På onsdag smäller det, för då går vi in i mörkret. Ni vet ju hur det är när
glöggen flödar
täckjackornas statiska elektricitet slår blixtar i håret
halkan halkar
glöggen flödar
corona muterar igen och igen
broddarna gör hål i parketten
glöggen flödar.
I november var det däremot lattjo med …
Ur Språktidningen.Upplyftande: många, många företag har insett nyttan av bindestreck!Svampar under hela hösten!Hemgjorda Gustav Adolf-bakelser.Under en Köpenhamnsresa visade det sig att 80- och 90-talens mode är poppis igen.Basketbollen visade sig ha samma formspråk som ett vildsvinEtt jättejättejättetåg kom lastat med timmer!I Lund var parkeringsappsdjungelns informationsteknik precis lika förbryllande som på andra ställen.I en gammal källare i Skåne fann jag dessa imponerande installationer.Plötsligt dök en för mig helt okänd Carl Larsson-tavla upp!Vi spelade match för första gången på jag vet inte hur länge. Skorna gnisslade, bollen studsade, inga skadade sig – och så vann vi!
Men allt var inte en novemberdans på rosor. Vissa saker kommer jag aldrig att vänja mig vid. Det handlar inte om leverpaté eller obekväma skor samt snöblandat regn. Nej. Det var något helt annat – och yrkesrelaterat.
Jag höll tretimmarsföreläsningar via Teams under två eftermiddagar. Döden, döden, döden. DÖDEN.
Så vad händer i december förutom allt som är mörkt, trist och glöggfryntligt kladdhysteriskt? Jo, det blir ju Julkalender.
[publikens jubel]
Jag återkommer med mer info om eventuella förändringar i programmet, men ni som undrar kan kolla på förra årets programförklaring. Tischorna kommer som vanligt inte att levereras förrän det har gått ett bra tag, gissningarna kommer att vara galet spretiga och alla kommer vi att glömma eventuella Teamsmöten och andra oförrätter!
Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.
Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.
Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.
Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.
Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.
Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.
Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella ”hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.
När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …
WOW! Fyra 500-lappar!
Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!
(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)
Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.
Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:
– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.
Så det gjorde jag.
”Vänta, jag måste ta en bild.”
Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …
… i Eskilstuna som ligger i Linköping.
Men oj, vad gratis det var!
Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.
Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:
När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.
När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.
Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?
Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.
Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.
Springa? Mjae. Men jag har i alla fall på mig löparkläder. Som jag lägger fram varje kväll så att jag inte får för mig att gräva fram en knytblus.
Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?
Fem dagars Zoommöten kan se ut så här om man samlar alla 18 bilderna på en gång och sedan anonymiserar deltagarna å det våldsammaste.
Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:
Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:
Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.
Här är mina kolleger i full gång med att planera en Zoomundervisning med allsköns tekniska finesser. (Jag syns på vita tavlan.)
Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?
När den döda datorn hämtades häromdagen, såg jag att de på Mediamarkt inte riktigt har accepterat pandemin eller fixat de tillfälliga lösningarna med hastigt uppställda plexiglasskivor.De hade heller inte uppdaterat de numera ganska slitna pappersskyltarna på golvet.Men på Ica hade de skaffat en tysk apparat! Jag stod där och väntade på att få se den röda tändas. Skulle det stå besetzt eller kanske belegt? (Jag gav upp efter tio minuter.)Typiska coronafötter utanför en blombutik.
Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.
Jag tycker ju också mycket om att äta god mat; en granne bjöd mig på löjrom för flera hundra kronor!Dessutom tycker jag att det är riktigt kul att betala skulder med Swish.
Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:
– Men känn int’ efter.
Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?
