Hoppa till innehåll

Etikett: polis

Samtal från Norrmalmspolisen …?

Det ringde i mobilen – 076-660 09 00 visades på displayen.

– Lotten Bergman, svarade jag samtidigt som jag tänkte ”förnicklade telefonpratare som inte fattar att man vill ha sms”.
– Ja hej, det här är från Norrmalmspolisen, sa en typisk polisröst (mogen, liksom).
– Förlåt?
– Jag ringer från Norrmalmspolisen.
– Oj, jaha …?
– Vi har fått in en man som ligger här och är helt utslagen och oregerlig.
– Jaha …?

Hur många män känner jag som skulle kunna ligga och vara oregerliga på en polisstation mitt på blanka eftermiddagen? I mitt huvud dök just då INGEN upp. Broder Jakob är på jobbet vet jag, mina kusiner är bara oregerliga under ljumma sommarkvällar och slipsgubbarna som jag umgås med kan på sin höjd ta en öl i förstaklass på tåget …

Association: ”Down and Out in Beverly Hills” (1986). Richard Dreyfuss, Nick Nolte och Bette Midler.

Norrmalmspolisen fortsatte:

– Han säger alltså ditt namn gång på gång.
– Och vad heter jag? (Listigt, tänkte jag. Jag borde ha blivit detektiv.)
– Han är helt utslagen och ligger och vrålar ditt namn och ditt nummer! sa polisen lite mer otåligt utan att svara på min fråga.
– Han rabblar mitt nummer? (Vem kan någons nummer idag?)
– Ja!
– Men förlåt, varifrån ringer du?
– Norrmalmspolisen.
– Och d…
– Kom genast hit och hämta din polare. Vi kan inte ha honom kvar här! Han är helt utslagen.
– Förlåt, men vad heter du? sa jag.

Vid det här laget var jag faktiskt fortfarande inte misstänksam.

– KOM GENAST TILL KUNGSHOLMSGATAN 43 SÄGER JAG! TA HAND OM DIN JÄVLA POLARE! HAN ÄR JU HELT UTSLAGEN! *klick*

Vid det här laget var jag däremot väldigt misstänksam.

Efter att ha kollat med 118 118 och där fått beskedet att numret inte var listat, men att ”många har ringt och frågat oss om just detta nummer”, ringde jag 114 14 och berättade. Jag togs på fullt allvar och polisen tillsatte genast en miniutredning. Medan jag väntade kvar i luren, ringde de upp vakthavande befäl på Norrmalmspolisen som berättade att de hade fått väldigt många påringningar under helgen med exakt denna fråga.

– Tydligen handlar det om något slags prank, tjuvringning alltså, sa min polis till mig.
– Men då undrar man ju vad syftet är, sa jag.
– Ja, verkligen.

Japp. Googlar man polis i kombination med telefon, så är det helt logiskt att en tardis dyker upp.

Buset busar och ställer till det. Men varför? Hur gick snacket efter samtalet med mig?

– Trist kärring. Inte ett dugg orolig.
– Bodde säkert i Kiruna eller nåt.
– Men vaff… kollade du inte först var männschan bodde?
– Eh, näe.
– Men då försvinner ju poängen helt. Dom som inte bor i Stockholm kastar sig ju inte hals över huvud till Kungsholmsgatan 43!
– Oj. Tänkte inte på det.

Share
54 kommentarer

Terrorsabotören

Sedan barnen var små, har jag när vi är på besök i Stockholm berättat samma gamla historier om stan.

– Det här är Ferlin. Någon sågade av hans cigg och say now after me: ”du barfotabarn i livet”.

– Nu tittar ni mot Klara kyrka där. För däääär ligger Bellman nog inte begravd fastän han har fått en sten rest över sig.

– Den här glasmojängen i Sergelfontänen var ett andrahandsval. Det konstverk som egentligen skulle ha stått där var för tungt, och hamnade istället utanför Luleås tekniska högskola. (Fast numera heter det visst ”universitet”.)

– Här i Kungsträdgården står två kungar staty. En är ett lejon bland krukor och den andra är en kruka bland lejon.

Kruka bland lejon.
Lejon bland krukor.

När barnen numera hamnar i Stockholm utan mig, är det de som förtjust berättar detta för sina kompisar. Men en sak har de inte vant sig vid att jag säger:

– Det här är Riksdagshuset. Om en terrorist hade velat göra oss stor skada, hade det varit en god idé att spränga en stor bomb precis här.
– MEN mamma, neeej, du får inte säga så!
– Tyst mamma, tänk om terroristerna hör dig!
– Mamma. Jag vill inte gå här.

Sedan igår vet jag inte riktigt om jag kommer att säga just så nästa gång vi är där.

För övrigt pratade jag idag med en polis, som är en skrivbordsdito i polishuset på Kungsholmen. Alla kommenderades de ut på gatorna när larmet från Drottninggatan kom – även de som inte längre patrullerar. Jag, som alltid fokuserar på det väsentliga, hade förstås en viktig fråga:

– Men vad hade ni på er? Kostymer?
– Nej, alla har uniformer tillgängliga. Fast våra är inte av senaste snitt och de sitter kanske inte riktigt som de borde.

Han berättade sedan att folk som de hade stött på strax efter terrordådet på Drottninggatan hade varit otroligt otrevliga mot poliserna. Väldigt många krävde att få

  • krypa under avspärrningarna
  • gå där de ville eftersom de ju brukar gå där
  • specialbehandlas pga. hög ställning i samhället
  • ta bilder för att minnas det hela bättre och t.o.m. visa barnbarnen.

Å ja ba, ja jag hade sagt till poliserna om jag hade varit i Stockholm igår:
– Hallå, ursäkta, släpp förbi mig! Jag ska titta på Ferlins cigg! Nu!

(Nej, det hade jag inte alls sagt.)

Mannen i lastbilen mejade kallsinnigt ner människor på Drottninggatan och har förmodligen för alltid förändrat vårt sätt att uppleva huvudstaden. Men. Vi som inte är direkt drabbade, kan tramsa vidare i livet och försöka ha så roligt som det någonsin är möjligt.


Uppdatering tre dagar senare:

Med all rätta har poliserna nu fått tusenfalt tillbaka på ett helt annat sätt. (Foto: Petra Jankov.)
Share
25 kommentarer

Bildag med blås

De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.

  • Det började regna ett kallt aprilregn.
  • Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
  • Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
  • De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
  • Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.

Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)

skitutanforunderhuset
Bereden väg för hjulen!

Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!

Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)

Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:

mechanic smoking at work
Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.

Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.

– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.

På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång

  1. stängde av hårdrocksradion
  2. förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
  3. tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
  4. fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.

– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.

lottenalkotest
Polisen, alkometern och jag.

Pfuitt, klick, färdigt.

– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.

Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.

– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.

Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.

korforbud

Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:

– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!

Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.

Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.

Share
118 kommentarer