Hoppa till innehåll

Dag: 28 juli, 2020

Måsen, men inte Tjechovs

De äldre som fortfarande har vett nog att corona-isolera sig, gör det med en noggrannhet som imponerar. Legitimation och sedlar byter händer i plastförpackningar och ska det nödvändigtvis kramas, görs det antingen med regnkläder och OH-papper emellan. Eller på tre meters avstånd.

– Kom i min famn! skriker jag här, efter att ha spritat händerna rejält.

Pappa går på promenader med sin fru i Hägersten och pantar inte ens flaskor inne på Ica. Mamma traskar oftast omkring runt S:t Eriksplan, men hon har nu kommit på en ny grej: buss.

Om hon tar bussen ända längst ut till Blockhusudden i relativt dåligt sommarväder, är det glest med folk både på bussen och på caféet som är hennes mål. Hon ringer och berättar noggrant för mig om bussarna ditten och bussarna datten, för nittisjuan och sextitrean och förtisjuan och femtifyran och jag vet inte allt är numera hennes bästa vänner.

(Snabb faktakoll. Okej, Det är buss 67 som går till Blockhusudden. Vilket alls inte är en självklarhet om man inte bor i Stockholm.)

Häromdagen skulle mamma ge sig iväg på just en sådan utflykt. Kaffe och en speciellt delikat toscakaka hägrade i fjärran. Och regnmolnen. Numera är hon väluppfostrad på Lotten-manér, och tar bilder på det som händer. Men inte på just denna toscakaka (vilket ni strax ska förstå).

Ställföreträdande toscakaka.

Mamma köpte kaffet och kakan, och satte sig vid ett litet kafébord. Det började smådugga, så hon fällde upp paraplyet. Och insåg att hon hade glömt sin tidning borta vid kassan. Hon reste sig upp, gick till tidningen och skulle precis vända sig om när hon hörde ett fasligt tjoande. Hade någon trillat? Gjorde någon cirkuskonster? Mystiskt.

På väg tillbaka till sitt bord möttes hon av en annan kaffekund – en ung man (i 40-årsåldern, vi kan kalla honom Konstantin Treplev) – som pekade än på mammas bord, än upp i luften.

– En mås kom och tog din kaka! Hela kakan!

Arkivbild:

– Svälj. Moahahahaaaa.

Ack. Mamma, som vi kanske kan kalla Irina Arkadina, satte sig vid sitt lilla bord och funderade.

– Ingen toscakaka. Ska jag köpa en ny? Ska jag läsa tidningen och dricka upp kaffet utan kaka? Suck. Faaan.

Eftersom synen av henne måste ha varit precis hur sorglig som helst, bad jag Moa (Tjugoåringen i Lund) att rita av sin mormor i fantasin. Hon avbröt snickrandet i Mattehuset och letade upp en penna och ett gulnat papper i ett tomt arbetsrum:

Uhuuuuuu.

Ida (Tjugosexåringen i Eskilstuna) kände att även måsens brott skulle vara med på bild, så hon tog fram paddan och illustrerade det dramatiska skeendet så här:

Måsjävel!

Mamma, alltså Irina Arkadina, hade precis bestämt sig för att nej, det får bli en ny toscakaka en annan dag. Men något alldeles fantastiskt hände då. Framför henne tornade Konstantin Treplev upp sig. Hans lilla initiativ har satt djupa spår:

– Här. Ny toscakaka! Istället för den som måsen tog.

Nästan uppäten, men den korrekta kakan är det!

Nu hördes inget skott i fjärran som i Måsen av Anton Tjechov. Inte heller kan någon död mås symbolisera något över huvud taget. Men jag kan citera Anton och framstå som både djuping och existensialist:

”Skribentens uppgift är inte att lösa problem, utan att beskriva dem på rätt sätt.”

Share
34 kommentarer