sprutan samtidigt som jag skrattande försöker ta en bild och konversera den skrattande sjuksköterskan, som även hon var i 80-årsåldern. (Min underliga frisyr begriper jag inte. Hade jag en tofs rakt upp? Hade jag nyss tagit av mig mössan? Är det ens jag på bilden?)

 

Det dukade bordet. Sticket gjorde inte ont, insprutningen gjorde inte ont och inte har jag ont i armen idag.

Avslutningsvis, är det så att jag har fattat ett beslut om att jag ska ta vaccinet. Efter att ha läst på och frågat alla som ”är i branschen”, fann jag att för mig var det ett riktigt beslut att jag skulle tacka ja till sprutan. Basta.

Men ni får ändå fylla kommentatorsbåset med avskräckande historier om kusiner som har tappat tänderna, mostrar som måste gå baklänges, kompisar som har varit förkylda sedan de fick sprutan och gärna dra paralleller till … poliovaccineringen i mitten av 1950-talet? Eller så låter vi diskussionens vågor gå höga och räknar ut hur många som kommer att ta sprutan. Och inte.

Share
24 kommentarer

Det är i Skåne det händer

1)
Den 19 november håller jag och min djefla man två seminarier på en dag. I Lund. Det är bara att läsa här och boka plats här. (Eller mejla mig.) Vi har formulerat kursinnehållet så att era arbetsgivare kommer att tycka att det låter helfräsigt och superseriöst fastän vi förstås bara kommer att prata strunt och fnittra samt dricka öl i kvällningen.

2) 
Läs bara! En man med ett skägg blödde nästan ihjäl. I Malmö.

Vilket påminner mig om detta:

Under orienterings-VM i somras, fick den då ledande Martin Johansson plötsligt en inte alls imponerande pinne i låret. Inom orientering måste man hjälpa skadade medtävlare, annars kan de ligga och dö i skogen medan de andra går i mål och får lagerkrans.

Alltså bromsade tvåan, trean och fyran medan den svenske ettan med blodet sprutande bedyrade att han nog skulle klara sig ändå. [Jfr Mannen med skäggets upplevelse.] Fransmannen slet av sig tröjan, snörpte till det pulserande såret, norrmannen gav sig iväg som Tsarens kurir mot tävlingscentrum medan den halvnakne fransmannen tillsammans med tjecken bar ut den bleke Bellman Martin till en stig.

När ambulansen hade hämtat den blödande, sprang de tre hjältarna färdigt loppet och kom sist på en tid som jag nästan hade kunnat slå. Martins mamma kom i målområdet fram och grät och kastade sig om halsen på fransmannen. Slutsats: när man blöder ur ett lår blir man inte riktigt klok i huvudet.

Share
16 kommentarer

UVI

Jag kan numera inte bara skryta med blåmärken och plötsliga fall i tunnelbanan. I lördags trillade jag ihop i en liten frossig hög och somnade med femton täcken bara för att vakna två timmar senare med 100 graders feber. Ingen hosta, men huvud- och träningsvärk lade sig på alla andra symptom som nålar på en spikmatta.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade – blott tolv spaghettiätande föräldrar, tonåringar och småbarn. Plötsligt säger den djefla mannen lika högt som oväntat:

– Javisstja, Lotten, hur känns det när du kissar, svider det fortfarande?

(Glömde jag att tala om att jag även har urinvägsinfektion?)

Eftersom vi alldeles innan hade jämfört erfarenheter av tyfonkräk och andra ur kroppens öppningar kommande plötsliga överraskningar, hade ju denna fråga kunnat passera obemärkt. But noooooo, alla lade ner sina bestick och tystnade så att jag i lugn och ro kunde avlägga rapport om rakbladskänslorna.

Men annars är allt bra! Och hur har ni det?
________________

Rubrikförklaring: UVI är vad man inom sjukvården kallar urinvägsinfektion. Själv kallar jag den ideligen för urinvägsinflammation.

Share
15 kommentarer

Med 30 års intervall händer det

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

Share
20 kommentarer

En plötslig tidsresa

Datorstapel i källaren.

Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.

De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.

 

Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.

Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.

Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!

(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)

– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.

Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.

Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.

 

Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!

Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!

Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!

Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.

Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.

Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________
Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?

Share
34 kommentarer

LÄGG UT! LÄGG UT! LÄGG UT!

Skriv ut dokumentet som kommer fram när du klickar på ordet här ovan, dela ut det, drössla med det, blogga om det, länka till det, råka tappa det framför fötterna på dem som behöver den mest och diskutera ämnet där ni kommer åt. (Ni som har ont om tid kan läsa gårdagens blogginlägg, för det är i stort sett samma information om den kollektiva bestraffningen som jag vill eliminera, bara lite mer fokuserat.)

Ni som undrar hur man lägger ut pdf:er på sin blogg kanske kan få svar i kommentatorsbåset? (Själv humpar jag ut den på servern med hjälp av Transmit, men det finns många andra, enkla sätt.)

Och när vi väl har utrotat den kollektiva bestraffningen, vad ska vi ägna oss åt då?

Share
6 kommentarer