Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Mötesteknik i Bergmans Bokstäver AB

Oj, Den djefla mannen har klätt på sig. Ska jag klä på mig? Äh, morgonrock över rutiga fulpyjamasen duger.

– Var ska vi sitta? säger han.
– Köket. Ska bara ta undan svettosten och rinnsmöret först, säger jag.
– Vem antecknar?
– Åh. Är det ett sånt möte.

Gah. Möten som kräver anteckningar slutar alltid i ”men potatis och lök är ju ganska billigt”.

– Ok, here we go.
– Du måste hitta fler föreläsningar nu i höst, Lotten.
– Ok. Och du måste sluta ta jobb som inte genererar pengar, Min djefla make, husbonde och VD.
– Ok.
– Hänger du tvätten så klipper jag gräsmattan?
– Ok. Finns det te kvar från i morse?
– Japp.
– Har vi koll på biljetterna till Bokmässan?
– Japp.
– Mötet avslutas.

Bra, tack, humdidum nu kan jag äntligen gå och klä på mig och blogga.

Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande i rutig pyjamas. I sängen. Men jag har

  • mejlat svar på elva skrivregelsfrågor (tjänat 0 kr)
  • korrat en basketklubbs programblad (tjänat 0 kr)
  • plockat äpplen i trädgården (sparat säkert 20 kr)
  • bokat en resa till Genève, där jag ska hålla en skrivregelsföreläsning för utlandssvenskar (ett uppdrag som kommer att sluta på plus minus noll).

Och så har jag ju bloggat.

Share
20 kommentarer

Ett minne från Lund

AF-borgen i Lund. (Foto: David Castor.)

När jag flyttade ner till Lund för att plugga något – som visade sig vara svenska, engelska, drama, teater, film och litteraturvetenskap – trodde jag ju att världen väntade på mig med öppna armar. Att jag inte visste vad jag skulle bli och att jag fick en massa lånade pengar slängda efter mig för att jag skulle kunna roa mig hela dagarna, var inte ett dugg bekymmersamt. (Studielån var för mig en gåva; jag har varken förr eller senare haft så gott om pengar som under universitetsstudierna. Det där med att ”betala igen” ignorerade jag så länge jag någonsin kunde.)

Naturligtvis skulle jag vara med i en spexförening. Lundaspexarna tillät inte tjejer på scen, så dem spolade jag direkt. Teknologföreningen Jesperspexarna släppte in mig efter ett inträdesprov som var så förfärligt dåligt genomfört av mig (jag härmade Marilyn Monroe) att de förmodligen trodde att jag gjorde en parodi på något. Men nu var jag inne! Stor succé! Scenen var min!

Nooooooot.

Fia Andersson, Magnus Ehlde, Pusse, Håkan Karlsson.

För jag fick vara med som

  1. lättklädd person i bakgrunden
  2. medlem i sexmästeriet
  3. allmän slav.

(Sexmästeriet är inte vad det låter som utan bara ”de som lagar mat till de andra”.)

Jag var med om att laga finska piroger till 120 personer, kalkonmiddag till 140 personer, chili con carne till ännu fler och att dagligen kånka 500 liter öl uppför Akademiska Föreningens eviga trappor. Det var fantastiskt lärorikt och fruktansvärt slitsamt och mer än en gång blev det fel. En gång välte jag med flit ett fullt dukat bord över en dryg kille och en gång serverades maten med ett tappat plåster i.

Flaskorna stod 1986 tätt som ogallrade morötter.

En höst hade vi KTH-spexarna på besök för en gästföreställning. Wow, liksom. Nasala. Stoooockhooooolmare. Som. Praaaatade. Uuuuutdraget. Ba. Lissom.

Och som de krävde service!

– Haru en bira?
– Ge hit den där stolen som du sitter på.
– Får jag den där. Och den där. Och den där. Den där också. Sen kan du gå.
– Ah stick å köp snus till mej va.
– Var har ni godiset? Vaffan har ni inge godis? Skåningar asså.

Vi som slavade i köket kokade precis som innehållet i kastrullerna på spisen. Jag – som räknades som stockholmare – djupandades och bad om ursäkt för mitt ursprung samt försökte lägga in extra många diftonger i mitt tal. Men till slut exploderade jag när en av de tjatigaste killarna från Stockholm stack in sitt huvud i köket och vrålade:

– Var har ni muggarna? Ööööh. MUGGARNA?
– Hörnu, sa jag. Du och dina förbannade skitstövlar till stockholmsspexare kan dra så långt pepparn växer, och det är långt bort på grund av det svenska klimatet. Plastmuggar ställer vi inte upp med, dem kunde ni ha haft med er själva, nu är det slut på vårt fjäsk! Drick direkt ur flaskan! Ni är dessutom sämre spexare än vi! GÅ, STICK, DRA! skrek jag och viftade som en väderkvarn med armar som var fulla av äggsås.
– Aharu. Åkejrå. Jäla skån…

Och så vände han på klacken och började gå nedför trappan samtidigt som han ropade till sina kompisar:

– Näe, ja fattarnte varom säjer, dom har inga muggar! Vi får skita när vi kommer tillbaka till hotellet!

Jag vred förstås mina äggiga händer av förtvivlan och sprang sedan som en pudel med svansen mellan benen efter stockholmaren och bad om ursäkt samtidigt som jag pekade mot toaletterna.

Postis, Magnus Lord, Sir Kryddan Pettersson, Marika.

Nu säger Sjuttonåringen här hemma att han nästa höst kommer att börja läsa i Lund. Bra, då har jag ett helt år på mig att lära honom allt jag kan.

Share
11 kommentarer

Bildsafari från en nervös torsdag

Jag sitter just nu i en gigantisk föreläsningslokal (Conventum) i Örebro och försöker hitta tangenterna. Är ju nämligen beroende av att kunna se knapparna för att kunna stava rätt. Den allra nyaste MacBook Pro har självlysande tangenter. Hm. Hallå, psst, alla tjuvar, jag ställer datorn här och går på toa nu.

Men det var inte Örebro jag skulle redovisa, utan gårdagen i Stockholm. Klockan 20:20 skulle jag som sagt ställa mig på en scen på Berns och prata till 20 egna bilder som visas blott 20 sekunder i stöten. Det bli sex minuter och fyrtio sekunder. En baggis. Pah, att prata i åtta timmar kräver inga förberedelser medan sju minuters tal tar en vecka att planera.

Alltså var jag nästan inte kontaktbar, där min djefla man och jag vandrade omkring i Stockholm och besökte intressanta människor. Jag – som aldrig är nervös – var nervös på gränsen till sammanbrott.

Jag funkade helt enkelt inte.

Den djefla mannen driver ett mystiskt filmprojekt med sin lumparkompis Stig Bergqvist. Snart kommer förlåten att dras undan, sedan tilldelas han förstås en Oscar. (I vanliga fall hade jag tagit en bild på the storyboard och afrofrisyren som låg i en bokhylla istället för den här tråkiga vyn.)

I Gamla Stan gick vi förbi de här roliga stolarna. (I vanliga fall hade jag beställt ett glas vin och inspekterat hur pallarna var gjorda istället för att bara fotografera från magen utan att stanna. Man får vara glad att jag tog av linsskyddet i alla fall.)

Vi åt på en restaurang i Gamla Stan – i en källarlokal från medeltiden eller om det var 1970-talet. I vanliga fall hade jag fotograferat alla livsfarliga sladdar som hängde nakna från taket och sedan ringt upp tjifen och frågat hur han tänkte. Nu har jag bara ett vagt minne av att lokalen var orange. Eller blå.

Utanför Berns var det otroligt nog tjockt med folk och kändisar. Alla var förstås där för att se mig prata i 6,40 minuter: Loa Falkman, Christine Meltzer, alla i Let’s Dance, alla som någonsin har spelat mot Mikael Persbrandt samt alla som på sin tid blev intervjuade av Hagge Geigert.

Babsan kom trippande med hårsprejen sprutande hela vägen mot entrén. (I vanliga fall hade jag tagit en närbild på skorna.)

Aha. Det är tvåååå tillställningar på Berns, konstaterade jag och klämde av en bild på den stora skylten. (I vanliga fall hade jag faktiskt zoomat in på Lill-Babs skor och frågat henne om hälsenorna.)

Titta! Tumba! TUMBA! (I vanliga fall hade jag lagt märke till att han barskt stod och diskuterade något med Arne Weise, som ju här på bilden ser riktigt levande ut.)

Så tog jag mig då in i ”min” lokal – baren i källaren. Där såg jag till att bana vägen fram till baren så att alla skulle få i sig så mycket som möjligt innan jag ställde mig framför dem.

I vanliga fall hade jag faktiskt inte fotograferat publiken.

Jag ställde mig på scenen, sa vad jag skulle säga och kom varken av mig eller trillade av pinn. Det hela var mycket annorlunda, intressant och givande. Efteråt kom helt okända arkitekter i drivor och ville prata med mig om … vårt fula hus. Ingen av dem ville dock köpa våra blommiga plastmattor. Slutsats: Pecha Kucha är ju kul!

När det hela var över och jag stod där med en japansk öl i handen, återvände livsandarna. Jag vände mig mot Den djefla mannen och sa:

– Det gick ju bra! Tog du många bilder?
– Jättebra! Fantastiskt! Va? Bilder?
– Du har ju kameran runt halsen.
– Va? Har jag? Oj!
– Men …
– Men det gick ju jättebra!
– Fast har jag verkligen gjort det? Nu finns det ju inga bevis! Finns ett träd som brakar i skogen?
– Så heter det inte, det hete…
– Snyft. Jag finns inte.

På väg mot Centralen började jag tänka som vanligt igen. Trappan ner mot tunnelbanan hade en i mina ögon välfungerande reklam för Superstars på TV3: påklistrade löparbanor! Jättekul ju!

Men när såg man en löparbana med mattveck? (Puckot som har klistrat ska ha stort tack, annars hade jag inte kommit mig för att ta en bild.)

Nä, nu står min pappa på scenen framför mig och påstår att man ska säga ”e-post” istället för ”mejl”. Ursäkta, måste gå fram och protestera.

Share
16 kommentarer

Ribbings bananer


Slurp och smask!

Jag är inte särskilt intresserad av etikettsregler, men har mer än en gång fastnat för Magdalena Ribbing i radio. För hon är riktigt, riktigt rolig. Men i tisdags gav hon utan att skoja (?) råd om hur man bör äta bananer (!). Som tur är, finns kommentatorsfunktion i DN.

Magdalena:

(—) är man noga och i lite mer formellt sällskap så skalar man en bit av bananen, bryter den skalade delen eller skär med fruktkniv om sådan finns, och äter en bit i taget. Annars gör man som de flesta, skalar ner ett stycke och biter av.

I snyggt och mer elegant bordsskick äter man så mycket man kan med gaffeln i höger hand, exempelvis tårta, mousse, omelett, kokt potatis, sallad.

(Min kursivering. Äntligen! Jag får äta så mycket jag kan.) Men nu till de roliga läsarna.

Kommentatorn Ari Stokrat:

I finare kretsar äter man inte banan. Istället håller man i bananen medan man räknar baklänges från 100 till 0, Därefter måste bananen avlägsnas av pigan och ersättas med ett glas champagne. 5-10 bananer per dag kan det lätt bli.

Kommentatorn Ryttmästar’n:

För böfvelen, det är väl med banan(-märken) som med cigarr(-gördlar)! Om man ”röker” sin banan på engelskt vis tar man bort märket för att inte skryta med vilket märke man konsumerar, medan på franskt eller amerikanskt vis så låter man märket sitta kvar för att visa vilken banan man ”röker”. Och precis som med cigarr bör man snoppa sin banan i den ände som man för in i munnen! Finns särskilda s.k. fruktknivar för detta ändamål (jfr med cigarrsnoppare).

För egen del föredrar jag att ta av märket eftersom det tillför fruktstunden ytterligare en dimension när banen är helt befriad från papper och fingrarnas hud står i direkt kontakt med bananen!

Kommentatorn Gris-Greger:

Etiketten på bananen måste förstås tas bort eftersom den inte ska sopsorteras på samma sätt som skalet.

Kommentatorn För böfvelen:

För övrigt skall bananen givetvis hållas i vänster hand så att man kan hålla fruktkniven i höger. I enklare sällskap kan man förstås göra tvärtom. Vänsterhänta är per definition enklare sällskap.

Själv sitter jag här och skäms över att jag inte kan äta bananer allteftersom de skalas utan måste klämma loss hela frukten från skalet före första tuggan. Hu, sådant oskick. Och ser jag vuxna som äter glasspinne med papperet kvar som kladdskydd mot handen, ber jag att få hjälpa till och ta bort prasslet eftersom jag annars får en känsla av att den ätande inte är äldre än två.

Men diskussionen får ju inte ta slut här. Hur äter man hela tomater utan att sprutta och dregla? Och tacos utan att få köttfärsklet på hakan? För att inte taaaaaala om semlor!

Share
26 kommentarer

Min mejl är min borg

När det dyker upp en massa mejl med ärenderaden ”För er uppmärksamhet”, rasslar det till i spamlådan. Jag ser inte skräpet eftersom jag inte vill se det och har fixat och trixat med inställningarna. ”Det man inte ser finns inte”, rabblar jag som ett mantra och nynnar vidare på livets mejlbana.

Men stackars Patrick lyckades tråckla sig in i finlådan med dyrk eller något. Och han är så omtänksam, där han sitter och skriver till mig på en imaginär pinnstol i … Kina? Och han har valt ut mig bland alla andra på hela internetet! (Skumma inte nu. Läs och njut.)

”Det är förståeligt att du kan vara lite orolig eftersom du inte känner mig men jag har en lukrativ affärsverksamhet förslag av ömsesidigt intresse att dela med dig. Jag fick din referens i mitt sökande efter någon som passar min föreslagna affärsrelation.”

Vad kul att han har min referens; jag undrade så vart den tog vägen. Han måste ha valt mig med omsorg eftersom jag är så känd för mina lyckade affärsrelationer med fjärran länder.

”Jag Patrick KW Chan Executive Director & Chief Financial Officer för Hang Seng Bank Ltd Jag har en dold verksamhet förslag för dig Jag måste be dig hjälpa mig att köra ett företags projekt från Hong Kong till ditt land”

Aha! Hong Kong! Som man ju lätt kör till på en eftermiddag. Den dolda verksamheten som verkligen är osynlig tycks vara interpunktionen – som ju fanns med i första stycket.

”Det innebär överföring av en stor summa pengar. Allt som rör denna transaktion skall vara rättsligt göras utan problem. Vänligen sträva efter att nå största möjliga diskretion i allt som rör denna fråga. När pengarna har framgångsrikt överförts till ditt konto, ska vi delar i förhållandet som skall godkännas av oss båda.”

Interpunktionen är tillbaka! Och allt ska vara rättsligt men diskret. Jag vill absolut fylla mitt konto med Hong Kong-pengar meddetsamma och är förstås villig att godkänna alla förhållanden som jag måste ingå. När jag tänker efter har jag ju inte ingått ett enda nytt förhållande sedan jag träffade Min djefla man 1985, så det är väl på tiden.

”Jag föredrar du nå mig på min privata e-postadress nedan
(pactrickchan@yahoo.com.hk) och slutligen efter att jag skall förse dig med mer information om denna operation. Vänligen om du inte är intresserad ta bort det här mailet och inte jaga mig eftersom jag lägger min karriär och livet av min familj på spel i denna satsning. Även om inget vågade ingenting vunnit.”

Jag ska brodera en tavla med dessa avslutande visdomso… men oj, vad hände? Va? Kolla på slutet!

”Din tidigaste svar på detta brev kommer att uppskattas.
Vänliga Hä”

Åh nej! Dog han? Blev han nedslagen och torterad mitt i hälsningsfrasen? Hur ska det gå med Patricks familj nu?

_________
Men nu till en mycket, mycket viktigare fråga: var kan man brodera digitala tavlor på nätet? Korsstygnstypsnitt utan svenska bokstäver har jag – men jag vill kreera snyggare, bättre och roligare än i ett ordbehandlingsprogram.

Share
16 kommentarer

Fortsätt simma!

Rubriken är ett citat från Hitta Nemo. Det är den svenska versionen och Ulla Skoog som påminner sig själv (alltså den glömska fisken Doris) att inte glömma bort att simma. Vi använder det här hemma när vi glömmer att fokusera på viktiga ting och istället irrar bort oss i t.ex. lådstädning när det är dammsugning som behövs.

Men nu behöver jag inte bara komma ihåg att simma. Nu har jag blivit beordrad att inte bara hålla mig flytande och ta mig framåt, nä för det duger ju inte. Nu ska jag crawla baklänges till Kina samtidigt som jag balanserar ett ägg på näsan. Det här ruskiga har dessutom ett namn som inte går att uttala: Pecha Kucha.

[pe-tchak-tcha]?
[pöh-tja-tsch-kah]?
[peh tschaak chå]?

(Prosit.)

Frivilligt och utan ersättning ska jag på torsdag utebli från basketträningen och åka till Stockholm för att på en pub inför ett stort gäng komplett okända kravmaskiner prata i sju minuter om något, helst designrelaterat. Till min hjälp har jag 20 bilder som visas i prick 20 sekunder åt gången.

Vad ska jag berätta om, tycker ni? Bajsformationer i trädgården? Blommiga plastgolv? Nudelsoppefrisyren? Tillplattningsbilden? Fötter med brutna tår? Nakna barn på bord?

Hjälp! Det finns inget designrelaterat i mina älskade skrivregler!

Doris till vänster, jag i orange overall och Pecha Kucha-monstret i bakgrunden.
Share
16 kommentarer

Refuseringar

Jaha, så var man refuserad. Igen.

De första gångerna föll jag ihop i en gråtande, hulkande hög. Efter fem refuseringar började jag sätta upp alla (enligt min egen fåniga von oben-inställning ohyggligt illa skrivna) refuseringar på en väl synlig vägg, så att jag skulle vänja mig och bli mer hårdhudad. Det funkade bra.

Men framför allt blev det en sporre: jag började samla på refuseringsbrev som andra samlar på handväskor, jultallrikar och femtiotalsmöbler. Så jag skickade och skickade och skickade texter såpass att jag misstänker att de slutade öppna kuverten när de såg avsändaren. Jag satte upp mina refuseringsbrev på väggen och ylade mot månen:

– Varför vill ingen ha en sorglustig dagboksskildring fylld med roliga tidsdokument? Vaddå ”som Barbro Lindgren”, jag skriver faktiskt helt annorlunda!

Christina och Sandra skrev ett manus, som blev refuserat av ett förlag som sa att det inte passade deras utgivning – ett förlag som lite senare gav ut något snarlikt. Utan kontakter som gärna skvallrar till en lösmynt bloggare, vet jag förstås inte om förlaget redan hade planerat ”kopian”, om likheterna är tillfälligheter eller om det krävs en kändis för att böcker ska säljas – men det irriterar förstås som en finne i näsan, detta. (Tur att bloggen funkar som en väl synlig vägg numera.)

Hur mår jag idag då efter den senaste örfilen? Har jag gråtit, förbannat mitt öde och skrikit ”aldrig mer!” samt hämnats genom förtal? Njae. Den senaste refuseringen var ok:

Tyvärr måste vi meddela att ditt bidrag av olika anledningar inte har godkänts för publicering på vår webbplats.

Med vänlig hälsning
skyltat.se

Tsst! Man har välan en blogg! Spik i foten, foten i kläm och gröna sidan upp! Så här såg mitt bidrag ut:

Rubrik: Ok, men varför?

Dead woman walking?

Jättekul ju! Ah, vi tar väl en till?

Rubrik: Jantelagen på bageriet.

 

Stackars Jalle. Foto: Orangeluvan.

_____
Meeen vad kul: lagerrensning!

Share
15 kommentarer

Rörmokarn fråm Hispinge

Rumpan på bilden har nästan inget med mannen i texten att göra.

När diskmaskinsinstallerarna var här, frågade vi dem lite om våra röriga rör under diskbänken. För rörovana ögon var de bara rör. Men precis som vi misstänkte, var det någon billig skit som jag av dumekonomiska skäl valde när jag byggde köket för tio år sedan.

(Jag byggde köket? Japp, jag. Allt utom el, golv och rör gjorde jag själv. Visserligen var jag både gravid och ammande och samt distraherad och ofokuserad och visserligen fattade jag 473 idiotiska beslut på vägen, men köket är mitt verk.)

Min djefla man tittade då i Gula sidorna, valde en rörmokare på måfå och ringde. Rörisen var trevlig, men hade mycket att göra och bad att få återkomma ”i morgon”.

– Jag mejlar bilder på hur rören ser ut idag så vet du vad som behövs!
– Ok! sa rörmokarn och så hörde vi inte av honom på tio dagar.

Jag förstod. Det var förstås ett komplicerat fall och rörmokarn låg naturligtvis vaken på nätterna och glömde pga. sömnbrist att ringa oss. Stackarn. Men efter en tid bestämde vi dag (inte tid, hur skulle man kunna jobba om man var tvungen att passa tider?) – och så kom han!

– Tjena. Jahaja. Jag förstår, inge vidare rör det där. Jag åker och hämtar nya!

Swoooosch, så var han borta i en dryg timme. Bilderna som vi hade skickat var förstås otydliga och tvådimensionella. Jag förstod.

Efter några timmars stök och bröt och bök, gick jag in i köket för att heja lite på honom.

– Går det bra?
– Ja! Jag är färdig nu!
– Nämen! Vad bra! Hurra!
– Det är bara den här slangen som är för kort. Den når inte fram diiiit. Men det är lätt att fixa.
– Bra!
– Ni köper bara en slang och fäster den häääär med en s…
– Stopp-stopp-stanna-vänta-vanu? Vi är inte så vana vid rör, vi vill inte riskera något. En gång bytte min (djefla) man en packning och det slutade med att vi fick bygga om ett helt badrum utan garanti eftersom det var ett 70-talsbadrum utan fuktspärr men bidé och därf…
– Men det är lätt. Slangen ska in däääär.
– Men … Varför … Hur … Vi …
– Vill du hellre att jag gör det?
– JA!
– Men då måste jag iväg och hämta en annan slang. En som är längre alltså. Kolla, den där är ju för kort.
– Nähe? Really? Du? Åka iväg? Hämta grejer? Ser man på. Men jag förstår.

Nej, så sa jag inte. Jag sa bara ja tack och gick ner i källaren och primalskrek och slängde en antik gjutjärnsgryta i väggen.

Nej det gjorde jag faktiskt inte heller. Och jag förstod inte. Jag bara ryckte på axlarna, gjorde ännu ett rött kryss i telefonkatalogen av papper och satte mig vid datorn.

Det gamla röret hade i alla fall tjänat oss väl i tio år, och förtjänade en hedersplats uppe på kullen i trädgården.
Share
20 kommentarer

Tandtrollen, forskarna och de sinnesslöa

(Om ni störs av de många länkarna: strunta i dem!)

Jag fick en fråga av Paula igår:

Tycker du (som tidigare redaktör/skribent) att man ska samla på nyutgivningen av NE?

Den där parentesen är viktig. För som gammal redaktör för NE vill man NE allt gott i världen. Man hejar på NE som en avlägsen kusin som har tagit sig till VM-final i en bedömningssport som konståkning eller gång, där inte alltid blott kvaliteten avgör. Man diggar NE, helt enkelt. Och man diggar Wikipedia samtidigt.

Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:

Läsarna!

Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)

”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”

Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)

Men … forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.

Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:

”Syrorna (framför allt mjölksyra) bildas i bakteriebeläggningarna på tänderna, plack, när dessa kommer i kontakt med nedbrytbara kolhydrater.”

Fast vem är väl jag att påpeka detta – jag har ju inte ens haft hål i tänderna. Men det är synd att läsarna tror rakt av på det som står i tidningen bara för att … det står i tidningen. Och på Wikipedia bara för att det står i Wikipedia. (Eller på mig bara för att det står här?) NE har också fel ibland, jodå. Men bara ibland.

Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man

  • som jag är galen i uppslagsverk
  • gillar att bläddra i papper
  • skojläser uppslagsverk på måfå
  • inte har något annat uppslagsverk
  • har alla andra uppslagsverk
  • vill lära barnen hur uppslagsverk funkar
  • har eko i bokhyllorna
  • inte har tillgång till internet
  • har tillgång till internet
  • kan läsa
  • behöver något att höja sängens huvudände med så här i snortider.

Nä hörni, nu måste jag gå och borsta tänderna.

___
Mer om Vipeholm:
Cecilia Bornäs läser ”Sockerförsöket” (SDS)
”Obildbara sinnesslöa” matades med 30 ton godis (SDS)
”Det är väldigt lätt att vara efterklok” (berättar en av forskarna, SDS)

___
Relaterat: Skolungdomar och källkritik.

Share
23 kommentarer

Mitt konstiga yrke: “vare sig” och “antingen eller”

Nu ska vi prata jobb. Pengarna till familjen drar jag in via föreläsningar – när jag jobbar som vanligt folk och åker iväg med pärmar, dator, mappar och pennor och kommer hem som ett utsketet äpplamos i kvällningen. Men vad jag gör resten av tiden är skumt, mycket skumt.

Nyss dök en av våra tre favorithantverkare upp. Vi gillar dem, men … de är precis som alla andra hantverkare och

  • måste plötsligt åka iväg och hämta verktyg
  • inväntar ständigt ”stabilt” väder, vilket är synnerligen svårdefinierat
  • kommer tillbaka på tisdag, vilket betyder fredag
  • är färdiga vecka 37, vilken infaller i mitten av december
  • föreslår större åtgärder än vad som sagts från början.

Men annars gör de ett himla bra jobb och tar dessutom betalt med kvitto, vilket är ett krav från Min djefla ärliga, ofuskande man. Dessutom är de lysande konversatörer – man vill liksom aldrig sluta prata för det är ju så trevligt. (Och hur ska man hinna jobba då?)

– Vad gör du idag då? sa hantverkarn.
– Idag svarar jag mest på mejlfrågor om skrivregler, svarade jag.
– Va?
– Ja, om hur man ska skriva om man vill följa de skrivregler som finns.
– Men VEM ställer såna frågor?
– Du skulle bara veta. Jättemå…
– Och vem skickar man fakturan till sen då? sa hantverkarn, vilket man får säga är en befogad fråga.
– Ja, det går ju inte – men jag tycker om att svara, och så lär jag mig själv saker på kuppen. Häromd…
– Äh, jag tycker att du ska hitta på svar som ”man ska säga si eller så bara för att det var någon gammal kung som bestämde det nån gång” och så räcker det med det!
– Ja, så bygger man ju verkligen upp ett förtroende! sa jag och så skrattade vi gott.

(Jag borde kanske inte vara övertydlig nu, men är det i alla fall: ni ser parallellerna, va?)

Taket i detta nu. Stort symbolvärde i bilden.

Så vilka är så himla knasiga att de bryr sig om skrivregler såpass att de mejlar mig, slår upp dem själva eller ringer till Språkrådet? Jag vet inte, men jag tycker om det och dem. Sedan finns det ju de som är precis tvärt om.

– Jag måste göra något, vare sig jag vill eller inte, sa en av mina kompisar.
– Ja, men det är ju svårt att veta vad som är rätt. Vet du förresten att gränsen mellan vare sig och antingen eller håller på att suddas ut? sa jag. (Och det med extra len röst eftersom jag ju vet att det är lika känsligt att prata om språk som att diskutera saltmängden i en nyss svårsvald potatisgratängstugga.)
– Va? Vaddå? Vad sa jag? sa min kompis.
– Vare sig, men det är ok, man får fa…
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Aha. Ironi. Men vill du inte lära dig hur d…
– Nej.

Gulp. Ska vi ta en långsökt parallell?

– Jag ser att du sågar.
– Ja, jag håller på med golvlisterna.
– Fast du gör lite fel. Om du gör sådär kommer vinklarna inte att passa så bra med varandra.
– Va?
– Tänk så här istället, vrid den där 45° sådär, och …
– Ååååååååååh, vad jag bryr mig.
– Men det blir bättre då!
– Jag vill inte lära mig.

Så. Jag har ett konstigt yrke som efterfrågas av en relativt många, jag har kunskaper som är så attraktiva att vissa är beredda att betala för dem. Men jag är för de allra flesta så vansinnigt irriterande att jag faktiskt borde dra något gammalt över mig och sedan slänga mig i väggen.

Men jag ska nog få er på andra tankar, antingen ni vill eller inte. Vare sig kompisar eller hantverkare kommer att kunna stå emot mig! (Antingen kompisarna eller hantverkarna kommer att säga upp bekantskapen först.)

Fotnot från Språkrådet

Vare sig du kommer eller inte? Antingen du kommer eller inte?

Bägge uttryckssätten är numer korrekta. Bruket av antingen-varianten i konstruktioner av denna typ sågs förr som talspråkligt. Redan i Svensk handordbok (1966) behandlas dock uttrycken som synonymer utan att några särskilda stilkommentarer ges. Det är alltså i betydelsen ’oavsett om’ (man kunde ju också skriva ’Oavsett om du kommer eller inte, så vill jag att du hör av dig’) som de två uttrycken är utbytbara. Det finns dock sammanhang där uttrycken vare sig … eller och antingen … eller inte kan ersätta varandra. I betydelsen ‘ettdera’ är exempelvis bara antingen … eller möjligt: ’Antingen får Larsson eller Olsson ta sig an utredningen’. Och i en nekad sats är bara vare sig … eller möjligt: ’Utredningen kunde inte genomföras av vare sig Larsson eller Olsson’.

Ärligt talat, nu har jag läst ”vare sig” och ”antingen … eller” så många gånger att jag helt har tappat känslan för vad orden betyder. Ettdera, endera, någondera, oavsett och utan hänsyn till kanske är bättre ordval? (Känner ni att kommentatorsbåset är öppet för allt mellan hantverkarfrågor och ordval?)

Share
24 kommentarer