Tidernas senaste facit resulterade i en kommentatorsrimmarsvada av sällan skådat slag. Jag kan verkligen rekommendera er att gå in i lucka 17 och njuta av rimmen som dök upp i slutet! När facit väl kom, var ingen särskilt förvånad över lösningen. Ökenråttan vann tischan och alla sprang vi sedan ut i världen för att spela lördagsbasket, eller hur?
Lucka 19
Jag ska skriva en bok. Den ska översättas till 612 olika språk och handla om en ros. Eller en elefant eller en orm – eller kanske bara om mig. Boken som jag ska skriva får ni inte läsa lättvindigt när den kommer ut, utan med omsorg och små pauser för funderingar. Mickel Räv ska ha en stor roll, Babar bara en liten. Men kanske blir det tvärtom; jag är definitivt bara i planeringsstadiet än så länge.
Kaa tänker jag mig som en lite speciell rollfigur, som skrämmer Biggles halvt från vettet vid ett tillfälle. Pluto skulle ha varit med, men som vi alla vet måste jag ordna med dispenspapperen som höjer hans status.
När boken blir film om ett par år kommer jag att ha Kate Winslet på listan över tänkbara aktörer.
Vad tror ni?
Amen asså. Dessa bilder!
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
Jösses! Sicken röra jag skapade i kommentatorsbåset! Jösses, jösses!
I ena sekunden var ERB och Hyttis helt överens om ett obegripligt svar. I nästa var även Magganini och Ninja till synes eniga. Och mitt i alltihop tronade Béatrice Karjalainen med lösningen (min fetstil):
– Jag har bara traumatiska luggminnen pga att jag tillhör det välsignade folket med lockigt hår och frisörer som inte fattar att man inte kan klippa av blött hår i en längd och tro att samma sen ska gälla när håret torkar.
Maplestream hade helt andra – kanske oviktiga – saker för ögonen:
– Igår kväll roade jag mig med kortspel tillsammans med några kollegor, varav inte mindre än två av dem hade bott på Skebokvarnsvägen. Det kan inte vara en slump. Dagens HB är Dan Brown.
But no. Så fel.
Men Ökenråttan då? Som ju i slika sammahang vet besked och dessutom kan dra böckerna ur hyllan och citera ur minnet på nolltid? Hallå?
– Aber selbstverständlich! Jag läste om, ett två, själva texten, tre fyr.
Precis: danssteg (men jag återkommer till det senare). För nu handlar det om ett kåseri av en kåsör. Ni vet, den där utdöda konstarten?
Foto: Ulla Montan.
Runa Brar (f. 1942) föddes i ett kyrkligt hem, kom in på Socialhögskolan 1964, for till Indien och gifte sig och fick tre (?) barn, blev arbetslös, fick jobb, blev arbetslös, fick en novell publicerad och blev sedan kåsör i DN 1980–96.
Kanske.
Sällan har jag hemlisbloggat någon i kalendern, som jag sedan inte har kunnat beskriva mer än just sådär. Mycket, mycket frustrerande. Runa Brar bor i Äppelviken i Bromma – dit jag tyvärr inte hann åka – och har ett Facebookkonto som jag har försökt kontakta henne på.
But no.
Några utvalda kåserier finns i Kloka tokar och Tankar från hönsboden … som jag inte äger. Är det så konstigt? Ja, för jag har faktiskt en diger kåserisamlingssamling.
Några av kåserierna, fast lite uppblandade. ”Ordning” is not my middle name.
Runa Brar vann som helt okänd en novelltävling 1980 och fick strax därefter fast gig på DN. Kan ni tänka er detta jätteuppslag i en dagstidning anno 2021?
Jag tror att jag måste skriva av presentationen uppe i högra hörnet:
Runa Brar som skrivit söndagens novell ”Efter skilsmässan” är ingen alls. Hon är inte känd, inte författare, inte skribent. Men hon skriver. Hennes liv är i korthet detta: född 1942, tre barn, frånskild, socionomutbildning, vikarierande socialassistent, vikarierande journalist – numer arbetslös. Runa Brar skriver om nätterna.
Det hon skrev om mest var tiden i Indien, när hon var gift och stod vid spisen och födde barn. Så här kunde Indien beskrivas:
Den tjocka prästen kommer cyklande därnere i allén. Med båda händerna på styrstången balanserar han en säng på huvudet. Han ser ut som om ingenting hänt i hela ansiktet.
Hon romandebuterade 1982 med ”Ett litet välsignat folk” om uppväxten i det frireligösa hemmet med morföräldrarna, men all energi verkar annars ha gått till de veckoliga kåserierna. (Även jag har jobbat som kåsör och vet att skaparångesten för ett enda kåseri upptar en hel vecka på dubbel heltid.) Romanen ”Jössesdotter” kom 1993, och sedan verkar nåt ha hänt.
Sedan julafton 1996 går kåsösen Runa Brar inte att hitta i DN.
Runa Brars logga. (Den dåliga bildkvaliteten beror tyvärr på att DN:s arkiv – som bara går till 1992 – inte är helt 100-procentigt.)
Jag har dammsugit både SvD och DN samt Libris och verkligen försökt hitta spår efter Runa Brar efter det glada 80-talet, när hon dök upp hela tiden.
DN 1982.
Jodå, hon dyker upp i kåserisamlingar och fick runt 2000 sitta på bibliotek och läsa upp sina kåserier då och då … men mer än så finner jag inte.
Varför slutade hon kåsera?
– Det rann sakta ut. Jag kände att jag fastnade i en form. Nu tycker jag det är underbart att skriva och inte ha någon som väntar på det jag skriver. Men att skriva längre än kåserier klarade jag inte av att kombinera med barnen.
Sa hon när hon i slutet av 90-talet bodde i Arvidsjaur. Och fortsatte:
– Jag har egentligen ingen ambition och har aldrig tagit skrivandet på riktigt allvar. Att leva och hitta rätt i livet är viktigare.
Morr. Om man faktiskt vill försörja sig på sin passion och författa eller skådespela mot ersättning, känns det sådär att få höra hur de som lyckas faktiskt bara råkade ha tur och att de egentligen inte bryr sig. De rycker på axlarna och fnyser när de faktiskt borde kontakta mig och delegera alla uppdrag till mig. Eller som Runa Brar själv skrev i ett kåseri runt 1980:
Svenne skulle kanske vilja att jag först och främst hade en passion som man tjänar pengar på, men sådan är ju inte passionens natur.
År 2003 skrev hon om nästäppa i Läkartidningen, och presenterades nästan som i DN drygt 20 år tidigare:
Runa Brar kåserade på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter under flera år. Försvann sedan i Lappland, där hon blev lingonplockare, stensamlare, hästskötare, hönsägare, strandvandrare. Hon har varit gift, skild, gift, skild, osv, liksom hembiträde, vårdare, tröstare. Hon är numera bosatt i Stockholm.
And the rest is silence. Men hur stod det nu till i lucka 11? Jo, det var ursprungligen ett kåseri om hur Runa och Svenne dyrkade en viss dansform – buggen. Som i min stilhärmade version blev luggen.
”Buggen och jag” av Runa Brar, DN 2 mars 1982.
När jag avslutade lucktexten med ”bra” + R visste jag inte att Runa själv hade haft samma idé. I ett kåseri skrev hon:
– Smakar det bra? Frågar jag Svenne till middagen.
– Det smakar Brar, säger han. Brar på burk.
Det var det!
Om du nu råkar läsa detta, Runa Brar: Hej och välkommen hit! I slutet av alla facit genomförs en traditionell lottdragning ur min morfars plommonstop, där en av dagens gissare föräras en t-shirt med ett spännande tryck. Ingen vet än hur tischan ser ut eftersom den sitter fast i en tryckpress, men namnlapparna drar jag ändå! Här har vi … trotjänaren Håkan-hakke!
Sedär, då har vi överlevt Nobeldagen utan en Nobelpristagare i båset. Charlott – the Goblin girl, aka Haj-Charlott, fick en osynlig tischa och i facitbåset gödslades det med allehanda tolkningar och kluringar samt felgissningar fast de var rätt. (Schubertar.)
Ni som nu tror att även denna lucka är sådär infernaliskt svår, har tack och lov fel. Den är dock av den gamla sorten där Hemlisbloggarns stil lyste klart i kalenderdiset. Den här tar ni!
Lucka 11
[…] Man famlar och far omkring som en drucken noshörning, tung i gumpen och trött, luggsliten och förvirrad. Lite förtjust över insikten att luggen är grejen, att modet styr, hårstråna är i vägen och saxen närmar sig, satte jag mig ändå tillrätta och inväntade det som komma skulle. Igen.
För luggen och jag är numera ett.
Annat var det häromdan, när jag satt där i frisörstolen, plötsligt vädjande om nåd. Ångern satt som ett skruvstäd i luggtrakten när saxen närmade sig. Min gode vän Sven hade bestört kommenterat luggbeslutet så:
– Nu får du väl besinna dig. – Aldrig i livet! sa jag bestämt.
Och besinnade mig.
Frisörer i hela världen har förmodligen upplevt slika kunders vittflygande luggplaner förr; just denna frisör reagerade inte nämnvärt när luggen inte fick skapas. Förlåt, kapas.
Men nu, ska ni veta, är luggen och jag överens, vilket är bra. Mycket bra. /R.
Oj, nej, ack. En bild.
(Den här tabellen fylls hela tiden på med länkar under 24 roliga dagar.)
I facit till lucka fem visade det sig att Hyttfogden fick en ännu osynlig t-shirt och att embryo var i storform medan andra snöade in på glögg. Som ska med in i nästa till synes inte särskilt litterära lucka, kanske?
Lucka 7
Jeppe på Berget och Josef Stalin går in på en pub och beställer varsitt glas absint. Bredvid dem sitter Andrzej Wajda och halsar vodka. Det är Sankt Patriks dag.
– Berätta en rolig historia, Jeppe! säger Andrzej Wajda. – Okej. En romare går in på en pub och håller upp två fingrar samtidigt som han säger ”fem öl”, svarar Jeppe.
Josef Stalin säger som vanligt ingenting som är värt att nämna.
Ack. En sån därn bild igen. Asså va.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Efter den här är det bara tio luckor kvar! Och ojojoj vad vi ska lära oss massa onödigt i alla facit. Som att Niklasses lillasyster har bott granne med Lasse Lönndahls bror Pelle Lönndahl. Kanske i närheten av Skebokvarnsvägen. Och visste ni att Ökenråttans pojkvän en gång i tiden hade mycket lätt för att få folk att ta av sej kläderna?
Ur plommonstopet hoppade igår Josslurens, men nån tischa får hon inte sig tillskickad på ett tag eftersom beställningen gjordes så rysligt sent av mig. Stå ut!
Kanske bäst att upprepa:
Luckor på ojämna datum, facit på jämna! Och så det viktigaste: svara inte på gåtan rakt ut, utan linda in gissningarna! För som Ninja-Malin skrev igår: ”Och försöka komma med lagomt kluriga ledtrådar är nästan det roligaste.”
Lucka 3 … Va, nu ser ju allt bakvänt ut!
Åh, nej. Nu kommer en onödig text. Gäsp.
Abou, rimma inte zebror
på en högt flygande lillebror,
jag som inte kan zappa
men faktiskt rappa
och låtsas vara läkare
som en wack vräkare.
(Den här tabellen här nedan kommer att fyllas på med länkar under de kommande 24 dagarna.)
Lucka 3 var svår och förtjusande, och gav upphov till intressanta berättelser om hur man lär sig att läsa. Niklas vann tischan, som inte längre är osynlig – men som fortfarande bara finns i fantasin. (Tryckeriet jobbar på!)
Idag gäller det att strössla ledtrådar så att alla uppåt läktarn kan kliva ner på planen!
Lucka 5
Hemtentamen coronahösten 2020
För ett godkänt resultat på respektive fråga krävs visad förståelse för och förmåga att förstå de centrala faktaaspekterna av omvärldskunskap.
—-
1. Svärdslukare har en förmåga att skjuta fram käkbenet, vilket hämmar kräkreflexen. Med andra ord är just svärdslukare mer lämpade för covid-19-test än andra. Vad innebär det statistiskt sett och hur har detta faktum kommit att påverka låginkomstländernas inställning till vaccineringsfrågan?
2. Den globala och allenarådande okunskapen påverkas av människors sätt att tänka. Vi är tre som tänker på standardavvikelser, signifikanta värden och skillnader i uttalet av ordet ”people”, ”terrible” och ”numbers” på engelska. [pipel] [teriböl] [numbösch] Ge exempel på hur detta uttal har påverkat globala trender i några olika länder!
3. Som bekant är sund kost och regelbunden motion numera en del av vardagen för såväl forskare som chimpanser. För att förstå framtiden måste vi känna till nutiden, och frågan är hur vi kan påverka den förödande felaktiga bilden av världsläget. Ange minst tre exempel på rädslor, generaliseringar och försämringar ur kurslitteraturen.
Jag var inne i stan och letade efter urklippspärmar stora som hundkojor för allt som jag måste klippa och klistra. Alla affärerna tvekar inför julsprånget som Stefan Holm när han ska över 2,38.
– En liten tomte till? Här i skylten?
– Ok, men bara den lilla.
– Jag lägger några snöflingor vid hans fötter.
– Blir inte det lite för mycket?
– Hm. Ah, vi tar det på lördag.
– Äh, vi struntar i det, ska vi inte lägga fram lite glitter också?
– Ja! Go for it! Hoppa!
Och vad skådar mitt öga där bland gästböcker och almanackor? Julkalendern. Nej, den är ju inte särskilt upphetsande, men jag måste köpa en till barnen varje år, så då är det lika bra att slå till innan de tar slut. (Vilket hände 1997. Jag fick en hemskickad från en tobaksbutik i Göteborg.)
Och vad skådar då det andra ögat? Radiokalendern i år är Teskedsgumman! Kolla på bilden här nere, från 1967. I år är det samma bild, med luckor och allt. Jag tryckte kalendern till mitt bröst och sprang hem till min djefla man och visade upp den för grannar och barn och tjohoade och tänkte att detta lyckorus kanske var så nära en LSD-tripp som jag kommer att komma i mitt liv.
Tydligen är det det s.k. svenska folket som har röstat fram radiokalendern och då måste jag ju rimligtvis ännu en gång vara sist när det gäller att haja väsentligheterna i livet. Varför röstade inte jag?
Halvt galen och omgiven av påhejande rådgivare åkte jag till biblioteket för att kunna julkalenderfrossa i ”Teskedsgumman, Pettson, Pelle Svanslös och alla de andra” av Solveig Stenudd. (Kolla även på Wikipedias julkalenderlista.) Minns ni dessa?
En mycket ambitiös Mumindal (1973) med mimartister i kostymerna och stoohooora skådespelare som röster, t.ex. Börje Ahlstedt (som sedan 1977 bara har varit Barpapapa, eller hur?).
Regnbågslandet (1970) har jag inget som helst minne av – men själva kalendern är ju fantastisk.
Uppdatering:
Läs i kommentatorsbåset om ”Nuska vise omda gensfi gurhitt arsitt stellé!”.
Trolltiderreprisen 1985. Jag bara spexade i Lund och såg inte ett enda avsnitt.
Nå? Drog jag in några pengar till mitt företag igår? Nope, jag var ju julkalendrig. Ahaaa …
(En glödlampa blinkar till och lyser starkt ovanför mitt huvud. )
Jag ska skriva en julkalender och bli miljonär!
—– Bonus:
Se min helt otippade julkalenderfavorit. Titta bl.a. på Tor Isedal, Lena Söderblom, Stefan Grybe och Pyttan Med Polyperna.
Och så ett litet collage. (Lyss till det omisskännliga ljudet av träskor mot istäckt mark. Men visst är klippet med Teskedsgumman fel? Den från 70-talet var väl i färg?)
Uppdatering:
Nehej, där hade jag fel. Den ljuvliga Teskedsgumman som jag minns från 1976 var samma version i svart-vitt från 1967, som jag ju verkligen inte kan minnas. (Hjälp, jag har fastnat i julkalenderns vinkelvolt och kan inte tänka på normala ting!)
