Hoppa till innehåll

Etikett: snubbel

Klatjofs, gick ett revben av …?

Under basketpromenaderna som jag tar sedan mars 2020 (minns ni, vahettere, corona?) går och trillar jag över stock och sten med en basketboll i famnen. Mången mossa och lav har mildrat mina fall, men framför allt har jag blivit bättre på att hålla mig på benen. (De flesta av bilderna här nedan är från de senaste fyra åren.)

Tydligen är det något genetiskt, detta med att babbla, titta på himlen, snabbt vända sig om, tappa fokus och sedan stå på öronen; båda mina förändrar föräldrar har trillat en hel del genom åren. Men medan de fortsätter att ramla, har jag alltså blivit bättre på att inte göra det. Granruskorna vispar sår i ansiktet, stenar vinglar till, mossa släpper från stenar och ja ba:

– Oooiiiiiiiiiihuff, jag klarade det!

Till igår.

Och egentligen är allt den orienterande DDM:s fel, för han tog mig till spännande, nya marker och skogar som jag inte alls kände till.

Först trillade jag i djupa skogen utför ett stup (ungefär en meter högt) och landade så att läsglasögonen for av och luften gick ur mig.

– Är du okej? sa DDM medan han famlade efter mobilen för att föreviga ögonblicket.

Ja, det har ni förstått nu med anledning av bilderna här: mitt promenadsällskap vet att de ska ta en bild när jag är nyfallen.

– Huuuuuuuuhhhh, stönade jag eftersom det är så svårt att prata när man har landat på lungorna.
– Vad betyder det? sa DDM, som om vi inte alls hade varit tillsammans nästan dagligen sedan 1985.

– Hhhhhhhhh… okejhhhh‚ oooohhhh…

DDM tog bilden, jag hittade brillorna och luften, konstaterade skrapsår på vänster ben och höger arm samt en bula i pannan – och så gick vi vidare. Han gör det inte lätt för mig, för naturligtvis blev vi tvungna att hasa nerför ett jättestup på säkert tio meter samtidigt som vi höll i en halvrutten björk. Vi hittade sedan gömställen (om nån mördare skulle få för sig att jaga oss just här) och sönderrasade kojor (mördarnas förmodligen) samt järnvägsslipers (aka järnvägssliprar).

Framför allt hamnade vi plötsligt på platsen för Skogstorps sågverk, som numera blott består av förvridna armeringsjärn och söndervittrande betong. Ute på den stora plattan som var sågverket förr, gick vi försiktigt omkring och häpnade över hur det såg ut.

En envis liten björk har kämpat sig upp …

Men så här såg det ut 1946. [CC-BY-4.0]
– Som efter en jordbävning.
– Efter en Godzilla-attack.
– Kanske ser det ut så här i Ukraina?
– Eller så ser det ut såhär överallt om 50 år när jorden går under.
– Ja, och UÄÄÄHH…FFFF AAAAH!

Där föll jag igen, mitt i en intressant mening som aldrig kommer att avslutas.

Jag landade på ett knä och jättehårt på höger sida av bröstkorgen.

– Förmodligen har det bara stått och förfallit sedan nedläggningen 2004, tänk a…
– UÄÄÄH IIIH … ÅHHHHHHHHH…
– Lotten?
– HUUUUUUUHHHHHHHH…
– Säg nåt!
– Hhhhhffffschhhh … ååååh. Keeehj.
– Bra, då tar jag en bild.

Medan jag sedan samlade mig och konstaterade att jag kunde tänka och tala, gick DDM iväg och var romantisk.

Om vi har begått nåt slags hemfridsbrott, så kommer vi att ha svårt att neka till anklagelserna. Fast vänta! Han skrev fel datum, så då har vi alibi! Heureka!

Sedan igår har jag knaprat smärtstillande och ställt in två privatlektioner samt bett DDM

  • skära bröd
  • bre mackor
  • knyta skor
  • öppna dörren
  • lyfta bort en liten låda som väger max 500 gram
  • ta av mig bh:n
  • sätta sockor på fötterna
  • dra dit pepparn växer i ett ögonblick när smärtan skar genom märg och ben.

Vårdcentralen har rekommenderat vila i kombination med aktivitet och smärtstillande, samt sagt att det kan bli värre om en vecka. Och att vad det än är som har hänt, läker det på en eller två månader. Jösses.

Som om jag hade trillat omkull, ligger jag därför uthälld i sängen just nu för att ladda inför att på onsdag stå på en scen i Gävle och prata om skrivregler …

Så här ser det däremot ut när jag går på platt mark.
Share
29 kommentarer

Jag är helt enkelt lite klumpig

Jag är erkänt osmidig – både vad gäller snubbeltrill och uttalanden. När det gäller att tappa fulla, varma tekannor och att råka sätta sig i grillen vet alla att det är klanterier och misstag. Men när det gäller klumpiga meningar som hoppar groda ur munnen, tror många att det jag säger har legat och jäst i ett år och att jag i tanken har redigerat mig till dessa fantastiskt dumma repliker.

[tänk er en bild där jag har ett grodlår i mungipan]

Nu tar vi det en gång för alla: jag är ett av yrväder inspirerat fladder som oftast häver ur mig det som faller mig in. Men precis som att jag kan snubbla omkull och sätta foten i en tvättkorg, kan jag haspla ur mig saker som är helt fel eller bara obegripliga och som sedan måste dras tillbaka eller förklaras noggrant och ofta bes om ursäkt för.

(Nej, det har inte hänt något specifikt – sedan jag kom på att livet blir lättare att leva om man inte alltid säger nåt så fort hjärnan sprakar igång och nästan aldrig säger vad man egentligen tycker, har idiotmeningarna inte lika ofta kommit så långt som till stämbanden.)

Idag har jag – i kronologisk ordning – råkat

  • trampa på en studsboll, stuka foten, trilla omkull och landa på en nu öm armbåge
  • dra ner en blomvas på min egen näsa
  • fastna med den spanska stortånageln (som numera hänger på en skör tråd) i min egen jeansfåll så att det påminde om när Emil skulle dra ut Linas tand
  • klämma lillfingret i en hög med gjutjärnsgrytor
  • bita mig i tungan.

[tänk er en bild på min stortånagel, som är så läbbig att den faktiskt inte låter sig fotograferas]

Som om inte detta vore nog, bestämde jag mig alldeles nyss när klockan närmar sig midnatt för att smyga in och med kärlek i blicken titta på den sedan några timmar snarkande Fjortonåringen. (Jag överdriver inte: han snarkar som far sin.) Först fick jag leta i ett par olika sängar (barnen flyttar fortfarande omkring och sover än här, än där). Jag tassade till slut fram mot en säng som lät som en skruvdragare.

Tyst, tyst tog jag  mina försiktiga steg på de annars knarrande golvplankorna. Fjortonåringen sover inte så tungt, så för säkerhets skull höll jag andan också. Men då …

– KRASCH KRASCH KRASCH RASSEL PANG BOM KRASCH och JÄTTEKNIRRK!

Jag hade klivit rakt in i och vält verktygslådan med säkert 20 kilo skruv och spik. Sorterad skruv och spik, ska tilläggas.

– Vad hääänder? sa min djefla man, som hade studsat upp ur den äktenskapliga sängen i rummet intill.
– Behöver ni hjälp? sa den plötsligt uppdykande Nittonåringen som så här dags ju sitter försjunken i datorspel med hörlurar.
– VAAAAD var det? sa Sextonåringen, insvept i ett badlakan och med schampo i håret.
– Är du okej, mamma? sa Tjugofyraåringen, som idag kom på överraskningsbesök och som ju inte är van vid mina snubblerier längre eftersom han faktiskt inte har bott hemma på sex år.
– Oj! sa Tjugofyraåringens sambo Frida, som är en mycket sansad person som förmodligen sällan sätter sig i grillen.

[tänk er en bild på Sextonåringen med massa fluffigt lödder i håret, även om det i verkligheten nästan inte syntes att hon precis hade hoppat ut ur duschen]

Någon tände lampan, så att alla kunde se mig där jag satt i ett hav och skruv och spik. Det gjorde ont i den stukade foten och i den på sniskan hängande nageln samt i den ömmande armbågen och den lite blåtonade näsan. Lite ont gjorde det nog i ändalykten, men annars mådde jag bra. Fjortonåringen satte sig upp och tittade på församlingen som stod vid sängens fotända.

– Va? Är det morgon? sa den yrvakne unge mannen.
– Japp, sa jag. Nu äter vi frukost!

[tänk er en bild på massa konstiga människor som ser förvånade ut]

Share
74 kommentarer

Olycksfåglar

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

Share
28 kommentarer

Bildsafari (med loppor) från en måndagskväll

Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)

Men.
Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:

– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.

Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak.
En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:

– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!

En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör.

Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:

– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?

Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här.
Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:

– Men det här kan jag ju blogga om!

Share
39 kommentarer