Eftersom jag och plommonstopet igår var ute och rullade hatt, kommer detta facit näsan 12 timmar senare än vanligt – men då hann några extra lappar ner i den nu inte längre rullande hatten.
Gissningarna i lucka 17 var nästan inte gissningar – nästan alla kände igen boktitlarna i luckan. Men ändå gjorde Pysseliten & PK denna illustration i jakten på lösningen:
Det verkar som om vi i kommentarerna till detta facit kommer att få höra fler ”jag mötte HB-historier”:
Karin:
Dagens HB har skickat vykort till mig. På framsidan en tvålfager spansk toreador och på baksidan inleddes texten med ”Jag skickar en nytagen bild på mig själv …”
Ökenråttan:
Även jag har mottagit korrespondens från HB. Ett brev!
Brid:
Jag har korresponderat med HBs dotter under en period av några år, när jag försökte boka henne för att hålla ett föredrag och det fungerade inte och fungerade inte och sen gav jag upp eller sa ifrån mig ansvaret för att ordna talare, minns inte vilket.
Leda:
Brevfloden till båsisterna är inget att förvånas över.. För här har vi en sällskapsmänniska, så flink vid skrivmaskinen att inte ens sjukdom och död kunnat hejda manusflödet. Vid fullmåne ska man enligt sägnen ännu kunna höra tangenterna knattra från skrivplatsen inte långt från det gamla hemmet.
Oj vad många lettrådar i dagens lucka, men jag saknar en trummis.
Kråkan:
Äntligen i utsikt att få mat efter dagens irrfärder bland alla mina städer. Har just bevistat en begravning i rutig tweed.
Men nu till en klädrapport. Gårdagens hemlisbloggare var nämligen klädd i tweedkavaj. Jolo (Jan Olof Olsson) föddes 1920, skrev i DN från 1945 och dog knall och fall när han trädgårdsarbetade på Valborgsmässoafton 1974. Men framförallt hade han som sagt många tweedkavajer: 29 stycker för att vara exakt.
Jag har då aldrig varit med om maken till människa att ge tweedkavajen ett ansikte. Jolo må ha skrivit både spaltmeter och hyllmeter och varit rolig och trist samt utbroderande och fåordig – men alla som beskriver honom återvänder till denna tweedkavaj.
Om hans liv står inte mycket att läsa – däremot kryllar det av Jolo-texter i alla tidningsarkiv. Därför får han med egna ord berätta lite kort om sitt 1940-tal:
”Den andra hälften av 1940-talet, den senare, tillbragte jag till en tredjedel utanför Sverige, mest i England och på Irland, men också i Paris. Det segrade England var beundransvärt vitalt: där gjordes år efter år vidunderligt bra filmer, landet orkade med en otrolig förvandling från ett gammalt klassamhälle till en modern välfärdsstat, och fast jag i den fortlöpande krisen och bristen åt sämre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (mest kanin och vidriga puddingar) bevarar min ständiga reskamrat (min hustru, vi var barn- och ansvarslösa de åren) och jag dessa Englandsår i minnet som något festligt och strålande, fast vi aldrig upplevde något av det som man brukar kalla festligt och strålande.” (Ur Allers, 1974.)
När han häromåret skulle ha fyllt 100 år dök det upp hyllningskörer skrivna av gamla gubbar som var fjuniga tonåringar när Jolo dog. Att sammanfatta hans skrivargärning kort går inte alls, för han skrev (nu sammanfattar jag hans skrivargärning) reportage, intervjuer, kåserier, kulturartiklar, idrottsreferat, film- och bokrecensioner, reseböcker, historiska skildringar, essäsamlingar, skönlitteratur, spänningsromaner och så manus till två fantastiska tv-serier.
– Idrottsreferat? utbrister ni alla förvånat.
Den geografiskt virriga Julkalenderluckan skapades med hjälp av Jolos boktitlar (i kronologisk ordning), men den som har påverkat mig mest är inte med – det hade blivit för enkelt.
Någonstans i Sverige! Som finns på SVTplay! Med Morsgrisen och trummisen Loffe och alla de andra! (Den unga Lotten upplevde dock några förvirrande stunder när ”Krutgubbar” och ”Någonstans i Sverige” visades nästan samtidigt.) Jag har dock inte vågat titta på serien nu, för tänk om den är dålig …
När Jolo dog som blott 54-åring föll Sveriges kulturelit i korinter. Tydligen var han en godmodig sällskapsmänniska som många kallade ”min bäste vän” – till och med Ernst-Hugo Järegård. Alla gick de man ur huse för att skriva om hans journalistiska karriär, men den vars bokstäver har levt kvar längst, förvånade mig; tydligen var Alf Henriksons berömda sorgerim från början riktade till Jolo!
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
Bengt Lagerkvist berättade att han och Jolo brevväxlade trots att de bodde grannar. Jolos brevpapper var från olika hotellrum världen över och han undertecknade dem alltid med olika namn, t.ex. ”Geheimrat G. von Jolo”.
(Jag brevväxlar med min djefla man trots att vi bor i samma hus. Inte ett dugg konstigt.)
Mats Holm skrev i GP 2007:
En morgon var min pappa blek av förtvivlan, vankade av och an. Han hade just slagit upp tidningen och upptäckt att han som redaktör för Namn och Nytt kvällen innan satt en Red Top-vinjett under en text av Jolo. ”Hur är det möjligt?” muttrade han. ”Hur är det möjligt?”
När han kom hem på kvällen muttrade han inte längre.
Först hade Red Top dykt upp, på strålande humör:
”Åh, vilket fint kåseri jag skrev i går!”Därefter kom Jolo:
”Skönt att slippa stå för den skiten.”
Men vad hette Jolo som kåsör när han började skriva i DN? Jo, ”Ruter Tweed”. Naturligtvis.
Plommonstopet står redo, fullproppat av lappar! Nu skulle jag ju dela ut en bonustischa till nån som inte dök upp i gårdagens bås. Så jag delar ut den senare! Men en lapp ska här dras! Åååååå hej, Ökenråttan!
Lucka 19 kommer på söndag morgon!
YOLO sa Bull.