Hoppa till innehåll

Dag: 24 mars, 2021

En minnesvärd cykeltur i december 2020

Det hände sig en mörk morgon i december 2020, att jag som vanligt blev omcyklad. Det är inget jag tar lätt på, som den tävlingsmänniska jag är.

Jag har en mycket välfungerande skitcykel med tre växlar och massa korgar på. Om jag cyklar i kyla och mörker, är jag utrustad som en julgran med lampor och reflexer, överdragsbrallor, skyddsglasögon, fulhjälm och jag vet inte allt.

Med andra ord är det ett himla bök och stök och fix innan jag kommer iväg. Jag söndagscyklar inte, utan ligger på för allt jag har emedan jag njuter av att bli trött och svettig.

Just denna morgon för tre månader sedan blev jag omcyklad av en ovanligt irriterande figur på en skranglig damcykel med tydligt kedjeproblem. Killen var komplett svartklädd från topp till tå, kom som en gäckande skugga och gled förbi mig helt utan problem.

Julgranen som var jag, tog i lite extra. Gäckande skuggan cyklade obekymrat mitt i bilvägen – till synes helt utan ansträngning – och drog dessutom ifrån. Jag kämpade, flåsade, svor lite och var i största allmänhet väldigt irriterad där jag hölll mig till vägrenen.

Vid ett rödljus hann jag ifatt honom, men det enda jag egentligen hann urskilja i morgonmörkret var att han hade hörlurar och att han flipprade med sin mobil. När det blev grönt, satte han iväg – lätt som en fjäder. Själv huffade jag och puffade och tog i så att det immade bakom skyddsglasögonen och brände av mjölksyra i låren.

Nu var vi inte längre på en bilväg, utan på ett cykelstråk. Han drog ifrån igen. Jag kämpade, flåsade och svor lite än en gång. Men då hände det! Killen tappade något! Detta gjorde mig ännu mer bestämd att kämpa ända in i kaklet; jag skulle släppa all irritation och förvandlas till en räddande ängel och barmhärtig samarit! Skulle jag ropa på honom? Nej, han var för långt bort och de många bilarnas motorer och dubbskrammel mot asfalten skulle dränka mitt eventuella “hallå”. Och grabben hade ju hörlurar i öronen.

När jag närmade mig det lilla som han tappade, anade jag att det nog var en legitimation: litet och rosa. Jag stannade. Men se på fan. Med darrande händer vecklade jag upp det tappade …

WOW! Fyra 500-lappar!

Snabbt satte jag iväg på cykeln igen. En god gärning hägrade i fjärran! Men tyvärr hägrade inte den svartklädde killen i någon som helst fjärra där på cykelvägen. Han var puts väck!

(Språklig fotnot till dagens ungdom: ordet ”fjärra” finns inte som ord. Jag tog mig samaritisk och poetisk frihet.)

Väl framme på mitt vikariejobb på Mälardalens högskola (se pilen) en stund senare, berättade jag om mina äventyr.

Adjunktkollegerna gratulerade mig till det extra tillskottet i kassan. Jag berättade samma historia för några basketkompisar, som rådde mig att köpa nya basketskor. Jag berättade faktiskt för alla människor som jag träffade hela dagen, och alla gladdes med mig. Men det skavde lite. Så jag tog tjuren vid hornen och berättade för de fem barnen vad som hade hänt. De sa förstås med en mun:

– Du måste lämna in pengarna.
– Ja. Till polisen.
– Det är ju killens pengar.
– Självklart måste du åka till återvinningen.
– Ja, fast det heter hittegods.

Så det gjorde jag.

”Vänta, jag måste ta en bild.”

Tre månader senare – i måndags – kom ett pappersbrev med informationen att pengarna nu var mina! Jag skulle hämta dem i …

… i Eskilstuna som ligger i Linköping.

Men oj, vad gratis det var!

Man är ju liksom inte van vid noll-kronorsinformation.

Nu skaver det inte. Nu bränner sedlarna i fickan! Två pengarelaterade minnen:

När jag åren 1990–93 redigerade ett danskt livsmedelstekniskt trebandsverk, drog det ut på tiden så till den milda grad att jag höll på att bli komplett tokig av pur tristess. När jag äntligen var färdig och fick min lön, bestämde jag att pengarna skulle gå raka vägen till något som var för evigt minnesvärt eller bra att ha. Det blev en symaskin – som jag fortfarande dyrkar.

När jag i höstas fick ett stipendium på 36 000 kronor, gick det raka vägen ner i det coronarelaterade skuldhålet och till inköp av mjölk och fil. Ack.

Men de här 2 000 kronorna ska banne mig användas på symaskinssättet! Ett dyrt tyg kanske? Ett par gummistövlar? Löjrom?

Sensmoral:
Lämna in upphittade pengar till polisens hittegodsavdelning – annars kan du inte blogga om det.

 

Share
24 kommentarer