Hoppa till innehåll

Etikett: basketpromenad

Basketpromenad längs Gyllenhielmska leden

Sedan drygt ett coronaår går jag på basketpromenader nästan varje dag. Att promenera är enligt mig inte så intressant, men med en boll blir det riktigt kul. Det går förstås inte att dribbla bollen ute i skogen, så jag slänger den än hit, än dit, men mest mellan mina egna händer.

Detta eviga gående har gjort mig till något av en promenadkändis här i trakten. Vissa ber om en passning, särskilt barn frågar vaarföööööör jag bär på bollen, medan hundägarna suckar ”min hund älskar bollar” samtidigt som de drar hårt i kopplet.

När pappa var här och hälsade på för två veckor sedan, invigde jag även honom i basketpromenadernas ljuva värld. Han dribblade så han dribblade och fnittrade och var helt frälst. Tills …

… han plötsligt stod på näsan.

Med all denna nya promenadkondition var det en baggis att häromdagen gå ”Gyllenhielmska leden” med två kompisar i sex timmar. Bollen, regnkläder och en rejäl matsäck var förstås med. Sammanlagt hade vi

  • två hälsenetrassel
  • tre dåliga knän
  • en hälsporre
  • en Mortons neurom
  • en opererad hallux valgus.
Ibland var det en bred grusväg.
Ibland var det en slingrig stig mitt i skogen.
Ibland stötte vi på konstverk.
Ibland analyserade vi bajs.
Ibland beundrade vi all björkpollen.

Vi satt på ett förtjusande kalhygge och åt massa mat och svarade på telefonsamtal och sms som pockade på uppmärksamhet; vi är inte alls renläriga vandringsmuppar som stänger av yttervärlden. Där satt vi med mat i munnen och skötte både det ena och det andra i mobilerna:

– Nja, nej, gör kopior av kapitel 3 och 4 istället.
– Ja, både kungens farfar och farfarsfar blev 92 år.
– Javisst, personalmöte klockan 10 på måndag.
– Ett lager med häftgrund, sedan lackfärg.
– Nej, synonymordlistorna står i röda hyllan.
– Barista? Nej, du menar arborist.

Mot slutet av vandringen började det regna rejält. Plaskplask, kluck-plippade skorna. Plötsligt  i en nerförsbacke kände jag igen mig. Jag ropade glatt:

– Nämen! Där har jag ju varit! Min kompis äger det huset! Va! Va! Haha! Kolla på det bruu…

– KLATJOFS! –

Så föll jag som vore jag min fars dotter. Jag tappade bollen, vred mig i luften och landade på ett knä, en armbåge, en axel och skrapade upp båda handflatorna. Bollen rullade iväg jättelångt och allt jag kunde få ur mig var:

– Huff. Bah. Gah. Jag är ju precis som pappa.

Såret var mycket mer imponerande en liten stund senare, när blodet rann ända ner i strumpan.

Efter två mils stilla vandring kom vi fram till Sundbyholms slott, som stängde restaurangen precis framför våra tre blöta näsor. Vi måste ha sett ut som tre besvikna kattungar, uppfiskade ur en bäck runt 1902, för vips trollade köket fram tre underbart värmande …

… öl.

Carl Carlsson Gyllenhielm (1574–1650), som gav namn till denna vandringsled, var oäkta son till Karl IX och Karin Nilsdotter. Han arbetade i rikets tjänst på alla positioner som tänkas kan, och satt dessutom tolv år i fängelse i Polen med Jakob De la Gardie. När Gustav II Adolf dog i Lützen 1632 var det Gyllenhielm som lugnt och försiktigt förde liket till Sverige. Han hann med så mycket under sin levnad att man bir trött av att bara läsa om honom.

Men han gick faktiskt aldrig och bollade med en basketboll sex timmar i sträck.

Share
24 kommentarer