Jag har en deadline. Och jag jobbar synnerligen hårt på mitt material eftersom tidsfristen går ut i februari 2013.
Japp. År 2013. Lika avlägset som t.ex. 2017. Eller 2024. Eller 1998 om man riktigt tänker efter.
Det dumma är att jag istället borde fokusera på andra saker som det är mer bråttom med – men de är ju så fasligt mycket tristare. Nu har jag ju lärt känna mig själv och vet att jag
- alltid börjar för sent (enligt den gängse normen)
- gillar distraktioner
- är snabb
- vet när det är dags att sluta peta i detaljer
- alltid håller en deadline.
Igår lade jag under tidig eftermiddag ifrån mig allt vad jobb heter för att åka och handla ingredienser till kanelbullar, som jag ju aldrig bakar. Och när man ändå bakar, man man ju sätta en pizzadeg och göra kvällsmaten. Och när man ändå är och handlar kan man passa på att köpa plåster och posta tre viktiga kuvert.
(Det här med att skicka saker i kuvert blir ett allt större projekt som alltid innebär förflyttning av ett ton bil, stående i långa köer och mycken gnisslande frustration när postpersonalen trilskas för att de inte alls vill vara postpersonal utan bara mala kött.)
Sedan pajade planeringen totalt när allt gick på tok och köerna var längre än någonsin och jag dessutom fastnade i en bilkö pga. en olycka och betalningssystemet i affären gick sönder just precis i den sekund som jag skulle betala. Kön bakom mig blev sådär lång att de dödande blickarna brände hål i min nacke eftersom alla stressade människor hade varsin för mig okänd deadline att hålla. Jag vände mig om och formade händerna till en tratt och ropade med ett brett leende:
– Det är inte mitt fel! Jag har pengar på kontot! Det är maskinen som inte vill ha mina pengar!
– Betala kontant då! sa en karl och stirrade stint på sin ena knutna näve.
Jomen nu är det ju det där med att ta ut pengar – det förhalar jag eftersom jag inte vill ha pengar på mig eftersom sådana pengar verkar sugas in i de mörka hål som heter Stadium och Akademibokhandeln.
Alla som hade tänkt betala med kort sprang i galopp till en uttagsautomat och ställde sig att köa för pengar – men nåde den som glömde bort sin kod eller tryckte in knapparna onödigt långsamt. Deadlinen för servering av kvällsmat närmade sig för oss alla och det blev till att köpa färdigbakade bullar … eftersom tiden sedan försvann i en tatueringsyra som försenade allt i en evighet.
Vad jag vill säga med detta är att ett deadlinefyllt liv är ett förhalningsfyllt liv. På min attgöralista från gårdagen står nämligen inte alls bullbak, handling, tatueringar, pengauttaag, pizzabak, plåsterköp eller kuvertpostning. Men jag borde ha skrivit upp allt detta – om inte annat i efterskott – för att inte behöva titta på listan med trista, förhalade saker och suckande konstatera att jag inte kan stryka en enda sak.
Fotnot
Man skulle kunna tro att jag har en attgöralista varje dag. But no; jag följer mina egna intentioner såpass sällan att det bara är djupt deprimerande att aldrig få checka av en enda sak på listan. Förhalning, ditt namn är Lotten. (Hade Shakespeare kunnat skriva, men förmodligen tänkte han på andra saker.)
När jag funderar på det där med attgöralistor och webben så kommer jag att tänka på de här tööta berlinarna som gör en produkt som heter Wunderlist.
Söta berlinare: http://www.6wunderkinder.com/about/
(Undrar vilka av dem som är Wunderkinder och vilka som inte är det; enligt adressen ska det ju bara vara sex av dem!)
Underdunderlistan: http://www.wunderlist.com
Blond är du. Pin-up flicka har du nog varit inför DDM. Men sådan frisyr? Tror jag inte. Men OK du kanske har fotobevis på faktum.
OT- Dagens tips.
http://www.bergman.com/shop/
Ojoj, där dundrade ju en tröjbeställning in — vad kul, Örjan!
(Jag är extremt lite pinuppig, förresten.)
Extremt uppmuntrande att höra att det är någon mer som får lite för lite av det som borde göras gjort utan att för denskull (skrivs det så?) sitta stilla och rulla tummarna.
”I love deadlines. I like the wooshing sound they make as they fly by.”
@Christer: Jag vet, jag vet, jag vet vem som sa det! Synd att han inte kan göra det längre.
Apropå handduksdagen som vi berörde häromsistens, ja.
Haru strippat nått på sistone?
Väldigt väldigt OT, men ni måste se den här!
Niklas. Får mig att tänka på immobila Nimis och Lars Vilks.
Prokrastinera mera. Jag vinner så gott som aldrig några tävlingar, men det finns ett par undantag: en hedrande tätplacering i Vi i Villas tävling om värsta renoveringsmissen och tredje pris i en tävling om hur man på bästa sätt skjuter upp det man borde göra. På bästa sätt, alltså, så att man ändå någorlunda fixar det i tid, till den utsatta dödslinjen. Lotten, jag tror du insett att prokrastinerandet är en allierad. Utveckla det till din fördel! http://procrastinatingwritersblog.com/2010/03/how-karin-englund-almost-overcame-her-procrastination/
Karin: ”Procrastinationwriters” Oj sådant känner jag igen, även om det ej gäller skrivande i mitt fall. Har favoritmärkt sidan.
Det där har jag på sätt och vis skrivit om för några år sedan. Deadlineförhalning kan vara bra för kreativiteten.
Och på tal om förhalade deadlines har jag faktiskt börjat blogga igen. På riktigt. På samma gamla adress som förut skriverier.blogspot.com.
Over and out.
”Jga frå skrava hru ajg vil.. frö ala fattra nådä vda jga maner,”
Kan man ha en sån tröja när man ska på uppsatsseminarium?
@Niklas: Jag tänker på ”det vandrande slottet”.
Syster Karin (5 oktober 2011 kl. 20:26) berättade en gång hur hon satte sig att äntligen läsa in material inför en viktig tenta. Hon hade bestämt sig ett antal gånger att NU måste det ske. Just det här tillfället var sista möjliga, om jag förstått saken rätt – nämligen kvällen före tentan.
På bordet stod en cigarrlåda där hon förvarade pennor, suddgummin, lite udda knappar, en avbränd tändsticka, gamla tågbiljetter (på den tiden bestod de av en liten gul kartongbit) och lite andra väsentliga saker som man inte klarar sig utan.
K. tyckte att det såg lite slarvigt ut med det påklistrade papperet där det stod Flor Fina No3 och sedvanlig cigarrlådeutsmyckning. Papperet hade lossnat lite i ett hörn och så slarvigt fick det ju absolut inte se ut. Hon är ju lite estet också.
När hon rivit klart var lådan naken som hönan Agda. Men, eftersom papperet var det som höll ihop lådan så föll den i bitar och upphörde att vara låda.
Hur det gick med tentan? Bra, skulle jag tro. Det där att läsa in materialet var rätt så onödigt eftersom hon på stående fot levererade an etymologisk härledning till ett ord som jag glömt. En härledning som var så fräck och fantasifull att professorn gav upp och hon klarade sig på stilpoäng.
Theo Jansens (Niklas’ OT-länk) sanslösa, spretiga konstdjur påminner om Lars Vilks’ Nimis. (Det var en svår mening att läsa.)
Men ah, titta, även Örjan associerar till Vilks!
Man kan nog inte ha på sig något annat än en felstavad tröja när man ska på uppsatsseminarium, Cecilia N.
PK: Jag strippar så ofta jag kommer åt — men jag begriper inte varför jag har så svårt att få publiken att sitta kvar.
Nä. Nu ska jag öva på detta. (Även det är OT.)
DEN va inte stel i bena precis! Ska du göra det med sex bollar? Eller sju? Ser verkligen fram mot detta. Du vet att det går, bara man vill!
Förhalningskarin här ovan (som enligt Skogsgurrabrorsan även är en hejare på etymologier) skriver på engelska precis det som funkar på många: ”When I have worked my way through fun and easy [tasks], then whatever is left to do on the other lists begins to look rather fun, as well. I’ve got myself started and that’s what it’s all about.”
Tyvärr begriper jag mig ju inte på konsten att göra vettiga listor. Eller tankebubblor. Men man kanske skulle börja skriva klokskaper på engelska — allt verkar så seriöst på utrikiska. Utom på norska förstås.
”Vilks'”, dra mig på en liten vagn! Är det så man skriver genetiv-s på namn som slutar med s. Jag som skrivit tex ”Johan Glans nya DVD” utan att blinka förut, får nu skämmas en smula. Nåja, då vet jag.
Inte skämmas! Det är bara jag som är en ’-snobb!
Ord med genitiv som slutar på s-ljud (alltså även Kalix’ statyer och Schweiz’ vägkorsningar) kan få en fnutt för genitivets skull. Meeeeen det är lika omodernt som någonsin semikolon. Ofta tror läsaren att man har lagt till en engelsk fnutt och blir superirriterad. Men se, ibland behövs fnutteriandet:
– Kolla, Anders cyklar!
Gör han? Eller, har han?
Övning ger färdighet eller det ska böjas i tid …
Här är det några som kan!
Apropå tatueringar så brukar ju sjömännen ha många tatueringar.
Så kanske har sjömännen ombord på dessa fartyg också lika fina tatueringar som er.
Jag hade tänkt att jag skulle prokrastinera lite idag, men jag tror att jag skjuter upp det till en annan dag.
Varför göra idag det du kan skjuta upp imorgon?
Sistadatum – håjhåjaja. Det gäller ju att få upp ångesttrycket tillräckligt så blir det minsann fart på en.
Ofta har man två projekt på gång, det ena mer bråttom än det andra. Då är det alltid mest lockande att jobba med det som är minst bråttom, har ni märkt det?
Så sant, Gerbilen.
Det måste finnas en djup mening i detta. Men jag kan inte förstå den.
En sak vet jag ändå. Det att man måste skjuta upp ett projekt när man väl börjat med det. Under denna prokrastineringsperiod arbetar det undermedvetna så att man, när det är dags, ofta har en bra struktur och ett genomtänkt förhållande till ämnet. Och du har väl märkt att det går väldigt mycket bättre att göra jobbet när man väl sätter igång efter en sådan uppskjutningsperiod?
Ojoj! Har ni inte tittat på Lottens länk för nya utmaningar så gör det!
Bara själva händelsen vid 1 min 4 s måste ju ha tagit år att få till!
Jaha, Tomas Tranströmer.
Att vara deadlinejunkie är nog betingat:
Ju jobbigare något är att göra, desto bättre känns det när man klarar det. Ju längre man väntar, desto bättre känns det efteråt.
Hyttfogden exploderade av lycka när jag frågade om hon kände till en snubbe som hette Granströmmer eller nåt sånt och sedan nämnde att han fått Affes pris.
Hahahaaaaa, Skogsgurra! Själv hoppade jag en meter rakt upp i luften och bloggade om det. (Ingen prokrastinering här inte.)
”Varför skjuta upp till i morgon det man kan skjuta ner i dag?”
(Så sa man ofta i Vildaste Västern.)