Hoppa till innehåll

Dag: 20 december 2021

Facit till lucka 19 heter lucka 20 (Lilla Julkalendern 2021)

Jag tror minsann att ledtrådarna som ni lämnade i lucka 19 var lite finurligare än vanligt!

Betong-Bess:
Det är i alla fall inte en hatt.

Helena:
Det sägs så, Betong-Bess, men jag är en sådan där tråkig vuxen, så jag undrar om det ändå inte är en hatt?

Ardy:
Och fåret Shaun?
[Jag svarade ja.]

Ingela:
Men nu ska det väl gå bättre att tänka efter en nyttig middag fullproppad med mineraler och vitaminer, särskilt vitamin B6.

Hyttfogden:
Man kan säga att en annan HB som avslöjats här i båset nyligen var kollega med dagens HB. Försvann också spårlöst.

Pigga Kristina:
The Sahara desert walks into a bar.
The barman says ”long time no sea.”

Eva-L:
Nej, jag har googlat bort mig fullständigt och sitter med franska parfymer och amerikanska författare och stränder och skådespelare och en del barnlitteratur upp över öronen. Jag gissar på alla.

Även om inte alla har läst dagens HB, verkar det som om verket som det handlade om i luckan ändå var välbekant.

En glad, rökande, men sjuk Hemlisbloggare i en filmsnutt från 1942.

Vissa författare har korta, snärtiga namn, andra har lika långa namn som vissa bloggkommentatörer (hej CtLDPT): Antoine Marie Jean-Baptiste Roger de Saint-Exupéry (1900–44).

Ja, nu läste ni rätt. Den här karln som har skrivit och illustrerat den (sägs det) näst mest översatta boken i världshistorien (efter Bibeln) blev blott 44 år. För han var en ”aviator” – en flygman, pilot, flyplanstok och krigsflygare som efter många flygrelaterade missöden mycket mystiskt till slut försvann för evigt under en spaningsflygning utanför Korsika.

Alldeles innan vår kalenderbok ”Lille prinsen” publicerades.

Antoine nån gång på 1930-talet.

Trots att vi letade här hemma i huset hela dagen, hittade vi inte den svenska upplagan som nästan alla av oss har läst – men en fransk och en polsk. Den franska ser ut som den ska, medan den polska helt galet har polska teckningar!

Jag citerar kommentatören Rosman: ”Ja, den här borde jag verkligen ha forcerat med tanke på min ståtliga grundexamen på detta språk. Men det har jag inte! Bara sett det illustrerade omslaget forsa förbi i diverse kurskamraters mer bildade portföljer (kamraterna alltså) och handväskor typ.”

Det jag minns allra starkast med ”Lille prinsen” är resonemanget om hatten och elefanten samt ormen i de inledande kapitlen. Nu får ni njuta av det franska originalet:

Det är alltså en elefant som är uppäten av en orm.

Men de vuxna som såg teckningen ovan trodde att det var en hatt.

Så himla knasigt, va.

Nu ska ni få se hur detta illustreras i den polska versionen.

Konstnärligt, jovisst. Men … näe.
Ingen prins på det polska omslaget! (Fast okej, en ros.)

I min jakt efter den svenska upplagan lånade jag en e-bok via biblo, men råkade av misstag utan att jag förstod det välja en lättläst version. Jag kunde då inte begripa varför jag förr var så förtjust i ”Lille prinsen” eftersom språket var stolpigt, svårläst och ointressant – men så hittade jag den svårlästa och blev nöjd och glad igen. Vill ni se?

  1. Den ursprungliga svenska översättningen

2. Den omarbetade, lättlästa versionen

Mäh.

Uppdatering! Kråkan länkar i kommentarerna till ett smakprov: de första tio sidorna av en svensk nyutgåva. Slut på uppdatering!

Men nu tar vi det lite grann från början. Som jag har påpekat förut, verkar det gå bättre för författare som har det bedrövligt under i alla fall barndomen. Sedan kanske hela livet fortsätter att vara bedrövligt, men finfina böcker skriver de ändå. Tänk ändå, den som ändå hade haft en bedrövlig barndom utan t.ex. basket.

När Antoine de Saint-Exupéry var tre år, dog hans pappa av ett slaganfall när han stod på en tågperrong. När hans lillebror var 15 år dog han i reumatisk feber, varför Antoine fick ta ansvar för familjen – som förutom honom bestod av modern och tre äldre systrar. Kanske var det därför han inte fick någon examen och hoppade till och från tillfälliga jobb i ett par år… tills flygarfebern satte klorna i honom. Han hittade äntligen hem. 

Men i denna sväng hittade han en fästmö, vars familj tvingade honom att sluta flyga och istället ta kontorsjobb eftersom han hade en fallenhet för att kraschlanda sina flygplan – och de insåg riskerna med detta. Flygtoken i honom vantrivdes på kontoret, och förlovningen bröts. Antoine irrade sedan runt i ett par år, tills han fick börja flyga igen. Och krascha. Och flyga och krascha. Och flyga och leta efter andra som hade kraschat. Och så hittade han en fru!

Frun som var ful i munnen, som svor och levde rövare.

Hon hette Consuelo Suncin, och var tydligen envis och elak, underbar och fantastisk, kortväxt och rolig och ful i munnen samt pigg på att göra slut och bryta upp. Och ni som har läst boken: det är Consuelo som är rosen – den som prinsen varken kan vara med eller vara utan. Antione vänstrade under en Consuelopaus med en viss Hélène de Vogüé, vars bokstavsfnuttar ju är värre än hos krämfräs. (Henne nämner jag förstås blott och enbart pga. fnuttarna.)

Men så råkade vår flygare ut för ännu en jättekrasch i en öken 1935. Han och en navigatör hamnade in the middle of nowhere med dåliga kartor och en packning med enbart

  • vindruvor
  • två apelsiner
  • en madeleinekaka
  • kaffe i en termos
  • lite vitt vin
  • 90-procentig alkohol
  • eter
  • jod.

Vinet och kaffet tog slut efter en dag, så de båda männen delade på madeleinekakan och förberedde sig på att dö. Efter fyra dagar i öknen hittades de dock livlösa av en bediun, som gav dem en speciell, beduinsk förstahjälpen så att de överlevde och Antoine de Saint-Exupéry kunde återvända till sin fladdriga fru och sedermera skriva boken om den lille prinsen, som ju inledningsvis beskriver en pilot som kraschar i öknen.

Alla dessa flygkrascher gav Antoine skador som inte läkte och som värkte, varför han hade svårt att sova, blev deppig, tog massa mediciner, mådde ännu sämre och inte ens kunde vrida ordentligt på huvudet för att se fienden under flygraiderna under andra världskriget. När så den franska regeringen kom och påstod att han – en inbiten antinazist – var på Tysklands sida, blev han så förtvivlad att han tog till spriten. Samtidigt som han fortsatte att flyga och skriva samt läsa. 

Och som han läste. Han överlät till andra mekaniker att kontrollera planet före avfärd så att han kunde läsa bara en lite stund till, och en gång lät han co-piloten cirkla över flyplatsen i en timme för han skulle hinna läsa färdigt en bok. 

Men så kom då den sista kraschen på okänt område 1944. Inte förrän 1988 hittade man spår efter honom – i ett tygstycke som förmodligen var en flygaroverall satt hans armband fast sedan 44 år. Att det var just hans armband var det inget snack om eftersom det stod tre namn på: Antione Saint-Exupéry, hustrun Consuelo och förläggarna Reynal & Hitchcock.

Tänk er om … om Astrid Lindgren hade haft ”Norstedts” skrivet på sitt armband.

Sedan det upphittade armbandet hittades av en fiskare, har även massa olika flygplansdelar fiskats upp ur havet – och nu råder inte längre något tvivel om var Lille prinsens författare flög omkull för allra sista gången.

Men hur har vi det nu? Är det inte idag som tallelangen embryo på allmänhetens begäran ska få en bonustischa? Joo! Och så drar jag en lapp! Det står Maplestream! Och så drar jag en till, för jag har blivit alldeles galen! Zkop!

Lucka 21 kommer på tisdag morgon!


Gårdagens embryo!

vad är det du gör embryo det undrar jag nu

ser du väl

du skrivrer det säjer jag nu

yo

vad är det du skrivrer embryo det undrar jag nu

åh det är bara ett embryo ett snytnopsis allt är bara en trasa

det tror jag inte embryo du har tallelang

takc tjära julgranne men du bredrar dej: jag är en bluff

stopp

en bluff en drilletant en armatur en nyburgare det säjer jag nu

sluta deppra nu okcså skriv istället

ja det blir en ju jävle bokc det här: ska brännra den när jag har kommit till the britter end det säjer jag nu

yo

Share
35 kommentarer