Hoppa till innehåll

Dag: 5 september 2023

Tången och jag

Det finns några saker jag har mycket svårt för – alltså som jag verkligen inte gillar. Och inte kan vänja mig vid. Några exempel:

  • Att stå i kassan på Lidl och inte ha tillräckligt med pengar för att betala maten (men numera kan jag tack och lov med några snabba tryckningar på mobilen flytta pengar från kris- och panikkontot).
  • Illa skriven information.
  • Elakingar – illvilliga, ogina sabotörer.
  • Obekväma skor som krafsar på den 2008 brutna tån.
  • Att göra reklam för mig själv.
  • Motorstopp.
  • Snöoväder i maj.
  • Mygginvasionen just nu.

(Ni läser nu med spänning vidare och undrar vad det är i ovanstående lista som jag har råkat ut för. Maj är det ju inte, och inte ska jag väl behöva göra reklam för mig, så himla etablerad jag är? *host* Nä, och skor har jag knappt haft på mig sedan midsommar. Och t¨ngen i rubriken, vad kan den ha för roll?)

I lördags konstaterade jag att det var en diger ärendelista jag hade framför mig. Tanka bilen, dumpa grenar och en ful kista på den världsberömda återvinningscentralen Retuna, slänga kartonger, hämta två flaskor specialbeställt ukrainskt vin, lämna tillbaka en tröja som ingen av sönerna ville ha, lämna in min cykel på reparation eftersom bakhjulets nav nog håller på att slitas ut, köpa jättegott bröd samt hämta kurslitteratur på biblo (barnlitteraturkurs på distans på Umeå universitet).

Det kändes bra, eftersom jag bävar inför den dag när jag kliver upp ur sängen och tackar nej till alla inbjudningar och aktiviteter eftersom jag just denna dag kanske är helt upptagen med att t.ex. klippa tånaglarna.

Efter att ha dumpat grenarna och kistan sa bilen att den behövde bensin pronto. Det var såpass bråttom att jag svängde in på en inte alls billig mack vid Bilia, där man köper Volvobilar för en halv miljon. Jag tankade lite, satte mig i bilen och vred om nyckeln.

Stendött. Inte ens en dödsryckning, inte ens en liten suck hördes från bilskrället.

– Men du har ju fått bensin?! Vad är det nu för fel? sa jag uppbragt eftersom jag (se ovan) ju hyser stark aversion mot motorstopp.

Det enda rätta i en sådan här prekär situation är förstås att sucka, gå ur bilen, öppna motorhuven och ta en selfie.

”Se här”, säger min blick, ”vad fan gör jag nu?”

Den djefla mannen (som inte kan nåt om bilmotorer) var på rymmen i Stockholm och alla som jag känner har miljövänliga bilar som inte kan användas med startkablar. Men på Bilia måste det ju finnas Volvokännare som gillar även 1999 års modell? Jag lämnade bilen med motorhuven öppen och travade in i bilutställningslokalen.

Allt blänkte så vackert. Alla säljare var vattenkammade och hade tajta kostymer. Kunderna var få, bilarna var många. Ingen tittade på mig i mina basketkläder och randiga regnkappa. Så jag gick ut till sekruttbilen igen.

– Batteriet är väl det enda som kan paja så att en bil bara stendör? tänkte jag. Får man röra batteriet om det är dött? Om jag rotar fram ett verktyg kanske jag kan pilla lite på batteriet? Vänta, va?

Jag stirrade på en av de där grejerna som man sätter fast startkablarna på.

Men … den där muttern sitter ju inte riktigt fast på bulten skruven?

Det enda rätta i en sådan här situation är förstås att sucka, rota fram en liten tång ur handskfacket, pilla på grejen och filma:

”Den ska inte vara lös” säger jag korrekt & konfunderad i filmen.

Med den där lilla tången (som sannerligen inte är en skiftnyckel), lyckades jag skruva på muttern så att den satt som berget. Naturligtvis smutsade jag ner mitt vita basketlinne, fick skit under naglarna och brände mig lite på nåt som var varmt.

Men ser ni vilken skillnad? Heureka!

Plötsligt hörde jag en röst.

– Jahaja, behöver du hjälp, eller?

Där kom en säljare i sin lilla kostym med en stor, röd hjärtstartare i famnen!

Ungefär en sån här.

– Bilen … den dog, men den brukar inte krångl… sa jag.
– Ojojoj, vilket litet batteri! avbröt mannen i den lilla kostymen och började bängla med hjärtstartaren.
– Vad … va… är det en …?
– Energistation. Med kompressor. Klart man hjälper en dam i nöd. Prova att starta nu.

Brrrruuuuuuuhmmm, så startade bilen. Jag tackade mannen i den lilla kostymen, tog min lilla tång som väl hade gjort underverk på sitt sätt, åkte hem och åt en stor äggmacka. Ännu har jag inte kommit mig för att slänga kartonger, hämta vin, lämna tillbaka tröjan, lämna in cykeln, köpa bröd samt hämta kurslitteratur på biblo eftersom motorstopp tar så himla mycket på krafterna.

Oh, the irony.

Japp. Svart-rött basketlinne är bättre att ikläda sig när man ska mecka med bilar och färgmatcha en energistation.

 

 

 

Share
15 kommentarer